Efter en natts sömn i en ovanligt skön säng hade en strimma av den junipigga solen väckt mig, och
som vanligt sträckte jag mig efter min Iphone, som jag faktiskt hade låtit vara avstängd under natten.
Kvällen före hade varit angenäm med god middag, trevliga medgäster, varav några frodiga glada tyskar på smålandsemester, en trebarnsfamilj från Skövde, och några andra mer stillsamma pensionatsgäster.
Den f.d, datakonsulten och pensionatets nya ägarinna hette Jenny Bolander, en ung och kreativ kvinna med alldeles klarblå ögon och ett nästan gnistrande rött och vackert hår. Jenny gav oss efter middagen en intressant presentation av så väl sig själv, som sin resa fram till det att Eden öppnades, och även om sina hoppfulla planer inför pensionatets framtid. Det var särskilt roligt att hon också bjöd oss på en historisk återblick av den gamla 1800-talsbyggnaden och dess förutvarande verksamheter. En del fakta kände jag förut till, medan andra upplysningar var både nya och intressanta för mig.
Nu var det en ny dag, och den goda och rikliga frukosten hade jag ätit och var nu ivrig att komma ut "på samhället" som vi Hallingebor brukade säga förr.
Det var roligt att som tillfällig hemvändare kunna konstatera att flera av de platser och deras verksamheter faktiskt, fortfarande fanns kvar och var i full gång. Just så var det med gamla Carlssons Conditori på Storgatan, och dit skulle jag nu gå för att ta en förmiddagsfika och förstås uppleva gamla minnen...!
Väl framme vid det välkända, och inte särskilt förändrade, i alla fall inte exteriört, huset kände jag den goda bröddoften när jag tog tag i dörrhandtaget. Jag mindes den från min barndom, speciellt från sommardagar av någon anledning. Vinden blåste in den goda "nybaktdoften" direkt in i våra små brunbrända näsor där vi sprang konstant lekande med ännu oförstörda vidöppna sinnen.
Carlssons Conditori, ett tidstypiskt 60- talsfik som var nästan orört! Det kunde jag till min stora glädje konstatera när jag kommit innanför den gedigna ekdörr som var densamma sedan mina
tonår. Här var stället där nu ganska många generationers bakar bidragit till en alldeles lagom blanksliten yta på de bruna välkända skinnsofforna.
Det här konditoriet hade alltid andats full autenticitet, vilket nog gav de flesta besökare känslan av att här behöver/ska inget, ändras på!
En härlig inredning gav ögat en skön vila från vår tids ibland nästan tvångsmässiga "trendighet". Och ytterligare ett plus utgjorde den behagliga avsaknaden av det där som det nästan har gått inflation i numera - nya, heta designade möbler och inredningsprylar...
Det här var platsen där man kunde sitta alldeles tyst med en god kopp kaffe och ett wienerbröd, vars recept helt klart aldrig varit i närheten av några G-I beräkningar eller andra kalorijakter.
Och om man lyssnade riktigt koncentrerat inåt, mot sitt eget minnesarkiv, så kunde man faktiskt höra de gamla välkända rösterna:
- Det är ju fest på Kärringeryggen på lörda, det vet ni väl ! Vad ska du ha på dej? Du kan få låna nåt av mej!
Det var Evas röst, det hörde jag tydligt. Hon var min bästa kompis under nästa hela tonårstiden.
Eva och jag hade många gånger så roligt som man bara kunde ha på den tiden, utan all den optimala rekvisita som ofta är standard nu för tiden.
Undrar om hon har kvar sitt långa ljus hår och om hon fortfarande är lika avundsvärt överenergisk, tänkte jag medan ett besvärande sug efter ännu ett wienerbröd infann sig.
Men sockersuget gav med sig, där jag satt djupt försjunken i gamla minnen. Jag såg bort mot den gamla jukeboxen som faktiskt stod kvar på samma ställe, men nu som ett stycke stum kuriosa från en svunnen tid.
Jag kunde med lätthet höra " Take good care of my baby" inne i mitt huvud när jag tänkte tillbaka, vi brukade spela den ofta på den gamla "musikmaskinen".
Jag älskade den låten, och försökte alltid spela in den från Radio Luxemburg, men det var svårt, musiken kom ofta oannonserad. Men till den låten ger mig musikminnet än i dag riktiga 60- talsrysningar, precis som då i tonåren!
Med blicken i fjärran låter mig flydda dagar höra ännu en röst:
- Gokväll. Det var förskräckligt vilket oväsen det va här! Och där inne sitter dom ------- konfirmanderna! Är det passande det? -
Jag minns när hon rödnäst och bittersnipig kikade in i serveringsrummet för att ge full effekt åt sitt dramatiska utspel. Signe Bergkvist hette hon. " Stackarn", brukade mamma säga om henne. Hon kan inte ha det så roligt minsann. Inga barn har hon, och hennes karl är byns störste öldrickare ----- och dessutom fönstertittare....." den ende vi har" sa mamma med glimten i ögat.
Det hör till saken att det fanns en ofta berättad historia om just Signe Bergkvists pilsnerbegivne make Algot. Denna historia vittnade om att samme gubbe en gång under ett alldeles särskilt pilsnerrus blev alldeles sjövild och ska då ha bestigit ( med viss möda kan man tro) byns tämligen höga kyrkogårdsmur i okänt syfte, och under ett högljutt orerande till byfolkets stora förvåning.
En kvick och munter granne lär då ha myntat det uttryck som sedan blev ett talesätt:
" Det va ju tur att han inte slo ihäl sä, för se fönstertittere dä har vi bare en här i byn! "
Ja, visst var det så, att man såg Signes plirige lille gubbe oftare på hotellschappets insida, än hemma på sin gård eller in hos Signe. Men inte behövde hon vara så sur på oss ungdomar för det tyckte vi tonåringar, som då inte visste så mycket om äktenskapsproblem som bitterhet och olycka.
Fortsättning följer...!
