Just så är livet...

I nattens drömmar reser man för det mesta både fort och lätt. Och det verkar som om hjärnan och känslominnet har lättare att gör selektiva val av destination medan kroppen sover, och inte kan komplicera det hela.
Ofta återser man i drömmen platser, miljöer och människor till vilka man lätt kan associera de glada minnen och lyckliga goda dagar som man en gång har upplevt.

Mardrömmarna dyker ju förstås också upp, dem slipper man inte, men de har förmodligen sin betydelse för alldeles nödvändiga bearbetningar av mindre trevliga erfarenheter. Och då inte minst, för det som vi människor upplever så obehagligt att vi sopat det under mattan, och som då kan bli förträngda, och till och med förnekade känslor djupt där inom oss.

Jag har sedan ganska länge en ofta återkommande dröm. Ganska snart förstod jag att den hade något att säga mig. De återkommande drömmarna har inte så sällan något att säga oss, och de hastiga, flyende ibland symboliska bilderna, kan tala till oss om vi är beredda att "lyssna" till dem.

I min dröm återser jag alltid lika hjärtans glad, uppspelt och förväntansfull, min gamla arbetsplats vid det sjukhem i Målilla som nu är nedlagt sedan flera år. Jag står där i min nuvarande ålder i olika salar och rum, och bara känner hur mycket jag älskar, och alltid älskat det gamla fina huset som en gång var ett sanatorium. Jag återupplever livligt och starkt den trygghet och kontinuitet, som de gamla väggarna förmedlat under alla mina arbetsdagar där.

Vissa gånger i vissa drömmar, befinner jag mig i en större personalgrupp där alla är unga och de jobbar snabbt och  energiskt med samma arbetsuppgifter som jag en gång gjorde på samma plats. Eftersom jag tycker att det är så roligt att se, så börjar jag berätta om hur det var "på min tid" vilka förhållanden som rådde då, vilka hjälpmedel vi hade, och vilken arbetsglädje vi som jobbade kunde känna vid den tiden.
De för mig okända vårdjobbarna verkar måttligt intresserade av vad jag har att berätta om det som en gång varit, och ser leende och med ett visst överseende på mig.

Men den här attityden har jag i drömmen inget som helst problem med, så jag går helt enkelt och tar reda på en omgång arbetskläder och undrar om det inte är läge att jag börjar jobba här igen, det är ju så gammalt och vant allting... det kan väl inte vara något som hindrar..?

I nästa drömsekvens står jag där så snopen beredd att börja jobba och ta hand om de gamla, men nu är jag plötsligt alldeles ensam och inte en människa är synlig. Det är tyst och tomt,och det känns som om jag varit på bio och sett en gammal välkänd film där eftertexten nu lite sorgligt rullar fram och filmmusiken tonar ut, medan jag något besviken reser mig och går ut.

När jag kommer ut i solljuset befinner jag mig nu på en helt annan plats, och i en annan sinnesstämning.
De gamla minnena från de fina  åren på sjukhemmet har liksom lagt sig till ro, och jag känner tacksamhet för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, mot den framtid till vilken historien nu har lagt sin betydelse.

Och när drömmen sedan slutar har jag nu förstått vad den vill säga mig: Var sak, varje skeende, har sin tid i livet. Och där några människor slutar, där tar andra vid. Just så är livet...

Allting har ett slut och inget varar för evigt...

Det där med tillvarons slut och alltings ändlighet, det har jag funderat en del på. Jag tycker att det är svårt att gå förbi det faktum att det är så det är, utan ett rejält stopp och ett stort frågetecken. Det har blivit flera stopp och en del frågetecken för mig när det gäller det här. Jag tycker nämligen om att utforska de här områdena i livets spännande landskap.

För ett mycket litet barn är nog sannolikt världen alldeles lagom stor, inte särskilt begriplig, men nödvändigt trygg. Vällingen i flaskan tar slut, men det kommer nya vällingflaskor, den lilla kroppen fryser, men får värme och kärlek när den behöver. I den tilliten vilar av naturen ett barn utan oro, så måste det vara och så borde det alltid få vara.

Jag minns när jag själv som 3- 4- åring ibland mumsade mitt favoritgodis och hur det kändes när sista biten fanns i magen och påsen var tom. Det var inte så roligt minsann, men man tröstade sig med att det fanns mycket godis kvar i affären och antagligen också på andra ställen ute i världen.
Inte tänkte man annat än att sommarens blommor eller vinterns skridskois skulle återkomma, finnas där för alltid. Samma känsla hade man inför mamma och pappa, och mor- och farföräldrar, de bara fanns där, och skulle väl alltid finnas. Just så måste det förstås få vara för ett uppväxande barn, den sanna bilden av livet måste visa sig långsamt och i takt med utvecklingen av barnets växande  mognad och förstånd .

Död och förlust är svåra företeelser och särskilt för ett barn. När min allra första, och mycket älskade hund Centhy dog var jag 9 år. Sorgen efter min vovve och bästa vän, arbetade sej hård och kall genom min förtvivlade barnakropp. Det var vid det här tillfället som jag nog på allvar började förstå att djur och människor kunde dö och tas i från mig. Den insikten var smärtsam för mig.

Som tonåring dras man naturligt och gärna till de "stora frågorna". Jag minns kvällar och ibland halva nätter, då jag i sällskap med kamrater talade om existensens mysterier, döden och livet, och tillvarons egentliga mening. Det är som om tonåren ställer de tyngre frågorna på sin spets och tydliggör dem. Jag tror att det är viktigt och alldeles nödvändigt för en ung människa i brytningsåldern att få ställa de här frågorna.

Så kommer vuxenlivet och med det utbildning och arbete, och tiden för familjebildning. För mig var den här tiden, liksom för de flesta andra, en tid fylld av praktiskt liv och  konkret vardag där det inte var läge för så mycket grubblerier kring de "stora frågorna". Man var förälder, man var frisk och hade ett meningsfullt jobb, och det var mirakler nog.

Som 55- plussare är det som man gör en retroaktiv översyn av det hittills levda livet. Man har mist eller mister nära och kära av den föregående generationen, och man börjar av naturliga skäl aktualisera de stora livsfrågorna och det välgörande allvaret kommer allt närmare.

Vid det här laget vet man att allting faktiskt har ett slut och att inget varar för alltid. Så är det bara. Vad som kommer efter det som var livet, är vars och ens egen uppfattning och tolkning. Så måste det också få vara.

Allting har ett slut och inget varar för evigt. Men allting varar så länge det pågår, det är gott nog tycker jag. Men det gäller att ta vara på livets dagar och på glädjen när den far förbi  ...!

Människor som har den, den där rätta sociala kompetensen...

Man möter dem  då och då, de där människorna som har den . Den rätta sociala kompetensen.
Och jag tänker då inte på dem som är bra på att prata på,framträda och lägga ut texten ( vilka ofta nog så felaktigt, uppfattas och vill uppfattas, som sociala) men som inte alltid gillar läget när någon annan i ett sällskap vill ta till orda.
Nej, jag vill uppmärksamma alla de beundransvärda och alldeles genuint socialt begåvade personer, som i ett bredspektrum av tänkbara sociala situationer fungerar inte bara som isbrytare, utan också som energi- och kraftgivare till sin omgivning.

De här värdefulla medmänniskorna behärskar till fullo lyssnandets svåra konst och har förmågan att skapa samtalsrum där ingen blir glömd eller utanför. Och de tycks redan från början ha med sig ett äkta intresse för människor som gör att de får andra att öppna sig och känna sig socialt obesvärade.
De sociala isbrytarna är dessutom trygga nog att låta någon annan få spela första fiolen i den sociala orkestern, bli lyssnad på och få tala till punkt.

Något av det mest imponerande med dem som är socialt kompetenta på riktigt, är att de ofta är så bra på att verkligen se, uppmärksamma  och bekräfta sin omgivning utan att göra skillnad på människor.
Och så är det där med att det lyser omkring dem, det går inte att komma ifrån faktiskt. Socialt begåvade personer, om de är på riktigt, för inte sällan med sig något ljust, något gott in i de mellanmänskliga mötena och de berikar det sociala livet!

Social kompetens är ett nästan utnött och numera ganska luddigt urvattnat begrepp, som förtjänar att uppgraderas till dess egentliga innebörd, som är och borde vara: Förmågan att på ett osjälviskt sätt vara välfungerande i interaktionen med medmänniskor.

Att det ska va så svårt, det där med koden till klimakterieporten...

Hoppsan! Så var man då framme vid den punkt på livets sträcka då man lätt förvånad upptäcker att man väldigt mycket börjar likna de där små runda tanterna som i ens barndom såg ut som om dom  när som helst skulle kunna gå och ramla omkull av ålderssvaghet.Såna tanter som man neg både djupt och respektfullt för...

Jag kan väl inte påstå att jag har nån direkt stridsberedskap mot det naturliga åldrandet, men det har  gått fort vill jag lova! Tant eller kärring, kalla det vad du vill, men det är nåt skumt nåt obekvämt, för att inte säga obekant, med hela utstrålningen numera. När hände det här? Jag inte vet jag, och det är jag faktiskt lite sur för. Man borde väl ändå få nån liten avisering innan det hela snurrar igång!

Putmage, eller snarare strutmage, kalkonhals och dubbelhaka. Och som om det inte räckte, ett humör som inte sällan galopperar mellan hybris och självförakt. Där emellan en del opassande skratt och tårar ur respektive outsinlig källa. Och så värmevallningarna! Rouget kan man numera glömma, för nu står man där lika ofrivilligt rodnande och svettig som på skoldansen 1970! Tyvärr, ibland lika skärrad och osäker också.

Vad gör man då när man står där vid den stora klimakterieporten och inte kan koden? Ja inte vet jag. Hör och häpna, det har jag ännu inte listat ut! Jag försöker  fortfarande erövra en siffra i taget. Allt medan jag med alla medel ( än så länge inga otillåtna...) försöker hitta en hanterbar balans mellan min inutiboende 15-åring som ibland vill bråka och vara besvärlig, och den utanpåboende 58-åring, som vill vara go och glad och lugn, men som med sin känsloinkontinens inte sällan storgråter för minsta petitess. Samma 58-åring vill dessutom besvärande ofta bara lägga sej ner och dö för att livet blivit så svettigt och jobbigt.

Det här med klimakteriet är ett riktigt hästjobb och tar ibland det mesta av ens kraft. Så man får ju trösta sej lite. För mej funkar det hyfsat bra med hälsopiller och fullkornsbröd. Det styr, i någon mån, upp balansen mellan ytterligheterna i den här svett - och svull-cirkusen. Ett par rejäla skivor av nåt lyxigt fiberbröd, ger i bästa fall, tantoron ett par rejäla örfilar så den håller sej på mattan  ett tag. Och så Omega- 3 tabletter, det är nåt för en gammal garvad hypokondriker med återkommande symtom på svår hjärtsjukdom! Sen ska jag väl inte sticka under stol med att jag konsumerar en och annan chokladbit... för det är ju också nyttigt...

Ja vad gör man då, mer än halvsekelgammal när hormonerna,eller snarare frånvaron av desamma, med ett stadigt grepp kastat en tillbaka till de pubertala markerna igen, och man står där lika identitetssökande och förvirrad som då, strax efter konfirmationen...?

Jo, man sätter sig ner, tar av dom rödbågade och torkar kärringsvetten ur den halvrynkiga panna som inte ens Helena Rubinstein längre kan hjälpa. Så drömmer man sej bort, för i drömmen är allting möjligt! Där är det helt okey att göra ett nedslag i 1960- talet. Öppna dörren ( aldrig några problem med koden) till Hildings grillkiosk i Målilla, och upptäcka att jukeboxen fortfarande spelar
A place in the sun med Stevie Wonder!  Det är mer än bra tycker jag!

Men jag har på känn att det ännu kommer dagar då varken Stevie Wonder, choklad eller fullkornsbröd hjälper mot tantålderns missmod. Vad gör man då? Ja inte vet jag, men jag lovar höra av mej när jag fixat koden...

När man blir en gäst hos verkligheten och minnet inte längre finns där...

Tänk, att inte längre kunna känna igen sig själv, inte heller sin omvärld. Att förlora sin identitet och bli en gäst i den verklighet som förut varit begriplig och trygg.

Under mina år i demensvården hade jag i mitt jobb dagliga möten med människor som hade olika minneshandikapp och som hade utvecklat demenssjukdomar i olika stadier. Jag lärde mig en del om hur den här tragiska sjukdomen påverkar hjärnan och hjärnans funktioner. Men framför allt såg jag och förstod vilket lidande, vilket trauma, det innebär för en människa att inte längre minnas, inte känna igen sig i livet och bland människor.

Jag insåg snart att jag inte hade tolkningsföreträde när patienter, många gånger i förtvivlan, gav uttryck för hur de kunde uppfatta skeenden i tillvaron. När "mamma" hade varit på besök hos en 90- åring under natten och hon upprymd berättade det för mig på morgonen, så förstod jag att det här verkligen hade hänt i patientens verklighet. Det var som om hon redan stod med ena foten i evigheten....! Därför måste jag förhålla mig respektfullt till det. Att med motsägande argument försöka återföra personen till "min" verklighet skulle bara oroa och förvirra ytterligare.

Dialogen oss emellan blev inte sällan till ett litet skådespel där patienten  fick vara både huvudrollsinnehavare och regissör, medan jag själv spelade en underordnad lyssnande roll. Det här stärkte den dementes sviktande självförtroende och kunde oftast skapa lite lugn och trygghet.

Att kunna ge lite trygghet och medmänsklig förståelse till tröst för den som gått vilse i tillvaron är något av det mest meningsfulla och glädjande man kan få uppleva som människa, tycker jag.
Här en dikt jag en gång skrev om det.

                                           En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder. Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud, med den fårade nacken vände du i tystnad  mot dagrummet.

Du talade så ömsint om dem som gått före, de som inte längre fanns: "Först gick min älskade lillasyster, sen gick min stora starka bror"
Som om ni bara skilts på vägen för att åter ses igen...

Dina anletsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland så trygga när dina dagsverkströtta händer ordnade med gamla kära foton, så glad på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, och nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt, när jag rädd att störa ditt så välbehövliga lugn betraktade dig i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dig till ro talade du om att nästa morgon göra en resa. På bordet intill din gamla slitna börs, tillhands inför resan "hem till mor". Jag log och förstod din längtan.

Så en morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade nu äntligen börjat din resa bort/ hem dit du alltid längtade...

I hemlighet klappade jag din stol och önskade dig en lycklig resa...


Att arbeta med dementa innebär att på olika sätt sammanfoga de återstående skärvorna av ett spegelglas som en gång reflekterat en hel och oförstörd människas själ.
Till en spegel så stor att den medger det utrymme som varje människa, sjuk eller frisk, har rätt att begära här på jorden.

Ann

Anns Tankar: Varje människas rätt att få vara annorlunda. Och d...

Anns Tankar: Varje människas rätt att få vara annorlunda. Och d...:  Jag har precis läst ut boken  "Ett annorlunda liv" skriven av Iris Johansson. Alla människor som har intresse av att förstå och l...

VARJE MÄNNISKAS RÄTT ATT FÅ VARA ANNORLUNDA OCH DET SJÄLVKLARA I ATT KROPP OCH SJÄL ÄR ETT!

 Jag har precis läst ut boken "Ett annorlunda liv" skriven av Iris Johansson. Alla människor som har intresse av att förstå och lära mer om olika människor och deras beteenden, borde läsa den här tämligen unika boken!
Iris beskriver sitt eget liv som autist så fullständigt naturligt och direkt,  och den är  så klargörande och intressant att man knappt kan lägga boken ifrån sig ens när man läst ut den!

Nog för att jag genom åren läst en del om autism och andra närbesläktade diagnoser, men när en människa själv, så som Iris Johansson så uppriktigt och självutlämnande berättar om hur det är tänka, leva, och förhålla sig till livet och omvärlden utifrån ett autismspektrum, så blir det en annan läsupplevelse. Iris fantastiska berättelse om den resa, och i hennes fall handlar det om en verklig resa,  från att ha varit i stort sett i sin egna bubbla, till att i dag med stor framgång, vägleda och hjälpa andra människor i  bearbetningar av konflikter, trauman och kommunikationshinder, är så upplysande och lärorik!

Det finns hos Iris en alldeles äkta och god vilja att ut ifrån sina egna redskap där känslor på vanligt sätt inte är tillgängliga, hjälpa medmänniskor till nya och progressiva tankebanor och strategier.
Läs boken och förstå hur hon går tillväga!


Tänker, osökt, på Kierkegaards kloka ord om att människan för att kunna hjälpa någon annan, först måste se och förstå var den andre befinner sig i sin mänskliga utveckling, och  utgå där i från. 

Och så läser jag om medicinska forskningsresultat som visar att patienter som blir sedda och bekräftade av sin doktor, och som får tala ut i lugn och ro och blir lyssnade på, fortare tillfrisknar från sjukdom och ohälsa. Vem blir förvånad över det här resultatet? Ja, inte jag i alla fall...
Jag har själv erfaret, då jag jobbade natt i demensvården, att patienter som var oroliga sov bättre om jag satte mig på sängkanten en stund och verkligen var närvarande och lyssnade på vad de hade att säga och tog in deras känslor.

Ska det vara så svårt att förstå att kroppen och själen faktiskt hör i hop? Utifrån den vetskapen kan man naturligtvis också lättare och bättre, komma åt själva grundorsaken till alla typer av ohälsa hos både människor och djur!