"Pensionat Eden" öppnar inom kort i Hallinge!" Ung f.d.datakonsult vågar satsa nytt i slumrande landsbygd."
Just så löd den rubrik på vilken min sällsynt morgontrötta blick fastnade en av de där alldeles ljuvligt vårljusa morgnarna i april.Egentligen hade jag inte längre någon särskild koll på vad som numera hände i min hemtrakt där jag växt upp. Men en gammal skolkamrat, Nina, blev kvar och gifte sig med bokhandlarens son. Såväl pappa bokhandlaren som hans fina bokhandel i salig åminnelse, för de är nu båda borta sedan länge.
Nina var hygglig nog att då och då skicka mig en liten, med omsorg förpackad bunt av den gamla välbekanta lokaltidningen. Det var numera faktiskt inte utan en viss andaktskänsla som jag bläddrade i den , och jag kunde faktiskt fortfarande känna igen ett och annat av både namn och ansikten på familjesidan och Hallingesidan.
Visst, jag kunde naturligtvis på datorn med ett knapptryck, eller via min telefon få både bilder och en mängd information, både önskvärd och icke önskvärd av gamla hemtrakter, men det kändes bättre och lite mer tidlöst att läsa i en papperstidning när jag ville närma mig den mer retroperspektiva delen av mitt liv.
Vad gällde tidningens innehåll, så var skillnaden den, mot för 20-30 år sedan, att nu var det inte längre de gamla barndomsvännerna som fått barn, eller gift sig. Nej, det var nu förstås, och alldeles som det ska vara, förbehållet en annan generation.
- Konstigt, att det ska vara så svårt att förstå det där att den tiden faktiskt är förbi - tänkte jag medan jag lite drömmande osökt betraktade min högra hand där jag satt med min tidning. Nog för att jag lagt märke till det förut, att det ådrorna på handryggen blivit lite bulliga och blåare. Det kändes lite främmande faktiskt och jag fick en association till min gamla farmors trygga tröstande händer. Jag brukade som liten intresserat studera dem vid någon av de sällsynta tillfällen då de var i stillhet. De hade så konstiga "blå maskar" tyckte jag. Vad jag minns så tog jag aldrig reda på varför det var på det sättet, det var konstigt eftersom jag var nyfiken på det mesta redan då.
- Ja, nu var man alltså där i " blåmaskåldern" och det gick fort vill jag lova - konstaterade jag och prasslade mig vidare framåt i Hallinge Nyheter.
Jag tyckte att tidningen förtjänade beröm faktiskt, just för att ledningen hade modet att motstå "kvällstidningsformatet". Det visade på sund på småländsk självständighet, och självständighet är bra i alla sammanhang resonerade jag för mig själv. En riktig morgontidning SKA konkurrera om utrymmet på frukostbordet och inte kännas som ett litet löjligt Aftonblad eller en tanig Express i tråkig tabloidkostym, för då har den alldeles förlorat sin igenkännbara charm resonerade jag vidare.
Efter mina kvasifilosofiska reflektioner över både det ena och det andra av varierande substans, tog nyfikenheten på den aviserade nyetableringen i mitt kära gamla Hallinge över. Att trakten numera var "slumrande" var tyvärr ingen nyhet för mig, men påminnelsen om det sorgliga gjorde mig på nytt på ledsen och arg! Namnet på den f.d. datakonsulten med framtidstro skrev jag ner för att inte glömma.
En vecka senare fick jag via nätet tag i Pensionat Edens telefonnummer. Jag hade utan några större betänkligheter bestämt mig för några dagars skön och jobbstressfri semester i gamla välkända trakter och då låg Pensionat Eden i Hallinge sällsynt bra till!
Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar