Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 27 september 2013

Är det här det samhälle vi vill ge i arv till våra barn?

" En  84-årig  kvinna kastade sig utför en balkong i samband med ett möte med en kommunal biståndsbedömare".
 Den här omskakande nyheten berörde mig och säkert många andra djupt i dag. Förberedelserna för fredagsmyset kändes plötsligt ganska oväsentligt, och jag började tänka kring vilket samhälle vi verkligen vill ha, och i vilket samhällsklimat vi egentligen vill leva. Cynismens och den krympande medmänsklighetens kalla vindar blåser allt hårdare, och vi tycks stå inför en oroande försämring av vårt samhällsklimat.

Vi lever onekligen i de många valmöjligheternas tid, och när vi helst önskar kan vi välja och bestämma oss för vad vi vill ha när det gäller till exempel teknik, varor och tjänster. Allt är möjligt, vi får det vill ha och blir oftast nöjda med det.
Men det märkliga är att när det gäller de verkligt betydande önskemålen i våra liv, som att få leva med sin livskamrat den sista tiden i livet, så är de paradoxalt nog inte alltid självklara, inte ens möjliga att tillgodose!

Den stackars förtvivlade damen, hon som inte längre lever och som inte fick komma till sin make och vara vid han sida på äldreboendet, hade under inte mindre än två års tid ansökt om hemtjänst och färdtjänst och också uttryckt sin oförmåga att kunna sköta sina sysslor i hemmet.
Kommunpersonalen säger sig inte ha känt till kvinnans kamp vilket är både upprörande och märkligt tycker jag.

Varje personalkategori som arbetar med äldre och äldrevårdsfrågor bör ha god blick för människors kroppsspråk och ha en bra känsla också för det outtalade, det som inte sägs, det subtila i möten med de människor som inte sällan också är deprimerade och frustrerade inför sin livssituation. Att bemöta äldre och hjälpbehövande kräver inte bara utbildning utan också en hög grad av mänsklig mognad och en förmåga att med inkännande och empati se och förstå människor och deras behov.

När det gäller de här felbedömningarna och bristerna i omsorger om personer som behöver bli respekterade förstådda och lyssnade på, så leder de ju ibland till sorg och tragik både för de drabbade och deras anhöriga. De ansvariga uttrycker tyvärr mer sällan mänskliga känslor inför det som hänt och deras kommentarer är ofta förutsägbara och ibland rent dumma och okloka.

Vill vi ha det så här egentligen? Är det här samhället som vi vill ge i arv till våra barn? Själv svarar jag ett tveklöst NEJ på den frågan och jag tycker att vi som samtycker bör protestera och bilda en sund och konstruktiv opinion mot allt det som bidrar till den här alltmer avhumaniserande samhällsutvecklingen.

Flera politiska partier med god vilja kämpar för ett mänskligare, och i flera bemärkelser mer hållbart samhälle, men stångar ofta sina pannor blodiga inför de ekonomi- och maktstrukturer som så olyckligt inte sällan dikterar villkoren för samhällets lagar och förordningar.

Men jag tror på droppen i havet, på kraften i den och på varje människas möjlighet att reagera på det som är fel och som gör ont mot människor och mot vårt samhälle. Och  som alltid, så måste varje förändring börja hos en själv, och varje ny dag är faktiskt en möjlighet att med vänlighet, solidaritet och medmänsklighet kunna göra världen bättre!