Det händer ibland att man av bara farten snubblar på sin egen "duktighet"...

Jag tror att man i nästan alla yrken där man arbetar med människor i sin strävan efter att vara professionell och "duktig," inte alltid ser individers inneboende krafter och tillgängliga resurser.
Det faktum att vi så ofta måste jobba snabbt och effektivt tror jag gör att vi ibland faktiskt överskattar betydelsen av vår invanda proffsighet. Rutiner och trygga jobbstrategier riskerar att göra oss så duktiga att vi kanske missar att se människors möjligheter att klara saker på egen hand och då tar vi ju ifrån dem möjligheten att kunna faktiskt stärkas av det.
Det är som om vi  då och då av bara farten snubblar på vår egen "duktighet". Detta är förvisso helt mänskligt men det tål att tänkas på...

Det verkar som om livet är så vist inrättat att det då och då ger oss möjligheten att stanna upp och få tid för en och annan eftertanke.
För nu 26 år sedan skrev jag den här dikten efter att en av våra "tanter" på sjukhemmet lämnat oss.

                                              Tankar efteråt

Jag minns vårt första möte, du sa att prästkragen var din älsklingsblomma och att kalvstek var din stora förtjusning.
Du hade så vackra ögon. Intensivt blå, alldeles klara och svagt pärlemorskimrande.
Din blick varav livet alldeles omärkt, som om tiden låtit skona den, utan att lämna några spår.

Säg hur mycket av dina ögons klarhet har jag "vårdat" bort?
Hur mycket av dina blå ögons sällsynta skimmer gjorde jag osynligt genom att vara "duktig och sköta mitt jobb"?

Hela din böjda, vaggande gumgestalt med det runda huvudets hårfläta lik en silverkrona, utstrålade mogen värdighet. Hur stor del av denna värdighet har jag  berövat dig, allt för ivrig med att "hjälpa till"?
Du hade outsinliga källor av liverfarenhet, så mycket att berätta och med ditt sunda förnuft så många
goda råd att ge.

Du var så märkligt stilla och tyst den sista tiden, förstummad som om orden tagit slut.
Delar av din tystnad, så till bredden fylld av uppgivenhet, har jag skuld uti.
Jag borde stannat hos dig oftare, suttit vid din sida, lyssnat på dig mer.
Nu stryker jag din vissnande kind en sista gång. Din kämpande puls har alldeles nyss, likt en sommarfjärils
lätta vingefladder, nu runnit ut i den nästan förnimbara evigheten.

Varligt sluter jag dina vackra ögon...
Jag kammar ditt hår för sista gången, låter silverflätan vila mot din ännu varma kind.
Betraktar ett uttryck av samlad frid i ditt fårade ansikte.
Ser med ömhet, din vita kofta hänga på stolen bredvid. Din röda pelargon i fönstrets vårljus tycks rödare
än förut.
Som om döden gjort det levande mer tydligt och klart, mer starkt och intensivt.

Jag håller din lilla tunna vita hand i min, tänker med vördnad på ditt långa liv och på det avtryck som du
lämnat på vår jord.
Och jag önskar och ber att evigheten ska vara fylld av prästkragar och grönskande ängar,
och att det där ska serveras dig den allra godaste kalvstek...