Att det ska va så svårt, det där med koden till klimakterieporten...

Hoppsan! Så var man då framme vid den punkt på livets sträcka då man lätt förvånad upptäcker att man väldigt mycket börjar likna de där små runda tanterna som i ens barndom såg ut som om dom  när som helst skulle kunna gå och ramla omkull av ålderssvaghet.Såna tanter som man neg både djupt och respektfullt för...

Jag kan väl inte påstå att jag har nån direkt stridsberedskap mot det naturliga åldrandet, men det har  gått fort vill jag lova! Tant eller kärring, kalla det vad du vill, men det är nåt skumt nåt obekvämt, för att inte säga obekant, med hela utstrålningen numera. När hände det här? Jag inte vet jag, och det är jag faktiskt lite sur för. Man borde väl ändå få nån liten avisering innan det hela snurrar igång!

Putmage, eller snarare strutmage, kalkonhals och dubbelhaka. Och som om det inte räckte, ett humör som inte sällan galopperar mellan hybris och självförakt. Där emellan en del opassande skratt och tårar ur respektive outsinlig källa. Och så värmevallningarna! Rouget kan man numera glömma, för nu står man där lika ofrivilligt rodnande och svettig som på skoldansen 1970! Tyvärr, ibland lika skärrad och osäker också.

Vad gör man då när man står där vid den stora klimakterieporten och inte kan koden? Ja inte vet jag. Hör och häpna, det har jag ännu inte listat ut! Jag försöker  fortfarande erövra en siffra i taget. Allt medan jag med alla medel ( än så länge inga otillåtna...) försöker hitta en hanterbar balans mellan min inutiboende 15-åring som ibland vill bråka och vara besvärlig, och den utanpåboende 58-åring, som vill vara go och glad och lugn, men som med sin känsloinkontinens inte sällan storgråter för minsta petitess. Samma 58-åring vill dessutom besvärande ofta bara lägga sej ner och dö för att livet blivit så svettigt och jobbigt.

Det här med klimakteriet är ett riktigt hästjobb och tar ibland det mesta av ens kraft. Så man får ju trösta sej lite. För mej funkar det hyfsat bra med hälsopiller och fullkornsbröd. Det styr, i någon mån, upp balansen mellan ytterligheterna i den här svett - och svull-cirkusen. Ett par rejäla skivor av nåt lyxigt fiberbröd, ger i bästa fall, tantoron ett par rejäla örfilar så den håller sej på mattan  ett tag. Och så Omega- 3 tabletter, det är nåt för en gammal garvad hypokondriker med återkommande symtom på svår hjärtsjukdom! Sen ska jag väl inte sticka under stol med att jag konsumerar en och annan chokladbit... för det är ju också nyttigt...

Ja vad gör man då, mer än halvsekelgammal när hormonerna,eller snarare frånvaron av desamma, med ett stadigt grepp kastat en tillbaka till de pubertala markerna igen, och man står där lika identitetssökande och förvirrad som då, strax efter konfirmationen...?

Jo, man sätter sig ner, tar av dom rödbågade och torkar kärringsvetten ur den halvrynkiga panna som inte ens Helena Rubinstein längre kan hjälpa. Så drömmer man sej bort, för i drömmen är allting möjligt! Där är det helt okey att göra ett nedslag i 1960- talet. Öppna dörren ( aldrig några problem med koden) till Hildings grillkiosk i Målilla, och upptäcka att jukeboxen fortfarande spelar
A place in the sun med Stevie Wonder!  Det är mer än bra tycker jag!

Men jag har på känn att det ännu kommer dagar då varken Stevie Wonder, choklad eller fullkornsbröd hjälper mot tantålderns missmod. Vad gör man då? Ja inte vet jag, men jag lovar höra av mej när jag fixat koden...