Saken är den att jag nog alltid varit förtjust i dialekter och ofta med stora öron och stort nöje lagt märke till och memorerat olika dialektord och uttryck. Min kära mamma var en begåvning på att pricksäkert återge just dialekter, en gåva som förvisso inte gått i arv till mig men väl till min dotter Johanna.
Jag tycker om att kunna höra, eller åtminstone kunna tycka mig höra, var ifrån i landet människor kommer, och jag blir faktiskt varm i hjärtat när någon frågar mig om jag är småländska, och till och med ibland undrar om jag kommer från Hultsfred/ Målillatrakten, vilket ju är alldeles riktigt.
När jag var barn så hörde jag släkten benämna personer som " Alf i Berga", Karin i Vimmerby" eller "Janne i Vetlanda". En på den tiden ganska utbredd företeelse som var så väl sakligt och geografiskt upplysande, som personlig och rolig. Och alla de här släktingarna hade förstås olika dialekter och olika uttal av ord till min stora förtjusning.
Dialekter, detta urgamla miljöarv, ligger nära våra känslor och våra hjärtan, den saken är för mig glasklar. Och lika glasklart blir då sambandet mellan upplevelsen av en stark engagerande känsla, och upphämtningen av en "gammal" bortträngd och kanske förkastad dialekt. Jag är nog inte ensam om att ha lagt märke till människor som när de är riktigt glada, upprörda eller arga hämtar kraft och styrka ur det som är genuint och känslofyllt, det som är grunden i varje människas språkhistoria, den dialekt som vi en gång lärde oss tala som barn.
Men vad är det som har hänt med våra dialekter egentligen? Allt oftare lägger jag till min förvåning märke till att unga människor sällan talar den dialekt som man kunde förvänta sig med tanke på var de har vuxit upp och att föräldrarna talar en tydlig lokal dialekt. Visst förstår jag att till exempel den geografiska rörligheten bland människor i dag är stor, och att språket av naturen är och ska vara levande och föränderligt, men jag tror att medias språk, dess genomslagskraft och ständiga tillgänglighet är något som bidrar till att det, särskilt bland unga inte längre alltid anses rumsrent och fint att tala dialekt.
Den här av mig förmodade kopplingen är väl ingen särskilt avancerad eller ens ny teori, men det är för mig lite av en paradox att likriktningen, även den språkliga, är så framgångsrik i vår så individualistiska tid.
Nog blir det lite tråkigt när så många talar en modifierad Stockholmska( kanske i tro att det är "coolt") och dessutom så ofta använder så många förutsägbara slitna modeuttryck. Det blir nästan stereotypt.
Jag tycker att vi med stolthet ska värna om och skydda våra härliga mustiga dialekter som på ett trevligt och naturligt sätt talar om var ifrån vi kommer och var vår språkliga vagga stod! Dialekter är en tillgång och ett värdefullt miljöarv som bör uppvärderas och användas som det språkliga guld de är!
