Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 29 november 2013

Anns Tankar: Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa....

Anns Tankar: Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa....: För ett antal år sedan då jag jobbade inom demensvården i Kalmar, hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebear...

torsdag 28 november 2013

Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa...


För ett antal år sedan då jag jobbade inom demensvården i Kalmar, hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebearbetning.
Viss kunskap som man tillägnar sig i livet stannar kvar på djupet och får med tiden ett allt större värde.
Så blev det för mig efter en föreläsning av teologen och terapeuten Per-Gustaf Eriksson, där han talade om viktiga förhållningssätt till människor i Kris och sorg. Han har arbetat mycket med döende barn och deras krisreaktioner. Två uttalanden fick en särskild betydelse för mig så väl privat, som i mitt arbete. Det första var:
 " Tar inte du tag i krisen så tar krisen alltid tag i dig".
  Det andra var:
 "Ta ALDRIG hoppet från en människa i något sammanhang".

Jag har många gånger haft nytta av den  kunskapen i  mötet med personer som på olika sätt drabbats av sorg och förlust,inte bara i yrket,utan också privat.
Att bli gammal innebär inte sällan en del förluster, som att t.ex mista delar av syn och hörsel, eller en kroppsdel. Och vid demenssjukdomar upplever många säkert att de i sin förvirring och personlighetsförändring, förlorat sig själva. Då är det bra att kunna känna igen och förstå en krisreaktion.
Ganska ofta befinner sig också de anhöriga i kris och behöver bli förstådda och bemötta utifrån det.

Givetvis ska varje människa som exempelvis har en svår och obotlig sjukdom ha rätten till  klara besked
om sin prognos. Men inom varje människa finns nog ändå, oavsett hur den prognosen ser ut, ett litet frö till ett hopp om att " under kan ske" och en tro på att kanske ändå bli frisk. Genom att vara den som inte tar hoppet ifrån någon kan man få det lilla fröet av förhoppning att gro och växa!
Och genom ett enda, och förfluget ord kan det hoppet tas från en människa, det ska man ha alldeles klart för sig!
Och det finns så många människor också i vår vardag, i våra liv, som behöver känna hopp och tillförsikt inför svåra och tillsynes hopplösa livssituationer. Ett vänligt ord, en stund av uppmärksamhet och uppmuntran kan tända hoppet hos en medmänniska och bana väg till både bot och bättring.

Jag har alltid fascinerats av drömmar, hur allt tycks vara möjligt i det jag som jag brukar kalla "nattens föreställning".Och jag vill citera förordet till Strindbergs "Ett drömspel" där han säger:

"Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt".

Jag tror att det inom varje människa finns ett rum där det "omöjliga" KAN bli möjligt! Och jag vill tro att vi genom att vara just hoppfulla, till oss själva och till varandra och våra liv, kan göra skillnad också i det som verkar omöjligt och ohjälpligt. Genom en tro på att "allt är möjligt och sannolikt" kan vi ibland nå in till det rum där under KAN ske!
Och så bör vi komma i håg att ALDRIG ta hoppet från en människa...



tisdag 12 november 2013

En sån tung och alldeles onödig börda att bära på...

Jag har precis läst om en svensk man i yngre medelåldern som i samband med att han drabbades
av cancer genomgick en svår livskris.  Förutom det allvarliga, smärtsamma sjukdomsförloppet led han också av skam och skuld över den fullt förståeliga dödsångest som han kände. Han skämdes för att inför sina barn visa sig svag och rädd, och för att inte längre vara den starka trygga pappan. Vilket onödigt lidande för hans del!
För barn innebär förstås en svårt sjuk förälder ett trauma och en smärta, men de måste ju också lära sig att kunna möta och förstå sjukdom och svaghet eftersom det är en del av livet.

Den här mannen, som nu lyckligtvis är friskförklarad, är nog en av många andra män  som också känt en omotiverad och irrationell skam i situationer då den förväntade "manliga styrkan" av olika skäl ger vika.
Men den här mannen tillhör nog den förmodat mindre grupp av män som varit starka nog att öppet våga berätta om sina känslor kring det här svåra.
Här finns sannolikt ett stort mörkertal, då många inte ens vågar erkänna sitt illamående, just för att kanske upplevas svaga och "omanliga". För de männen känner jag stor medkänsla, de kan inte må särskilt bra.

Många kvinnor i vårt samhälle mår i dag dåligt och det talar vi om, och det ska vi självklart tala om, för den öppenheten kan göra stor skillnad för kvinnors möjlighet att våga söka hjälp och faktiskt bli hjälpta!
Men jag tycker att vi faktiskt inte lika ofta talar om mäns och unga pojkars illamående och utsatthet. Vad vi oftare kan läsa om är mäns benägenhet för våld och våldsamheter. Naturligtvis ska vi uppmärksamma det, för det är viktigt. Men lika viktigt och mer fruktbart vore det kanske, om vi mer på djupet kunde se och förstå, det sannolika sambandet mellan mäns psykiskt illamående/ ohälsa, och det våld som män ofta använder i relationer och sociala situationer.  Sen får vi inte heller glömma att även kvinnor ibland är våldsamma både mot män och kvinnor, och där kan man naturligtvis se samma samband.

Den moderna kvinnan äger i dag den självklara rätten att få vara stark och tuff och kunna ta för sig. Det är bra! Men borde inte männen i samma grad få vara mjuka, sårbara och " svaga," utan att riskera att förlora sin manlighet? Absolut, i en jämställd värld, tycker jag!
Men så länge de gamla förlegade konserverade förväntningarna på manligt respektive kvinnligt beteende hålls vid liv, så blir till exempel feminismen, och de goda intentionerna i den, tyvärr inte heller särskilt verkningsfulla.


Jag är skeptisk till alla "ismer," överhuvudtaget, eftersom jag tror att de kan begränsa våra tankar och synsätt. Och jag tilltalas inte av grupperingar och kategoriseringar av människor. Av det enkla skälet att jag tror att vi är mer lika än olika varandra. Och om vi till exempel bara fokuserar på upplevda skillnader kön emellan, så kan det vara risk att olikheterna till och med växer och blir större. Och det är ju inte någon önskvärd utveckling precis.

Den enda " ism" jag tycker om och tror på, är humanismen. Den åskådning som framhåller den enskilda människans värde och egenskaper, ur ett allmänmänskligt och människovänligt synsätt.
I den bästa av världar får både flickor och pojkar en uppfostran där de båda tillåts och förväntas visa rädslor, otillräcklighet, sårbarhet och mjukhet, utan att det betraktas som en mänsklig svaghet!

För tänk vilken tung och alldeles onödig börda det kan vara, att bära begränsande  förväntningar på hur män respektive kvinnor, ska bete sig och agera...!






söndag 3 november 2013

Så rörande lika vi är - naturen och vi människor!

I hopp om att skogen nu, så här på helgen, skulle vara tömd på ambitiösa älgjägare tog maken och jag i går en efterlängtad promenad i Timmernabbsskogen. Det var eftermiddag och novemberskymningen hängde redan med sin subtila närvaro i träden. Tyst, riktigt tyst var det, så när som på en helgjobbande spillkråka som hamrade på sin stam, och så en och annan skrattande skata och kraxande kråka. Härligt välkända ljud som tar en alldeles lagom bit av tystnaden i anspråk.
Naturen har förvisso i sin ostörda, oförstörda form, en inbyggd visshet/ vishet, som gör att allt det levande som bor där, vet hur det ska förhålla sig till sina medlevare för att kunna upprätthålla den biologiska balansen. Det är stort tycker jag!

Att vi människor, som så många gånger genom historien betraktat oss som  "skapelsens krona",  håller på att tappa denna inbyggda visshet/ vishet, blev jag och Jan påminda om under vår promenad.
Ett av Timmernabbens allra vackraste skogsområden med blandad skog och underbara naturstigar har nu fallit offer för en mycket ovarsam exploatering. Allt för många friska, vackra barrträd har avverkats till förmån för många tomter med " närhet till vattnet" och till kommunens förmodade, men  ännu osäkra, tillskott i kassakistan.

Under generationer har Nabbeborna njutit av sina promenader på den välbekanta " Kärleksstigen," som nu så sorgligt reducerats till en asfalterad uppfartsraka...!
Jag tycker så synd om  den ofta underskattade skogen -om träden, som tyvärr ofta offras för att människor ska få mer av den för mig ganska överskattade sjöutsikten!
Träden har sin berättigade plats och sina naturliga funktioner också i ett villaområde, och den kunskapen kunde man önska att kommuners mark -och bostadsplanerade ägde! Det är gräsligt att enbart pengar ska styra så pass att vi inte längre drar oss för att rubba naturbalansen!

Just dagarna efter Simonestormens härjningar var det som att besöka en skogskyrkogård på den här platsen. Ytterligare ett femtiotal livskraftiga träd i sina bästa år låg där på varandra med sina rötter uppryckta...så sorgligt!

Om man vid beredningen av de här tomterna hade utgått från ett helhetsperspektiv  och tagit nödvändig miljöhänsyn så skulle man ha kunnat klura ut att det varit klokare att spara träd i mindre dungar,  och inte som nu låta dem stå ett och ett,  närmast liknande ett kalhygge.
Naturligtvis blir sådana ensamma träd sårbara och känsliga för stormar då de inte längre står i naturligt skydd av varandra, och inte heller har ett sammanhang med andra rotsystem...!

Och jag kan då inte undgå att tycka mig se sambanden mellan oss människor och skogens träd :  vi behöver varandra! Vi behöver då och då skyddet och stödet av vår omgivning för att inte vara så sårbara och falla! Vi behöver naturliga miljöer till vilka vi är ämnade och där vi kan leva, växa och nå vår fulla potential!
Och vi behöver bli respekterade och sedda ur ett naturligt holistiskt synsätt, och vara så lite som möjligt beroende av den krassa materialismen. För det är sannolikt inte den som kommer att säkra vår framtid!

Kanske kan mina tankar tyckas utopiska i vår tid. Men jag tror på droppen i havet, och på kraften i varje människas respekt och aktning för den natur och allt levande som vi alltid står i samspel med.
För det är så rörande och alldeles uppenbart hur lika vi är - naturen och vi människor!