Anns Tankar: DEN FINNS DÄR - MAGIN, DET OFÖRKLARADE, DEN UNIVER...

Anns Tankar: DEN FINNS DÄR - MAGIN, DET OFÖRKLARADE, DEN UNIVER...: Martin Schibbye, en av två svenska journalister som under ett år satt fängslade dömda för understödjande av terrorism i en provins i Etiopie...

DEN FINNS DÄR - MAGIN, DET OFÖRKLARADE, DEN UNIVERSELLA KRAFTEN, SOM VI ALLA BEHÖVER VARA BARN INFÖR...!

Martin Schibbye, en av två svenska journalister som under ett år satt fängslade dömda för understödjande av terrorism i en provins i Etiopien, berättade nyligen i ett radioprogram om den svåra tiden i fängelset.

Han berättade att det som kändes oväntat svårt de allra första dagarna i fångenskap var frånvaron av musik och de välkända vardagsljuden i ett fritt liv. Han talade om sin generation som den typiska Spotify- generationen som har oavbruten tillgång till musik, och för vilken tystnaden kan bli särskilt tyst.
"När jag satt där i mörkret i min förtvivlan önskade jag att jag hade kunnat läsa några psalmer eller ramsor utantill, som mina föräldrar och deras föräldrar hade kunnat göra. Önskade mig några ord och meningar som jag hade kunnat hålla fast vid, som hade uppehållet mig, kunnat ge mig tröst och kraft." Martin Schibbye vittnar om att man i en sådan här fruktansvärd situation, då tillvaron rasar och man befarar att inte få leva så länge till, då gäller inte längre "Ensam är stark, då behöver man verkligen något att hålla fast vid."

Det här fick mig att tänka på den rent psykologiska betydelsen av att ha något att hålla fast vid, inte bara mentalt, utan också rent konkret, i situationer då hoppet verkar vara ute, när det mesta verka förlorat. Det kan säkert vara bara t.ex. ett återkommande ljud, en bild, en tröstande tanke, eller ett lugnande minne.
Tänker på barndomens "gosenallar" och "tröstedjur." Dessa slitna, tufsiga och nästan sönderälskade saker, som laddade med en magisk, nästan överjordisk energi, blev symboler för en aldrig sinande kärlek och tillgivenhet. De var trygghet, och hade man sitt  "gosedjur" tätt mot kinden, eller höll i det aldrig så litet, med sin lilla trötta hand när man skulle sova, så kändes faror och rädslor långt borta och man somnade skönt och lugnt.

Och som vuxen kan man ibland kan önska sig barnets avundsvärda, underbara förmåga att så tillitsfullt kunna besjäla tingen med beskydd, magi och omnipotens.  Minns hur de här speciellt utvalda sakerna i en viss ålder, i vardagens lekar kunde skifta och få olika betydelser. Ena veckan kunde en vanlig liten sten utnämnas till " styrkesten", och när man höll den hårt i handen så var det som om man fick extra kraft, just för att man trodde på det "undret"! Man kunde då, kände man, klara den svåraste balansgång och vinna lekar just för att man hade något särskilt att hålla fast vid, något som fanns där, var verkligt, "ville väl," och inte kunde försvinna. Särskilt betydelsefulla blir antagligen de här "tröstesakerna", med all sin symboliska kraft för barn som har det svårt och som inte får den kärlek och trygghet som de behöver.

Men var i från hämtar då vi vuxna vår extrastyrka och tröst, och var finner vi  i dag lugnet, det besjälade, och magin i våra liv och i vår vardag? Antagligen från så många olika håll och förstås på olika sätt. En del människor låter natur, djur, musik och andlighet, lugna och läka. Andra hittar magin och lugnet i meditation och yoga, medan någon annan hämtar tröst och styrka i kyrkorummet, eller genom att viga sitt liv åt att hjälpa andra.
Tyvärr, är det i dag, i  vårt konsumtionssamhälle, mycket lätt att hitta väldigt många, men högst tillfälliga materiella "tröstesaker",  Sådant som med "magisk" lockelse kan verka både lugnande och meningsfullt, men som sällan ger någon varaktig tröst  eller mening , saker som snart förbrukas och vill bli utbytta, något som tråkigt nog också kan gälla människor och relationer.

 Jag tänker att man nog inte alltid behöver vara ledsen eller förtvivlad för att vilja ha något att hålla fast vid, tro på, eller lita till. Kanske är det bara barnet inom oss, den vi en gång var, som fast vi nu är vuxna, behöver få komma fram, hälsa på och påminna oss om att magin, det oförklarade, den universella kraften och kärleken faktiskt finns där, om vi bara tror på den och släpper in den i våra liv...!

KALMAR EN UNIK SMÅSTAD SOM MÅSTE FÅ VÄXA, MEN BARA HAND I HAND MED SINA KULTURELLA OCH HISTORISKA RÖTTER...

Det är en ynnest att få bo bara en halvtimma från en stad som Kalmar. Numera gör jag inte så ofta kalmarbesök, men när det väl händer och när jag närmar mig stadsgränsen så får jag nästan  alltid lite pirr i magen vid åsynen av den mäktiga och tidlösa skönhet som Kalmar är.

När jag parkerat på Pressbyråparkeringen som vi brukar, och jag sätter fötterna på Kvarnholmens gravitetiskt historiska mark och promenerar in mot stadskärnan så tänker jag alltid oavsett tillfälle, på vilken fantastisk liten fin och välbevarad stad Kalmar är. Ser på den vackra domkyrkan som står där i mitten som en mäktig, vakande centralgestalt, som ett vackert smycke från barocktiden. Och så runt omkring: de många små kulturhusen med sina intressanta livshistorier. Det finns så mycket att vila blicken på, och man kan nästan höra de gamla byggnaderna viska valda delar från stadens ansenligt långa  historia, inte utan dramatik, och med blandade inslag av sorger, framgångar, fattigdom, glädjeämnen och förfall.

Jag är själv född och uppvuxen i inlandet, men tycker det är roligt att släktingar långt tillbaka på min mammas sida levde och verkade i Kalmar under slutet av 1700-talet och på 1800- talet. Några av dem har faktiskt anknytning till stadens historia. En av dem var min mormors farmors morfar Anders Klinth, kontraktprost i Sandby på Öland under 1820 -talet. Som ung var han förordnad slottspastor i Kalmar. Gamla dokument berättar att han under den tiden hängivet gav andligt stöd och hjälp åt ett antal fångar dömda till döden. Och i den kalla dragiga slottsmiljön ådrog han sig en svår lunginflammation som han faktiskt överlevde, vilket inte var det vanliga vid den tiden då antibiotikan ännu inte var uppfunnen.

Det är alltid trevligt att göra en liten tur till Kalmar, handla lite, strosa omkring och kanske ta en god Latte, och en ännu godare bärpaj på mysiga Kullzens konditori. Kalmar har verkligen allt: omgivande vatten, en rik kulturhistoria, en unik bevarad gammal bebyggelse, ett rikt affärsutbud med fina specialbutiker och många bra matställen. Och med sina rötter stadigt förankrade i 1100 - talets jord, står Kalmar där och är med sin charmiga småskalighet en riktig pärla i guld! Den bär sin imponerande, färgrika historia med den strama elegans, integritet och värdighet som jag tycker är just Kalmars identitet. Därför förtjänar den också att vårdas, skötas och älskas med omsorg för att få fortsätta leva, vara sitt sanna jag, ha hälsan och vara välmående även i framtiden!

Men inte heller gamla fina städer som Kalmar undgår de moderna kraven på förnyelse, tillväxt, intäkter och lönsamhet... Och det råder förstås delade meningar både bland kalmarbor och utsocknes om hur HUR Kalmar ska växa och utvecklas. I dag ska mycket vara just stort och gärna lite spektakulärt för att synas och sticka ut i det allt större utbudet av attraktioner och upplevelser. Men man kan ändå se att städer inte sällan, lite ängsligt sneglar på sina grannstäder och tar efter varandra, vilket ju faktiskt kan tyckas lite motsägelsefullt. Själv tycker jag att Kalmars svårslagna storhet redan finns där i form av just den unika historiska stadsbilden. Och alla nödvändiga nybyggnationer och övriga förändringar bör, just därför, vara nogsamt planerade och genomtänkta av yrkesfolk med den alldeles nödvändiga konstnärliga tidlösa estetiska blicken för stadens helhetsbild. Och i stadsplanerarnas jobb ingår förstås hänsynen till många kulturvärden, vilket det rent allmänt ofta  slarvas med.


Man kan i dag tyvärr märka att det finns också ett åldersförakt, en rädsla för det gamla som stoppkloss för nytänkande och utveckling även när det gäller stadsbilder. Vilket i sig inte är någon ny företeelse, men lite att akta sig för i en tid då många yngre tycks tro att historien tog sin början när de själva kom till världen... En, i övrig bra och redig krönikör, uttryckte t.ex. i en lokaltidning åsikten att det nog var dags att lämna  "Lasse Berghagen och Bearnaisesås" bakom oss och öppna upp för "ny musik och ny mat", det var i och för sig ett lite roligt symbolspråk. Men jag köper inte åsikten rakt av, för jag tycker inte att det gamla per automatik är dåligt eller att det nya alltid blir bättre. Dessutom är "gammalt," i en tid då t.ex tekniken ständigt byter modeller, ett förrädiskt begrepp...

Vad gäller Kalmar, så tycker jag att staden, liksom andra städer, naturligtvis måste få växa, utvecklas, leva och förändras i takt med tidens gång, men dock möta det nya med ömsesidig respekt! Och så där lite fint och ömsint, hand i hand med sina historiska och kulturella rötter! För i vår historia, i det gamla och nu förgångna, kan vi om vi är ödmjuka och kloka, hämta många kunskaper och goda redskap som vi kan använda för att på många plan kunna bygga en god framtid.

Och jag säger som jag sagt förut och det kan minsann gälla i många andra sammanhang:

Ett bra framtidsbygge är det, till vilket historien får lägga sin betydelse!

Anns Tankar: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...

Anns Tankar: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...: Det  mesta här i livet, saker och företeelser och förstås också vi människor, har alla sina fördelar och nackdelar, med både plus och minus,...

Offentlighetens ljus är i dag bara en tangenttryckning bort, så det gäller att tänka efter före, klurar jag som sen länge är med i klubben för de mer impulsiva

Det mesta bland företeelser och hos oss människor, har sina fördelar och nackdelar, och är mer eller mindre önskvärt. Och det innebär att det oftast, vad det än gäller faktiskt, finns gott om mer eller mindre starka argumenten att vrida och vända på och ta ställning till. Det ligger iI själva sakens natur och så ska det vara, inget ska egentligen vara självskrivet, det gör oss bara  avtrubbade och dumma tror jag.

Men konsekvensen av det här blir, åtminstone för min del, ändå att det därför KAN vara svårt att förhålla sig klokt, sunt och riktigt, till mycket i samhället dag, det blir ibland svårt att göra rätt val helt enkelt. Också beroende på att utbudet av det mesta, inte minst teknik, är närmast oändligt och mycket blir lockande att använda just bara för att det finns där, är möjligt och så väldigt tillgängligt. Plus det faktum att allt numera går så fort att man inte alltid hinner få till en närvarande reflektion innan det händer något nytt.

När så Facebook kom in i våra liv fick vi plötsligt fantastiska, oanade möjligheter till snabba och världsvida kontakter människor emellan. Och detta sociala forum blev, kan man väl säga, något av en social revolution. Hur bra är det inte att t.ex med en enkel tangenttryckning sekundsnabbt kunna skicka iväg en sökning efter en gammal skolkompis eller någon vara eller tjänst, och ofta efter bara ett ögonblick faktiskt hitta det man letat efter?
Och hur praktiskt och användbart är inte alla nätets möjligheter till att jämföra priser och produkter för att sedan kunna välja det som känns rätt och bäst? Jättepraktiskt tycker jag själv.

För mig som alltid gillat att skriva och uttrycka mig ger en egen blogg en fantastisk möjlighet till att när som helst kunna publicera mina tankar och åsikter på nätet. De flesta andra möjligheter till att bli publicerad är begränsade i dag. För bara några år sedan kunde man ganska lätt få en krönika publicerad om den ansågs välskriven, i dag är det kändisskap som oftare uppväcker en tidnings intresse. Facebook är ett  bra och roligt socialt medium att att vara på, och jag blir ofta glad när jag ser hur mycket uttrycksglädje, social öppenhet och medkänsla det där finns  hos människor. Genom just den här öppenheten  mellan människor tror jag att många spänningar kan lösas, kunskaper ökas och fördomar falla, något som kanske inte annars hade varit lika möjligt.

Men naturligtvis finns det också nackdelar med den här lätta, okomplicerade tillgängligheten i sociala medier. Och hur man definierar de nackdelarna är förstås beroende på högst individuella uppfattningar.
Själv känner jag att  jag faktiskt har ett ansvar, för andra  och inte minst för mig själv, när jag skriver en text eller skickar ett inlägg, ett ansvar som man tyvärr inte alltid fullt ut är medveten om när man är där mitt i sitt skrivande.  För hur lätt är det inte att ens öppenhet med både det ena och det andra blir för stor? Hur lätt är det inte att för sina inlägg involvera eller fotografera någon som faktiskt inte VILL figurera där och då, överhuvudtaget?

För mig är det här en risk jag måste kalkylera med eftersom det ligger i min natur att vara spontan och öppen, och ibland lite för impulsiv och känslostyrd. Tekniken har verkligen förändrat våra sociala vanor och beteenden. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om jag bakåt i tiden, då när varken datorer eller mobilkameror ens var påtänkta, skulle gått ut i lilla Målilla och satt ut några fotografier på  mig själv eller någon annan, tillsammans med några kommentarer på anslagstavlan vid till exempel gamla samlingslokalen Svealokalen...

Jag hade säkert kunnat göra det om andra hade gjort detsamma och om det då hade varit socialt accepterat - och förväntat. För det mest konstiga beteende kan lätt rättfärdigas av att MÅNGA människor gör samma sak. Men för bara några decennier sedan kunde ett alltför stort och oblygt utlämnande av sig själv och sitt liv till offentligheten betraktas som omdömeslöst och leda till idiotstämpel. Men tiden förändras och vi och våra synsätt med den.

Min avsikt är INTE att angripa eller kritisera någon enda FB- användare, utan bara ett sätt att för min egen del stanna upp och tänka till över det som jag och väldigt många andra dagligen sysslar med på våra sociala medier. Och så kan jag inte låta bli att fundera lite över det ansvar som jag kan tycka att alla val, möjligheter och tillgångar nog egentligen kräver av oss " användare" i vårt moderna tekniksamhälle.

Med facebook, bloggar och Twitter m.m har vi blivit alltmer benägna att tala öppet om vår vardag och våra liv, och vi är inte längre främmande för att låta allmänheten titta in i våra vardagsrum. Och vi är i dag förmodligen  historiens, på gott ont, mest väldokumenterade människor. Något som var ganska otänkbart för inte så länge sedan. Och jag tänker, utan alla pekpinnar, har vi verkligen blivit mindre blyga inför andra eller är det bara den mänskliga och förståeliga känslan av att vilja bli sedda, beundrade och bekräftade, som nu har fått ta sin rättmätiga plats och fått blomma ut?

 Och var går egentligen gränsen mellan personlig integritet och generös öppenhet? Ja, jag är inte alls säker på den saken, den är svårdragen. För det som i det sociala offentliga vardagsrummet är OK för någon, kan för någon annan vara obekvämt och till och med oacceptabelt, och DET ska man nog ha helt klart för sig tänker jag.

För det är ju faktiskt så att offentlighetens ljus numera bara ÄR en TANGENTTRYCKNING BORT, så det gäller att tänka efter, före...!

Anns Tankar: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARD...

Anns Tankar: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI TAR NER GARD...: Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken...

DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARDEN OCH LÄGGER NER VÅRA VAPEN...

Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken och hur mycket önskar man inte att allt vore som vanligt, då när livet kärvar, gnisslar och gör ont? Och inte är det de stora efterlängtade sakerna, eller dagarna med extra guldkant man längtar efter när livet krisar. Det enda man då önskar är att  allt ska bli som vanligt igen och att den "grå" och förutsägbara, trygga, tillvaron ska ta vid igen.

Få människor, inte någon enda, tror jag, slipper bekymmer, sorger och problem. Och när man väl lyckats ta sig upp ur en livssvacka, när man klarat ta sig igenom den mörka tunneln och äntligen kan se lite ljus i tillvaron igen, hur oändligt tacksam är man då inte över livet ? Och visst är det förunderligt att svårigheter och problem faktiskt kan få oss närmare varandra och genom det få en större förståelse för en annan människas lidanden och svårigheter.

Det är när livet krisar som vi kan ta ner garden och lägga ner våra vapen. Och det är ofta då som vi också kan bli klarsynta och kloka på riktigt.
Antagligen behöver vi komma livets hårda villkor riktigt nära och stå där öga mot öga mot hinder och svårigheter, utvecklas genom det, och få fler verktyg som vi kan använda under resten av resan, så vi inte står där alldeles hjälplösa när vi gör våra dikeskörningar.

Men det gäller att behålla tron på att det mesta löser sig, att allt går över, och att ALDRIG förlora hoppet hur livet än ser ut! Och mot missmod finns nog förresten inget bättre universalmedel än,  i lika delar, en blandning av optimism, humor och självdistans!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att jag inte tror att det är "räkmackeliven" som för oss framåt i vår utveckling och utbildning i livets (livens...) skola. Och inte är det alltid den problemfria tillvaron som öppnar vår blick för det som har verklig betydelse i våra liv, och det är nog inte heller den som så där självklart får oss att känna den riktigt stora tacksamheten.

Nej förmodligen så ska livsvägen då och då vara både gropig och ojämn, och ibland nästan inte framkomlig, för att  vi fullt ut ska kunna uppskatta tillvaron när vi efter våra vedermödor och ansträngningar på nytt hittar en ny, trygg och farbar väg.

Och det är när livet krisar som det faktiskt händer att vi lägger ner våra vapen och vårt försvar, och öppnar upp oss för fred och försoning där det förut inte varit möjligt...

ÄR DET EN SVAGHET I EGO -SAMHÄLLET ATT TRO PÅ EN HÖGRE MAKT?

Jag kan ibland tydligt märka att det i vissa kretsar faktiskt fortfarande är lite skumt, lite töntigt och snudd på ett svaghetstecken att ha en tro på en högre kraft. Och har man då modet att faktiskt stå för sin tro, vare sig den är kristen eller har sin källa i en annan trosuppfattning, så händer det att människor ibland plötsligt blir lite besvärade, börjar skruva på sig och gärna byter samtalsämne.
Och rent allmänt kan jag tycka att vi faktiskt blivit lite rädda för allvaret och för att i våra vardagssamtal komma alltför nära de djupa, men ändå så allmängiltiga livsfrågorna.

En del människor tystnar och ler lite överseende när det kommer till trosfrågor. Andra börjar gärna motargumentera och inte sällan med argument som: "Hur kan man tro på en Gud när världen ser ut som den gör?" Eller: " Jag tycker det räcker med att tro på sig själv." Jag köper utan problem sådana här argument  i diskussioner för det håller min egen tro levande och dynamisk.  Och jag vill aldrig förlora respekten för någon annans tro eller uppfattning, och välkomnar  sådana samtal som fortsätter att utmana mina egna tankar och föreställningar.Och jag önskar att fler människor ville utveckla sina invändningar och ståndpunkter i en bra diskussion. Men det jag beklagar är de attityder som ibland är ett illa dolt förakt för, och ett förminskande av, en annans människas val av religiös tro.

Ett bra samhälle är för mig ett samhälle där det offentliga rummet har högt i taket och en syrerik och tillåtande atmosfär. Ingen ska någonsin behöva skämmas för, eller dölja något så respektingivande som sitt val av tro eller existentiell åsikt så länge det står för nåt gott och osjälviskt! Åt var och en den självklara rätten att få hämta sin tro och tillit var helst ifrån den vill! Tyvärr måste jag säga att den kristna tro, den tradition som ju ändå är vårt svenska kulturarv, i dag ganska ofta ses som reaktionär och otidsenlig, och har till och med helt vilt ibland tillskrivits rasistiska undertoner...! Det här landar i en gigantisk paradox då vi samtidigt vill vara  öppna och fördomsfria och tillåtande mot andra kulturers religioner. I konsekvensens namn bör vi väl ALLA få hävda den tro- eller icke -tro som vi väljer att bekänna oss till...  och ömsesidig tolerans till det!

Men varför är det fortfarande, i vissa kretsar, lite "töntigt" och "gammeldags" att tro på en Gud? En gammal och seglivad föreställning är att kristna människor är tråkiga, alltför präktiga och lever tråkiga och begränsade liv. Själv tror jag och alldeles säkert många med mig, på den Gud som är kärlek, glädje och tolerans, och som säkert vill att vi ska se till att ha det riktigt roligt och färgrikt under vår stund på jorden.

Men påverkas då synen på religiös tro av den nya ego- kulturen i samhället?  Självklart kan den göra det tror jag, eftersom våra idealbilder också inverkar på vår människosyn och på våra definitioner av vad som är våra styrkor och svagheter.



Det har blivit accepterat, att mata egot med självbeundran och att vara narcissistisk är numera inte alltid något negativt. Man ska framför allt vara STARK, visa sig självständig och helst klara allt, kunna allt, vara bäst och gärna vara oberoende. Och det här går naturligtvis inte särskilt bra i hop med föreställningen om att det utanför oss själva, i det utomjordiska, kan finnas något eller någon som har en övergripande kraft och som faktiskt är större än vi människor.

För mig ligger det ingen som helst motsättning  mellan att tro på Gud eller någon annan högre kraftkälla, och att vara  stark och självständig, tro på sig själv och sina egna förmågor. Jag tror för min del att jag är INORDNAD, inte underordnad, något större, mer välordnat och intelligent än mig själv. Att jag och allt det andra levande ingår i ett större sammanhang, en livsplan, om vilken jag varken kan, behöva veta eller förstå allt.

Och jag kan aldrig tycka att det är en svaghet, eller brist på självständighet, att känna tillit till en större kraft än den bortom min egen...!

Anns Tankar: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?

Anns Tankar: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?: " Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar" säger Linus -Ida om Astrid Lindgrens Madicken.  Det där citatet skulle kunna ...

SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?

" Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar" säger Linus -Ida om Astrid Lindgrens Madicken.  Det där citatet skulle kunna gälla mig själv, med den lilla skillnaden att Madickens roliga och fantasifulla infall var sprungna ur en ung och snabbtänkt hjärna.
Men infall får jag ändå, både ofta och gärna, och i dag vill jag prata om hur jag ser roliga likheter mellan en del skrivtecken och oss människor.

Visst har väl ni också en del UTROPSTECKEN i er bekantskapskrets? Såna människor som HÖRS, och som får andra att stanna upp, genom att dom ofta och alldeles självklart höjer rösten och kan brista ut i : " Men varför har ni inte TÄNKT på det !", eller " NU tycker jag det är läge att vi skålar för födelsedagsbarnet! Dom här typiska UTROPSTECKENMÄNNISKORNA är för mig såna som sällan drar sig undan eller ställer sig i bakre ledet i sociala sammanhang. Dom är alltid tydliga, med allt vad det kan innebära för den som är mottagare av en tydlighet. Dom är ibland värdefulla som sociala isbrytare i sällskap, och är inte sällan garanter för att ett händelseförlopp går framåt. Men kan ibland ha lite svårt för att lyssna på andra, då dom allt för lätt halkar in på nästa UTROP.

Och så har vi då vännerna inom kategorin KOMMATECKEN. Och här handlar det om dom som kan framstå som ganska "små," som inte gör så mycket väsen av sig, men som när dom väl är på plats, när dom väl sätter ner foten och agerar, gör det  med ett KOMMATECKENS tydlighet och gör då verklig skillnad.  För när dom väl sagt sitt, ofta vid precis rätt tillfälle, så blir det redan sagda   tydligare och mer pregrant. Precis på samma sätt som KOMMATECKNET gör skillnad i språket!

Så får man inte glömma gruppen FRÅGETECKEN. Dom här människorna verkar vara lite osäkra på sig själva, ibland intill förvirring faktiskt. Det tycker jag är synd, för jag har märkt att FRÅGETECKENMÄNNISKOR ofta bär på mycket kunskaper och klokheter. Men alldeles för ofta så står dom där i sociala sammanhang blyga och osäkra, precis som levande frågetecken och detta alldeles i onödan. Då vill man bara dra igång FRÅGETECKENMÄNNISKORNA, stärka dom, och lyssna på allt det som dom ofta har att säga. Ropa heja på och stå på er ni blyga, och så onödigt osäkra FRÅGETECKENVÄNNER!

Den slutliga gruppen blir förstås dom i gänget PUNKT. För mig är PUNKTMÄNNISKOR såna som är bra på att i rättan tid avsluta både intressanta diskussioner och tråkiga meningslösa samtal, gör det dessutom med finess och stil, och utan att nån behöver känna sig avbruten eller överkörd. Dom tycks ha en medfödd tyngd i sina ord och vet ofta precis hur mycket som behöver sägas. Och så har jag med en viss beundran lagt märke till att dom till skillnad mot mig själv har gåvan att kunna se helt osentimentalt på det förgångna, och sätta punkten precis där den ska vara, nämligen när"meningen" faktiskt är slut...,

Själv har jag alltid haft svårt med mina KOMMATECKEN, vet sällan om, och när, jag ska portionera ut dom, Och jag är en ständig återfallsförbrytare i onödig kommatering, det vet jag. Men annars är  jag nog mest lik ett ganska förvirrat FRÅGETECKEN som aldrig tycks komma till punkt...

HINNER VI VERKLIGEN MED ATT TÄNKA PÅ VAD VI EGENTLIGEN VILL GÖRA MED VÅRA LIV?

Jag ställer mig frågan: Har vi människor egentligen blivit ytligare och har vi verkligen fått en grundare samhällskultur ? Utan någon dokumenterad forskning är det naturligtvis svårt att få ett riktigt bra svar på den frågan. Men jag svarar ändå ja utifrån vad jag tror, men inte säkert vet.

Jag tror nämligen att det ligger i den mänskliga naturen att vilja ta för sig av livet medan det pågår, och det beror nog på en alldeles naturlig nyfikenhet. Och vårt moderna samhälle med alla sina valmöjligheter, det nästan oändliga utbudet av prylar, och alla dessa möjligheter till upplevelser och äventyr, har gjort livets smörgåsbord betydligt större och mer frestande än det som var i det gamla bondesamhället, och större än det livets smörgåsbord som det såg ut för bara tjugo år sedan.

