PENSIONAT EDEN Fortsättning.

Efter en kopp hett Lady Grey i nya rosblommiga koppen från Indiska och en snabb promenad med bästa väninnan labradoren Molly, ringde jag och bokade mitt rum. En glad och lite forcerad kvinnoröst uppskattningsvis i 40-årsåldern, svarade efter två signaler : " Pensionat Eden ,Maria" Om Maria hade något efternamn fick jag inte veta, och jag frågade inte heller. Fast jag var väl motiverad efter alla kontakter med alldeles för många efternamnslösa  Patrikar, Annor, Bengtar och Birgittor, vilka alla retat upp mig lite, vilket i och för sig inte var särskilt svårt, östrogenfattig och irriterad som jag allt mer blivit.

Hur som helst, samtalet med Maria resulterade i att jag skulle komma att bo på pensionatet första veckan i juni, i ett av de allra finaste rummen med en magnifik utsikt över de härliga ängar och skogsdungar där jag faktiskt lekt som barn, det hade jag sett av bilderna på internet.

En helpension hade jag tänkt unna mig efter en alldeles för lång tid av intensivt jobbande. 

En frisk, men ännu inte särskilt varm vind tog emot mig och mitt inte helt sparsmakade bagage när jag en månad efter bokningen stod vid Hallinges välkända järnvägsstation. Där släppte bussen av mig efter en tre timmars resa med en stackars chaufför som verkade ha eld i baken, jagad av tiden, han, liksom vi andra moderna tidsslavar. Trots en ganska lång resa kände jag mig förvånansvärt pigg, men inte tillräckligt pigg för att låta bli att ringa efter en taxi. Jag hade ju trots allt ett par" för alla eventualiteter" väl fyllda väskor att kånka på, och kände att jag fortast möjligt ville checka in på "EDEN", ta en välbehövlig dusch och sedan i maklig takt ta en promenad genom samhället för att hitta ett bra lunchställe.Jag undrade förresten om det fanns några sådana kvar i det numera kraftigt nedbantade Hallinge.

Precis när den blå Volvon med skylten " HALLINGE TAXI OCH TRANSPORT i gult, bokstavligen körde upp vid mina fötter, fick jag plötsligt en oemotståndlig impuls att vända mig mot stationsbyggnaden igen. Jag blev minst sagt förvånad över vad mina ögon under ett mycket kort ögonblick kunde se. Genom de stora fina stationsfönstren såg jag mig själv som tonåring. Jag såg glad ut och var i gott sällskap med Britt -Marie, en av mina allra bästa ungdomsvänner. Det var som om en scen ur det förgångna spelades upp under bara några sekunder,och det hela var mycket märkligt. Ännu märkligare var det att jag samtidigt kunde känna en stark och  tydlig lukt av cigarettrök fast ingen annan människa var synlig just då. En lätt rysning spreds sig faktiskt  i nacken då just stationshuset var den plats där vi i tonåren brukade samlas och ägna oss åt ganska hängiven smygrökning .Röklukten försvann lika fort som den kom och ersattes till min häpnad under denna korta scen av en lika tydlig doft av min favoritdeodorant i tonåren: Yaxa nr.6. En typisk 60 -tals doft som inte längre finns att köpa.
Det var en sannerligen en häftig upplevelse!  

Under loppet av bara några sekunder varade den här, på något sätt, drömlika synen. Och jag ställde mig frågan om det var möjligt att sinnena kunde spela upp denna uppenbara illusion? Ja, om detta visste jag ju egentligen ingenting.

Kunde kanske stress och hög arbetsbelastning vässa sinnena och göra dem överkänsliga ? Den teorin var nog lika djärv som osäker, men den var ändå lite intressant kände jag. Några sekunder senare och väl tillbaka i verkligheten igen, hann jag att än en gång med vemod se på stationshuset som det var i dag. Alldeles tyst och övergivet stod det där, inga glada ansikten syntes längre i fönstren, inga skratt som hördes inifrån, och inget av gamla tiders  liv och rörelser utanför.Så sorgligt det kändes... På dörren kunde jag se ett blekt anslag med upplysningen:

 "HÄR ÖPPNAR TILL HÖSTEN EN AKTIVITETSSTUGA!
 Du som handarbetar eller bara känner dig ensam är välkommen hit!"
 Vi bjuder på kaffe.

Jag kunde tycka att det var ett gott och välvilligt initiativ, men paradoxen var den att det mesta pekade på att det snart inte skulle finnas så många handarbetande eller ensamma invånare kvar i detta en gång så blomstrande och levande landsbygdssamhälle.

Alldeles för många hade, i takt med att ortens försörjningsmöjligheter och serviceinrättningar försvunnit, av överlevnadsskäl fått flytta och lämna sitt gamla kära Hallinge, som nu så uppenbart var ett samhälle i livets slutskede. 

Så helt igenom fel och vansinnigt! hann jag ordentligt upprörd tänka innan jag hade placerat båda mina fötter med de egentligen ganska fula, impulsinköpta "moderna" skorna inne i den rymliga taxibilen.

"Halloj där!  Vart hade du tänkt ta vägen?" löd den för mig okände tunnhårige chaufförens frejdiga hälsningsfras.

Ja du, gärna till en plats där taxichaufförerna har lite stil faktiskt, fick jag god lust att replikera, då jag precis kände lite irriterande "kärringsvett" i pannan. Lyckligtvis hejdade jag mig och tänkte att han fått dåligt med internutbildning så här i besparingstider,  och att han förmodligen var "snäll i hemmet", som moster Karin brukade säga om "dumma karlar" förr i tiden.

"Jag vill bli körd till pensionat Eden", sa jag med en viss skärpa i rösten.

  "Ja,dä måtte va ett bra lugnt och gudomlit ställe, för dä har ja inte hört tales om" sa den tunnhårige    och skrattade gott.    

 Min svaghet för situationskomik och genuina människor fick mig att överse med hans dåliga lokalkännedom och jag svarade:

 "Det var som attan, har du ingen koll på nyetableringarna här i samhället?" Till den synpunkten hade chauffören inget att tillägga.

Jag gav honom adressen och då ljusnade det för den sorglösa chauffören som nu lite generat sa  " Dä ä lugnt, dä fixer sä". Och det gjorde det, för tio minuter senare var jag framme vid pensionat Eden!

Jag betalade, tackade för mig och med mina otympliga väskor strävade jag  mot dörren. Det var roligt att upptäcka ännu en gammal kär byggnad, och inte förrän nu kunde jag direkt koppla adressen till den gamla disponentvillan. Den hade nu, säkert efter flera andra funktioner,  av utsidan att döma, förvandlats till ett prydligt och fint pensionat.

,

Jag hade precis ställt från mig mitt bagage när jag kände en underbar doft av gammeldags pytt i panna! Den upplyste mig om hur hungrig jag faktiskt var! Det var hemlagad pytt det kände jag direkt, och jag bestämde mig för att vänta med både dusch och nostalgipromenad. För det var här och inte på någon tråkig pizzeria jag skulle äta! I receptionen stod en leende Maria och hälsade mig välkommen. Och jag kände mig verkligen både förväntansfull och välkommen till pensionat Eden!

Fortsättning följer!

" Pensionat Eden" En berättelse i flera små delar.

"Pensionat Eden" öppnar inom kort i Hallinge!" Ung f.d.datakonsult vågar satsa nytt i slumrande landsbygd."

Just så löd den rubrik på vilken min sällsynt morgontrötta blick fastnade en av de där alldeles ljuvligt vårljusa morgnarna i april.Egentligen hade jag inte längre någon särskild koll på vad som numera hände i min hemtrakt där jag växt upp. Men en gammal skolkamrat, Nina, blev kvar och gifte sig med bokhandlarens son. Såväl pappa bokhandlaren som hans fina bokhandel i salig åminnelse, för de är nu båda borta sedan länge.
Nina var hygglig nog att då och då skicka mig en liten, med omsorg förpackad bunt av den gamla välbekanta lokaltidningen. Det var numera faktiskt inte utan en viss andaktskänsla som jag bläddrade i den , och jag kunde faktiskt fortfarande känna igen ett och annat av både namn och ansikten på familjesidan och Hallingesidan.

