I hopp om att skogen nu, så här på helgen, skulle vara tömd på ambitiösa älgjägare tog maken och jag i går en efterlängtad promenad i Timmernabbsskogen. Det var eftermiddag och novemberskymningen hängde redan med sin subtila närvaro i träden. Tyst, riktigt tyst var det, så när som på en helgjobbande spillkråka som hamrade på sin stam, och så en och annan skrattande skata och kraxande kråka. Härligt välkända ljud som tar en alldeles lagom bit av tystnaden i anspråk.
Naturen har förvisso i sin ostörda, oförstörda form, en inbyggd visshet/ vishet, som gör att allt det levande som bor där, vet hur det ska förhålla sig till sina medlevare för att kunna upprätthålla den biologiska balansen. Det är stort tycker jag!
Att vi människor, som så många gånger genom historien betraktat oss som "skapelsens krona", håller på att tappa denna inbyggda visshet/ vishet, blev jag och Jan påminda om under vår promenad.
Ett av Timmernabbens allra vackraste skogsområden med blandad skog och underbara naturstigar har nu fallit offer för en mycket ovarsam exploatering. Allt för många friska, vackra barrträd har avverkats till förmån för många tomter med " närhet till vattnet" och till kommunens förmodade, men ännu osäkra, tillskott i kassakistan.
Under generationer har Nabbeborna njutit av sina promenader på den välbekanta " Kärleksstigen," som nu så sorgligt reducerats till en asfalterad uppfartsraka...!
Jag tycker så synd om den ofta underskattade skogen -om träden, som tyvärr ofta offras för att människor ska få mer av den för mig ganska överskattade sjöutsikten!
Träden har sin berättigade plats och sina naturliga funktioner också i ett villaområde, och den kunskapen kunde man önska att kommuners mark -och bostadsplanerade ägde! Det är gräsligt att enbart pengar ska styra så pass att vi inte längre drar oss för att rubba naturbalansen!
Just dagarna efter Simonestormens härjningar var det som att besöka en skogskyrkogård på den här platsen. Ytterligare ett femtiotal livskraftiga träd i sina bästa år låg där på varandra med sina rötter uppryckta...så sorgligt!
Om man vid beredningen av de här tomterna hade utgått från ett helhetsperspektiv och tagit nödvändig miljöhänsyn så skulle man ha kunnat klura ut att det varit klokare att spara träd i mindre dungar, och inte som nu låta dem stå ett och ett, närmast liknande ett kalhygge.
Naturligtvis blir sådana ensamma träd sårbara och känsliga för stormar då de inte längre står i naturligt skydd av varandra, och inte heller har ett sammanhang med andra rotsystem...!
Och jag kan då inte undgå att tycka mig se sambanden mellan oss människor och skogens träd : vi behöver varandra! Vi behöver då och då skyddet och stödet av vår omgivning för att inte vara så sårbara och falla! Vi behöver naturliga miljöer till vilka vi är ämnade och där vi kan leva, växa och nå vår fulla potential!
Och vi behöver bli respekterade och sedda ur ett naturligt holistiskt synsätt, och vara så lite som möjligt beroende av den krassa materialismen. För det är sannolikt inte den som kommer att säkra vår framtid!
Kanske kan mina tankar tyckas utopiska i vår tid. Men jag tror på droppen i havet, och på kraften i varje människas respekt och aktning för den natur och allt levande som vi alltid står i samspel med.
För det är så rörande och alldeles uppenbart hur lika vi är - naturen och vi människor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar