Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 12 mars 2017

VÄLDIGT LÄNG TRODDE JAG DET VAR NÅT FABRIKATIONSFEL PÅ MIG... MEN MED ÅREN KOM SVARET..

Jag har tänkt det länge och jag har sagt det förr, men jag säger det igen:
Vi är alla en del av en stor och väldigt brokig skara...! Och var och en bidrar vi med vårt eget speciella mönster och våra egenheter och inte minst med våra personligheter, till livets färgrika väv...

Att lära sig klockan, och det där med att förstå och fixa hur man knyter skorna. Att kunna orientera sig efter en karta och lära sig väderstrecken...
Att komma ihåg i vilken ordning man skulle göra vad i syslöjden, eller fatta och lära sig de regler som "magistern" ropade ut inför basketbollen eller brändbollen i skolan.
Att skynda sig så pass och att utan nervositet och oro få på sig kläderna efter gympan så man inte kom för sent till nästa lektion...

Allt det där var svåra saker som tog tid för mig att lära mig och framför allt att kunna göra praktik av när jag var barn, och  nåt som de flesta lärde sig fort och utan några större problem. Vad jag kunde beundra dem för det! Det var främst när saker skulle göras efter en instruktion eller i en viss ordning som jag blev blockerad och osäker,  fast jag tyckte om skolan och annars var ganska duktig i teoretiska ämnen, förutom matte som var närmast obegripligt för mig.

Redan då var jag lite smått nördig, tyckte om det svenska språket och älskade att bläddra i ordlistor och lära mig nya ord och  betydelser, och jag riktigt smakade på dem genom att ibland helt enkelt skriva av dem i en liten bok jag hade. Det här gav mig trygghet för jag kände att språket var kravlöst och lite som en kompis som aldrig ställde några direkta tidskrav eller nån press på mig, bara fanns där och aldrig gjorde mig nervös. Jag roade mig ofta med att skriva små berättelser och i tonåren blev det förstås några dikter, inte särskilt bra men skrivarglöden saknade jag inte.

Gamla hus och gamla fotografier gillade jag också skarpt och jag kunde sitta länge och fantisera framför ett gulnat foto, om jag kände människorna eller inte spelade alls ingen roll. Det var bara så skönt och lite vemodigt att fundera hur personerna kanske en gång levat och haft det i sina liv.

Att vara långsam och drömmande och inte fatta enkla saker är inte helt komplikationsfritt för en liten skolflicka. Det som förstås låg bakom var att jag i grunden var osäker från början och när jag inte klarade att göra det de flesta andra kunna göra, så låste det sig förstås för mig, på flera plan och mest i huvudet, och jag hade glömt hur man egentligen gjorde. Hjärnan hade raderat och jag skämdes...

Men jag märkte att jag underligt nog ibland kunde intressera mig för och fatta en del svåra saker som andra barn ibland kunde tycka var både tråkiga och ganska ofattbara. Det här stärkte mig och jag kände mig duktig, och jag blev typiskt nog rätt så lillgammal. Det här har följt mig genom livet och det händer att jag än i dag inte alltid förstår en del enkla sammanhang som t.ex min man eller andra fattar direkt. Men det händer också att jag tycker mig förstå och kan lösa en del knepiga problem, gärna teoretiska, och ofta om det handlar om människor och mänskliga beteenden. Och då blir jag blir alltid lika stolt och glad.

När jag som vuxen blev undersköterska i äldrevården och först gick min utbildning så blev det förstås som det varit i skolan och gamla mönster upprepades.Jag var en typisk teoretiker och klarade proven galant, men att ta blodprover eller sätta katetrar var inte min bästa gren. Jag vande mig aldrig vid det och det låste sig ofta för mig - igen. Min styrka i jobbet var mitt intresse av att försöka förstå de gamlas behov och önskningar utifrån deras olika personligheter och erfarenheter jag älskade att hitta nya sätt att förbättra och utveckla vården, och det hände ganska ofta att jag faktiskt lyckades med det.

Eftersom jag är en typisk högkänslig människa så har jag svårt att orka med för stor social exponering och min psykiska dagsform kan variera. Det här har inte varit och är fortfarande inte problemfritt då jag samtidigt är social och ibland vill mer än vad mina sinnen och mitt psyke orkar... Men där är jag också lite paradoxal, för att vissa dagar kan det vara nästan omöjligt att gå in i en affär och handla, träffa folk eller att bjuda hem gäster. Men det har hänt - förr, att jag vissa dagar utan minsta osäkerhet eller rädsla kunnat leda kurser eller hålla en föreläsning om t.ex demensvård, för det är liksom mitt område och där är jag trygg och ganska säker.

Så här funkar jag och jag och jag tror inte längre att det är nåt fel på mig. Det handlar bara om att hitta sina styrkor och att förstå och acceptera sina så kallade svagheter.
Och om att få andra att göra detsamma, och att försöka förstå varandra i den där brokiga skaran där  vi alla är en del och en länk av samma vikt och värde...!





måndag 6 mars 2017

I dag på internationella kvinnodagen får du min postuma hyllning kära mormor!



Emma Axi Evelina, du var min mormor och du kom till världen i ett enkelt och ganska fattigt men kärleksfullt hem år 1905. Det var också året för unionsupplösningen och i ett helt annat Sverige och då Oscar den andre var landets kung.
Du var sannerligen inte den som tog plats eller ville synas, sånt var av underordnad betydelse för dig och du var inte särskilt vad vi i dag kallar social, till skillnad mot din dotter - min mamma. Och jag undrar om du själv förstod hur vacker lång, smärt och stilig du också var i din ungdom och långt fram i livet...?

 Du föredrog att betrakta tillvaron och människorna och gärna på avstånd, i stället för att var med i händelsernas centrum. Och du tillhörde en av alla de kvinnor i historien som kom att hamna i skuggan av andra, och inte minst av männen i sina liv. I dag vill jag lyfta fram och hedra dig och alla dem!

Ofta satt du där i din fåtölj och lyssnade på radion, du älskade musik och du var en tyst och ganska introvert människa som inte hade svårt att vara i ditt eget sällskap. Du avskydde bråk och ovänskap mellan människor och när nån höjde rösten blev du tydligt en nyans blekare i ditt ansikte och du vred då besvärat på dig. Du saknade liksom redskap för strid, konflikt och självhävdelse och blev  därför obekväm när det förväntades av dig. Men du hade andra och mer värdefulla gåvor än så...

Jag tyckte mycket om dig mormor och särskilt för din vänlighet och jag minns att du på något underligt sätt alltid var likadan, alltid snäll, vänlig och en smula onaturlig / osäker tyckte jag ibland. Du personifierade verkligen det uttryck som du ibland citerade: "Vänlighet är den rätta finheten hos en människa". Det hade du fått från din pappa Ruben och jag är säker på att han i sin tur hört det av sin mamma Emma, barnmorskan som på 1800 -talet följde sitt hjärtas önskan att hjälpa fattiga och sjuka.

Som tonåring kunde jag ibland bli lite irriterad över att du aldrig sa i från, uttryckte åsikter eller hävdade dig mer än du gjorde och jag tyckte ofta synd om dig. Du begärde inte mycket av livet och du gjorde egentligen aldrig anspråk på det livsrum som rättmätigt var ditt. Men det var som om du hade en inre kunskap om vad som var mer värt och viktigt och om det som stod över det världsliga... Men som vuxen förstod jag att du var ditt sanna jag och jag kom genom åren att beundra dig mer och mer.


Lilla mormor, du var med din lite drömmande blick ditt liv igenom nästan lite mystisk, som om du bar på en hemlighet,  något outtalat ...  Du var lite distanserad men aldrig sval eller kylig som de flesta andra människor kan vara, och du var ingen bullmormor men en fin människa att vara tillsammans med. Det var sorgen i dina mörkblå ögon jag tidigt såg och fann outgrundlig och jag kände ett vemod kring dig. Om den sorgen sa du aldrig någonting, och jag ville inte fråga... Du hade som många andra av historiens kvinnor tigit och lidit genom en del sorger och prövningar som förstås lämnade spår. Och du var i din uppväxt omgiven av fyra känslostarka systrar med ett öppet nästan sydländskt temperament,  kanske kom du i kläm redan där...?

När du väntade min mamma blev du som trolovad sviken av fadern till barnet som bara inte dök upp där vid kyrktrappan....! VEM hade inte blivit olycklig för det och talat mycket om det...? Men det gjorde aldrig du mormor, du bar utan bitterhet det grymma kärlekssveket och andra sorger med behärskning och tålamod genom livet, och du tappade aldrig din mänskliga värdighet. Du var en särskild och intressant människa som jag tyvärr aldrig riktigt lärde känna, för det fanns hinder i dig, värn och skydd sen länge, och det hade förstås sin förklaring.

I år är det 30 år sedan du lämnade livet och jag är glad att jag fick så många år med dig och många härliga kaffestunder. Du berömde mig ibland  men du kramades aldrig, och du sa att "det är huvud på dig Ann" och du tyckte jag hade humor, de orden bär jag med mig i hjärtat. Förmodligen tyckte du också jag hade humör... men det sa du aldrig finkänslig som du var... Jag är tacksam för att du fick träffa alla mina tre barn, och tänk att du hann få hålla min lille yngste, Petter, i din famn några gånger innan du gick bort.


Mormor du är för mig en riktig hjältinna och en sån god förebild med ditt vänliga blida väsen! Du lärde mig hur fint det är att vara snäll och vänlig, och för det är jag dig evigt tacksam! Och jag skulle önska att nutidens kvinnor hade modet att som du,  mer våga vara mjuka och vänliga och skör -starka, utan rädsla för att vara "mesiga eller underdåniga". För det är inte alls detsamma och det behöver inte hindra kraften och styrkan i en kvinna.  

Kära fina mormor lika ovanligt som ditt namn - Axi var, lika ovanlig var du som människa i den mest positiva betydelsen! Men jag har alltid undrat om du någonsin under din ganska långa levnad var en riktigt harmonisk, och om du egentligen fick vara riktigt lycklig? Jag är inte riktigt säker på det tyvärr... och du sa aldrig något om det, du var allt för anspråkslös. Därför tänder jag ett ljus för dig i dag och hedrar ditt ljusa fina minne på den stora kvinnodagen! Och  jag önskar att du har det riktigt bra där du nu är, och att din goda själ kanske i ett nytt liv fått känna riktig lycka och glädje i livet, och att de mörka stänken av sorg i din kloka blick nu försvunnit...

Puss och kram lilla mormor, tack för ditt liv din vänlighet och ditt goda kvinnliga föredöme! Jag vet att vi träffar på varandra en gång igen...!

I dag min hyllning till min egen mammma och till andra kvinnor som kämpat och till slut vågat bryta en våldsam relation

lördag 25 februari 2017

HUR LÅNGT BÖR EGENTLIGEN VÅR FÖRSTÅELSE FÖR VARANDRA STRÄCKA SIG?

"Så mycket skit det händer hela tiden" sa en välklädd dam i min egen ålder i affären rakt ut i luften efter att ha kastat en blick på dagens feta löpsedlar, som inte helt otippat inte var nån särskilt upplyftande läsning, den här dagen heller....

Nu får man väl ändå säga att löpsedlar väldigt sällan visar en hel omvärldsbild och jag vill påstå att alla de goda, roliga och hoppingivande saker som ju faktiskt också händer där ute i den stora världen och runt omkring oss varje dag, är ganska dåligt representerade tycker jag.... Så man får praktisera sitt förnuft, och själv tänka till och balansera intryck och uttryck när man står där och gapar över den världsbild som nyhetsmakarna målar upp med sin breda pensel, för väldigt sällan har de koll på HELA BILDEN...

