onsdag 4 december 2013

PENSIONAT EDEN, forts.

Efter en natts sömn i en ovanligt skön säng hade en strimma av den junipigga solen väckt mig, och
som vanligt sträckte jag mig efter min Iphone, som jag faktiskt hade låtit vara avstängd under natten.
Kvällen före hade varit angenäm med god middag, trevliga medgäster, varav några frodiga glada tyskar på smålandsemester, en trebarnsfamilj från Skövde, och några andra mer stillsamma pensionatsgäster.
 Den f.d, datakonsulten och pensionatets nya ägarinna hette Jenny Bolander, en ung och kreativ kvinna med alldeles klarblå ögon och ett nästan gnistrande rött och vackert hår. Jenny gav oss efter middagen en intressant presentation av så väl sig själv, som sin resa fram till det att Eden öppnades, och även om sina hoppfulla planer inför pensionatets framtid. Det var särskilt roligt att hon också bjöd oss på en historisk återblick av den gamla 1800-talsbyggnaden och dess förutvarande verksamheter. En del fakta kände jag förut till, medan andra upplysningar var både nya och intressanta för mig.

Nu var det en ny dag, och den goda och rikliga frukosten hade jag ätit och var nu ivrig att komma ut "på samhället" som vi Hallingebor brukade säga förr.
Det var roligt att som tillfällig hemvändare kunna konstatera att flera av de platser och deras verksamheter faktiskt, fortfarande fanns kvar och var i full gång. Just så var det med gamla Carlssons Conditori på Storgatan, och dit skulle jag nu gå för att ta en förmiddagsfika och förstås uppleva gamla minnen...!


Väl framme vid det välkända, och inte särskilt förändrade, i alla fall inte exteriört, huset kände jag den goda bröddoften när jag tog tag i dörrhandtaget. Jag mindes den från min barndom, speciellt från sommardagar av någon anledning. Vinden blåste in den goda "nybaktdoften" direkt in i våra små brunbrända näsor där vi sprang konstant lekande med ännu oförstörda vidöppna sinnen.

Carlssons Conditori, ett tidstypiskt 60- talsfik som var nästan orört! Det kunde jag till min stora glädje konstatera när jag kommit innanför den gedigna ekdörr som var densamma sedan mina
tonår. Här var stället där nu ganska många generationers bakar bidragit till en alldeles lagom blanksliten yta på de bruna välkända skinnsofforna.
Det här konditoriet hade alltid andats full autenticitet, vilket nog gav de flesta besökare känslan av att här behöver/ska inget,  ändras på!

En härlig inredning gav ögat en skön vila från vår tids ibland nästan tvångsmässiga "trendighet". Och ytterligare ett plus utgjorde den behagliga avsaknaden av det där som det nästan har gått inflation i numera - nya, heta designade möbler och inredningsprylar...

Det här var platsen där man kunde sitta alldeles tyst med en god kopp kaffe och ett wienerbröd, vars recept helt klart aldrig varit i närheten av några G-I beräkningar eller andra kalorijakter.
Och om man lyssnade riktigt koncentrerat inåt, mot sitt eget minnesarkiv, så kunde man faktiskt höra de gamla välkända rösterna:

  -  Det är ju fest på Kärringeryggen på lörda, det vet ni väl ! Vad ska du ha på dej? Du kan få låna nåt av mej!

Det var Evas röst, det hörde jag tydligt. Hon var min bästa kompis under nästa hela tonårstiden.
Eva och jag hade många gånger så roligt som man bara kunde ha på den tiden, utan all den optimala rekvisita som ofta är standard nu för tiden.
Undrar om hon har kvar sitt långa ljus hår och om hon fortfarande är lika avundsvärt överenergisk, tänkte jag medan ett besvärande sug efter ännu ett wienerbröd infann sig.

Men sockersuget gav med sig, där jag satt djupt försjunken i gamla minnen. Jag såg bort mot den gamla jukeboxen som faktiskt stod kvar på samma ställe, men nu som ett stycke stum kuriosa från en svunnen tid.
Jag kunde med lätthet höra " Take good care of my baby" inne i mitt huvud när jag tänkte tillbaka, vi brukade spela den ofta på den gamla "musikmaskinen".
Jag älskade den låten, och försökte alltid spela in den från Radio Luxemburg, men det var svårt, musiken kom ofta oannonserad. Men till den låten ger mig musikminnet än i dag riktiga 60- talsrysningar, precis som då i tonåren!

Med blicken i fjärran låter mig flydda dagar höra ännu en röst:

- Gokväll. Det var förskräckligt vilket oväsen det va här! Och där inne sitter dom ------- konfirmanderna! Är det passande det? -

Jag minns när hon rödnäst och bittersnipig kikade in i serveringsrummet för att ge full effekt åt sitt dramatiska utspel. Signe Bergkvist hette hon. " Stackarn", brukade mamma säga om henne. Hon kan inte ha det så roligt minsann. Inga barn har hon, och hennes karl är byns störste öldrickare ----- och dessutom fönstertittare....."  den ende vi har" sa mamma med glimten i ögat.

Det hör till saken att det fanns en ofta berättad historia om just Signe Bergkvists pilsnerbegivne make Algot. Denna historia vittnade om att samme gubbe en gång under ett alldeles särskilt pilsnerrus blev alldeles sjövild och ska då ha bestigit ( med viss möda kan man tro) byns tämligen höga kyrkogårdsmur i okänt syfte, och under ett högljutt orerande till byfolkets  stora förvåning.

En kvick och munter granne lär då ha myntat  det uttryck som sedan blev ett talesätt:

" Det va ju tur att han inte slo ihäl sä, för se fönstertittere dä har vi bare en här i byn! "

Ja, visst var det så, att man såg Signes plirige lille gubbe oftare på hotellschappets insida, än hemma på sin gård eller in hos Signe. Men inte behövde hon vara så sur på oss ungdomar för det tyckte vi tonåringar, som då inte visste så mycket om äktenskapsproblem som bitterhet och olycka.

Fortsättning följer...!



fredag 29 november 2013

Anns Tankar: Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa....

Anns Tankar: Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa....: För ett antal år sedan då jag jobbade inom demensvården i Kalmar, hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebear...

torsdag 28 november 2013

Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa...


För ett antal år sedan då jag jobbade inom demensvården i Kalmar, hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebearbetning.
Viss kunskap som man tillägnar sig i livet stannar kvar på djupet och får med tiden ett allt större värde.
Så blev det för mig efter en föreläsning av teologen och terapeuten Per-Gustaf Eriksson, där han talade om viktiga förhållningssätt till människor i Kris och sorg. Han har arbetat mycket med döende barn och deras krisreaktioner. Två uttalanden fick en särskild betydelse för mig så väl privat, som i mitt arbete. Det första var:
 " Tar inte du tag i krisen så tar krisen alltid tag i dig".
  Det andra var:
 "Ta ALDRIG hoppet från en människa i något sammanhang".

Jag har många gånger haft nytta av den  kunskapen i  mötet med personer som på olika sätt drabbats av sorg och förlust,inte bara i yrket,utan också privat.
Att bli gammal innebär inte sällan en del förluster, som att t.ex mista delar av syn och hörsel, eller en kroppsdel. Och vid demenssjukdomar upplever många säkert att de i sin förvirring och personlighetsförändring, förlorat sig själva. Då är det bra att kunna känna igen och förstå en krisreaktion.
Ganska ofta befinner sig också de anhöriga i kris och behöver bli förstådda och bemötta utifrån det.

Givetvis ska varje människa som exempelvis har en svår och obotlig sjukdom ha rätten till  klara besked
om sin prognos. Men inom varje människa finns nog ändå, oavsett hur den prognosen ser ut, ett litet frö till ett hopp om att " under kan ske" och en tro på att kanske ändå bli frisk. Genom att vara den som inte tar hoppet ifrån någon kan man få det lilla fröet av förhoppning att gro och växa!
Och genom ett enda, och förfluget ord kan det hoppet tas från en människa, det ska man ha alldeles klart för sig!
Och det finns så många människor också i vår vardag, i våra liv, som behöver känna hopp och tillförsikt inför svåra och tillsynes hopplösa livssituationer. Ett vänligt ord, en stund av uppmärksamhet och uppmuntran kan tända hoppet hos en medmänniska och bana väg till både bot och bättring.

Jag har alltid fascinerats av drömmar, hur allt tycks vara möjligt i det jag som jag brukar kalla "nattens föreställning".Och jag vill citera förordet till Strindbergs "Ett drömspel" där han säger:

"Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt".

Jag tror att det inom varje människa finns ett rum där det "omöjliga" KAN bli möjligt! Och jag vill tro att vi genom att vara just hoppfulla, till oss själva och till varandra och våra liv, kan göra skillnad också i det som verkar omöjligt och ohjälpligt. Genom en tro på att "allt är möjligt och sannolikt" kan vi ibland nå in till det rum där under KAN ske!
Och så bör vi komma i håg att ALDRIG ta hoppet från en människa...



tisdag 12 november 2013

En sån tung och alldeles onödig börda att bära på...

Jag har precis läst om en svensk man i yngre medelåldern som i samband med att han drabbades
av cancer genomgick en svår livskris.  Förutom det allvarliga, smärtsamma sjukdomsförloppet led han också av skam och skuld över den fullt förståeliga dödsångest som han kände. Han skämdes för att inför sina barn visa sig svag och rädd, och för att inte längre vara den starka trygga pappan. Vilket onödigt lidande för hans del!
För barn innebär förstås en svårt sjuk förälder ett trauma och en smärta, men de måste ju också lära sig att kunna möta och förstå sjukdom och svaghet eftersom det är en del av livet.

Den här mannen, som nu lyckligtvis är friskförklarad, är nog en av många andra män  som också känt en omotiverad och irrationell skam i situationer då den förväntade "manliga styrkan" av olika skäl ger vika.
Men den här mannen tillhör nog den förmodat mindre grupp av män som varit starka nog att öppet våga berätta om sina känslor kring det här svåra.
Här finns sannolikt ett stort mörkertal, då många inte ens vågar erkänna sitt illamående, just för att kanske upplevas svaga och "omanliga". För de männen känner jag stor medkänsla, de kan inte må särskilt bra.

Många kvinnor i vårt samhälle mår i dag dåligt och det talar vi om, och det ska vi självklart tala om, för den öppenheten kan göra stor skillnad för kvinnors möjlighet att våga söka hjälp och faktiskt bli hjälpta!
Men jag tycker att vi faktiskt inte lika ofta talar om mäns och unga pojkars illamående och utsatthet. Vad vi oftare kan läsa om är mäns benägenhet för våld och våldsamheter. Naturligtvis ska vi uppmärksamma det, för det är viktigt. Men lika viktigt och mer fruktbart vore det kanske, om vi mer på djupet kunde se och förstå, det sannolika sambandet mellan mäns psykiskt illamående/ ohälsa, och det våld som män ofta använder i relationer och sociala situationer.  Sen får vi inte heller glömma att även kvinnor ibland är våldsamma både mot män och kvinnor, och där kan man naturligtvis se samma samband.

Den moderna kvinnan äger i dag den självklara rätten att få vara stark och tuff och kunna ta för sig. Det är bra! Men borde inte männen i samma grad få vara mjuka, sårbara och " svaga," utan att riskera att förlora sin manlighet? Absolut, i en jämställd värld, tycker jag!
Men så länge de gamla förlegade konserverade förväntningarna på manligt respektive kvinnligt beteende hålls vid liv, så blir till exempel feminismen, och de goda intentionerna i den, tyvärr inte heller särskilt verkningsfulla.


Jag är skeptisk till alla "ismer," överhuvudtaget, eftersom jag tror att de kan begränsa våra tankar och synsätt. Och jag tilltalas inte av grupperingar och kategoriseringar av människor. Av det enkla skälet att jag tror att vi är mer lika än olika varandra. Och om vi till exempel bara fokuserar på upplevda skillnader kön emellan, så kan det vara risk att olikheterna till och med växer och blir större. Och det är ju inte någon önskvärd utveckling precis.

Den enda " ism" jag tycker om och tror på, är humanismen. Den åskådning som framhåller den enskilda människans värde och egenskaper, ur ett allmänmänskligt och människovänligt synsätt.
I den bästa av världar får både flickor och pojkar en uppfostran där de båda tillåts och förväntas visa rädslor, otillräcklighet, sårbarhet och mjukhet, utan att det betraktas som en mänsklig svaghet!

För tänk vilken tung och alldeles onödig börda det kan vara, att bära begränsande  förväntningar på hur män respektive kvinnor, ska bete sig och agera...!






söndag 3 november 2013

Så rörande lika vi är - naturen och vi människor!

I hopp om att skogen nu, så här på helgen, skulle vara tömd på ambitiösa älgjägare tog maken och jag i går en efterlängtad promenad i Timmernabbsskogen. Det var eftermiddag och novemberskymningen hängde redan med sin subtila närvaro i träden. Tyst, riktigt tyst var det, så när som på en helgjobbande spillkråka som hamrade på sin stam, och så en och annan skrattande skata och kraxande kråka. Härligt välkända ljud som tar en alldeles lagom bit av tystnaden i anspråk.
Naturen har förvisso i sin ostörda, oförstörda form, en inbyggd visshet/ vishet, som gör att allt det levande som bor där, vet hur det ska förhålla sig till sina medlevare för att kunna upprätthålla den biologiska balansen. Det är stort tycker jag!

Att vi människor, som så många gånger genom historien betraktat oss som  "skapelsens krona",  håller på att tappa denna inbyggda visshet/ vishet, blev jag och Jan påminda om under vår promenad.
Ett av Timmernabbens allra vackraste skogsområden med blandad skog och underbara naturstigar har nu fallit offer för en mycket ovarsam exploatering. Allt för många friska, vackra barrträd har avverkats till förmån för många tomter med " närhet till vattnet" och till kommunens förmodade, men  ännu osäkra, tillskott i kassakistan.

Under generationer har Nabbeborna njutit av sina promenader på den välbekanta " Kärleksstigen," som nu så sorgligt reducerats till en asfalterad uppfartsraka...!
Jag tycker så synd om  den ofta underskattade skogen -om träden, som tyvärr ofta offras för att människor ska få mer av den för mig ganska överskattade sjöutsikten!
Träden har sin berättigade plats och sina naturliga funktioner också i ett villaområde, och den kunskapen kunde man önska att kommuners mark -och bostadsplanerade ägde! Det är gräsligt att enbart pengar ska styra så pass att vi inte längre drar oss för att rubba naturbalansen!

Just dagarna efter Simonestormens härjningar var det som att besöka en skogskyrkogård på den här platsen. Ytterligare ett femtiotal livskraftiga träd i sina bästa år låg där på varandra med sina rötter uppryckta...så sorgligt!

Om man vid beredningen av de här tomterna hade utgått från ett helhetsperspektiv  och tagit nödvändig miljöhänsyn så skulle man ha kunnat klura ut att det varit klokare att spara träd i mindre dungar,  och inte som nu låta dem stå ett och ett,  närmast liknande ett kalhygge.
Naturligtvis blir sådana ensamma träd sårbara och känsliga för stormar då de inte längre står i naturligt skydd av varandra, och inte heller har ett sammanhang med andra rotsystem...!

Och jag kan då inte undgå att tycka mig se sambanden mellan oss människor och skogens träd :  vi behöver varandra! Vi behöver då och då skyddet och stödet av vår omgivning för att inte vara så sårbara och falla! Vi behöver naturliga miljöer till vilka vi är ämnade och där vi kan leva, växa och nå vår fulla potential!
Och vi behöver bli respekterade och sedda ur ett naturligt holistiskt synsätt, och vara så lite som möjligt beroende av den krassa materialismen. För det är sannolikt inte den som kommer att säkra vår framtid!

Kanske kan mina tankar tyckas utopiska i vår tid. Men jag tror på droppen i havet, och på kraften i varje människas respekt och aktning för den natur och allt levande som vi alltid står i samspel med.
För det är så rörande och alldeles uppenbart hur lika vi är - naturen och vi människor!

lördag 19 oktober 2013

PENSIONAT EDEN Fortsättning.

Efter en kopp hett Lady Grey i nya rosblommiga koppen från Indiska och en snabb promenad med bästa väninnan labradoren Molly, ringde jag och bokade mitt rum. En glad och lite forcerad kvinnoröst uppskattningsvis i 40-årsåldern, svarade efter två signaler : " Pensionat Eden ,Maria" Om Maria hade något efternamn fick jag inte veta, och jag frågade inte heller. Fast jag var väl motiverad efter alla kontakter med alldeles för många efternamnslösa  Patrikar, Annor, Bengtar och Birgittor, vilka alla retat upp mig lite, vilket i och för sig inte var särskilt svårt, östrogenfattig och irriterad som jag allt mer blivit.

Hur som helst, samtalet med Maria resulterade i att jag skulle komma att bo på pensionatet första veckan i juni, i ett av de allra finaste rummen med en magnifik utsikt över de härliga ängar och skogsdungar där jag faktiskt lekt som barn, det hade jag sett av bilderna på internet.
En helpension hade jag tänkt unna mig efter en alldeles för lång tid av intensivt jobbande. 

En frisk, men ännu inte särskilt varm vind tog emot mig och mitt inte helt sparsmakade bagage när jag en månad efter bokningen stod vid Hallinges välkända järnvägsstation. Där släppte bussen av mig efter en tre timmars resa med en stackars chaufför som verkade ha eld i baken, jagad av tiden, han, liksom vi andra moderna tidsslavar. Trots en ganska lång resa kände jag mig förvånansvärt pigg, men inte tillräckligt pigg för att låta bli att ringa efter en taxi. Jag hade ju trots allt ett par" för alla eventualiteter" väl fyllda väskor att kånka på, och kände att jag fortast möjligt ville checka in på "EDEN", ta en välbehövlig dusch och sedan i maklig takt ta en promenad genom samhället för att hitta ett bra lunchställe.Jag undrade förresten om det fanns några sådana kvar i det numera kraftigt nedbantade Hallinge.

Precis när den blå Volvon med skylten " HALLINGE TAXI OCH TRANSPORT i gult, bokstavligen körde upp vid mina fötter, fick jag plötsligt en oemotståndlig impuls att vända mig mot stationsbyggnaden igen. Jag blev minst sagt förvånad över vad mina ögon under ett mycket kort ögonblick kunde se. Genom de stora fina stationsfönstren såg jag mig själv som tonåring. Jag såg glad ut och var i gott sällskap med Britt -Marie, en av mina allra bästa ungdomsvänner. Det var som om en scen ur det förgångna spelades upp under bara några sekunder,och det hela var mycket märkligt. Ännu märkligare var det att jag samtidigt kunde känna en stark och  tydlig lukt av cigarettrök fast ingen annan människa var synlig just då. En lätt rysning spreds sig faktiskt  i nacken då just stationshuset var den plats där vi i tonåren brukade samlas och ägna oss åt ganska hängiven smygrökning .Röklukten försvann lika fort som den kom och ersattes till min häpnad under denna korta scen av en lika tydlig doft av min favoritdeodorant i tonåren: Yaxa nr.6. En typisk 60 -tals doft som inte längre finns att köpa.
Det var en sannerligen en häftig upplevelse!  

Under loppet av bara några sekunder varade den här, på något sätt, drömlika synen. Och jag ställde mig frågan om det var möjligt att sinnena kunde spela upp denna uppenbara illusion? Ja, om detta visste jag ju egentligen ingenting.
Kunde kanske stress och hög arbetsbelastning vässa sinnena och göra dem överkänsliga ? Den teorin var nog lika djärv som osäker, men den var ändå lite intressant kände jag. Några sekunder senare och väl tillbaka i verkligheten igen, hann jag att än en gång med vemod se på stationshuset som det var i dag. Alldeles tyst och övergivet stod det där, inga glada ansikten syntes längre i fönstren, inga skratt som hördes inifrån, och inget av gamla tiders  liv och rörelser utanför.Så sorgligt det kändes... På dörren kunde jag se ett blekt anslag med upplysningen:

 "HÄR ÖPPNAR TILL HÖSTEN EN AKTIVITETSSTUGA!
 Du som handarbetar eller bara känner dig ensam är välkommen hit!"
 Vi bjuder på kaffe.

Jag kunde tycka att det var ett gott och välvilligt initiativ, men paradoxen var den att det mesta pekade på att det snart inte skulle finnas så många handarbetande eller ensamma invånare kvar i detta en gång så blomstrande och levande landsbygdssamhälle.
Alldeles för många hade, i takt med att ortens försörjningsmöjligheter och serviceinrättningar försvunnit, av överlevnadsskäl fått flytta och lämna sitt gamla kära Hallinge, som nu så uppenbart var ett samhälle i livets slutskede. 

Så helt igenom fel och vansinnigt! hann jag ordentligt upprörd tänka innan jag hade placerat båda mina fötter med de egentligen ganska fula, impulsinköpta "moderna" skorna inne i den rymliga taxibilen.

"Halloj där!  Vart hade du tänkt ta vägen?" löd den för mig okände tunnhårige chaufförens frejdiga hälsningsfras.
Ja du, gärna till en plats där taxichaufförerna har lite stil faktiskt, fick jag god lust att replikera, då jag precis kände lite irriterande "kärringsvett" i pannan. Lyckligtvis hejdade jag mig och tänkte att han fått dåligt med internutbildning så här i besparingstider,  och att han förmodligen var "snäll i hemmet", som moster Karin brukade säga om "dumma karlar" förr i tiden.

"Jag vill bli körd till pensionat Eden", sa jag med en viss skärpa i rösten.

  "Ja,dä måtte va ett bra lugnt och gudomlit ställe, för dä har ja inte hört tales om" sa den tunnhårige    och skrattade gott.    

 Min svaghet för situationskomik och genuina människor fick mig att överse med hans dåliga lokalkännedom och jag svarade:

 "Det var som attan, har du ingen koll på nyetableringarna här i samhället?" Till den synpunkten hade chauffören inget att tillägga.
Jag gav honom adressen och då ljusnade det för den sorglösa chauffören som nu lite generat sa  " Dä ä lugnt, dä fixer sä". Och det gjorde det, för tio minuter senare var jag framme vid pensionat Eden!

Jag betalade, tackade för mig och med mina otympliga väskor strävade jag  mot dörren. Det var roligt att upptäcka ännu en gammal kär byggnad, och inte förrän nu kunde jag direkt koppla adressen till den gamla disponentvillan. Den hade nu, säkert efter flera andra funktioner,  av utsidan att döma, förvandlats till ett prydligt och fint pensionat.
,
Jag hade precis ställt från mig mitt bagage när jag kände en underbar doft av gammeldags pytt i panna! Den upplyste mig om hur hungrig jag faktiskt var! Det var hemlagad pytt det kände jag direkt, och jag bestämde mig för att vänta med både dusch och nostalgipromenad. För det var här och inte på någon tråkig pizzeria jag skulle äta! I receptionen stod en leende Maria och hälsade mig välkommen. Och jag kände mig verkligen både förväntansfull och välkommen till pensionat Eden!

Fortsättning följer!






torsdag 17 oktober 2013

" Pensionat Eden" En berättelse i flera små delar.

"Pensionat Eden" öppnar inom kort i Hallinge!" Ung f.d.datakonsult vågar satsa nytt i slumrande landsbygd."

Just så löd den rubrik på vilken min sällsynt morgontrötta blick fastnade en av de där alldeles ljuvligt vårljusa morgnarna i april.Egentligen hade jag inte längre någon särskild koll på vad som numera hände i min hemtrakt där jag växt upp. Men en gammal skolkamrat, Nina, blev kvar och gifte sig med bokhandlarens son. Såväl pappa bokhandlaren som hans fina bokhandel i salig åminnelse, för de är nu båda borta sedan länge.
Nina var hygglig nog att då och då skicka mig en liten, med omsorg förpackad bunt av den gamla välbekanta lokaltidningen. Det var numera faktiskt inte utan en viss andaktskänsla som jag bläddrade i den , och jag kunde faktiskt fortfarande känna igen ett och annat av både namn och ansikten på familjesidan och Hallingesidan.

Visst, jag kunde naturligtvis på datorn med ett knapptryck, eller via min telefon få både bilder och en mängd information, både önskvärd och icke önskvärd av gamla hemtrakter, men det kändes bättre och lite mer tidlöst att läsa i en papperstidning när jag ville närma mig den mer retroperspektiva delen av mitt liv.
Vad gällde tidningens innehåll, så var  skillnaden den, mot för 20-30 år sedan, att nu var det inte längre de gamla barndomsvännerna som fått barn, eller gift sig. Nej, det var nu förstås, och alldeles som det ska vara, förbehållet en annan generation.

- Konstigt, att det ska vara så svårt att förstå det där att den tiden faktiskt är förbi - tänkte jag medan jag lite drömmande osökt betraktade min högra hand där jag satt med min tidning. Nog för att jag lagt märke till det förut, att det ådrorna på handryggen blivit lite bulliga och blåare. Det kändes lite främmande faktiskt och jag fick en association till min gamla farmors trygga tröstande händer. Jag brukade som liten intresserat studera dem vid någon av de sällsynta tillfällen då de var i stillhet. De hade så konstiga "blå maskar" tyckte jag. Vad jag minns så tog jag aldrig reda på varför det var på det sättet, det var konstigt eftersom jag var nyfiken på det mesta redan då.
- Ja, nu var man alltså där i " blåmaskåldern" och det gick fort vill jag lova -  konstaterade jag och prasslade mig vidare framåt i  Hallinge Nyheter.

Jag tyckte att tidningen förtjänade beröm faktiskt, just för att ledningen hade modet att motstå  "kvällstidningsformatet". Det visade på sund på småländsk självständighet, och självständighet är bra i alla sammanhang resonerade jag för mig själv. En riktig morgontidning SKA konkurrera om utrymmet på frukostbordet och inte kännas som ett litet löjligt Aftonblad eller en tanig Express i tråkig tabloidkostym, för då har den alldeles förlorat sin igenkännbara charm resonerade jag vidare.

Efter mina kvasifilosofiska reflektioner över både det ena och det andra av varierande substans, tog nyfikenheten på den aviserade nyetableringen i mitt kära gamla Hallinge över. Att trakten numera var "slumrande" var tyvärr ingen nyhet för mig, men påminnelsen om det sorgliga gjorde mig på nytt på ledsen och arg! Namnet på den f.d. datakonsulten med framtidstro skrev jag ner för att inte glömma.
En vecka senare fick jag via nätet tag i Pensionat Edens telefonnummer. Jag hade utan några större betänkligheter bestämt mig för några dagars skön och jobbstressfri semester i gamla välkända trakter och då låg Pensionat Eden i Hallinge sällsynt bra till!

Fortsättning följer!




måndag 14 oktober 2013

EN MULTIFOBIKERS BEKÄNNELSE

Sitter här och alldeles onödigt lyxfunderar över mina fobier faktiskt,  hihi...
Ja, det där är väl inget att sticka under stolen med tycker jag, och jag tror att vi är ganska många medlemmar i fobikerklubben, om det nu finns någon sådan. Om inte så är fallet så är nog jag den som skulle starta upp en sådan...

Nog är det så att man med stigande ålder blir mer och mer försonande i förhållande till sina egenheter,"svagheter" och rädslor. Det är både bra och energisparande faktiskt. Kanske beror det på att man blir mer klok och tålmodig, eller är det bara så att man äntligen erövrar något av en sund resignation, eller inte längre orkar lägga krut på de allmänmänskliga krackeleringarna.

Faktum är att jag numera, rent teoretiskt, kan tycka att så väl mina egna som andras kända fobier är intressanta att rent amatörmässigt fördjupa sig i och fundera över.
Eftersom jag själv utgör ett bra studiematerial i det avseendet så tänkte jag bjuda på några exempel från de områden där jag inte känner mig särskilt bekväm eller trygg.

Jag flyger ogärna av den enkla anledningen att jag får ångest av att känna att jag befinner mig flera kilometer upp i luften utan min medverkan och kontroll vad gäller framkomligheten. Men vilken paradox det är att jag när jag är som mest maktlös och rädd, ändå tycks göra anspråk på att kunna upphäva naturlagarna! För inget enda argument som rent sakligt och logiskt talar för hur ett flygplan egentligen håller sig kvar flygande, biter på mig när jag som jag känner hänger där i luften och inväntar slutet på mina dagar.

Jag skulle vilja påstå att jag är en hyggligt social och extrovert person, med ett undantag för följande miljöer: Vårdcentraler och Sjukhus. Redan i betalluckan avtar min sociala begåvning och placerad i väntrummet bland glassiga tidningar, gröna växter och mer eller mindre sjuka medpatienter, har jag fått tunnelseende och stirrar med ett obefintligt omvärldsintresse ut i tomma luften och in i den framtid som jag just då är hundra på att jag inte har.
Jag är nämligen nästan alltid säker på att doktorn kommer bekräfta de misstankar som säger mig att jag verkligen har en svår och obotlig sjukdom. Givetvis blir jag lika hjärtans glad varje gång jag upptäcker att faktiskt överlevt.... haha!

Avslutningsvis vill jag ge ytterligare ett exempel ur min tämligen rika repertoar av fobier, och nu gäller det Klaustrofobi, det vill säga min avsky för vidrigt trånga utrymmen. Jag kan lite förenklat säga det att om jag ofrivilligt hamnar i ett sådant så känner jag att jag har all anledning i världen att hålla mig för skratt!
Och så kommer vi till naturlagarna igen. Om den ena busslasten efter den andra utan syrebrist har överlevt besöket i en intressant men avskyvärt trång stenåldersgrotta, och jag med hjärtat i halsgropen lyckats knöla mig in där också ( detta har förvisso hänt i min historia) , så tror jag ofelbart att det som aldrig hänt händer: Akut syrebrist uppstår, och en gruvlig och oåterkallelig kvävningsdöd förestår mig och andra grottbesökare.
Hur ska man kunna förklara något så urbota dumt och irrationellt utan att hänvisa till ett, om än tillfälligt, obemannat hjärnkontor...

Det sägs att allt det som inte tar död på en stärker och härdar, med tanke på det kan man tycka att jag och andra multifobiker skulle kunna lägga till alla dessa dumma ologiska rädslors stålbad som meriter i våra
CV:n... tycker en annars ganska normal multifobiker.

söndag 13 oktober 2013

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet: Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet Utbränd? Hur blir man det, och ...

Tankar kring utbrändhet

Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet
Utbränd? Hur blir man det, och varför? Och vad är orsaken till att man hamnar i ett sådant tillstånd överhuvudtaget?
De här frågorna och liknande, har jag, som varit sjukskriven under en längre tid för just en utmattningsdepression, fått ställda till mig många gånger. Frågorna har kommit från olika håll och från olika människor. För mig indikerar detta att det, förvånande nog, fortfarande råder en ganska stor okunskap, och tyvärr också en hel del fördomar kring diagnosen utbrändhet. Något som dessvärre, också kan lägger extra sten på bördan för den som drabbats. Eftersom min sjukskrivning också har inneburit tillfällen för eftertankar och självreflektioner, vilka har varit en stor hjälp under resan tillbaka till arbetslivet, delar jag gärna med mig av tankar och erfarenheter för att ge lite stöd och tröst åt de som ” gått in i väggen”. Förhoppningsvis kan jag även belysa en del fördomar i mitt syfte att också minska dem.
Är ”utbrändhet”, ”utmattningssyndrom”, ”att gå i väggen” en modern företeelse?
Jag vill hävda, utan att göra anspråk på fakta grundade på vetenskapliga studier, och utan några historiska jämförelser, att vårt moderna samhällsklimat där stress, prestationskrav och personalinskränkningar så utbrett också genomsyrar våra arbetsplatser, gör utbrändheten till en modern diagnos. Otvetydigt relaterad till vad jag brukar kalla för ” obalanserade arbetsplatser”, en arbetsplats där jobbsituationen tar mer energi och glädje än vad den ger tillbaka. Liknande sjukdomsbild kan säkert spåras ganska långt bakåt i tiden, och kan sannolikt också relateras till den tidens livstilar.  Naturligtvis kan de bakomliggande, utlösande faktorerna vara olika och individuella och oberoende av tid och livsstil. Och självklart har vår livssituation, så som familjeliv, relationer och övrig hälsobild, en inte sällan stor betydelse för om vi utvecklar en utmattningsdepression eller ej.
Varför blir man utbränd och varför drabbas vissa medan andra klarar sig under samma omständigheter?
Min egen erfarenhet är att många som gått in i väggen inte så sällan varit högpresterande (inte så förvånande) och engagerade, känt arbetsglädje och trivts med sitt arbete fram till dess att förändringar som inneburit inte bara högre arbetsbelastning, med medföljande stress och trötthet, utan (bör särskilt påpekas ) också den frustration och förlorade arbetsglädje som det kan innebära att inte längre ha tid att kunna utföra ett gott arbete. Vilket kan upplevas som att ha blivit fråntagen viktiga arbetsredskap. Något som kan få betydande konsekvenser i till exempel ett vårdyrke i dagliga möten med människor. Naturligtvis kan man också, utan att vara i arbetslivet, på grund av problem och svårigheter, gå in i en utmattningsdepression då tillvaron faller samman. Jag vill inte heller bortse från den inverkan som självbild, samhällskultur och uppfostran kan ha på vårt sätt att se på en rimlig arbetsinsats/arbetsmiljö, vilket kan bli avgörande för både ett eventuellt insjuknande och dess förlopp och efterföljande rehabilitering.

Förmodade orsaker till att en del inte drabbas av utbrändhet, trots exponering i ” obalanserade ”arbetsmiljöer”, stress och hög arbetsbelastning, är dels, vars och ens individuella fysiska/ psykiska konstitution, vilken har betydelse för graden av sårbarhet inför olika påfrestningar under livet. Därtill kommer de faktorer som livshistorien med tidigare erfarenheter, övrig hälsa och helheten i livssituationen. Då inte enbart stress och hög arbetsbelastning behöver bli utlösande för en utbrändhet, är det i sammanhanget intressant att belysa det faktum att människor tycks kunna utveckla en större tolerans för stress i arbetsmiljöer där det råder ett i övrigt bra arbetsklimat med god sammanhållning, arbetsglädje och en tydlig känsla av inflytande och meningsfullhet i arbetsuppgifterna.
Råd till omgivningen vid utmattningsdiagnos
Respektera den sjukes känslor och tankar även om du själv inte förstår vad ett utmattningstillstånd innebär! Försök vara en god lyssnare om du behöver vara det. Ta hänsyn till de behov av lugn och avskildhet som den som gått in i väggen ofta har.
Stärk din vän/anhörig genom att peka på goda egenskaper, begåvningar och kompetens hon eller han besitter. Det kan bidra till att definiera och stärka en sviktande identitet vid ett kristillstånd.
Läs om utbrändhet och skaffa de kunskaper som kan stärka dig som stödjande anhörig. Inventera egna eventuella förutfattade meningar och fördomar kring företeelsen, arbeta med att genomskåda dem och gör dig sedan av med dessa så snart du kan.
Sprid dina nyvunna kunskaper och insikter vidare till andra. Och sist men inte minst: Fortsätt vara den goda vännen och medmänniskan och slösa med empati och inlevelse!
Råd till den som fått en utmattningsdiagnos
Det är inte, i något avseende, fel på dig, men däremot har det tyvärr numera blivit fel på många arbetsmiljöer.
Lägg därför inte någon skuld på dig själv för att du inte längre orkar med ditt jobb! Det visar däremot på att du är människa och klok nog att reagera när något är fel. Det bör du berömma dig själv för!
Ta bestämt, och en gång för alla, avstånd från den” förloraridentitet” som ibland kan ge sig tillkänna när man inte längre orkar med tillvaron. Påminn dig själv om att du HAR arbetat och kämpat och var stolt över dig själv din jobbhistoria och din kompetens!
Ta vara på din sjukskrivning och bara vila. Så småningom kommer du att känna att livet fortsätter fast det kan kännas som om marken under dina fötter försvunnit. Beröm dig själv för ditt mod att kunna stanna upp, be om hjälp och låta dig hjälpas!
Glöm inte att det ALLTID är en styrka och ALDRIG en svaghet att sätta ner foten när själen signalerar till kroppen att stanna upp! Lyssna till vad både kropp och själ vill säga dig, förmodligen har de länge försökt få din uppmärksamhet men inte lyckats.
Njut av att bara få tänka på dig själv utan krav och förväntningar utifrån. Var gärna i naturen och njut av skog och mark så fort du orkar ta dig ut. Naturen är en kravlös läkande miljö och en skön kontrast till stressmijöerna sä väl ute i det pulserande samhället som på stressiga arbetsplatser.
Umgås med egna eller andras djur, det är liksom naturvistelser både kravlöst och läkande. Ett djur kan intuitivt läsa av ditt hälsotillstånd och förhåller sig naturligt och klokt till det. Dessutom kan kommunikationen er emellan vara ordlös vilket kan upplevas skönt när man inte mår så bra.
Träna på att lyssna på tystnaden och känn att det finns ett lugn i den. När du så småningom finner ditt eget inre lugn och blir vän med det så kan det innebära ett fortsatt gott skydd mot just stress och oro överhuvudtaget i livet.  När du känner att du orkar, lyssna en liten stund på musik som du upplever rogivande, eller njut av att bara betrakta en vacker färgrik bild och fyll dina sinnen. Ta emot all den hjälp du kan få, men var noggrann med att personkemin med den vårdpersonal du kommer i kontakt med stämmer och känns bra.
Var öppen med dina tankar och känslor! Det hjälper och avlastar dig själv och det arbetar mot fördomar och okunskap.
Det finns en väg tillbaka!
Det kan ta tid, och bör ta tid, att läkas från en utbrändhet. Att snabbt vilja komma tillbaka och jobba bygger ingen varaktig väg tillbaka. Ta var på din sjukskrivning och försök lära känna dig själv lite mer på djupet. Se över dina vanor och mönster i livet. Betrakta din självbild, se över din självrespekt och din förmåga att kunna säga nej och sätta gränser. Vidga dina perspektiv genom att tydligare kunna se orsak och verkan i ditt sätt att leva och vara.
Det är inte ovanligt att man vid en utmattningsdepression också aktualiserar gammalt skräp i livets ryggsäck. Bli inte rädd för det. Säkert händer detta just för att du behöver städa upp på djupet innan du kan omorientera dig och staka ut en bra och farbar väg till ditt fortsatta liv.
Det finns en väg tillbaka ! Misströsta inte ! Tänk på att allt kan hända och att livet fortfarande står och väntar på dig därute ! Inte sällan går människor från kris till vis ! Dina erfarenheter från utbrändheten kan dig en god skjuts i din personliga utveckling och kanske kan du också hjälpa andra som drabbats. Varför inte bli en ”ambassadör” i krafter som vill arbeta med att skapa sunda goda utbrändhetspreventiva arbetsplatser genom att medvetandegöra kopplingarna till utmattningstillstånd och se vinsterna med att ” mota Olle i grind ”? Du är en tillgång med dina erfarenheter!
Kära ni alla, som liksom jag , genomgått eller just nu genomgår en rehabilitering efter utbrändhet, jag önskar er en härlig framtid och ett gott liv!
Tänk på att det finns en oförstörbar kärna inom oss alla som gör det möjligt att bli älskade och sedda för dem vi är, alldeles oberoende av vad vi gör eller presterar…!
                                                                                                                           









fredag 27 september 2013

Är det här det samhälle vi vill ge i arv till våra barn?

" En  84-årig  kvinna kastade sig utför en balkong i samband med ett möte med en kommunal biståndsbedömare".
 Den här omskakande nyheten berörde mig och säkert många andra djupt i dag. Förberedelserna för fredagsmyset kändes plötsligt ganska oväsentligt, och jag började tänka kring vilket samhälle vi verkligen vill ha, och i vilket samhällsklimat vi egentligen vill leva. Cynismens och den krympande medmänsklighetens kalla vindar blåser allt hårdare, och vi tycks stå inför en oroande försämring av vårt samhällsklimat.

Vi lever onekligen i de många valmöjligheternas tid, och när vi helst önskar kan vi välja och bestämma oss för vad vi vill ha när det gäller till exempel teknik, varor och tjänster. Allt är möjligt, vi får det vill ha och blir oftast nöjda med det.
Men det märkliga är att när det gäller de verkligt betydande önskemålen i våra liv, som att få leva med sin livskamrat den sista tiden i livet, så är de paradoxalt nog inte alltid självklara, inte ens möjliga att tillgodose!

Den stackars förtvivlade damen, hon som inte längre lever och som inte fick komma till sin make och vara vid han sida på äldreboendet, hade under inte mindre än två års tid ansökt om hemtjänst och färdtjänst och också uttryckt sin oförmåga att kunna sköta sina sysslor i hemmet.
Kommunpersonalen säger sig inte ha känt till kvinnans kamp vilket är både upprörande och märkligt tycker jag.

Varje personalkategori som arbetar med äldre och äldrevårdsfrågor bör ha god blick för människors kroppsspråk och ha en bra känsla också för det outtalade, det som inte sägs, det subtila i möten med de människor som inte sällan också är deprimerade och frustrerade inför sin livssituation. Att bemöta äldre och hjälpbehövande kräver inte bara utbildning utan också en hög grad av mänsklig mognad och en förmåga att med inkännande och empati se och förstå människor och deras behov.

När det gäller de här felbedömningarna och bristerna i omsorger om personer som behöver bli respekterade förstådda och lyssnade på, så leder de ju ibland till sorg och tragik både för de drabbade och deras anhöriga. De ansvariga uttrycker tyvärr mer sällan mänskliga känslor inför det som hänt och deras kommentarer är ofta förutsägbara och ibland rent dumma och okloka.

Vill vi ha det så här egentligen? Är det här samhället som vi vill ge i arv till våra barn? Själv svarar jag ett tveklöst NEJ på den frågan och jag tycker att vi som samtycker bör protestera och bilda en sund och konstruktiv opinion mot allt det som bidrar till den här alltmer avhumaniserande samhällsutvecklingen.

Flera politiska partier med god vilja kämpar för ett mänskligare, och i flera bemärkelser mer hållbart samhälle, men stångar ofta sina pannor blodiga inför de ekonomi- och maktstrukturer som så olyckligt inte sällan dikterar villkoren för samhällets lagar och förordningar.

Men jag tror på droppen i havet, på kraften i den och på varje människas möjlighet att reagera på det som är fel och som gör ont mot människor och mot vårt samhälle. Och  som alltid, så måste varje förändring börja hos en själv, och varje ny dag är faktiskt en möjlighet att med vänlighet, solidaritet och medmänsklighet kunna göra världen bättre!

torsdag 8 augusti 2013

Jag tror minsann att mediasvenskan håller på att äta upp våra dialekter..!

Saken är den att jag nog alltid varit förtjust i dialekter och ofta med stora öron  och stort nöje lagt märke till och memorerat olika dialektord och uttryck. Min kära mamma var en begåvning på att pricksäkert återge just dialekter, en gåva som förvisso inte gått i arv till mig men väl till min dotter Johanna.

Jag tycker om att kunna höra, eller åtminstone kunna tycka mig höra, var ifrån i landet människor kommer, och jag blir faktiskt varm i hjärtat när någon frågar mig om jag är småländska, och till och med ibland undrar om jag kommer från Hultsfred/ Målillatrakten, vilket ju är alldeles riktigt.
När jag var barn så hörde jag släkten benämna personer som " Alf i Berga", Karin i Vimmerby" eller "Janne i Vetlanda". En på den tiden ganska utbredd företeelse som var så väl sakligt och geografiskt upplysande, som personlig och rolig. Och alla de här släktingarna hade förstås olika dialekter och olika uttal av ord till min stora förtjusning.

Dialekter, detta urgamla miljöarv, ligger nära våra känslor och våra hjärtan, den saken är för mig glasklar. Och lika glasklart blir då sambandet mellan upplevelsen av en stark engagerande känsla, och upphämtningen av en "gammal" bortträngd och kanske förkastad dialekt. Jag är nog inte ensam om att ha lagt märke till människor som när de är riktigt glada, upprörda eller arga hämtar kraft och styrka ur det som är genuint och känslofyllt, det som är grunden i varje människas språkhistoria, den dialekt som vi en gång lärde oss tala som barn.

Men vad är det som har hänt med våra dialekter egentligen? Allt oftare lägger jag till min förvåning märke till att unga människor sällan talar den dialekt som man kunde förvänta sig med tanke på var de har vuxit upp och att föräldrarna talar en tydlig lokal dialekt. Visst förstår jag att till exempel den geografiska rörligheten bland människor i dag är stor, och att språket av naturen är och ska vara levande och föränderligt, men jag tror att medias språk, dess genomslagskraft och ständiga tillgänglighet är något som bidrar till att det, särskilt bland unga inte längre alltid anses rumsrent och fint att tala dialekt.

Den här av mig förmodade kopplingen är väl ingen särskilt avancerad eller ens ny teori, men det är för mig lite av en paradox att likriktningen, även den språkliga, är så framgångsrik i vår så individualistiska tid.
Nog blir det lite tråkigt när så många talar en modifierad Stockholmska( kanske i tro att det är "coolt") och dessutom  så ofta använder så många förutsägbara slitna modeuttryck. Det blir nästan stereotypt.

Jag tycker att vi med stolthet ska värna om och skydda våra härliga mustiga dialekter som på ett trevligt och naturligt sätt talar om var ifrån vi kommer och var vår språkliga vagga stod! Dialekter är en tillgång och ett värdefullt miljöarv som bör uppvärderas och användas som det språkliga guld de är!


måndag 3 juni 2013

Att vara varandras lärare och varandras elever... jag tycker om den tanken.

De senaste dagarna har jag haft förmånen av att få möta många fina och vänliga människor. Det är bara så att jag går i gång på vänlighet. Jag får energi och blir glad,  och känner att det ännu finns hopp för den här ganska oroliga världen.
Och de dagar då jag själv har lyckats glädja eller uppmuntra en människa är glada dagar, dagar som ofta genererar en god nattsömn och en skön vila.

Men mellanmänskliga möten är inte alltid okomplicerade och enkla, ibland inte ens särskilt trevliga. Och inte befinner man sig alltid på toppen av sin sociala förmåga, så är det bara, för man är ju människa.
Då och då möter man personer som man inte riktigt förstår sig på, får svårt att förhålla sig till och ibland retar upp sig på.

Vid närmare eftertanke så förstår man att det finns en sorts Gudomlig rättvisa i det där... Jag tror helt enkelt att vi möter de sociala utmaningar som vi behöver ha för att kunna lära oss mer om varandra, och i bästa fall blir sekundärvinsten den att vi kan öka vår självkännedom genom att spegla oss i andra människor. För vi är nog mer lika än vi ibland kan tro, trots de olikheter som vi kan uppleva. Och jag vill tro att vi alla är sammanlänkade med allt det andra som lever,växer och andas. Och genom den tanken kan jag också känna ett större ansvar för själva "levandet"- livsuppgiften.

Så numera försöker jag, men jag säger inte att jag alltid lyckas, att se de där mötena med människor som jag
inte känner mig helt bekväm med, som en utmaning, som en nyttig läxa..Ett tillfälle till träning i inkännande och förståelse, och inte minst en nyttig övning i tolerans och respekt i förhållandet till den som inte lever, tänker eller tycker som jag.

Och alldeles säkert ger jag själv genom mitt sätt att vara, och inte vara, mina medmänniskor de sociala utmaningar de behöver för utvecklas och komma vidare. Det är just det som jag vill inbegripa i den Gudomliga rättvisan. Vi blir genom den varandras lärare och varandras elever.
Jag tycker om den tanken.






söndag 19 maj 2013

Min hyllning till de gamla trogna äppelträden, de som blommar än en gång!

Nyligen hemkommen från ett fantastiskt naturvackert Skåne! Ett landskap inte särskilt
platt och med många mjuka kullar.
Lysande gula rapsfält, som vore de målade med en bred pensel över de stora gröna fälten.
Härliga genuina skånelängor, och de hamlade pilträden spretande med sina grova fingrar
upp mot den mjukblå majhimlen.

Och så alla ljuvliga äppeltråd som blommade! Min hyllning till dem. Och särskilt till de gamla
träd som orkat blomma ännu en gång. Ett särskilt tack till dem!


                                           De gamla äppelträden

I en gammal övergiven trädgård
där en gång fanns liv och hastande,
sörjande, älskande, glada människor...
står de ännu kvar de gamla givmilda äppelträden
Hukande i vårvinden under majhimlens blåa valv,
djupt rotade i det förgångnas jord och mull.

De vackra stammarna vridna av tidens kraft
och många genomlevda dagars styrka.
Grå, sidenskimrande grenar
blommar som så många vårar förr
bara lite mindre, lite tröttare.

Än en gång bjuder de generöst av sin tidlösa skönhet.
Så mycket tyst värdighet, så mycket visdom
så oändligt mycket kärlek, så mycket urkraft
som har sin boning i dessa skrovliga stammar...

Så många vårar de har sett, mött och genomlevt,
så många höstar de på nytt har släppt sina löv till  marken
och kanske våndats, gråtit på träds vis...
Alla människor de sett och förundrats över,
så många trädminnen sparade i stammens djupa hålrum.

Då när kronan blommar och firar triumfer av liv,
får min blick ännu ett år på jorden
vila i den vackra, vemodiga syn som bara ett lite livstrött träd
kan bjuda ett mänskligt öga.

Medan kronan ännu blommar,
medan allting spirar än en gång,
tänker jag att trädet viskar till en liten lärka
att väl ta vara på sin ungdom och njuta av dess glans...

Men bort flyger fågeln i ungdomlig yra
och utan att lyssna
medan trädet i vishet minns och begrundar
många gångna vårar...





torsdag 16 maj 2013

Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje,och vad är välfärd... egentligen...?

Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till
dagens högteknologiska välfärdssamhälle.Jag tror att människors definition av lycka under denna avsevärt långa tid, nog har ändrats i takt med att välfärden har ökat.

För en fattig bondefamilj på 1800 - talet var det sannolikt en lycka att barnen överlevde och att man fick se dem växa upp, att man hade mat för dagen och kunde se en rimlig framtid med rena överlevnadsmöjligheter.
Den tidens lycka var direkt kopplad till överlevnaden och möjligheterna att kunna tillgodose de basala grundläggande behoven i vardagen.
Naturligtvis framstod livets sanna villkor mer klara och tydliga i ett samhälle där både nöd och död ofta visade sig i vardagen. Bland gemene man skulle materialismen dröja länge än, och man hade ännu inte så mycket att önska sig eller känna begär efter, vad gällde saker och ting.

I dag 2013, framlever vi våra dagar i ett välfärdssamhälle där det materiella utbudet är närmast gränslöst och där teknikens utveckling och framfart är närmast galopperande.
De flesta barn har det mesta av vad de behöver och lite till, men längtar ofta efter nya spännande saker och upplevelser. Vi jobbar alltmer för att upprätthålla vår höga levnadsstandard, ibland så mycket att vi knappast hinner njuta av alla de saker som vi känner att vi måste ha. Det finns familjer som har det svårt ekonomiskt, och som lider av att inte kunna ge sina barn det som andra har. Där i ligger den samhällsekonomiska snedfördelningen. Många håller på att jobba ihjäl sig, medan andra inte har, eller saknar möjlighet att få ett nödvändigt arbete.

Vi lever i välfärdslandet Sverige, ett land där sorgligt nog allt fler unga människor väljer att ta livet av sig. Ett välmående land där fyra av tio som i dag sjukskrivs, har en diagnos kopplad till psykisk ohälsa.
Dessa kalla fakta oroar mig och förhoppningsvis många andra, och jag ställer mig frågan: Vad är egentligen ett välfärdssamhälle, värt namnet?
Naturligtvis är ett lands BNP, värdet av vad landet producerar, och fördelningen av ekonomiska resurser,       inte de allena saliggörande faktorer vad gäller den välfärd, som bidrar till människors hälsa och harmoni.

Robert F Kennedy lär 1968 så klokt ha sagt: "Ekonomisk tillväxt mäter allt utom det som gör livet värt att  leva". Det tycker jag säger väldigt mycket om vad välfärd egentligen borde handla om.

 I  den vedertagna definitionen av välfärd saknas, enligt min uppfattning, en helhetssyn på människan och på mänskliga behov. Vi är förvisso individer med så väl fysiska och psykiska som sociala och känslomässiga behov. Jag tror helt enkelt att vi i vårt övervärderade materialistiska samhälle håller på att konsumera oss sjuka. När vi har fått de ena, så börjar vi snart att längta efter något annat, och vi riskerar att tappa kontakten med det som finns inom oss själva, det som kan stärka oss mer varaktigt. Tomheten ger sig tillkänna och kan lätt leda till psykisk ohälsa.

Min slutsats är att ett välfärdsland där barn och unga inte känner någon livsglädje är inget riktigt välfärdssamhälle! Det mentala illamåendet bland människor i olika åldrar är inget annat än en stor och röd blinkande varningslampa, som vi alla behöver se och ta på allvar...!






söndag 12 maj 2013

Kära lilla mamma, jag saknar dig en dag som den här..!


I dag är det min dag och jag är glad för att ännu ett år ha fått vara med i livets stora och förunderliga föreställning och att i dag få fira min 63 -årsdag! Jag är frisk och jag har det bra, och jag säger bara - TACK till livet!
Jag får fira dagen tillsammans med min familj och får känna ovärderlig kärlek och samhörighet, det är för mig den finaste av alla presenter!

Men, kära lilla mamma vad jag saknar dig en dag som den här! Jag bara önskar att ditt vanliga grattiskort med din fantastiskt fina handstil hade funnits i brevlådan precis som vanligt.... Och att telefonen kunde ringa och att du, som du alltid brukade, ringer för att gratulera mig på födelsedagen.


Så  fantastiskt det vore om du som förr, säger: - Har den äran på födelsedagen lilla Ann! - Så  skulle du alldeles säkert, som du brukade göra, livligt och på ditt typiska, målande sätt berätta om dagen då jag föddes, hur gröna träden var då och att det faktiskt var så varmt att du kunde vara barbent när du steg in i taxin till Oskarshamns BB.

Nästa replik kunde vara att du talar om att du faktiskt fryser lite, klagar lite på din hyresvärd som "redan" stängt av värmen.... Kanske skulle du också påminna mig om att jag så tidigt började prata och hur rädd du var om mig när jag var liten. Den tanken gör mig rörd...

Säkert skulle du också hinna avfyra lite humorblandad kritik mot alla de myndigheter som enligt dig numera, alla är stationerade i Kiruna och med alldeles för långa telefonköer. Så skulle du säga att min födelsedagspresent ligger och väntar på mig när vi kommer på besök- fortast möjligt...
 -  Ja, hälsa nu till "barna", du har väl fått kaffe på sängen ? Och tänk på att Konsum har billiga ekologiska äpplen den här veckan! -
Just så hade det kunnat vara om du fortfarande funnits bland oss lilla mamma. För du förlorade aldrig, trots din egen svåra mångåriga sjukdom och ditt eget lidande, din mustiga humor, ditt klara vakna intellekt, och inte heller ditt djupa medkännande med människor , djur och natur.

Mamma du var på många sätt så ovanlig, vidsynt och annorlunda. Du gav mig livet... och här sitter jag nu, din "lilla Ann" och är nu fyllda 63...

En del minnen från födelsedagar i barndomen ställer sig i dag tätt intill mig och visar på att du, trots allt, varje år gjorde vad du kunde för att jag skulle få en rolig födelsedag. Ser mig själv som en liten nybliven sjuåring stå på vår tomt där vi bodde i Målilla. Känner den svaga doften av gullvivor och blommande narcisser, ser majsolen lysa på granhäcken som jag älskade, kan höra de välkända trygga ljuden av skratt och prat från grannar. Minns att jag redan då, mitt i födelsedagsglädjen, kunde känna vemod över den nyfunna insikten att vi alla en gång måste skiljas från varandra och från det spännande roliga livet. Undrade på barnets vis om jag verkligen skulle klara resan genom livet...

Födelsedagar är dagar då jag gärna blickar bakåt och drar lite i de starka band som leder till de älskade människor som en gång fanns bland gratulanterna, de som varit med och format mig till den jag är i dag. Jag vill tro tro att de faktiskt finns där hos mig ändå...! Det är en vacker och trösterik tanke tycker en nybliven, mycket tacksam 63-åring.




torsdag 9 maj 2013

Exempel på sådant jag inte imponeras av..

Ännu en hänförande majskymning har dragit täcket över sig och övergått i det där nästanmörkret, som nätterna nu börjar bli allt mer.
De över förväntan goda rågbullar som jag, denna helgdag till trots, slog till och bakade ligger nu och väntar på inflyttning i frysen. Jag tillhör de där kvälls-och- nattmänniskorna hos vilka energiflödet tycks nå sitt maximum  när dagen är slut och allt är tyst och lugnt, till och med jag...

Så nu sitter jag här och funderar, mest över två saker som jag läst om och hört i dag: Hur måttligt imponerad jag är över de människor som, i och för sig helt riktigt, säger sig kämpa för fred, men som i solidaritet med utsatta grupper tar sig för att kasta sten för att uppnå sina syften. Och som dessutom anser att detta märkliga beteende är ett uttryck för civilkurage...!

Den definitionen på civilkurage har jag svårt att ta på allvar helt enkelt. Men min definition på stenkastning är våld och våldsamhet. Men vad som är verkligt allvarligt däremot, är den häpnadsväckande och intill ren dumhet gränsande inkonsekvens som det är att tillgripa det våld som stenkastning med uppenbar risk för att allvarligt skada andra ju är, och samtidigt säga sig arbeta för fred och ett fredligare samhälle. Den bakomliggande ideologin och dess utövare förtjänar en rejäl revidering och det snarast!

Och så var det där med den unga kvinnan, nybliven mamma, som efter två veckors amning med normal tillgång på mjölk tyckte att det började bli för jobbigt! Med all respekt för de olika förekommande fall där mamman faktiskt inte kan amma sitt barn, av skäl som sjukdom, medicinering eller liknande. Men att sluta med något som är så naturbra för ett barn med motiveringen att man tycker det är jobbigt och att man inte vill gå ur sin bekvämlighetszon, det är för mig väl magstarkt!

Det får mig att tänka på 1700-talets och 1800 talets överklasskvinnor som överlät amningen av sina barn till särskilda ammor. Vi skriver nu 2013 och amningens klara fördelar har väl, vill man tro, fått sitt genomslag bland människor. Och har man fått den gåva som det är att få ett barn så bör man nog redan före, kalkylera med att föräldraskapet sannolikt kommer att innebära att man måste sätta barnet i första rummet och som förälder vara allt annat än självisk!


Ja, det är för mig som för andra, vissa saker imponeras jag helt enkelt inte av...



måndag 6 maj 2013

Det händer ibland att man av bara farten snubblar på sin egen "duktighet"...

Jag tror att man i nästan alla yrken där man arbetar med människor i sin strävan efter att vara professionell och "duktig," inte alltid ser individers inneboende krafter och tillgängliga resurser.
Det faktum att vi så ofta måste jobba snabbt och effektivt tror jag gör att vi ibland faktiskt överskattar betydelsen av vår invanda proffsighet. Rutiner och trygga jobbstrategier riskerar att göra oss så duktiga att vi kanske missar att se människors möjligheter att klara saker på egen hand och då tar vi ju ifrån dem möjligheten att kunna faktiskt stärkas av det.
Det är som om vi  då och då av bara farten snubblar på vår egen "duktighet". Detta är förvisso helt mänskligt men det tål att tänkas på...

Det verkar som om livet är så vist inrättat att det då och då ger oss möjligheten att stanna upp och få tid för en och annan eftertanke.
För nu 26 år sedan skrev jag den här dikten efter att en av våra "tanter" på sjukhemmet lämnat oss.

                                              Tankar efteråt

Jag minns vårt första möte, du sa att prästkragen var din älsklingsblomma och att kalvstek var din stora förtjusning.
Du hade så vackra ögon. Intensivt blå, alldeles klara och svagt pärlemorskimrande.
Din blick varav livet alldeles omärkt, som om tiden låtit skona den, utan att lämna några spår.

Säg hur mycket av dina ögons klarhet har jag "vårdat" bort?
Hur mycket av dina blå ögons sällsynta skimmer gjorde jag osynligt genom att vara "duktig och sköta mitt jobb"?

Hela din böjda, vaggande gumgestalt med det runda huvudets hårfläta lik en silverkrona, utstrålade mogen värdighet. Hur stor del av denna värdighet har jag  berövat dig, allt för ivrig med att "hjälpa till"?
Du hade outsinliga källor av liverfarenhet, så mycket att berätta och med ditt sunda förnuft så många
goda råd att ge.

Du var så märkligt stilla och tyst den sista tiden, förstummad som om orden tagit slut.
Delar av din tystnad, så till bredden fylld av uppgivenhet, har jag skuld uti.
Jag borde stannat hos dig oftare, suttit vid din sida, lyssnat på dig mer.
Nu stryker jag din vissnande kind en sista gång. Din kämpande puls har alldeles nyss, likt en sommarfjärils
lätta vingefladder, nu runnit ut i den nästan förnimbara evigheten.

Varligt sluter jag dina vackra ögon...
Jag kammar ditt hår för sista gången, låter silverflätan vila mot din ännu varma kind.
Betraktar ett uttryck av samlad frid i ditt fårade ansikte.
Ser med ömhet, din vita kofta hänga på stolen bredvid. Din röda pelargon i fönstrets vårljus tycks rödare
än förut.
Som om döden gjort det levande mer tydligt och klart, mer starkt och intensivt.

Jag håller din lilla tunna vita hand i min, tänker med vördnad på ditt långa liv och på det avtryck som du
lämnat på vår jord.
Och jag önskar och ber att evigheten ska vara fylld av prästkragar och grönskande ängar,
och att det där ska serveras dig den allra godaste kalvstek...


söndag 5 maj 2013

Hallå där mänskligheten...!

En välkänd och mycket erfaren musiker och artist, blev nyligen intervjuad i TV av en inte särskilt begåvad reporter. Artisten hade släppt en ny skiva och skulle än en gång ut och turnera.Reportern drog sig inte för att fråga om den glada musikern i 60-års åldern inte hade några planer på dra sig tillbaka, hur länge han kunde tänkas hålla på, och om den här skivan möjligen var den sista.
 Av fullt förståeliga skäl blev artisten något irriterad, och när inslaget började nå sitt slut hade hans blick antagit en färgskiftning som påminde lite om mogen avokado. "Skäms på dig slyngel!" Tänkte jag och blängde mot TV-rutan.

 Till och med den som tror att världshistorien började med hans generation, borde kunna imponeras och känna respekt för en musiker med det musikaliska CV som det var fråga om i det här fallet. Vi har väl aldrig förut haft så många ungdomliga, aktiva och multifunktionella äldre som nu i vårt samhälle, men samtidigt frodas det åldersförakt som visar sig både här och där i våra liv. Den är förstås ingen lättsmält kombination den där utbredda glorifieringen och hyllandet av ungdomlig skönhet, den perfekta kroppen, och den sanning som säger att kroppen faktiskt måste åldras och förändras och vi med den.

 Utseende går numera ofta före erfarenhet.Det är nog ingen slump att TV-reklamens tandläkare är unga och "ser bra ut", och att de äldre med gråa hår och lite högst naturliga rynkor och många rotfyllningar i yrkesbagaget, mera sällan får representera sitt skrå i rutan. Det är inte så dumt att få bli äldre tänker jag. En av fördelarna är ju tveklöst att få leva och hänga med, särskilt med tanke på alternativet som man ju inte vet så mycket om. Nog tycker jag att det är dags att uppvärdera just ålder och erfarenhet, och den klokhet som ofta följer med ett längre liv och många genomlevda dagar. För hallå där mänskligheten!Det får inte bli med oss som med tekniken, en rasande värdeminskning med stigande ålder!! .

söndag 28 april 2013

Just så är livet...

I nattens drömmar reser man för det mesta både fort och lätt. Och det verkar som om hjärnan och känslominnet har lättare att gör selektiva val av destination medan kroppen sover, och inte kan komplicera det hela.
Ofta återser man i drömmen platser, miljöer och människor till vilka man lätt kan associera de glada minnen och lyckliga goda dagar som man en gång har upplevt.

Mardrömmarna dyker ju förstås också upp, dem slipper man inte, men de har förmodligen sin betydelse för alldeles nödvändiga bearbetningar av mindre trevliga erfarenheter. Och då inte minst, för det som vi människor upplever så obehagligt att vi sopat det under mattan, och som då kan bli förträngda, och till och med förnekade känslor djupt där inom oss.

Jag har sedan ganska länge en ofta återkommande dröm. Ganska snart förstod jag att den hade något att säga mig. De återkommande drömmarna har inte så sällan något att säga oss, och de hastiga, flyende ibland symboliska bilderna, kan tala till oss om vi är beredda att "lyssna" till dem.

I min dröm återser jag alltid lika hjärtans glad, uppspelt och förväntansfull, min gamla arbetsplats vid det sjukhem i Målilla som nu är nedlagt sedan flera år. Jag står där i min nuvarande ålder i olika salar och rum, och bara känner hur mycket jag älskar, och alltid älskat det gamla fina huset som en gång var ett sanatorium. Jag återupplever livligt och starkt den trygghet och kontinuitet, som de gamla väggarna förmedlat under alla mina arbetsdagar där.

Vissa gånger i vissa drömmar, befinner jag mig i en större personalgrupp där alla är unga och de jobbar snabbt och  energiskt med samma arbetsuppgifter som jag en gång gjorde på samma plats. Eftersom jag tycker att det är så roligt att se, så börjar jag berätta om hur det var "på min tid" vilka förhållanden som rådde då, vilka hjälpmedel vi hade, och vilken arbetsglädje vi som jobbade kunde känna vid den tiden.
De för mig okända vårdjobbarna verkar måttligt intresserade av vad jag har att berätta om det som en gång varit, och ser leende och med ett visst överseende på mig.

Men den här attityden har jag i drömmen inget som helst problem med, så jag går helt enkelt och tar reda på en omgång arbetskläder och undrar om det inte är läge att jag börjar jobba här igen, det är ju så gammalt och vant allting... det kan väl inte vara något som hindrar..?

I nästa drömsekvens står jag där så snopen beredd att börja jobba och ta hand om de gamla, men nu är jag plötsligt alldeles ensam och inte en människa är synlig. Det är tyst och tomt,och det känns som om jag varit på bio och sett en gammal välkänd film där eftertexten nu lite sorgligt rullar fram och filmmusiken tonar ut, medan jag något besviken reser mig och går ut.

När jag kommer ut i solljuset befinner jag mig nu på en helt annan plats, och i en annan sinnesstämning.
De gamla minnena från de fina  åren på sjukhemmet har liksom lagt sig till ro, och jag känner tacksamhet för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, mot den framtid till vilken historien nu har lagt sin betydelse.

Och när drömmen sedan slutar har jag nu förstått vad den vill säga mig: Var sak, varje skeende, har sin tid i livet. Och där några människor slutar, där tar andra vid. Just så är livet...

söndag 21 april 2013

Allting har ett slut och inget varar för evigt...

Det där med tillvarons slut och alltings ändlighet, det har jag funderat en del på. Jag tycker att det är svårt att gå förbi det faktum att det är så det är, utan ett rejält stopp och ett stort frågetecken. Det har blivit flera stopp och en del frågetecken för mig när det gäller det här. Jag tycker nämligen om att utforska de här områdena i livets spännande landskap.

För ett mycket litet barn är nog sannolikt världen alldeles lagom stor, inte särskilt begriplig, men nödvändigt trygg. Vällingen i flaskan tar slut, men det kommer nya vällingflaskor, den lilla kroppen fryser, men får värme och kärlek när den behöver. I den tilliten vilar av naturen ett barn utan oro, så måste det vara och så borde det alltid få vara.

Jag minns när jag själv som 3- 4- åring ibland mumsade mitt favoritgodis och hur det kändes när sista biten fanns i magen och påsen var tom. Det var inte så roligt minsann, men man tröstade sig med att det fanns mycket godis kvar i affären och antagligen också på andra ställen ute i världen.
Inte tänkte man annat än att sommarens blommor eller vinterns skridskois skulle återkomma, finnas där för alltid. Samma känsla hade man inför mamma och pappa, och mor- och farföräldrar, de bara fanns där, och skulle väl alltid finnas. Just så måste det förstås få vara för ett uppväxande barn, den sanna bilden av livet måste visa sig långsamt och i takt med utvecklingen av barnets växande  mognad och förstånd .

Död och förlust är svåra företeelser och särskilt för ett barn. När min allra första, och mycket älskade hund Centhy dog var jag 9 år. Sorgen efter min vovve och bästa vän, arbetade sej hård och kall genom min förtvivlade barnakropp. Det var vid det här tillfället som jag nog på allvar började förstå att djur och människor kunde dö och tas i från mig. Den insikten var smärtsam för mig.

Som tonåring dras man naturligt och gärna till de "stora frågorna". Jag minns kvällar och ibland halva nätter, då jag i sällskap med kamrater talade om existensens mysterier, döden och livet, och tillvarons egentliga mening. Det är som om tonåren ställer de tyngre frågorna på sin spets och tydliggör dem. Jag tror att det är viktigt och alldeles nödvändigt för en ung människa i brytningsåldern att få ställa de här frågorna.

Så kommer vuxenlivet och med det utbildning och arbete, och tiden för familjebildning. För mig var den här tiden, liksom för de flesta andra, en tid fylld av praktiskt liv och  konkret vardag där det inte var läge för så mycket grubblerier kring de "stora frågorna". Man var förälder, man var frisk och hade ett meningsfullt jobb, och det var mirakler nog.

Som 55- plussare är det som man gör en retroaktiv översyn av det hittills levda livet. Man har mist eller mister nära och kära av den föregående generationen, och man börjar av naturliga skäl aktualisera de stora livsfrågorna och det välgörande allvaret kommer allt närmare.

Vid det här laget vet man att allting faktiskt har ett slut och att inget varar för alltid. Så är det bara. Vad som kommer efter det som var livet, är vars och ens egen uppfattning och tolkning. Så måste det också få vara.

Allting har ett slut och inget varar för evigt. Men allting varar så länge det pågår, det är gott nog tycker jag. Men det gäller att ta vara på livets dagar och på glädjen när den far förbi  ...!

tisdag 16 april 2013

Människor som har den, den där rätta sociala kompetensen...

Man möter dem  då och då, de där människorna som har den . Den rätta sociala kompetensen.
Och jag tänker då inte på dem som är bra på att prata på,framträda och lägga ut texten ( vilka ofta nog så felaktigt, uppfattas och vill uppfattas, som sociala) men som inte alltid gillar läget när någon annan i ett sällskap vill ta till orda.
Nej, jag vill uppmärksamma alla de beundransvärda och alldeles genuint socialt begåvade personer, som i ett bredspektrum av tänkbara sociala situationer fungerar inte bara som isbrytare, utan också som energi- och kraftgivare till sin omgivning.

De här värdefulla medmänniskorna behärskar till fullo lyssnandets svåra konst och har förmågan att skapa samtalsrum där ingen blir glömd eller utanför. Och de tycks redan från början ha med sig ett äkta intresse för människor som gör att de får andra att öppna sig och känna sig socialt obesvärade.
De sociala isbrytarna är dessutom trygga nog att låta någon annan få spela första fiolen i den sociala orkestern, bli lyssnad på och få tala till punkt.

Något av det mest imponerande med dem som är socialt kompetenta på riktigt, är att de ofta är bra på att verkligen se, uppmärksamma  och bekräfta sin omgivning utan att göra skillnad på människor.
Och så är det där med att det lyser omkring dem, det går inte att komma ifrån faktiskt. Socialt begåvade personer, om de är på riktigt, för inte sällan med sig något ljust, något gott in i de mellanmänskliga mötena och de berikar det sociala livet!

Social kompetens är ett nästan utnött och numera ganska luddigt urvattnat begrepp, som förtjänar att uppgraderas till dess egentliga innebörd, som är och borde vara: Förmågan att på ett osjälviskt sätt vara välfungerande i interaktionen med medmänniskor.

torsdag 11 april 2013

Att det ska va så svårt, det där med koden till klimakterieporten...


Hoppsan! Så var man då framme vid den punkt på livets sträcka då man lätt förvånad upptäcker att man väldigt mycket börjar likna de där små runda tanterna som i ens barndom såg ut som om dom  när som helst skulle kunna gå och ramla omkull av ålderssvaghet.Såna tanter som man neg både djupt och respektfullt för...

Jag kan väl inte påstå att jag har nån direkt stridsberedskap mot det naturliga åldrandet, men det har  gått fort vill jag lova! Tant eller kärring, kalla det vad du vill, men det är nåt skumt nåt obekvämt, för att inte säga obekant, med hela utstrålningen numera. När hände det här? Jag inte vet jag, och det är jag faktiskt lite sur för. Man borde väl ändå få nån liten avisering innan det hela snurrar igång!

Putmage, eller snarare strutmage, kalkonhals och dubbelhaka. Och som om det inte räckte, ett humör som inte sällan galopperar mellan hybris och självförakt. Där emellan en del opassande skratt och tårar ur respektive outsinlig källa. Och så värmevallningarna! Rouget kan man numera glömma, för nu står man där lika ofrivilligt rodnande och svettig som på skoldansen 1970! Tyvärr, ibland lika skärrad och osäker också.

Vad gör man då när man står där vid den stora klimakterieporten och inte kan koden? Ja inte vet jag. Hör och häpna, det har jag ännu inte listat ut! Jag försöker  fortfarande erövra en siffra i taget. Allt medan jag med alla medel ( än så länge inga otillåtna...) försöker hitta en hanterbar balans mellan min inutiboende 15-åring som ibland vill bråka och vara besvärlig, och den utanpåboende 58-åring, som vill vara go och glad och lugn, men som med sin känsloinkontinens inte sällan storgråter för minsta petitess. Samma 58-åring vill dessutom besvärande ofta bara lägga sej ner och dö för att livet blivit så svettigt och jobbigt.

Det här med klimakteriet är ett riktigt hästjobb och tar ibland det mesta av ens kraft. Så man får ju trösta sej lite. För mej funkar det hyfsat bra med hälsopiller och fullkornsbröd. Det styr, i någon mån, upp balansen mellan ytterligheterna i den här svett - och svull-cirkusen. Ett par rejäla skivor av nåt lyxigt fiberbröd, ger i bästa fall, tantoron ett par rejäla örfilar så den håller sej på mattan  ett tag. Och så Omega- 3 tabletter, det är nåt för en gammal garvad hypokondriker med återkommande symtom på svår hjärtsjukdom! Sen ska jag väl inte sticka under stol med att jag konsumerar en och annan chokladbit... för det är ju också nyttigt...

Ja vad gör man då, mer än halvsekelgammal när hormonerna,eller snarare frånvaron av desamma, med ett stadigt grepp kastat en tillbaka till de pubertala markerna igen, och man står där lika identitetssökande och förvirrad som då, strax efter konfirmationen...?

Jo, man sätter sig ner, tar av dom rödbågade och torkar kärringsvetten ur den halvrynkiga panna som inte ens Helena Rubinstein längre kan hjälpa. Så drömmer man sej bort, för i drömmen är allting möjligt! Där är det helt okey att göra ett nedslag i 1960- talet. Öppna dörren ( aldrig några problem med koden) till Hildings grillkiosk i Målilla, och upptäcka att jukeboxen fortfarande spelar
A place in the sun med Stevie Wonder!  Det är mer än bra tycker jag!

Men jag har på känn att det ännu kommer dagar då varken Stevie Wonder, choklad eller fullkornsbröd hjälper mot tantålderns missmod. Vad gör man då? Ja inte vet jag, men jag lovar höra av mej när jag fixat koden...

söndag 7 april 2013

När man blir en gäst hos verkligheten och minnet inte längre finns där...

Tänk, att inte längre kunna känna igen sig själv, inte heller sin omvärld. Att förlora sin identitet och bli en gäst i den verklighet som förut varit begriplig och trygg.

Under mina år i demensvården hade jag i mitt jobb dagliga möten med människor som hade olika minneshandikapp och som hade utvecklat demenssjukdomar i olika stadier. Jag lärde mig en del om hur den här tragiska sjukdomen påverkar hjärnan och hjärnans funktioner. Men framför allt såg jag och förstod vilket lidande, vilket trauma, det innebär för en människa att inte längre minnas, inte känna igen sig i livet och bland människor.

Jag insåg snart att jag inte hade tolkningsföreträde när patienter, många gånger i förtvivlan, gav uttryck för hur de kunde uppfatta skeenden i tillvaron. När "mamma" hade varit på besök hos en 90- åring under natten och hon upprymd berättade det för mig på morgonen, så förstod jag att det här verkligen hade hänt i patientens verklighet. Det var som om hon redan stod med ena foten i evigheten....! Därför måste jag förhålla mig respektfullt till det. Att med motsägande argument försöka återföra personen till "min" verklighet skulle bara oroa och förvirra ytterligare.

Dialogen oss emellan blev inte sällan till ett litet skådespel där patienten  fick vara både huvudrollsinnehavare och regissör, medan jag själv spelade en underordnad lyssnande roll. Det här stärkte den dementes sviktande självförtroende och kunde oftast skapa lite lugn och trygghet.

Att kunna ge lite trygghet och medmänsklig förståelse till tröst för den som gått vilse i tillvaron är något av det mest meningsfulla och glädjande man kan få uppleva som människa, tycker jag.
Här en dikt jag en gång skrev om det.

                                           En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder. Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud, med den fårade nacken vände du i tystnad  mot dagrummet.

Du talade så ömsint om dem som gått före, de som inte längre fanns: "Först gick min älskade lillasyster, sen gick min stora starka bror"
Som om ni bara skilts på vägen för att åter ses igen...

Dina anletsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland så trygga när dina dagsverkströtta händer ordnade med gamla kära foton, så glad på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, och nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt, när jag rädd att störa ditt så välbehövliga lugn betraktade dig i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dig till ro talade du om att nästa morgon göra en resa. På bordet intill din gamla slitna börs, tillhands inför resan "hem till mor". Jag log och förstod din längtan.

Så en morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade nu äntligen börjat din resa bort/ hem dit du alltid längtade...

I hemlighet klappade jag din stol och önskade dig en lycklig resa...


Att arbeta med dementa innebär att på olika sätt sammanfoga de återstående skärvorna av ett spegelglas som en gång reflekterat en hel och oförstörd människas själ.
Till en spegel så stor att den medger det utrymme som varje människa, sjuk eller frisk, har rätt att begära här på jorden.

Ann

tisdag 2 april 2013

Anns Tankar: Varje människas rätt att få vara annorlunda. Och d...

Anns Tankar: Varje människas rätt att få vara annorlunda. Och d...:  Jag har precis läst ut boken  "Ett annorlunda liv" skriven av Iris Johansson. Alla människor som har intresse av att förstå och l...

VARJE MÄNNISKAS RÄTT ATT FÅ VARA ANNORLUNDA OCH DET SJÄLVKLARA I ATT KROPP OCH SJÄL ÄR ETT!

 Jag har precis läst ut boken "Ett annorlunda liv" skriven av Iris Johansson. Alla människor som har intresse av att förstå och lära mer om olika människor och deras beteenden, borde läsa den här tämligen unika boken!
Iris beskriver sitt eget liv som autist så fullständigt naturligt och direkt,  och den är  så klargörande och intressant att man knappt kan lägga boken ifrån sig ens när man läst ut den!

Nog för att jag genom åren läst en del om autism och andra närbesläktade diagnoser, men när en människa själv, så som Iris Johansson så uppriktigt och självutlämnande berättar om hur det är tänka, leva, och förhålla sig till livet och omvärlden utifrån ett autismspektrum, så blir det en annan läsupplevelse. Iris fantastiska berättelse om den resa, och i hennes fall handlar det om en verklig resa,  från att ha varit i stort sett i sin egna bubbla, till att i dag med stor framgång, vägleda och hjälpa andra människor i  bearbetningar av konflikter, trauman och kommunikationshinder, är så upplysande och lärorik!

Det finns hos Iris en alldeles äkta och god vilja att ut ifrån sina egna redskap där känslor på vanligt sätt inte är tillgängliga, hjälpa medmänniskor till nya och progressiva tankebanor och strategier.
Läs boken och förstå hur hon går tillväga!


Tänker, osökt, på Kierkegaards kloka ord om att människan för att kunna hjälpa någon annan, först måste se och förstå var den andre befinner sig i sin mänskliga utveckling, och  utgå där i från. 

Och så läser jag om medicinska forskningsresultat som visar att patienter som blir sedda och bekräftade av sin doktor, och som får tala ut i lugn och ro och blir lyssnade på, fortare tillfrisknar från sjukdom och ohälsa. Vem blir förvånad över det här resultatet? Ja, inte jag i alla fall...
Jag har själv erfaret, då jag jobbade natt i demensvården, att patienter som var oroliga sov bättre om jag satte mig på sängkanten en stund och verkligen var närvarande och lyssnade på vad de hade att säga och tog in deras känslor.

Ska det vara så svårt att förstå att kroppen och själen faktiskt hör i hop? Utifrån den vetskapen kan man naturligtvis också lättare och bättre, komma åt själva grundorsaken till alla typer av ohälsa hos både människor och djur!


söndag 31 mars 2013

HÄRLIGA TIDLÖSA SKOG JAG BARA ÄLSKAR DIG!


Ingen, absolut ingen, dusch i hela världen kan vara mer renande och upplivande än den energidusch som man får av att, alldeles oberoende av årstiden, ta en promenad i skogen!

Man behöver verkligen inte ta många steg förrän man börjar känna av de där fantastiska naturenergierna som bara finns där - alltid, bland träd och buskar,småkryp djur och stenar.

Jag har nog egentligen alltid, mer eller mindre känt att det är i skogens trygga och tidlösa famn som jag hör hemma...har till och med drömt om att få bo alldeles mitt i skogen, långt ut bland djuren och allt det vilda.

När jag var barn kunde skogens generösa lekrum med alla sina tillgångar ge mig så mycket frihetskänslor att jag ibland nästan fantiserade bort mig från den för mig alltför begränsande verkligheten. Dofterna av nyutslagna vitsippor, mossor, kåda och ljung, tog sig rakt in i de där så typiskt vidöppna barnasinnena, och man blev nästan som berusad av hur gott det luktade av allt i naturen.

Att som 13- 14 -åring med blandade känslor efter en lång skoldag, bara få ge sig ut i skogen, var för mig så lugnande. De där härliga skogspromenaderna ensam i sällskap med egna tankar och känslor, omgiven av den snälla skogen där varken krav eller "måsten" fanns. Det gjorde faktiskt min ganska jobbiga tonårstid  lite lättare att genomleva.

Så kom den lyckliga tiden som småbarnsförälder. De små tultande barnastegen på mjuka skogsstigar då familjen gjorde utflykter tillsammans. Det var så roligt att med barnen få återupptäcka skogens små kryp.Nyfikna blickar som vändes upp mot de höga spännande träden, förtjusta skratt över en och annan ekorre eller hare. Precis så som jag själv som barn antagligen gjorde en gång.

Det är en ynnest att som 60 - plussare, fortfarande få uppleva det här magiska och helande med skogen och naturen!  Skogens energier har en förunderlig förmåga att ge oro och stress sina rätta proportioner och tillmäter själva levandets bekymmer den underordnade plats, som de förmodligen har från naturens helhetsperspektiv.

Härliga tidlösa skog, jag bara älskar dig! Du är klok, vis och generös! Och till ditt gröna vackra rum
är vi alltid välkomna.
Jag hoppas att du över hela vår jord ska få fortsätta leva och växa, frisk och oförstörd. Och att vi människor ska vårda och vörda dig som tack för vad du ger, och genom tiderna har givit oss!







torsdag 28 mars 2013

Anns Tankar: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukli...

Anns Tankar: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukling...: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukling I min historia, så har som för de flesta andra, infektioner och sjukdomar mer eller m...

DET HAR BLIVIT ALLT SVÅRARE ATT VARA EN TÅLMODIG SJUKLING



I min historia, så har som för de flesta andra, infektioner och sjukdomar mer eller mindre allvarliga, kommit och gått. En maginfluensa här, en förkylning där, ibland med tillhörande och alldeles nödvändigt sängläge. Så är det ju bara det är ju helt normalt faktiskt. Men det är inte alltid så kul att ligga där och titta i taket, räkna tapetblommor, inte orka gå upp och göra allt det där roliga och nödvändiga som man så gärna vill ta  itu med och få undan. Det är bara när man har rejält hög feber som man för det mesta förlorar matchen mot den sluge energitjuven.

Men jag har hos mig själv lagt märke till att det numera är som om det här har blivit svårare, det liksom tillkommer en extra "sjukdom" till själva primärsjukdomen när det är dags för ofrivilliga sänglägen! Den tillkomsten är jag benägen att definiera som en varierande grad av aktivitetsabstinens, och den lägger faktiskt en del extra småsten på bördan när man blir sjuk.

I ett samhälle och i en tid då det hela tiden snurrar på med ett oräkneligt antal aktiviteter, jobb, sociala kontakter och uppdateringar så blir det lite för "konstigt" när hjulen, om än tillfälligt, stannar samtidigt som till exempel en infektion infinner sig. Det kan kännas som om man har hela smålands myror i kroppen och rastlösheten driver på en hela tiden. Det kan upplevas lika obehagligt som själva sjukdomstillståndet,  att inte vara "fit for fight" och i det ständiga "görandet", presterandet och jobbandet.

Snabbt vill man på fötter och bli "normal" igen och fortsätta stå där och klia sig i huvudet över alla
uppbokade tider, planerade arbetsinsatser, födelsedagskalas och ugnsrengöringar...
Ja, jag är minsann inte bättre själv när det gäller det här.
Man bara önskar att det i sådana här lägen kunde infinna sig en förståndig myndighetsperson, typ kommungubbe, som tar en i örat och talar om för en att tillvaron med stor sannolikhet kommer att spinna vidare utan just min medverkan.

Ja, jag jobbar faktiskt mot det här kraftfulla aktivitetsberoendet hos mig själv, det går väl så där ...
För det är ju så att alla beroenden, allt det som man känner att man inte kan låta bli att göra, även det som utmynnar i uträttat arbete och genomtröskade "attgöralistor", riskerar att leda till abstinens...

Så kära systrar och bröder! Det är inte lätt att vara "patient" Vi får väl börja peppa varandra i det här med att vara i ett icke görande, helt enkelt. Så kanske man kan ligga stilla i sängen nästa gång det blir dags för infektion.

onsdag 27 mars 2013

Starka känslor vill gärna gå i repris.


Nog är det intressant att en del av de tidiga upplevelserna i barndomen  ibland blir rätt så tydliga
paralleller till händelser som sker senare i våra liv. För min del kan jag alltid koppla det här till en stark känsla som dröjt sig kvar, så stark, att den vid rätt träff i den mänskliga datorn blixtsnabbt, på nytt kan titta fram  och återigen verka i all sin kraft.
Det här är värt att exemplifiera, därför gör jag det.

Jag är omkring fyra år och sitter längst ner på vår tomt, den del som då låg mitt emot gamla Konsum i mitt barndoms Målilla. Över mitt lite tufsiga , nästan vita hår har jag en röd anskrämligt ful mössa som mamma i sin lite ängsliga omsorg tvingat på mig efter en lindrig köldknäpp dagarna före. Den där mössan lyser fortfarande röd i minnet,  och av åkte den minsann och ner i fickan så fort som mamma åkt till jobbet och inte längre var synlig.

Jag har, i förmodad brist på spade, en lite sliten matsked i min hand. Och jag gräver där jag sitter, med barnets nyfikenhet, envist en grop i jorden. Gropen blir allt större och skeden mer och mer böjd, och jag forcerar med fascination flera nyanser av jordfärger. Någon vuxen hade på skämt, som de ofta brukade göra på den tiden, uppmanat mig att gräva djupt,  för då kunde man komma till Kina, sa han. Redan då var jag stort nyfiken på vad livet kunde erbjuda och jag ville ju ogärna gå miste om den här exotiska upplevelsen.

Så jag grävde och grävde tills skeden förstås blev helt böjd. Och inte kom jag till Kina! Jag såg inte ens skymten av det där spännande landet där jag satt med nosen i jorden.
Än i dag kan jag känna, verkligen i hela kroppen känna, hur besviken jag blev över att inte ha hittat det jag sökte, det som förespeglats mig.

Som vuxen, och i mina förväntningar på det sanna och goda - det riktiga i livet - har jag ibland känt lite av samma besvikelse som då den där tidiga vårdagen för snart 55 år sedan, mitt emot gamla Konsum med gråten i halsen och en krokig matsked i handen. Besvikelsen över av att inte ha de rätta "verktygen" i livet och att inte alltid nå sitt mål.

Ja, det är nog så att starka känslor gärna vill gå i repris...det är nog något alldeles naturligt med det.