Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 18 juni 2017

TONÅRENS KLARSYN INFÖR LIVETS ÄNDLIGHET OCH DET VEMODET GÅR I REPRIS NÄR MAN BLIR ÄLDRE...

Jag minns så väldigt väl hur livets kärva villkor och tankarna på döden- ändligheten och insikten om att det roliga, glada färgrika livet en gång tar slut drabbade mig på allvar i förpuberteten, det kändes som ett knytnävsslag rakt i magen. Se den dagen har jag burit på en skörhet och ett existentiellt vemod som ibland plågat mig men som lyckligtvis varit mindre kännbart under vissa åldrar.

Det här har inte varit bara dåligt utan också en drivkraft och en mycket bra inspirationskälla i mitt skrivande,och jag är tacksam för det.

Livet går fram i faser, och under 20-30- års-åldern och när barnen kom och växte upp var livet som för de flesta andra fyllt av handfast vardagsliv, jobb och barn. Under de åren och framåt har de där mer allvarliga tankarna kring tillvarons eviga frågor funnits i bakgrunden men jag har alltid känt att de står där stand by för att poppa upp i mig igen.

Och med åren kommer den där bekanta nostalgin och det bitterljuva vemodet smygande tillbaka då man vänder sig om och kan konstatera att den väg man tillryggalagt nu är betydligt längre än den man sannolikt har framför sig att gå...

Man stannar oftare än på många år upp och tittar i backspegeln, och gamla minnen från barndomsåren och tonåren ställer sig plötsligt nära och tätt intill en. Eftersom bild- och känslominnen tycks fungera efter "först in- sist ut" - principen så kan just en gammal låt eller ett kärt gulnat foto från ungdomen väcka upp en mängd känslor och minnen från det djupaste av en själv, och man kan under några ögonblick hämta upp 16- åringen eller 20- åringen från det inre rum, där i alla fall jag, har alla mina hittills genomlevda åldrar sparade och bevarade.

Med en förvånansvärd tydlighet kan man då igen retroaktivt få återuppleva både dofter och smakminnen, och man kan till och med inom sig känna hur det kändes att ta i sin gamla snyggkappa, hur tyget kändes mellan fingrarna eller hur det kändes att ha vissa skor på sig, eller hur favoritparfymen doftade.

För mig är musiken den effektivaste återkopplaren till ungdomstiden och därför lyssnar jag ofta på 60-tals musik, och då blir jag inte sällan väldigt berörd och ganska nostalgisk, men nästan alltid på ett skönt och behagligt sätt.

Jag tror att tonårstidens för många av oss, ganska turbulenta känslovärld och klarsynen inför livets stora frågor och deras ofrånkomliga sanningar, inte utan anledning så att säga , går i repris i min ålder, 60-plus. Det är nog menat så av en vis natur att vi ska få lite hjälp med den här fasen i livet, inför en av de stora sista  nyorienteringarna i tillvaron, genom att dels få återknyta till välbehaget i ungdomsåren, men också till allvaret kring "var, hur och varför", de frågor som kanske inte besökt oss sen vi var unga och nyfikna, men som nu knackar på dörren och vill in...

Det här kan röra om i de emotionella landskapen och man kan bli både lättrörd och orolig, Men det är något att vara tacksam för eftersom jag tror att det är bra för både kropp och själ att fyllas av olika känslor, bli berörd och kanske också kunna bearbeta livets händelser och upplevelser.

I bland möter man människor som uppenbarligen inte mår bra, inte verkar vara i synk med sin ålder, som konsekvent bär tonårskläder, och som talar och beter sig som den unga upplagan av sig själv. Och som inte verkar bekväm med sig själv och sin ålder, inte med tillvaron heller. Då tänker jag att den personen ibland har som skydd och "självmedicinering "har valt att regrediera till en tid av sitt liv då de mådde som bäst och var tryggast i livet. Och jag tror att det är så vi fungerar, att vi särskilt under svårigheter söker efter de starkaste identiteterna i oss själva, där vi varit lugnast, tryggast och mest funktionella, eller lyckligast helt enkelt, det är för mig fullt förståeligt.

Den här teorin kom till användning för mig när jag jobbade i demensvården,( jag hade först utvunnit den ur min psykiskt sjuka pappa i barndomen) och det var en lugnade hjälp och trygghet för mina patienter när jag kunde hjälpa de gamla att återknyta deras oroliga förvirrade sinnen till gamla minnesbilder från t.ex jobbidentiteter, eller från barndomen, för där kunde minnen lättare hämtas upp.

Så det är nog inte så konstigt att tonårens klarsyn  och vemodet inför livets ändlighet går i repris när man blir äldre...det har nog sin absoluta mening tror jag...





fredag 2 juni 2017

En hyllning till alla de gamla fina, trogna äppelträd som blommar än en gång


                                                                           


                                  De gamla äppelträden  



                                     
                                        I  den tysta övergivna trädgården
                                        står de gamla knotiga givmilda äppelträden ännu kvar...
                                        Så milda och stilla, så älskansvärda de är.

                                        De har så vackra vridna stammar,
                                        formade av tidens kraft och många genomlevda dagar.
                                       
                                        Förunderligt blommar grenarna på nytt än en gång,
                                        som så många vårar förr.
                                        Bara lite mindre, lite tröttare.
                         
                                        Bjuder generöst av sin tidlösa skönhet.
                                        Så mycket kärlek som under sekler
                                        samlats i de majestätiska träden...

                                        Så många minnen av skratt, sorg och tårar.
                                        Så mycket visdom samlad i de djupa hålrummen.

                                        Jag ser med kärlek på dem alla. Låter blicken vila
                                        i den vackra syn som bara ett åldrat, lite livstrött träd
                                        kan bjuda ett mänskligt öga.

                                        Medan kronan ännu blommar,
                                        medan allting spirar än en gång,
                                        viskar träden till lärkan som flyger förbi
                                        att vara klok och ta vara på sin ungdom.

                                        Bort flyger fågeln i ungdomlig yra
                                        och hör alls ingenting.
                                        Medan de gamla trädet minns
                                        och begrundar många svunna vårar...
                                              

                                                                                                                                  Ann,  2002

onsdag 31 maj 2017

MIN BEUNDRAN TILL DE KVINNOR SOM FATTAR MOD OCH SLUTGILTIGT DRAR SIG UR EN VÅLDSAM NEDBRYTANDE RELATION

 Så många kvinnor världen över lever i i helvetet på jorden varje dag - i det inferno av lidande som det innebär att ha en relation med en våldsam, sadistisk man. Min egen mamma gjorde det och själv blev jag som så många andra barn en ofrivillig åskådare av detta hemska. Men jag lärde mig också en del om män och hur de ofta fungerar i relationer. Att män är klart överrepresenterade som våldsutövare i nära relationer är kalla fakta och väl känt, men man bör nog ändå komma ihåg, tycker jag, att det faktiskt också finns kvinnor som både psykiskt och fysiskt misshandlar  sina män eller andra närstående, och då inte sällan sina egna barn. En tragisk företeelse som antagligen rymmer ett större mörkertal då man kan ana att många män, just utifrån schablonen av att den alltid "starkare" mannen inte hamnar i sån här våldssituation under en dominerande kvinna... och att barn inte alltid berättar eller kan tala för sig själva.

Orsakerna och det bakomliggande till att just män så ofta slår sin kvinna eller sina barn, och inte så sällan både och, finns förstås att hämta i de faktorer som styr sambandet till våldet, generellt också mellan män i samhället. Och ska man få bukt  med, och kunna förebygga och bekämpa den här vidriga våldskulturen som varje dag kostar lidanden och liv, så  anser jag att man måste öka kunskapen kring mäns sätt att tänka agera och deras så tydliga benägenhet, att repetera generationer av mäns syn på vad som är manligt och "stärkande" för mansidealet.

 Man måste helt enkelt hitta de egentliga orsakerna till varför män företrädesvis tar till nävarna och "löser" sina konflikter på det här primitiva, destruktiva viset. Och jag envisas fortfarande med att det sannolikt mycket är en fråga om svar på förväntade genusbeteende och att man inte så lättvindigt kan koppla mäns våld mot kvinnor till att det här mönstret från början finns i mannen just för att han är man...  Och man bör också hålla i minnet att varje man alltid är en fristående individ med ett bagage av arv, miljöpåverkan och ett spektrum av erfarenheter i livet. Så jag tror inte att man kan rubricera män generellt som potentiella misshandlare och våldsutövare mot kvinnor. Det är för mig en förenklad bild av ett allvarligt komplext samhällsproblem.

