söndag 7 april 2013

När man blir en gäst hos verkligheten och minnet inte längre finns där...

Tänk, att inte längre kunna känna igen sig själv, inte heller sin omvärld. Att förlora sin identitet och bli en gäst i den verklighet som förut varit begriplig och trygg.

Under mina år i demensvården hade jag i mitt jobb dagliga möten med människor som hade olika minneshandikapp och som hade utvecklat demenssjukdomar i olika stadier. Jag lärde mig en del om hur den här tragiska sjukdomen påverkar hjärnan och hjärnans funktioner. Men framför allt såg jag och förstod vilket lidande, vilket trauma, det innebär för en människa att inte längre minnas, inte känna igen sig i livet och bland människor.

Jag insåg snart att jag inte hade tolkningsföreträde när patienter, många gånger i förtvivlan, gav uttryck för hur de kunde uppfatta skeenden i tillvaron. När "mamma" hade varit på besök hos en 90- åring under natten och hon upprymd berättade det för mig på morgonen, så förstod jag att det här verkligen hade hänt i patientens verklighet. Det var som om hon redan stod med ena foten i evigheten....! Därför måste jag förhålla mig respektfullt till det. Att med motsägande argument försöka återföra personen till "min" verklighet skulle bara oroa och förvirra ytterligare.

Dialogen oss emellan blev inte sällan till ett litet skådespel där patienten  fick vara både huvudrollsinnehavare och regissör, medan jag själv spelade en underordnad lyssnande roll. Det här stärkte den dementes sviktande självförtroende och kunde oftast skapa lite lugn och trygghet.

Att kunna ge lite trygghet och medmänsklig förståelse till tröst för den som gått vilse i tillvaron är något av det mest meningsfulla och glädjande man kan få uppleva som människa, tycker jag.
Här en dikt jag en gång skrev om det.

                                           En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder. Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud, med den fårade nacken vände du i tystnad  mot dagrummet.

Du talade så ömsint om dem som gått före, de som inte längre fanns: "Först gick min älskade lillasyster, sen gick min stora starka bror"
Som om ni bara skilts på vägen för att åter ses igen...

Dina anletsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland så trygga när dina dagsverkströtta händer ordnade med gamla kära foton, så glad på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, och nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt, när jag rädd att störa ditt så välbehövliga lugn betraktade dig i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dig till ro talade du om att nästa morgon göra en resa. På bordet intill din gamla slitna börs, tillhands inför resan "hem till mor". Jag log och förstod din längtan.

Så en morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade nu äntligen börjat din resa bort/ hem dit du alltid längtade...

I hemlighet klappade jag din stol och önskade dig en lycklig resa...


Att arbeta med dementa innebär att på olika sätt sammanfoga de återstående skärvorna av ett spegelglas som en gång reflekterat en hel och oförstörd människas själ.
Till en spegel så stor att den medger det utrymme som varje människa, sjuk eller frisk, har rätt att begära här på jorden.

Ann

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar