HÄRLIGA TIDLÖSA SKOG JAG BARA ÄLSKAR DIG!

Ingen, absolut ingen, dusch i hela världen kan vara mer renande och upplivande än den energidusch som man får av att, alldeles oberoende av årstiden, ta en promenad i skogen!

Man behöver verkligen inte ta många steg förrän man börjar känna av de där fantastiska naturenergierna som bara finns där - alltid, bland träd och buskar,småkryp djur och stenar.

Jag har nog egentligen alltid, mer eller mindre känt att det är i skogens trygga och tidlösa famn som jag hör hemma...har till och med drömt om att få bo alldeles mitt i skogen, långt ut bland djuren och allt det vilda.

När jag var barn kunde skogens generösa lekrum med alla sina tillgångar ge mig så mycket frihetskänslor att jag ibland nästan fantiserade bort mig från den för mig alltför begränsande verkligheten. Dofterna av nyutslagna vitsippor, mossor, kåda och ljung, tog sig rakt in i de där så typiskt vidöppna barnasinnena, och man blev nästan som berusad av hur gott det luktade av allt i naturen.

Att som 13- 14 -åring med blandade känslor efter en lång skoldag, bara få ge sig ut i skogen, var för mig så lugnande. De där härliga skogspromenaderna ensam i sällskap med egna tankar och känslor, omgiven av den snälla skogen där varken krav eller "måsten" fanns. Det gjorde faktiskt min ganska jobbiga tonårstid  lite lättare att genomleva.

Så kom den lyckliga tiden som småbarnsförälder. De små tultande barnastegen på mjuka skogsstigar då familjen gjorde utflykter tillsammans. Det var så roligt att med barnen få återupptäcka skogens små kryp.Nyfikna blickar som vändes upp mot de höga spännande träden, förtjusta skratt över en och annan ekorre eller hare. Precis så som jag själv som barn antagligen gjorde en gång.

Det är en ynnest att som 60 - plussare, fortfarande få uppleva det här magiska och helande med skogen och naturen!  Skogens energier har en förunderlig förmåga att ge oro och stress sina rätta proportioner och tillmäter själva levandets bekymmer den underordnade plats, som de förmodligen har från naturens helhetsperspektiv.

Härliga tidlösa skog, jag bara älskar dig! Du är klok, vis och generös! Och till ditt gröna vackra rum
är vi alltid välkomna.
Jag hoppas att du över hela vår jord ska få fortsätta leva och växa, frisk och oförstörd. Och att vi människor ska vårda och vörda dig som tack för vad du ger, och genom tiderna har givit oss!

Anns Tankar: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukli...

Anns Tankar: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukling...: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukling I min historia, så har som för de flesta andra, infektioner och sjukdomar mer eller m...

DET HAR BLIVIT ALLT SVÅRARE ATT VARA EN TÅLMODIG SJUKLING

I min historia, så har som för de flesta andra, infektioner och sjukdomar mer eller mindre allvarliga, kommit och gått. En maginfluensa här, en förkylning där, ibland med tillhörande och alldeles nödvändigt sängläge. Så är det ju bara det är ju helt normalt faktiskt. Men det är inte alltid så kul att ligga där och titta i taket, räkna tapetblommor, inte orka gå upp och göra allt det där roliga och nödvändiga som man så gärna vill ta  itu med och få undan. Det är bara när man har rejält hög feber som man för det mesta förlorar matchen mot den sluge energitjuven.

Men jag har hos mig själv lagt märke till att det numera är som om det här har blivit svårare, det liksom tillkommer en extra "sjukdom" till själva primärsjukdomen när det är dags för ofrivilliga sänglägen! Den tillkomsten är jag benägen att definiera som en varierande grad av aktivitetsabstinens, och den lägger faktiskt en del extra småsten på bördan när man blir sjuk.

I ett samhälle och i en tid då det hela tiden snurrar på med ett oräkneligt antal aktiviteter, jobb, sociala kontakter och uppdateringar så blir det lite för "konstigt" när hjulen, om än tillfälligt, stannar samtidigt som till exempel en infektion infinner sig. Det kan kännas som om man har hela smålands myror i kroppen och rastlösheten driver på en hela tiden. Det kan upplevas lika obehagligt som själva sjukdomstillståndet,  att inte vara "fit for fight" och i det ständiga "görandet", presterandet och jobbandet.

Snabbt vill man på fötter och bli "normal" igen och fortsätta stå där och klia sig i huvudet över alla
uppbokade tider, planerade arbetsinsatser, födelsedagskalas och ugnsrengöringar...
Ja, jag är minsann inte bättre själv när det gäller det här.
Man bara önskar att det i sådana här lägen kunde infinna sig en förståndig myndighetsperson, typ kommungubbe, som tar en i örat och talar om för en att tillvaron med stor sannolikhet kommer att spinna vidare utan just min medverkan.

Ja, jag jobbar faktiskt mot det här kraftfulla aktivitetsberoendet hos mig själv, det går väl så där ...
För det är ju så att alla beroenden, allt det som man känner att man inte kan låta bli att göra, även det som utmynnar i uträttat arbete och genomtröskade "attgöralistor", riskerar att leda till abstinens...

Så kära systrar och bröder! Det är inte lätt att vara "patient" Vi får väl börja peppa varandra i det här med att vara i ett icke görande, helt enkelt. Så kanske man kan ligga stilla i sängen nästa gång det blir dags för infektion.

Starka känslor vill gärna gå i repris.

Nog är det intressant att en del av de tidiga upplevelserna i barndomen  ibland blir rätt så tydliga
paralleller till händelser som sker senare i våra liv. För min del kan jag alltid koppla det här till en stark känsla som dröjt sig kvar, så stark, att den vid rätt träff i den mänskliga datorn blixtsnabbt, på nytt kan titta fram  och återigen verka i all sin kraft.
Det här är värt att exemplifiera, därför gör jag det.

Jag är omkring fyra år och sitter längst ner på vår tomt, den del som då låg mitt emot gamla Konsum i mitt barndoms Målilla. Över mitt lite tufsiga , nästan vita hår har jag en röd anskrämligt ful mössa som mamma i sin lite ängsliga omsorg tvingat på mig efter en lindrig köldknäpp dagarna före. Den där mössan lyser fortfarande röd i minnet,  och av åkte den minsann och ner i fickan så fort som mamma åkt till jobbet och inte längre var synlig.

Jag har, i förmodad brist på spade, en lite sliten matsked i min hand. Och jag gräver där jag sitter, med barnets nyfikenhet, envist en grop i jorden. Gropen blir allt större och skeden mer och mer böjd, och jag forcerar med fascination flera nyanser av jordfärger. Någon vuxen hade på skämt, som de ofta brukade göra på den tiden, uppmanat mig att gräva djupt,  för då kunde man komma till Kina, sa han. Redan då var jag stort nyfiken på vad livet kunde erbjuda och jag ville ju ogärna gå miste om den här exotiska upplevelsen.

Så jag grävde och grävde tills skeden förstås blev helt böjd. Och inte kom jag till Kina! Jag såg inte ens skymten av det där spännande landet där jag satt med nosen i jorden.
Än i dag kan jag känna, verkligen i hela kroppen känna, hur besviken jag blev över att inte ha hittat det jag sökte, det som förespeglats mig.

Som vuxen, och i mina förväntningar på det sanna och goda - det riktiga i livet - har jag ibland känt lite av samma besvikelse som då den där tidiga vårdagen för snart 55 år sedan, mitt emot gamla Konsum med gråten i halsen och en krokig matsked i handen. Besvikelsen över av att inte ha de rätta "verktygen" i livet och att inte alltid nå sitt mål.

Ja, det är nog så att starka känslor gärna vill gå i repris...det är nog något alldeles naturligt med det.

Är det verkligen så enkelt att vara hund...?

Det har hänt att jag i stunder av uppgivenhet inför mindre roliga saker som händer i livet, riktat blicken mot  vår hund och slängt ur mig: "Åh, jag önskar jag vore hund, och kunde slippa problem!"
Man skulle faktiskt utifrån en förenklad bild av hunden kunna tro att det är ganska enkelt och problemfritt att vara hund om man som vovve är pigg och glad, och har tillgång till mat och vatten, motion och vila.
Men jag tror inte man är en glad och problemfri hund om man inte står i en god relation till människor. Och i det mötet finns det naturligtvis också utrymme för just de problem som vi skulle kunna tro att hundar saknar.

Jag tror att hundar, med sina mångtusenåriga erfarenheter av samvaron med människor, inte sällan har bekymmer för sina ägare som ibland, ur hundsynvinkel, beter sig konstigt och obegripligt. Att hundar har känslor är jag också säker på, vilket gör att en vovve av olika orsaker säkert kan känna så väl sorg, saknad och till och med depression, som glädje och upprymdhet.

Man bör akta sig för att underskatta djur överhuvudtaget eftersom de har en bevisat god förmåga att avläsa inte bara varandra, utan också oss människor. Hur ofta tröstar inte en hund i precis rätt ögonblick när någon är ledsen? Hunden vet och känner intuitivt när något är fel och förhåller sig på det där hundtypiska, osjälviska, kärleksfulla ordlösa sättet som är så helande för oss människor!

Ja, hunden känner naturligtvis sin människa efter en så lång tid av samlevnad. Och det är nog för dem som för oss människor att det är i mötet som de blir till, och jag är alldeles övertygad om att hunden och människan behöver varandra.

Och jag anar att det inte är så okomplicerat att vara hund egentligen, även om den har ett gott och bra liv. För jag tror att det lilla hundhuvudet rymmer så oändligt mycket mer än vi människor kan tro. Och det tillsammans med att hunden också har ett stort, varmt och öppet hjärta, talar för att hunden tar in känslor och stämningar från oss människor med allt vad det kan tänkas innebära av just oro, bekymmer och problem, fast på hundars vis.

Så det där med att "jag önskar att jag vore hund och slapp problem" den underliggande teorin håller inte längre, när jag tänker efter.  För det är nog inte så enkelt att var hund...egentligen.

Hur står det egentligen till med tryggheten fru Danell...?

Hej alla presumtiva läsare av min Blogg!

Min intention är den att den som tar del av den här Bloggen ska bjudas på någonting innan hon eller han går vidare till något annat. Helst ska ingen behöva lämna den här sidan likgiltig och inte utan ett eller annat skratt, en vässad tanke, en hjärtevärmare, eller kanske till och med en ny point of view...  

Hur står det egentligen till med tryggheten...?

Jag har vissa indikationer på att fru Danell  håller på att etablera sig i klubben för "tror-jag måste-trycka-på-gasen-lite extra-numera"- medlemmar... Jag minns så väl att barndomens gamla tanter och farbröder ( ja, med tanke på den tidens definition av "gammal", så var de nog många gånger inte äldre än vad jag själv är nu) inte så sällan antingen med cykel eller bil, eller till och med gående, rätt så rejält placerade sej alldeles för nära mittlinjen, vilket inte var så lämpligt vare sig för medtrafikanterna eller för dem själva. Och så de där typiska rusningarna av motorn när en äldre person skulle till att starta upp och ge sej i väg .Det var en riktig "fnissgrej"för oss småungar.

Ja, jag har faktiskt hos mig själv börjat märka att det ibland trycks lite extra på gaspedalen när fru Danell står och väntar vid något stopp eller vid något övergångsställe, också att det numera börjar bli lite mer "scary" med diken och risken för att hamna där...

Inte för att jag är någon psykolog, men vad är det här om inte den där typiska "åldrandeängsligheten" och det enligt min mening tillhörande  rätt så tydliga symbolspråket.

Det där med att hamna i diket var definitivt inget som jag i 30-35-årsåldern kalkylerade med, inte ens då jag rätteligen borde ha gjort det. Jag kan inte heller minnas att jag befarade att motorn skulle stanna och att jag behövde lägga någon extra rejäl sula på gasen. Nä nä, sådana tankar härbärgerade jag inte då i "i ungdomens tid"!

Jag har funderat lite över hur det kan bli så här. Jo, naturligtvis så smyger sig ängsligheten på och tar sig sina uttryck lite här och var i våra liv ju äldre vi blir. Självklart är det här ett fenomen av individuell karaktär som så mycket annat, men jag tror inte att det är så ovanligt.

För mig blir det där diket symbolen för vad den minskade tilliten till sig själv kan innebära: Rädslan för att tappa kontrollen och hamna i olycka/ elände. Något som blir en symbol för den (åtminstone för min del) med åren växande rädslan för sjukdom, död och separationen från det glada goda vackra livet.

Och så är det som om man måste gasa lite extra för att inte halka efter, eller komma i livets bakvatten. Man vill hänga med helt enkelt.

En sak till har jag lagt märke till hos både mig själv och andra.  Detta med att samla trygghet. Och här handlar det verkligen ofta om rent basala materiella ting...För sällan är maken och jag så glada som när vi    har fyra, eller kanske till och med fem kaffepaket på lut i skafferiet! Eller som när potatisförrådet mer och mer börjar likna vilken ordinär restaurangs som helst... Då kan man i de bästa av stunder känna sig så skenbart och rent skrattretande osårbar... Ja, ett stort antal trygghetspoäng kan verkligen ge känslan av att man har framtiden för sig...!

Ja, tänk vad många intressanta tillfällen vi människor får att att se över våra beteenden och våra egenheter. Och allra roligast och mest intressanta blir iakttagelserna om man ställer sig en bra bit utanför sig själv. Då ser man bäst...!