I dag vill jag jag hedra alla de kvinnor, och en och annan man, som liksom min egen mamma, TILL SLUT, fattade mod och vågade bryta sig ur en sån här plågsam våldsam, nedbrytande relation! Beröm  till er som själva fann kraften till att ta detta steg, eller som vågade be om hjälpen från någon annan. Som hann bryta sig ur detta helvete med livet i behåll innan det värsta hände...! Jag vill hylla er alla för att ni lät förståndet och kraften i er själva segra i en till synes hopplös destruktiv livssituation! Jag önskar er ALLA att få börja LEVA på nytt igen och läkas och helas! Och jag önskar att ni alla ska kunna sudda ut en trasig missvisande självbild och ersätta den med en ny färgrik, frisk och rättvisande!

-  Ingen, kvinna, barn eller man - ingen enda människa, i en pågående relation eller efter en separation, ska behöva ens nudda vid tanken på att skulden till situationen ligger i dem själva eller i hur de har agerat!

- Och till dem som ännu inte orkat, vågat eller förmått ta steget ut ur en våldsam relation vill jag säga: Bryt upp, tro på er själva, be om hjälp! Ni förtjänar ett gott och bra liv i frihet! Tro inte på fagra löften om bot och bättring, kvinnomisshandel är tecken på sjukdom och måste behandlas!

- Sluta att tycka synd om eller "förstå och förlåta" den som slår! Det är "att kasta pärlor för svin" och det hjälper ALDRIG någon part!

- Inse att den empatiska personlighet som du själv har ofta är rena magneten för en i grunden svag och våldsbenägen sadistisk man, och att din medkänsla många gånger tycks provocera mannen och skapa förakt för dig!

- Att be om hjälp kan innebära skillnad mellan liv och död! Tveka ALDRIG!

- Den dag du släpper och går vidare överlåter du till den som slår att själv ta ansvar för fortsättningen av sitt liv och sina gärningar. Det händer ALDRIG så länge du finns  där som ett skenbart "stöd"!

lördag 27 maj 2017

IBLAND VISUALISERAR JAG I MITT INRE ETT MÖTE MED MINA FÖRÄLDRAR OCH GENOMLYSER DE GAMLA EKON SOM DERAS RÖSTER GIVIT MIG PÅ GOTT OCH ONT...

När jag en gång inte längre finns önskar jag att mina barn kommer att minnas mig precis som den jag var, med alla de fel och brister och förtjänster och med alla de mer eller mindre goda egenskaper som är jag. Att de i ett realistiskt retroperspektiv ska kunna se "hela paketet", och förädla den insikten till en bra kunskap till gagn för sin egen utveckling till bra och goda människor.

Och jag hoppas att ekon av det som en gång kommit ur min mun, mina åsikter och uttalanden och värderingar, i deras öron ska få klinga oförvanskade, icke förskönade och inte bli idealiserade. Att barnen ska ha modet att också se mig som en människa som ibland kunde säga dumma oövertänkta saker och som inte alltid hade "rätt" eller var den bästa förebilden. Att de ska se mig som den människa jag var på gott och ont. Och mest av allt önskar jag att de ska behålla förståelsen för att det är så det ÄR att vara människa... och låta den insikten gå vidare till andra i deras liv och till nästa generation.

För jag tror att det bästa man kan göra är, att  med öppen blick vända sig mot sin historia, spola tillbaka bandet och lyssna in vad våra föräldrar, som ju var våra allra första förebilder i livet, EGENTLIGEN uttryckte. Och att oavvänt genomskåda och utvärdera det som tidigt bygger bon i våra huvuden och öron, och det som inte sällan blir till livsvariga ekon i våra liv.

Hur ofta citerar jag själv inte min mamma utifrån en ibland lite idealiserad bild av henne och hennes åsikter...?  Det kan rent psykologiskt, handla om rena efterkonstruktioner som man ibland mer eller mindre undermedvetet gör. För man så innerligt gärna VILL att ens älskade mamma eller pappa, i minnet, ska vara den förälder som man egentligen ville ha och behövde, men som man under en problematisk uppväxt kanske inte alltid hade tillgången till. Själv kan jag paradoxalt nog ibland tycka synd om mina föräldrar för deras tillkortakommande i livet och liksom ta dem i försvar... ett gammalt invant mönster som fortfarande lever kvar i mig.

Det är bara nyttigt att i anden möta sina gamla föräldrar på nytt, föreställa sig att man har dem framför sig, fånga ekot av deras röster, stanna upp, bortse från känslor och subjektiva minnen, och lyssna på vad de stod för och hade för värderingar och synsätt. Kanske kan man då upptäcka att det inte alltid var så bra och föredömligt, men bara förstå och acceptera att det var så. För  naturligtvis var de liksom alla vi andra - människor och  föräldrar med blandade förutsättningar för föräldrauppgiften. Och framför allt var också de under pågående utveckling och i en växande mognad, påverkade av olika influenser och förstås alls inte färdiga med sin mänskliga utveckling, det ska man tänka på tycker jag.

Kan man lära sig att se det här, och inte vända bort blicken och utan att idealisera och rationalisera, eller i värsta fall  förtränga verkligheten, så har man lärt sig nånting bra och nyttigt tror jag. Nämligen det, att vi inte i någon mening ÄR våra föräldrar eller det de gjorde eller inte förmådde att göra! Vi är alla enskilda , mer eller mindre självständiga individer, med högst egna förutsättningar, som inte behöver göra om våra föräldrars misstag eller köra repris på deras livsval genom att alltid lyssna till deras röster i våra huvuden! Och vi BEHÖVER alls inte ägna oss åt att retroaktiv rehabilitering av våra föräldrar eller anhöriga för att kunna stå ut med gamla minnesbilder eller för att "rädda" äreminnet av dem. Det leder ofta bara till dumma idealiseringar som vi  inte sällan blindstyrigt nog investerar som övermäktiga krav i oss själva.

Gamla ekon är ofta älskvärda, lärorika och värdefulla, men ibland också  mindre värdefulla, mindre användbara, särskilt om man petar lite i dem och skrapar  på förgyllningen... Och såna tycker jag att man med en viss förståelse, men osentimentalt kan säga "hejdå" till och förpassa lång ifrån ens eget huvud och medvetande...!
  

torsdag 18 maj 2017

Om det fantastiska med änglavakt och minnet från när mina barns pappa fick ett gudomligt ingripande...!




Bilder av vackra änglar med överjordiskt milda, kärleksfulla anletsdrag och stora skyddande vitglänsande vingar... Alltid har dessa bilder påverkat oss på olika sätt och fått människor att för en stund stanna upp i en stunds kontemplation och reflektera över liv och död.

Så många bonader som under historiens gång broderats av kvinnors flitiga händer. Med motiv av just ljusbringande skyddsänglar som laddade med kärlek, beskydd och en stark symbolkraft,  givit så många människor känslan av tillit, trygghet och beskydd inför nattens vila. Det är nåt väldigt vackert med det tycker jag.

Men i min och så många andra människors verklighetsuppfattning är skyddsänglar inte bara vackra bilder utan också högst verkliga, om än inte jordiska varelser, som alltid har ingripit, och fortsätter träda in i våra liv, när vi drabbas av olyckor och när våra liv är i fara.

Vi är många som själva eller indirekt kan vittna om gudomlig hjälp och välsignelsen av änglavakt. Och varje gång det händer kommer man ett stort steg närmare livets verkliga mysterium och alltings mening närmare, ser klarare och känner en stor och ödmjuk tacksamhet, det har jag själv erfarit.

Jag ska berätta om en sådan händelse nu:
Tiden var sent 1970- tal och jag och min dåvarande man hade precis byggt hus i min hembygd. Två av barnen var då födda, vi var unga och friska, hade båda bra jobb och tillvaron rullade på utan större komplikationer, som den oftast gör under den där delen av livet.

Som den känsliga lite grubblande själ jag är så tänkte jag redan då på livets skörhet, och var inte sällan orolig för att något skulle hända och skada min familj. Men min starka övertygelse om ett högre beskydd var, som det alltid varit, min tröst i såna tankar.

Krister pendlade vid den här tiden mellan Målilla och Oskarshamn där han gick en vårdutbildning. Han hade turen att få samåka med annan ortsbo som jobbade som lärare i stan och det fungerade bra att de körde varannan dag.
Det hör till saken, och det vill jag särskilt framhålla, att min dåvarande man var känd för att ha en hög arbetsmoral och att alltid, dyka upp fast han var både febrig och sjuk, och jag kan bara komma ihåg att han under vår 22 -åriga relation bara var sjukskriven vid två tillfällen.

Vi hade olika uppfattningar om det här med att stanna hemma om man är sjuk, och om vad lojalitet mot en arbetsgivare och arbetskamrater egentligen är. Och så en dag vaknar Krister och känner sig som han sa "dålig", och jag minns i dag inte hur det yttrade sig, men det jag kommer ihåg är att jag typ "svimmade" av förvåning över att han så bestämt, och utan tidigare tecken, sjukskrev sig till skolan och meddelade sin samåkare att han fick köra själv till Oskarshamn den dagen...

Fram emot kvällen ringde mannen som Krister skulle ha åkt med och berättade det som fick oss alla att rysa ...

Han sa: " Ja du Krister, jag måste tala om för dig att du kan vara tacksam för att du inte var med mig i bilen i dag...!"
Jag fick sladd på vägen och voltade mot ett räcke... på höger sida där du skulle suttit blev bilen helt intryckt, medan förarsidan klarade sig och jag med, utan skador ...!"


Efter samtalet var vi båda rörande överens om att det inte var meningen att Krister skulle ut och till stan den dagen, inte sitta i den bilen vid just det tillfället...

Och vid ett sånt tillfälle blir det också väldigt tydligt att vi, fast vi inte alltid själva förstår det följer vår livsplan, och är det under resans gång ännu inte dags för avstigning så är det inte det, inte i förtid.... Och innan dess har vi gåvan att få beskydd och för tillfället lämplig hjälp av våra skyddsänglar och av den gudomliga kraften. Som båda naturligtvis vill att vi ska kunna fullfölja den livsuppgift som vi en gång i samförstånd med våra guider godkände och "signade"....

I dag finns mina barn pappa på andra sidan, eller är antagligen nere på jorden i en annan kropp och roll, säkert lika arbetsam som då, men säkert mycket klokare... Han fick lyckligtvis många år av liv efter den här remarkabla händelsen men dog ändå för tidigt.
Det här minnet lever i mig och jag vill genom det belysa det goda änglabeskydd som vi alla har, om vi vill och ber om det, allt enligt den fria viljans principer...

De finns där runt omkring oss om än för de flesta av oss osynliga....
och är alls inte bara andliga symboler, en vacker bild eller en bonad på väggen.
Andevärldens änglateam finns där, som jag tror, liksom bara i rummet bredvid. Och mellan oss
föreställer jag mig väggar som av glas, och aldrig är vi nog riktigt skilda åt - aldrig separerade, men står förmodligen ändå inte alltids i kontakt med varandra... För ibland måste vi ju också, alldeles själva få träna på att bli mer kloka och försiktiga och vidareutbilda oss i skyddsjobbet inför livets faror och farligheter, kan jag tro....




söndag 2 april 2017

Egoism och självcentrering kan ha sina orsaker och kunskap är nyckeln till den förståelsen.

Jag har själv minsann som alla andra mina dåliga egenskaper och en del svaga inslag i min personlighet. Konstigt vore det annars, eftersom människan ju är en mix och ett naturligt urval av just blandade egenskaper på gott och på ont.

Men hur mina mindre bra egenskaper uppfattas av andra, av min omvärld, det tror jag inte att jag själv är bäst på att bedöma, för där är jag förstås part i målet och en högst subjektiv bedömare.
Men ändå har man ju med åren utvecklat en viss självkännedom, så helt insiktslös om sin personlighet är man naturligtvis inte.

Och osökt kommer jag då in på det där med FÖRSTÅELSE, och hur viktig den är för när vi knallar omkring här på jorden tillsammans under ett, från det kosmiska perspektivet sett, mycket kort ögonblick av genomlevd tid.

 I det sociala livet  och bland människor, så måste jag säga att jag under mitt liv haft minst fördragsamhet med dem som är upprepat egoistiska och snåla och som är ogenerösa med sig själva och med det som de osjälviskt skulle kunna ge och berika andra med. Och jag tycker helt enkelt att det är väldigt osympatisk att vara sån.
Men jag är nyfiken på människor och jag vill lära mig mer, vill ändå FÖRSTÅ varför vissa så genomgående är så egofixerade, vissa så pass, att det verkar som om de nästan inte kan se nån annan om det inte handlar om att få hjälp eller fördelar  för egen vinning. Jag har förstått att det naturligtvis finns MÅNGA olika orsaker till det här. Och jag vill fortsätta påminna mig själv om att inte moralisera, och aldrig döma någon innan jag, om det är möjligt, kan förstå det bakomliggande.

De människor som kallas för funktionsnedsatta (begränsade vill jag hellre säga) har man mycket att lära av. Och när det gäller den grupp som till exempel har neuropsykiatriska diagnoser inom Autismspektrumet, så kan man ibland bli frustrerad över att de tycks ha fastnat i en bubbla av egocentricitet och har svårt att se andras behov och känslor. Men har man en gång lärt känna en sån person så förstår man efter ett tag att det finns en del djupliggande orsaker till den här begränsningen och självcentreringen.

För en människa som finner livet och det sociala samspelet svårt, snårigt och stundtals obegripligt och som lider, skäms och plågas över sina tillkortakommanden går det naturligtvis åt massor av kraft och energi för att bara överleva. Och har man från början svårt att förstå de sociala koderna och läsa av kroppsspråk eller upplever att underförstådda budskap är näst intill obegripliga, då blir det antagligen inte så mycket, eller alls ingen, motivation kvar för att rikta sitt fokus mot nån annan. För det här som många av oss andra inte riktigt kan förstå är för dem med svagheter i förmågan till social interaktion, ett hästjobb som varje dag måste göras, och göras om i nya försök att göra "rätt".

En extra sten på bördan blir ju också att samma människor också har ett mer eller mindre begränsat intresse för andra människor och oftast inte heller ser vitsen med mellanmänskliga samtal där man ger och tar. Och det här får ju förstås också betydelse för förståelsen för andra människors tankar och känslor. Men det har oftast inget alls att göra med det som vi kallar för intelligens och bland många framstående, både nutida och i vår historia, kan vi hämta många framgångsrika vetenskapsmän och konstnärer, inte minst geniala musiker.

FÖRSTÅELSEN är  verkligen kunskapens absoluta förutsättning. Men utan VILJAN till förståelse så blir all kunskap ett enbent, svajigt och kortvarigt bygge...
Men med lite god vilja kan ändå det mesta förstås av de allra flesta, och det är utvecklande för människan på flera plan att lära sig nåt om varför nån annan inte kan tänka , känna eller bete sig som en själv.
Jag tänker att också de egenskaper hos en person som vi absolut inte tycker om och finner osympatiska, som till exempel egoism och självupptagenhet, har sin förklaring.
Och också de förtjänar att genomlysas av kunskapen ljus för att vi, oberoende av vem vi är, ska förstå, hjälpa och stötta varandra!




fredag 31 mars 2017

Vissa människor är så HJÄRTEVÄNLIGA och bidrar till andras och sin egen hälsa...!

Världen är antagligen full av jättevänliga goa, snälla personer som verkligen tjänar godheten och den mellanmänskliga kärleken på riktigt.
Plötsligt, och ibland helt oväntat stöter man på en sån här välsignad vardagsförankrad jordängel. Ja, jag brukar kalla de här människorna så, för de förtjänar det och har full täckning för sin välvilja gentemot andra.
Det går nämligen inte att ta miste på när snällheten och medkänslan kommer ända inifrån och från hjärterummet, för den ger en tydlig återklang och man känner den i sitt eget hjärta...!

De här jordänglarna verkar aldrig förtröttas i sitt  filantropiska arbete och tycks aldrig gå förbi en möjlighet att lyfta en medvarelse, och det gäller förstås också djur, med en välriktad innerlig portion uppmuntran eller medkänsla. De har ofta en utomordentligt god och djup förståelse för andra. Och det är därför som de jobbar med en sån hög kvalitet tror jag, och av den anledningen går deras goda gärningar i smått som i stort på djupet, och gör då skillnad i våra liv.

Jag har ibland, som många andra, lite besvär med hjärtklappning och tendens till stresshjärta, och om jag vid ett sånt tillfälle möter en sån här HJÄRTEVÄNLIG människa så får det en absolut och rent fysisk  inverkan på mig. Jag blir lugnare, bättre till mods och hjärtrytm, tryck och puls lugnar
sig ... Tänk vad vi egentligen kan påverka varandra på flera plan och tyvärr också i en mer negativ riktning.

Men valet är mitt och alla andra är också fria att göra sina val i livet. Man kan välja sin uppdragsgivare och föredra antingen det  ljusa eller jobba med negativa mörkare energier...
Lyckligtvis har de allra flesta av oss gjort valet att jobba livslångt för det goda: För vänlighet, godhet och kärlek, och det utgör den största av alla samlade motkrafter inför det negativa och onda i världen.

HJÄRTEVÄNLIGA människor är för mig de läkemänniskor som med sitt mogna, väl utvecklade sätt att vara, öppnar allas hjärtedörr ( i alla fall de allra flesta människors..) och som påverkar oss med så välstämda, balanserade energier att det gör gott och ger läkning och healing åt både kropp och själ!

Att få var en sån måste vara ett av de mest hedervärda uppdrag en människa kan få.
Gud välsigne alla HJÄRTEVÄNLIGA jordänglar och må de öka sin ljusa skara!
Och ge oss alla kraft och inspiration att kunna vara elever i den skolan!