Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

måndag 3 juni 2013

Att vara varandras lärare och varandras elever... jag tycker om den tanken.

De senaste dagarna har jag haft förmånen av att få möta många fina och vänliga människor. Det är bara så att jag går i gång på vänlighet. Jag får energi och blir glad,  och känner att det ännu finns hopp för den här ganska oroliga världen.
Och de dagar då jag själv har lyckats glädja eller uppmuntra en människa är glada dagar, dagar som ofta genererar en god nattsömn och en skön vila.

Men mellanmänskliga möten är inte alltid okomplicerade och enkla, ibland inte ens särskilt trevliga. Och inte befinner man sig alltid på toppen av sin sociala förmåga, så är det bara, för man är ju människa.
Då och då möter man personer som man inte riktigt förstår sig på, får svårt att förhålla sig till och ibland retar upp sig på.

Vid närmare eftertanke så förstår man att det finns en sorts Gudomlig rättvisa i det där... Jag tror helt enkelt att vi möter de sociala utmaningar som vi behöver ha för att kunna lära oss mer om varandra, och i bästa fall blir sekundärvinsten den att vi kan öka vår självkännedom genom att spegla oss i andra människor. För vi är nog mer lika än vi ibland kan tro, trots de olikheter som vi kan uppleva. Och jag vill tro att vi alla är sammanlänkade med allt det andra som lever,växer och andas. Och genom den tanken kan jag också känna ett större ansvar för själva "levandet"- livsuppgiften.

Så numera försöker jag, men jag säger inte att jag alltid lyckas, att se de där mötena med människor som jag
inte känner mig helt bekväm med, som en utmaning, som en nyttig läxa..Ett tillfälle till träning i inkännande och förståelse, och inte minst en nyttig övning i tolerans och respekt i förhållandet till den som inte lever, tänker eller tycker som jag.

Och alldeles säkert ger jag själv genom mitt sätt att vara, och inte vara, mina medmänniskor de sociala utmaningar de behöver för utvecklas och komma vidare. Det är just det som jag vill inbegripa i den Gudomliga rättvisan. Vi blir genom den varandras lärare och varandras elever.
Jag tycker om den tanken.