Visst, jag kunde naturligtvis på datorn med ett knapptryck, eller via min telefon få både bilder och en mängd information, både önskvärd och icke önskvärd av gamla hemtrakter, men det kändes bättre och lite mer tidlöst att läsa i en papperstidning när jag ville närma mig den mer retroperspektiva delen av mitt liv.
Vad gällde tidningens innehåll, så var  skillnaden den, mot för 20-30 år sedan, att nu var det inte längre de gamla barndomsvännerna som fått barn, eller gift sig. Nej, det var nu förstås, och alldeles som det ska vara, förbehållet en annan generation.

- Konstigt, att det ska vara så svårt att förstå det där att den tiden faktiskt är förbi - tänkte jag medan jag lite drömmande osökt betraktade min högra hand där jag satt med min tidning. Nog för att jag lagt märke till det förut, att det ådrorna på handryggen blivit lite bulliga och blåare. Det kändes lite främmande faktiskt och jag fick en association till min gamla farmors trygga tröstande händer. Jag brukade som liten intresserat studera dem vid någon av de sällsynta tillfällen då de var i stillhet. De hade så konstiga "blå maskar" tyckte jag. Vad jag minns så tog jag aldrig reda på varför det var på det sättet, det var konstigt eftersom jag var nyfiken på det mesta redan då.
- Ja, nu var man alltså där i " blåmaskåldern" och det gick fort vill jag lova -  konstaterade jag och prasslade mig vidare framåt i  Hallinge Nyheter.

Jag tyckte att tidningen förtjänade beröm faktiskt, just för att ledningen hade modet att motstå  "kvällstidningsformatet". Det visade på sund på småländsk självständighet, och självständighet är bra i alla sammanhang resonerade jag för mig själv. En riktig morgontidning SKA konkurrera om utrymmet på frukostbordet och inte kännas som ett litet löjligt Aftonblad eller en tanig Express i tråkig tabloidkostym, för då har den alldeles förlorat sin igenkännbara charm resonerade jag vidare.

Efter mina kvasifilosofiska reflektioner över både det ena och det andra av varierande substans, tog nyfikenheten på den aviserade nyetableringen i mitt kära gamla Hallinge över. Att trakten numera var "slumrande" var tyvärr ingen nyhet för mig, men påminnelsen om det sorgliga gjorde mig på nytt på ledsen och arg! Namnet på den f.d. datakonsulten med framtidstro skrev jag ner för att inte glömma.
En vecka senare fick jag via nätet tag i Pensionat Edens telefonnummer. Jag hade utan några större betänkligheter bestämt mig för några dagars skön och jobbstressfri semester i gamla välkända trakter och då låg Pensionat Eden i Hallinge sällsynt bra till!

Fortsättning följer!

EN MULTIFOBIKERS BEKÄNNELSE

Sitter här och alldeles onödigt lyxfunderar över mina fobier faktiskt,  hihi...
Ja, det där är väl inget att sticka under stolen med tycker jag, och jag tror att vi är ganska många medlemmar i fobikerklubben, om det nu finns någon sådan. Om inte så är fallet så är nog jag den som skulle starta upp en sådan...

Nog är det så att man med stigande ålder blir mer och mer försonande i förhållande till sina egenheter,"svagheter" och rädslor. Det är både bra och energisparande faktiskt. Kanske beror det på att man blir mer klok och tålmodig, eller är det bara så att man äntligen erövrar något av en sund resignation, eller inte längre orkar lägga krut på de allmänmänskliga krackeleringarna.

Faktum är att jag numera, rent teoretiskt, kan tycka att så väl mina egna som andras kända fobier är intressanta att rent amatörmässigt fördjupa sig i och fundera över.
Eftersom jag själv utgör ett bra studiematerial i det avseendet så tänkte jag bjuda på några exempel från de områden där jag inte känner mig särskilt bekväm eller trygg.

Jag flyger ogärna av den enkla anledningen att jag får ångest av att känna att jag befinner mig flera kilometer upp i luften utan min medverkan och kontroll vad gäller framkomligheten. Men vilken paradox det är att jag när jag är som mest maktlös och rädd, ändå tycks göra anspråk på att kunna upphäva naturlagarna! För inget enda argument som rent sakligt och logiskt talar för hur ett flygplan egentligen håller sig kvar flygande, biter på mig när jag som jag känner hänger där i luften och inväntar slutet på mina dagar.

Jag skulle vilja påstå att jag är en hyggligt social och extrovert person, med ett undantag för följande miljöer: Vårdcentraler och Sjukhus. Redan i betalluckan avtar min sociala begåvning och placerad i väntrummet bland glassiga tidningar, gröna växter och mer eller mindre sjuka medpatienter, har jag fått tunnelseende och stirrar med ett obefintligt omvärldsintresse ut i tomma luften och in i den framtid som jag just då är hundra på att jag inte har.
Jag är nämligen nästan alltid säker på att doktorn kommer bekräfta de misstankar som säger mig att jag verkligen har en svår och obotlig sjukdom. Givetvis blir jag lika hjärtans glad varje gång jag upptäcker att faktiskt överlevt.... haha!

Avslutningsvis vill jag ge ytterligare ett exempel ur min tämligen rika repertoar av fobier, och nu gäller det Klaustrofobi, det vill säga min avsky för vidrigt trånga utrymmen. Jag kan lite förenklat säga det att om jag ofrivilligt hamnar i ett sådant så känner jag att jag har all anledning i världen att hålla mig för skratt!
Och så kommer vi till naturlagarna igen. Om den ena busslasten efter den andra utan syrebrist har överlevt besöket i en intressant men avskyvärt trång stenåldersgrotta, och jag med hjärtat i halsgropen lyckats knöla mig in där också ( detta har förvisso hänt i min historia) , så tror jag ofelbart att det som aldrig hänt händer: Akut syrebrist uppstår, och en gruvlig och oåterkallelig kvävningsdöd förestår mig och andra grottbesökare.
Hur ska man kunna förklara något så urbota dumt och irrationellt utan att hänvisa till ett, om än tillfälligt, obemannat hjärnkontor...

Det sägs att allt det som inte tar död på en stärker och härdar, med tanke på det kan man tycka att jag och andra multifobiker skulle kunna lägga till alla dessa dumma ologiska rädslors stålbad som meriter i våra
CV:n... tycker en annars ganska normal multifobiker.

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet: Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet Utbränd? Hur blir man det, och ...

Tankar kring utbrändhet

Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet

Utbränd? Hur blir man det, och varför? Och vad är orsaken till att man hamnar i ett sådant tillstånd överhuvudtaget?

De här frågorna och liknande, har jag, som varit sjukskriven under en längre tid för just en utmattningsdepression, fått ställda till mig många gånger. Frågorna har kommit från olika håll och från olika människor. För mig indikerar detta att det, förvånande nog, fortfarande råder en ganska stor okunskap, och tyvärr också en hel del fördomar kring diagnosen utbrändhet. Något som dessvärre, också kan lägger extra sten på bördan för den som drabbats. Eftersom min sjukskrivning också har inneburit tillfällen för eftertankar och självreflektioner, vilka har varit en stor hjälp under resan tillbaka till arbetslivet, delar jag gärna med mig av tankar och erfarenheter för att ge lite stöd och tröst åt de som ” gått in i väggen”. Förhoppningsvis kan jag även belysa en del fördomar i mitt syfte att också minska dem.

Är ”utbrändhet”, ”utmattningssyndrom”, ”att gå i väggen” en modern företeelse?

Jag vill hävda, utan att göra anspråk på fakta grundade på vetenskapliga studier, och utan några historiska jämförelser, att vårt moderna samhällsklimat där stress, prestationskrav och personalinskränkningar så utbrett också genomsyrar våra arbetsplatser, gör utbrändheten till en modern diagnos. Otvetydigt relaterad till vad jag brukar kalla för ” obalanserade arbetsplatser”, en arbetsplats där jobbsituationen tar mer energi och glädje än vad den ger tillbaka. Liknande sjukdomsbild kan säkert spåras ganska långt bakåt i tiden, och kan sannolikt också relateras till den tidens livstilar.  Naturligtvis kan de bakomliggande, utlösande faktorerna vara olika och individuella och oberoende av tid och livsstil. Och självklart har vår livssituation, så som familjeliv, relationer och övrig hälsobild, en inte sällan stor betydelse för om vi utvecklar en utmattningsdepression eller ej.

Varför blir man utbränd och varför drabbas vissa medan andra klarar sig under samma omständigheter?

Min egen erfarenhet är att många som gått in i väggen inte så sällan varit högpresterande (inte så förvånande) och engagerade, känt arbetsglädje och trivts med sitt arbete fram till dess att förändringar som inneburit inte bara högre arbetsbelastning, med medföljande stress och trötthet, utan (bör särskilt påpekas ) också den frustration och förlorade arbetsglädje som det kan innebära att inte längre ha tid att kunna utföra ett gott arbete. Vilket kan upplevas som att ha blivit fråntagen viktiga arbetsredskap. Något som kan få betydande konsekvenser i till exempel ett vårdyrke i dagliga möten med människor. Naturligtvis kan man också, utan att vara i arbetslivet, på grund av problem och svårigheter, gå in i en utmattningsdepression då tillvaron faller samman. Jag vill inte heller bortse från den inverkan som självbild, samhällskultur och uppfostran kan ha på vårt sätt att se på en rimlig arbetsinsats/arbetsmiljö, vilket kan bli avgörande för både ett eventuellt insjuknande och dess förlopp och efterföljande rehabilitering.

Förmodade orsaker till att en del inte drabbas av utbrändhet, trots exponering i ” obalanserade ”arbetsmiljöer”, stress och hög arbetsbelastning, är dels, vars och ens individuella fysiska/ psykiska konstitution, vilken har betydelse för graden av sårbarhet inför olika påfrestningar under livet. Därtill kommer de faktorer som livshistorien med tidigare erfarenheter, övrig hälsa och helheten i livssituationen. Då inte enbart stress och hög arbetsbelastning behöver bli utlösande för en utbrändhet, är det i sammanhanget intressant att belysa det faktum att människor tycks kunna utveckla en större tolerans för stress i arbetsmiljöer där det råder ett i övrigt bra arbetsklimat med god sammanhållning, arbetsglädje och en tydlig känsla av inflytande och meningsfullhet i arbetsuppgifterna.

Råd till omgivningen vid utmattningsdiagnos

Respektera den sjukes känslor och tankar även om du själv inte förstår vad ett utmattningstillstånd innebär! Försök vara en god lyssnare om du behöver vara det. Ta hänsyn till de behov av lugn och avskildhet som den som gått in i väggen ofta har.

Stärk din vän/anhörig genom att peka på goda egenskaper, begåvningar och kompetens hon eller han besitter. Det kan bidra till att definiera och stärka en sviktande identitet vid ett kristillstånd.

Läs om utbrändhet och skaffa de kunskaper som kan stärka dig som stödjande anhörig. Inventera egna eventuella förutfattade meningar och fördomar kring företeelsen, arbeta med att genomskåda dem och gör dig sedan av med dessa så snart du kan.

Sprid dina nyvunna kunskaper och insikter vidare till andra. Och sist men inte minst: Fortsätt vara den goda vännen och medmänniskan och slösa med empati och inlevelse!

Råd till den som fått en utmattningsdiagnos

Det är inte, i något avseende, fel på dig, men däremot har det tyvärr numera blivit fel på många arbetsmiljöer.

Lägg därför inte någon skuld på dig själv för att du inte längre orkar med ditt jobb! Det visar däremot på att du är människa och klok nog att reagera när något är fel. Det bör du berömma dig själv för!

Ta bestämt, och en gång för alla, avstånd från den” förloraridentitet” som ibland kan ge sig tillkänna när man inte längre orkar med tillvaron. Påminn dig själv om att du HAR arbetat och kämpat och var stolt över dig själv din jobbhistoria och din kompetens!

Ta vara på din sjukskrivning och bara vila. Så småningom kommer du att känna att livet fortsätter fast det kan kännas som om marken under dina fötter försvunnit. Beröm dig själv för ditt mod att kunna stanna upp, be om hjälp och låta dig hjälpas!

Glöm inte att det ALLTID är en styrka och ALDRIG en svaghet att sätta ner foten när själen signalerar till kroppen att stanna upp! Lyssna till vad både kropp och själ vill säga dig, förmodligen har de länge försökt få din uppmärksamhet men inte lyckats.

Njut av att bara få tänka på dig själv utan krav och förväntningar utifrån. Var gärna i naturen och njut av skog och mark så fort du orkar ta dig ut. Naturen är en kravlös läkande miljö och en skön kontrast till stressmijöerna sä väl ute i det pulserande samhället som på stressiga arbetsplatser.

Umgås med egna eller andras djur, det är liksom naturvistelser både kravlöst och läkande. Ett djur kan intuitivt läsa av ditt hälsotillstånd och förhåller sig naturligt och klokt till det. Dessutom kan kommunikationen er emellan vara ordlös vilket kan upplevas skönt när man inte mår så bra.

Träna på att lyssna på tystnaden och känn att det finns ett lugn i den. När du så småningom finner ditt eget inre lugn och blir vän med det så kan det innebära ett fortsatt gott skydd mot just stress och oro överhuvudtaget i livet.  När du känner att du orkar, lyssna en liten stund på musik som du upplever rogivande, eller njut av att bara betrakta en vacker färgrik bild och fyll dina sinnen. Ta emot all den hjälp du kan få, men var noggrann med att personkemin med den vårdpersonal du kommer i kontakt med stämmer och känns bra.

Var öppen med dina tankar och känslor! Det hjälper och avlastar dig själv och det arbetar mot fördomar och okunskap.

Det finns en väg tillbaka!

Det kan ta tid, och bör ta tid, att läkas från en utbrändhet. Att snabbt vilja komma tillbaka och jobba bygger ingen varaktig väg tillbaka. Ta var på din sjukskrivning och försök lära känna dig själv lite mer på djupet. Se över dina vanor och mönster i livet. Betrakta din självbild, se över din självrespekt och din förmåga att kunna säga nej och sätta gränser. Vidga dina perspektiv genom att tydligare kunna se orsak och verkan i ditt sätt att leva och vara.

Det är inte ovanligt att man vid en utmattningsdepression också aktualiserar gammalt skräp i livets ryggsäck. Bli inte rädd för det. Säkert händer detta just för att du behöver städa upp på djupet innan du kan omorientera dig och staka ut en bra och farbar väg till ditt fortsatta liv.

Det finns en väg tillbaka ! Misströsta inte ! Tänk på att allt kan hända och att livet fortfarande står och väntar på dig därute ! Inte sällan går människor från kris till vis ! Dina erfarenheter från utbrändheten kan dig en god skjuts i din personliga utveckling och kanske kan du också hjälpa andra som drabbats. Varför inte bli en ”ambassadör” i krafter som vill arbeta med att skapa sunda goda utbrändhetspreventiva arbetsplatser genom att medvetandegöra kopplingarna till utmattningstillstånd och se vinsterna med att ” mota Olle i grind ”? Du är en tillgång med dina erfarenheter!

Kära ni alla, som liksom jag , genomgått eller just nu genomgår en rehabilitering efter utbrändhet, jag önskar er en härlig framtid och ett gott liv!

Tänk på att det finns en oförstörbar kärna inom oss alla som gör det möjligt att bli älskade och sedda för dem vi är, alldeles oberoende av vad vi gör eller presterar…!