Sitter här och alldeles onödigt lyxfunderar över mina fobier faktiskt, hihi...
Ja, det där är väl inget att sticka under stolen med tycker jag, och jag tror att vi är ganska många medlemmar i fobikerklubben, om det nu finns någon sådan. Om inte så är fallet så är nog jag den som skulle starta upp en sådan...
Nog är det så att man med stigande ålder blir mer och mer försonande i förhållande till sina egenheter,"svagheter" och rädslor. Det är både bra och energisparande faktiskt. Kanske beror det på att man blir mer klok och tålmodig, eller är det bara så att man äntligen erövrar något av en sund resignation, eller inte längre orkar lägga krut på de allmänmänskliga krackeleringarna.
Faktum är att jag numera, rent teoretiskt, kan tycka att så väl mina egna som andras kända fobier är intressanta att rent amatörmässigt fördjupa sig i och fundera över.
Eftersom jag själv utgör ett bra studiematerial i det avseendet så tänkte jag bjuda på några exempel från de områden där jag inte känner mig särskilt bekväm eller trygg.
Jag flyger ogärna av den enkla anledningen att jag får ångest av att känna att jag befinner mig flera kilometer upp i luften utan min medverkan och kontroll vad gäller framkomligheten. Men vilken paradox det är att jag när jag är som mest maktlös och rädd, ändå tycks göra anspråk på att kunna upphäva naturlagarna! För inget enda argument som rent sakligt och logiskt talar för hur ett flygplan egentligen håller sig kvar flygande, biter på mig när jag som jag känner hänger där i luften och inväntar slutet på mina dagar.
Jag skulle vilja påstå att jag är en hyggligt social och extrovert person, med ett undantag för följande miljöer: Vårdcentraler och Sjukhus. Redan i betalluckan avtar min sociala begåvning och placerad i väntrummet bland glassiga tidningar, gröna växter och mer eller mindre sjuka medpatienter, har jag fått tunnelseende och stirrar med ett obefintligt omvärldsintresse ut i tomma luften och in i den framtid som jag just då är hundra på att jag inte har.
Jag är nämligen nästan alltid säker på att doktorn kommer bekräfta de misstankar som säger mig att jag verkligen har en svår och obotlig sjukdom. Givetvis blir jag lika hjärtans glad varje gång jag upptäcker att faktiskt överlevt.... haha!
Avslutningsvis vill jag ge ytterligare ett exempel ur min tämligen rika repertoar av fobier, och nu gäller det Klaustrofobi, det vill säga min avsky för vidrigt trånga utrymmen. Jag kan lite förenklat säga det att om jag ofrivilligt hamnar i ett sådant så känner jag att jag har all anledning i världen att hålla mig för skratt!
Och så kommer vi till naturlagarna igen. Om den ena busslasten efter den andra utan syrebrist har överlevt besöket i en intressant men avskyvärt trång stenåldersgrotta, och jag med hjärtat i halsgropen lyckats knöla mig in där också ( detta har förvisso hänt i min historia) , så tror jag ofelbart att det som aldrig hänt händer: Akut syrebrist uppstår, och en gruvlig och oåterkallelig kvävningsdöd förestår mig och andra grottbesökare.
Hur ska man kunna förklara något så urbota dumt och irrationellt utan att hänvisa till ett, om än tillfälligt, obemannat hjärnkontor...
Det sägs att allt det som inte tar död på en stärker och härdar, med tanke på det kan man tycka att jag och andra multifobiker skulle kunna lägga till alla dessa dumma ologiska rädslors stålbad som meriter i våra
CV:n... tycker en annars ganska normal multifobiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar