söndag 19 maj 2013

Min hyllning till de gamla trogna äppelträden, de som blommar än en gång!

Nyligen hemkommen från ett fantastiskt naturvackert Skåne! Ett landskap inte särskilt
platt och med många mjuka kullar.
Lysande gula rapsfält, som vore de målade med en bred pensel över de stora gröna fälten.
Härliga genuina skånelängor, och de hamlade pilträden spretande med sina grova fingrar
upp mot den mjukblå majhimlen.

Och så alla ljuvliga äppeltråd som blommade! Min hyllning till dem. Och särskilt till de gamla
träd som orkat blomma ännu en gång. Ett särskilt tack till dem!


                                           De gamla äppelträden

I en gammal övergiven trädgård
där en gång fanns liv och hastande,
sörjande, älskande, glada människor...
står de ännu kvar de gamla givmilda äppelträden
Hukande i vårvinden under majhimlens blåa valv,
djupt rotade i det förgångnas jord och mull.

De vackra stammarna vridna av tidens kraft
och många genomlevda dagars styrka.
Grå, sidenskimrande grenar
blommar som så många vårar förr
bara lite mindre, lite tröttare.

Än en gång bjuder de generöst av sin tidlösa skönhet.
Så mycket tyst värdighet, så mycket visdom
så oändligt mycket kärlek, så mycket urkraft
som har sin boning i dessa skrovliga stammar...

Så många vårar de har sett, mött och genomlevt,
så många höstar de på nytt har släppt sina löv till  marken
och kanske våndats, gråtit på träds vis...
Alla människor de sett och förundrats över,
så många trädminnen sparade i stammens djupa hålrum.

Då när kronan blommar och firar triumfer av liv,
får min blick ännu ett år på jorden
vila i den vackra, vemodiga syn som bara ett lite livstrött träd
kan bjuda ett mänskligt öga.

Medan kronan ännu blommar,
medan allting spirar än en gång,
tänker jag att trädet viskar till en liten lärka
att väl ta vara på sin ungdom och njuta av dess glans...

Men bort flyger fågeln i ungdomlig yra
och utan att lyssna
medan trädet i vishet minns och begrundar
många gångna vårar...





torsdag 16 maj 2013

Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje,och vad är välfärd... egentligen...?

Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till
dagens högteknologiska välfärdssamhälle.Jag tror att människors definition av lycka under denna avsevärt långa tid, nog har ändrats i takt med att välfärden har ökat.

För en fattig bondefamilj på 1800 - talet var det sannolikt en lycka att barnen överlevde och att man fick se dem växa upp, att man hade mat för dagen och kunde se en rimlig framtid med rena överlevnadsmöjligheter.
Den tidens lycka var direkt kopplad till överlevnaden och möjligheterna att kunna tillgodose de basala grundläggande behoven i vardagen.
Naturligtvis framstod livets sanna villkor mer klara och tydliga i ett samhälle där både nöd och död ofta visade sig i vardagen. Bland gemene man skulle materialismen dröja länge än, och man hade ännu inte så mycket att önska sig eller känna begär efter, vad gällde saker och ting.

I dag 2013, framlever vi våra dagar i ett välfärdssamhälle där det materiella utbudet är närmast gränslöst och där teknikens utveckling och framfart är närmast galopperande.
De flesta barn har det mesta av vad de behöver och lite till, men längtar ofta efter nya spännande saker och upplevelser. Vi jobbar alltmer för att upprätthålla vår höga levnadsstandard, ibland så mycket att vi knappast hinner njuta av alla de saker som vi känner att vi måste ha. Det finns familjer som har det svårt ekonomiskt, och som lider av att inte kunna ge sina barn det som andra har. Där i ligger den samhällsekonomiska snedfördelningen. Många håller på att jobba ihjäl sig, medan andra inte har, eller saknar möjlighet att få ett nödvändigt arbete.

Vi lever i välfärdslandet Sverige, ett land där sorgligt nog allt fler unga människor väljer att ta livet av sig. Ett välmående land där fyra av tio som i dag sjukskrivs, har en diagnos kopplad till psykisk ohälsa.
Dessa kalla fakta oroar mig och förhoppningsvis många andra, och jag ställer mig frågan: Vad är egentligen ett välfärdssamhälle, värt namnet?
Naturligtvis är ett lands BNP, värdet av vad landet producerar, och fördelningen av ekonomiska resurser,       inte de allena saliggörande faktorer vad gäller den välfärd, som bidrar till människors hälsa och harmoni.

Robert F Kennedy lär 1968 så klokt ha sagt: "Ekonomisk tillväxt mäter allt utom det som gör livet värt att  leva". Det tycker jag säger väldigt mycket om vad välfärd egentligen borde handla om.

 I  den vedertagna definitionen av välfärd saknas, enligt min uppfattning, en helhetssyn på människan och på mänskliga behov. Vi är förvisso individer med så väl fysiska och psykiska som sociala och känslomässiga behov. Jag tror helt enkelt att vi i vårt övervärderade materialistiska samhälle håller på att konsumera oss sjuka. När vi har fått de ena, så börjar vi snart att längta efter något annat, och vi riskerar att tappa kontakten med det som finns inom oss själva, det som kan stärka oss mer varaktigt. Tomheten ger sig tillkänna och kan lätt leda till psykisk ohälsa.

Min slutsats är att ett välfärdsland där barn och unga inte känner någon livsglädje är inget riktigt välfärdssamhälle! Det mentala illamåendet bland människor i olika åldrar är inget annat än en stor och röd blinkande varningslampa, som vi alla behöver se och ta på allvar...!






söndag 12 maj 2013

Kära lilla mamma, jag saknar dig en dag som den här..!


I dag är det min dag och jag är glad för att ännu ett år ha fått vara med i livets stora och förunderliga föreställning och att i dag få fira min 63 -årsdag! Jag är frisk och jag har det bra, och jag säger bara - TACK till livet!
Jag får fira dagen tillsammans med min familj och får känna ovärderlig kärlek och samhörighet, det är för mig den finaste av alla presenter!

Men, kära lilla mamma vad jag saknar dig en dag som den här! Jag bara önskar att ditt vanliga grattiskort med din fantastiskt fina handstil hade funnits i brevlådan precis som vanligt.... Och att telefonen kunde ringa och att du, som du alltid brukade, ringer för att gratulera mig på födelsedagen.


Så  fantastiskt det vore om du som förr, säger: - Har den äran på födelsedagen lilla Ann! - Så  skulle du alldeles säkert, som du brukade göra, livligt och på ditt typiska, målande sätt berätta om dagen då jag föddes, hur gröna träden var då och att det faktiskt var så varmt att du kunde vara barbent när du steg in i taxin till Oskarshamns BB.

Nästa replik kunde vara att du talar om att du faktiskt fryser lite, klagar lite på din hyresvärd som "redan" stängt av värmen.... Kanske skulle du också påminna mig om att jag så tidigt började prata och hur rädd du var om mig när jag var liten. Den tanken gör mig rörd...

Säkert skulle du också hinna avfyra lite humorblandad kritik mot alla de myndigheter som enligt dig numera, alla är stationerade i Kiruna och med alldeles för långa telefonköer. Så skulle du säga att min födelsedagspresent ligger och väntar på mig när vi kommer på besök- fortast möjligt...
 -  Ja, hälsa nu till "barna", du har väl fått kaffe på sängen ? Och tänk på att Konsum har billiga ekologiska äpplen den här veckan! -
Just så hade det kunnat vara om du fortfarande funnits bland oss lilla mamma. För du förlorade aldrig, trots din egen svåra mångåriga sjukdom och ditt eget lidande, din mustiga humor, ditt klara vakna intellekt, och inte heller ditt djupa medkännande med människor , djur och natur.

Mamma du var på många sätt så ovanlig, vidsynt och annorlunda. Du gav mig livet... och här sitter jag nu, din "lilla Ann" och är nu fyllda 63...

En del minnen från födelsedagar i barndomen ställer sig i dag tätt intill mig och visar på att du, trots allt, varje år gjorde vad du kunde för att jag skulle få en rolig födelsedag. Ser mig själv som en liten nybliven sjuåring stå på vår tomt där vi bodde i Målilla. Känner den svaga doften av gullvivor och blommande narcisser, ser majsolen lysa på granhäcken som jag älskade, kan höra de välkända trygga ljuden av skratt och prat från grannar. Minns att jag redan då, mitt i födelsedagsglädjen, kunde känna vemod över den nyfunna insikten att vi alla en gång måste skiljas från varandra och från det spännande roliga livet. Undrade på barnets vis om jag verkligen skulle klara resan genom livet...

Födelsedagar är dagar då jag gärna blickar bakåt och drar lite i de starka band som leder till de älskade människor som en gång fanns bland gratulanterna, de som varit med och format mig till den jag är i dag. Jag vill tro tro att de faktiskt finns där hos mig ändå...! Det är en vacker och trösterik tanke tycker en nybliven, mycket tacksam 63-åring.




torsdag 9 maj 2013

Exempel på sådant jag inte imponeras av..

Ännu en hänförande majskymning har dragit täcket över sig och övergått i det där nästanmörkret, som nätterna nu börjar bli allt mer.
De över förväntan goda rågbullar som jag, denna helgdag till trots, slog till och bakade ligger nu och väntar på inflyttning i frysen. Jag tillhör de där kvälls-och- nattmänniskorna hos vilka energiflödet tycks nå sitt maximum  när dagen är slut och allt är tyst och lugnt, till och med jag...

Så nu sitter jag här och funderar, mest över två saker som jag läst om och hört i dag: Hur måttligt imponerad jag är över de människor som, i och för sig helt riktigt, säger sig kämpa för fred, men som i solidaritet med utsatta grupper tar sig för att kasta sten för att uppnå sina syften. Och som dessutom anser att detta märkliga beteende är ett uttryck för civilkurage...!

Den definitionen på civilkurage har jag svårt att ta på allvar helt enkelt. Men min definition på stenkastning är våld och våldsamhet. Men vad som är verkligt allvarligt däremot, är den häpnadsväckande och intill ren dumhet gränsande inkonsekvens som det är att tillgripa det våld som stenkastning med uppenbar risk för att allvarligt skada andra ju är, och samtidigt säga sig arbeta för fred och ett fredligare samhälle. Den bakomliggande ideologin och dess utövare förtjänar en rejäl revidering och det snarast!

Och så var det där med den unga kvinnan, nybliven mamma, som efter två veckors amning med normal tillgång på mjölk tyckte att det började bli för jobbigt! Med all respekt för de olika förekommande fall där mamman faktiskt inte kan amma sitt barn, av skäl som sjukdom, medicinering eller liknande. Men att sluta med något som är så naturbra för ett barn med motiveringen att man tycker det är jobbigt och att man inte vill gå ur sin bekvämlighetszon, det är för mig väl magstarkt!

Det får mig att tänka på 1700-talets och 1800 talets överklasskvinnor som överlät amningen av sina barn till särskilda ammor. Vi skriver nu 2013 och amningens klara fördelar har väl, vill man tro, fått sitt genomslag bland människor. Och har man fått den gåva som det är att få ett barn så bör man nog redan före, kalkylera med att föräldraskapet sannolikt kommer att innebära att man måste sätta barnet i första rummet och som förälder vara allt annat än självisk!


Ja, det är för mig som för andra, vissa saker imponeras jag helt enkelt inte av...



måndag 6 maj 2013

Det händer ibland att man av bara farten snubblar på sin egen "duktighet"...

Jag tror att man i nästan alla yrken där man arbetar med människor i sin strävan efter att vara professionell och "duktig," inte alltid ser individers inneboende krafter och tillgängliga resurser.
Det faktum att vi så ofta måste jobba snabbt och effektivt tror jag gör att vi ibland faktiskt överskattar betydelsen av vår invanda proffsighet. Rutiner och trygga jobbstrategier riskerar att göra oss så duktiga att vi kanske missar att se människors möjligheter att klara saker på egen hand och då tar vi ju ifrån dem möjligheten att kunna faktiskt stärkas av det.
Det är som om vi  då och då av bara farten snubblar på vår egen "duktighet". Detta är förvisso helt mänskligt men det tål att tänkas på...

Det verkar som om livet är så vist inrättat att det då och då ger oss möjligheten att stanna upp och få tid för en och annan eftertanke.
För nu 26 år sedan skrev jag den här dikten efter att en av våra "tanter" på sjukhemmet lämnat oss.

                                              Tankar efteråt

Jag minns vårt första möte, du sa att prästkragen var din älsklingsblomma och att kalvstek var din stora förtjusning.
Du hade så vackra ögon. Intensivt blå, alldeles klara och svagt pärlemorskimrande.
Din blick varav livet alldeles omärkt, som om tiden låtit skona den, utan att lämna några spår.

Säg hur mycket av dina ögons klarhet har jag "vårdat" bort?
Hur mycket av dina blå ögons sällsynta skimmer gjorde jag osynligt genom att vara "duktig och sköta mitt jobb"?

Hela din böjda, vaggande gumgestalt med det runda huvudets hårfläta lik en silverkrona, utstrålade mogen värdighet. Hur stor del av denna värdighet har jag  berövat dig, allt för ivrig med att "hjälpa till"?
Du hade outsinliga källor av liverfarenhet, så mycket att berätta och med ditt sunda förnuft så många
goda råd att ge.

Du var så märkligt stilla och tyst den sista tiden, förstummad som om orden tagit slut.
Delar av din tystnad, så till bredden fylld av uppgivenhet, har jag skuld uti.
Jag borde stannat hos dig oftare, suttit vid din sida, lyssnat på dig mer.
Nu stryker jag din vissnande kind en sista gång. Din kämpande puls har alldeles nyss, likt en sommarfjärils
lätta vingefladder, nu runnit ut i den nästan förnimbara evigheten.

Varligt sluter jag dina vackra ögon...
Jag kammar ditt hår för sista gången, låter silverflätan vila mot din ännu varma kind.
Betraktar ett uttryck av samlad frid i ditt fårade ansikte.
Ser med ömhet, din vita kofta hänga på stolen bredvid. Din röda pelargon i fönstrets vårljus tycks rödare
än förut.
Som om döden gjort det levande mer tydligt och klart, mer starkt och intensivt.

Jag håller din lilla tunna vita hand i min, tänker med vördnad på ditt långa liv och på det avtryck som du
lämnat på vår jord.
Och jag önskar och ber att evigheten ska vara fylld av prästkragar och grönskande ängar,
och att det där ska serveras dig den allra godaste kalvstek...


söndag 5 maj 2013

Hallå där mänskligheten...!

En välkänd och mycket erfaren musiker och artist, blev nyligen intervjuad i TV av en inte särskilt begåvad reporter. Artisten hade släppt en ny skiva och skulle än en gång ut och turnera.Reportern drog sig inte för att fråga om den glada musikern i 60-års åldern inte hade några planer på dra sig tillbaka, hur länge han kunde tänkas hålla på, och om den här skivan möjligen var den sista.
 Av fullt förståeliga skäl blev artisten något irriterad, och när inslaget började nå sitt slut hade hans blick antagit en färgskiftning som påminde lite om mogen avokado. "Skäms på dig slyngel!" Tänkte jag och blängde mot TV-rutan.

 Till och med den som tror att världshistorien började med hans generation, borde kunna imponeras och känna respekt för en musiker med det musikaliska CV som det var fråga om i det här fallet. Vi har väl aldrig förut haft så många ungdomliga, aktiva och multifunktionella äldre som nu i vårt samhälle, men samtidigt frodas det åldersförakt som visar sig både här och där i våra liv. Den är förstås ingen lättsmält kombination den där utbredda glorifieringen och hyllandet av ungdomlig skönhet, den perfekta kroppen, och den sanning som säger att kroppen faktiskt måste åldras och förändras och vi med den.

 Utseende går numera ofta före erfarenhet.Det är nog ingen slump att TV-reklamens tandläkare är unga och "ser bra ut", och att de äldre med gråa hår och lite högst naturliga rynkor och många rotfyllningar i yrkesbagaget, mera sällan får representera sitt skrå i rutan. Det är inte så dumt att få bli äldre tänker jag. En av fördelarna är ju tveklöst att få leva och hänga med, särskilt med tanke på alternativet som man ju inte vet så mycket om. Nog tycker jag att det är dags att uppvärdera just ålder och erfarenhet, och den klokhet som ofta följer med ett längre liv och många genomlevda dagar. För hallå där mänskligheten!Det får inte bli med oss som med tekniken, en rasande värdeminskning med stigande ålder!! .