Och jag tänker, hur ofta har vi själva hela bilden av händelser och skeenden, och hur mycket förstår vi egentligen av det som ligger bakom? Finns det förresten en bortre gräns för hur mycket vår  förståelse för våra medmänniskor eller för världens ondska egentligen kan sträcka sig ...? Det här är förstås en fråga om att både kunna och vilja, för det ena är otvetydigt beroende av det andra.... Kan man förstå men inte vill, så stupar det på det, och i de fall när viljan faktiskt finns men  där själva förståelsen brister, så felar det ändå. Men jag tycker förstås att det sistnämnda exemplet är mer sympatiskt...

Det är inte lätt att vara människa och förmodligen finns det en orsak till det, men att därtill vara en bra människa ställer en hel del ytterligare krav, det har jag förstått och jag gillar det konceptet och jag köper det fullt ut.
Men att vara förstående, klok och vidsynt och ytterst bli accepterande, kan för vem som helst vara en nära nog övermäktig uppgift. Och det är fullt fattbart att vi då och då, trots vår goda vilja, fast goda intentioner, hamnar där i empatins återvändsgränd både uppgivna och resignerade, ibland till och med förbannade på det som är allt annat än gott i världen. I den gränden har jag själv gjort några besök genom min historia...

Det har blivit en del grubblerier kring det här för mig, men trots min mänskliga ofullkomlighet har jag ändå alltid kommit fram till samma sak: Man måste gå kärlekens väg, när det gäller allt... ! Det finns banne mig ingen som helst genväg till att förstå, lära sig och utvecklas och att se orsaker och samband, inte minst när det gäller det vi tycker är galenskaper hos varandra.

Så jag vill jag inte begränsa min vilja till det här för det ger oftast så bra utdelningar, förr eller senare, och man ska nog akta sig för att döma eller fördöma innan man har just HELA BILDEN... Och det må låta hur patetiskt som helst, men kärleken ÄR det bästa hjälpmedlet till nästan allt som rör det mellanmänskliga i våra liv, och det är sannolikt inte heller en slump att det är på det viset...

Och har man skaffat sig en viss förståelse för det  här, så tror i alla fall jag att det är lite som med typ Postkodlotteriet, man investerar i sig själv och andra och ju fler andelar, ju mer gott kan man göra, och desto större blir utdelningen och vinsterna....! Med den skillnaden att här handlar det INTE om det materiella tillskottet i kassan.... Men man blir helt enkelt rik på mänsklig kärlek, via förståelsen och acceptansen för nån annan eller nåt annat!

Och jag ser det som att de dagar när jag inte orkar vara så förstående, när jag inte förmår vara en så bra och hygglig medmänniska jag borde, då är det liksom TILLFÄLLIGT AVBROTT I SÄNDNINGARNA från det där härligt, mystiska och spännande stället, nånstans där uppe, var ifrån en för mig gränslöst kärleksfull och tålmodig kraft ger mig, och alla andra som vill ta emot, den undervisning och den stöttning vi behöver i våra liv...!

tisdag 7 februari 2017

Vi vinner ingen ny mark åt jämställdheten genom att kategoriskt demonisera mannen och idealisera alla kvinnor...!

Hörde en i övrigt intelligent och vidsynt känd man som jag annars uppskattar, här om dagen i TV lite beskäftigt slänga ur sig att " alla män över 40 borde gå i terapi."

Bra, visst är det bra  att också män inser att de har ett psyke och att de faktiskt förstår att det inte på något sätt hotar deras manliga identitet... det är föredömligt. För jag tror verkligen att det finns ett stort mörkertal av män som faktiskt går omkring och alldeles i onödan mår psykiskt dåligt och som hellre projicerar det på kroppen än att tar det rätta steget mot en bra psykolog för de är så rädda att verka "svaga" och omanliga," för en redig karl han har väl inte några  problem  med känslolivet, själen eller känslor"... typ. Och ännu mindre i dag när det styrande idealet oberoende av kön i hög grad är att vara osårbar, ohejdbar och högpresterande, och framför allt att vara STARK och orka ALLT...
I botten ligger fortfarande, förvånande och trots allt, bilden av kvinnan som den mjuka, känslosamma och sårbara, och som just därför mindre skamlöst kan erkänna sitt psyke och sina känslor, och att det faktiskt kan uppstå ett illamående där. Men det här är inte okomplicerat, för så länge den mjuka förenklade bilden är förbehållen kvinnan så underblåser den också den lika förenklade, konserverade bilden av det motsatta, det mansideal som låg, och fortfarande ligger till grund för patriarkatet. En dumhet blir liksom beroende av en annan och bildar en improduktiv symbios...

Det här tycker jag tål att tänkas på, för jämställdhet på riktigt är ett viktigt mål att jobba för. Och frågan är om vi egentligen på allvar är beredda att ömsesidigt och seriöst, släppa på de gamla genusrollerna och omvärdera förväntningarna på män och kvinnor ur ett mer allmänmänskligt perspektiv.... Vågar vi det, kan vi, eller vill vi ens det - på riktigt..? Och är vi av bekvämlighetsskäl eller av invand falsk trygghet, beredda att ta eventuella förluster? Och ser vi EGENTLIGEN vinsterna, de mer långsiktiga vinsterna av att se människor över könsgränserna?

Jag frågar för jag tycker att det fortfarande råder en viss motsägelsefullhet och ganska mycket inkonsekventa inslag i arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män i dag. Och att vi kvinnor liksom ganska ofta både tycks vilja äta men ändå behålla kakan ... Och det både förvirrar och bekymrar mig, för  jag tycker att vi snart  måste bestämma oss för hur vill att kvinnoidealet egentligen ska se ut...!

Anledningen till de hinder som finns på den feministiska framfartsvägen mot det ideala kvinnosamhället  vill jag påstå är det bortglömda, ovedersägliga faktum att vi alla, mer än vi är ett kön, är MÄNNISKOR och  i det fundamentet är mer lika än olika! Och det här måste vi ha i minnet för det är viktigare för jämställdheten än man kan tro!

Mot den här bakgrunden är jag alltså ingen vän av att "alla män över 40 bör gå i terapi" och jag skulle vara lika lite entusiastisk om samma påstående skulle gälla kvinnor i samma åldersgrupp. DÄRFÖR att vi är individer, olika människor med olika behov, skilda erfarenheter , värderingar och mognadsgrad. Och att vi måste ha rätt att få vara de hela människor  med fel och brister , svagheter och förtjänster oberoende av kön vi ändå är!

söndag 8 januari 2017

Låt 2017 bli det år då tidningsmakarna gör praktik av välvilliga rop om mångfald och jämställdhet! Och låt oss också se"operfekta" vanliga människor av BÅDA kön på omslagen!

Det börjar nu bli smått irriterande, det faktum att  snart nästan varenda veckotidning eller månadsmagasin regelmässigt har en omslagsbild på en företrädesvis ung kvinna, som förstås och förutsägbart är mycket snygg, "perfekt" och felfri i allt det som har med de yttre att göra.

Och mer sällan, eller aldrig ser vi den mänskliga mångfald av utseende, ålder, kön eller samhällsgrupp representeras på framsidan av en tidning. M -Magasin stack för några år sedan upp som en efterlängtad pionjär och ljusglimt i den här kompakta stagnationen av ensidiga förebilder, med Amelia själv i mogen ålder på framsidan, det var bra och hon har fortsatt med det, men tyvärr har hon då och då inte kunnat motstå förskönande retuscheringar, vilket hon sannerligen kunde ha klarat sig utan... Jag blir så förvånad över det här ytliga ... hela tiden. Det är allt bra märkligt att det är så, med tanke på att så många till synes kloka, reflekterande människor  i dag säger sig värna om just mångfald och allas lika värde, och att de välvilliga ropen om att "alla är vackra på sitt sätt och duger som de är" skallar högt och inte minst från tidningsmakarna själva...

Men teori är förvisso fortfarande EN sak och praktiska tillämpningar någonting HELT annat... Och det blir särskilt tydligt i de sammanhang där köpkraften och pengarna allt mer överskuggar sunda ideal och egentligt innehåll, och media - och tidningsbranschen är ett sådant sammanhang.
Det här kommer för mig att handla om dubbla budskap och i förlängningen om ren och skär dubbelmoral faktiskt... och dubbelmoralen har jag svårt att svälja för den har en otäck konsistens och ger en konstgjord, äcklig smak i munnen...

För hur många är egentligen så dumma, att de med lite uppmärksamhet och eftertanke, INTE reagerar över att de välvilliga råden om att "älska sig själv och du är vacker som du är" blir nästan komiskt motsägelsefulla i förhållande till att man som tidning  samtidigt utan att tveka, väljer att standardmässigt låta kvinnlig skönhet, ungdom och perfektion var en tidnings ansikte ut mot läsarna... ?!

Jag tycker det är dags att mediavärlden nu börjar använda sin enorma genomslagskraft till att ändra på det här och gå från hittills tomma ord, till handling, för att verkligen och på riktigt bidra till mångfald, genom att låta alla sorters utseenden, och fler män, inte bara kvinnor, och alla åldrar, få figurera på tidningsomslagen, även när det gäller så kallade typiska tjejtidningar eller kvinnomagasin!

För DET skulle nog göra skillnad i våra huvuden och sinnen, som ju är ganska hjärntvättade genom idealiseringen av perfektion och ungdom och kvinnlig könsstereotyp skönhet. Och förmodligen så skulle vi då mer ifrågasätta de här bakåtsträvande, konserverade skönhetsidealen som vi blivit så betagna av.
Och det är ju först när ord och budskap blir till handling som de får sin fulla kraft -. vad det än gäller, faktiskt!

onsdag 28 december 2016

Det här budskapet vill jag gärna dela med mig av

Jag har märkt att jag vid den här tiden på året är särskilt mottaglig och receptiv för budskap från det som jag uppfattar som det universella alltet, eller den stora andliga och allomfattande kunskapsbanken. Paradoxalt nog upplever jag att jag på nåt sätt, som jag inte kan sätta fingret på, samtidigt är mer skör, sårbar och extra vemodig än annars. Men den andliga logiken följer sin plan och den liknar inte den som vi i allmänhet finner rimlig. Och jag kan inte komma förbi det faktum att flera naturkatastrofer och extremt väder också inträffat just kring den här tiden. kring det gamla årets slut och kring det nya årets början. Och kanske är det en allt för djärv teori att också jorden har en period av skörhet och sårbarhet vid den här tiden, men jag kan inte låta bli att snudda vid den tanken...

Vad gäller min ökade känslighet så kan det räcka med att jag ser ett gammalt foto eller dokumentär där nån far illa eller överges, då blir jag så oerhört berörd och mer än annars. Och jag kan  gripas av det faktum att de här människorna, eller djuren, på ett gammalt gulnat foto sen länge är döda och då knyter det sig i magen på mig över det så sorgliga... Och man undrar om det är tillåtet att vara så blödig vid fyllda 62... blir det här personlighetsdraget möjligen starkare med åren undrar jag...? Mot det här supervemodet har just då, i såna här stunder heller ögonblick, min absoluta tro och övertygelse på en fortsättning efter livet inte så ofta nån tröst att ge mig, och det är konstigt.  Jag blir bara så översköljd av sorg över separation, livets ändlighet och för att människor och djur inte längre har varandra, och över gamla tiders människor och liv.

För mig är det så att jag är som mest mottaglig för andliga budskap när jag sover och äntligen har släppt taget om min ofta ganska jobbiga oro. Och då precis mellan dröm och vaka, när jag alltid får den mest ljuvliga sömnen, då är i perioder min kanal klar och mottaglig. Och när jag mediterar, vilket jag egentligen har svårt för att göra, så har det verkligen satt fart på postgången där från andra sidan. Och jag är så tacksam för vad jag fått till mig

Och nu jag vill i all välmening dela med mig av ett tänkvärt budskap som jag fick till mig i mitt huvud strax före gryningen i går natt:

"DEN VÄRLD NI OFTA KLAGAR PÅ ÄR NI SJÄLVA MED OCH SKAPAR VARJE DAG. I SAMTAL OCH I MÖTEN MED VARANDRA
OCH GENOM ORD OCH GÄRNINGAR..."

.