Så för den som vill, och de vill nog de allra flesta av oss, ta för sig av det här utbudet och äta sig igenom allt, så kan varje smakbit rimligtvis inte bli någon djupare upplevelse. För hur många orkar egentligen stanna upp och fördjupa sig i saker och ting och ta av sin dyrbara tid, när det ständigt finns så mycket annat som väntar bakom nästa knut och vill bli upptäckt? Men blir vi då smartare eller bättre rustade, mer utvecklade som människor av den här livsstilen? Jag tror inte vi blir vare sig det ena eller andra, eller ens motsatsen. Men att vi blir mer och mer stressade, splittrade och frustrerade,   och mindre harmoniska och balanserade till kropp och själ, det är jag ganska säker på. Och om det har någonting med utveckling eller smarthet att göra det tycket jag att vi var och en ska fråga oss..

Och så kan man nog inte bortse  från det att det i dag finns ett lurigt inbyggt åldrande i det mesta, och att bäst före datumet inte är särskilt långt framstämplat vare sig det gäller kläder, tankar och uppfattningar, trender eller annat. Det som nyss var "inne" och intressant och värt att lägga sin tid på blir förvånansvärt fort "ute" och tråkigt för att det oavbrutet och i en jämn ström produceras nytt. Och summan av det här blir ju oundvikligen den att det riskerar att gå inflation i livet självt. För "mycket vill naturligtvis ha mer", och i konsumtionssamhället finns det alltid något nytt som kanske smakar bättre, ser bättre ut eller känns häftigare.

Men hur övermätta vi än blir och hur ytligt vi än förhåller oss till saker och ting, till relationer, till hela tillvaron, så kan man inte moralisera över det, åtminstone inte för någon annans räkning, för  var och en är ändå sin egen lyckas smed och måste få göra som den vill. Men man kan undra lite över vad ytligheten  egentligen gör med oss och vad vi själva gör av den korta livstid vi faktiskt har att använda oss av.
Vad vill vi egentligen ha ut av livet, och vad är egentligen viktigt ? Har vi samma behov som våra förfäder, som bondesamhällets människor, eller har vi  kanske skapat nya behov? Ja, det tror jag definitivt att vi med god hjälp av det materiella konsumtionssamhället har gjort. Men det finns absolut en hel del viktiga och grundläggande behov som vi oavsett allt annat har gemensamt med människor i alla tider. Och de behoven, som till exempel, kärlek, trygghet och den inre närheten till sig själv och andra, kan nog mer sällan de ytliga snabba upplevelserna tillgodose.

Visst måste vi få vara lite ytliga ibland det är klart, för allt som är ytligt är inte fel. Men kanske ska vi ändå ta oss lite tid att fundera över vad man under sitt värdefulla liv vill lägga tyngdpunkten på, sätta högre än annat och prioritera, för livet är inte evigt som utbudet av prylar och upplevelser tycks vara. Och ju ytligare tillvaron tenderar att bli desto mer tror åtminstone jag, att jag behöver tänka på om jag vill fortsätta hetsäta av livets smörgåsbord eller ägna mer tid åt det som ger mer djupare, meningsfulla och bestående upplevelser i tillvaron.

Anns Tankar: DEN SVÅRA KONSTEN ATT, UTAN DET YTTRE, TYCKA OM S...

Anns Tankar: DEN SVÅRA KONSTEN ATT, UTAN DET YTTRE, TYCKA OM S...: Jag tillhör en generation som i barndomen, både där där hemma och ute i samhället, fick höra att det var fel och egoistiskt att tycka om si...

DEN SVÅRA KONSTEN ATT, UTAN DET YTTRE, TYCKA OM SIG SJÄLV PÅ RIKTIGT ...

Jag tillhör en generation som i barndomen, både där där hemma och ute i samhället, fick höra att
det var fel och egoistiskt att tycka om sig själv. Då riskerade man att bli " mallig" och i värsta fall bestående egenkär. Det var fult att skryta med sig själv och sina eventuella förtjänster eller framhålla bra egenskaper. Den här uppfattningen var ett arv buret under många generationer och våra föräldrar, deras föräldrar, och andra längre bakåt hade, de allra flesta av dem troligtvis utan några djupare reflektioner, antagit den här värderingen och som med mycket annat så blev den småningom en "sanning".

Vi har alla olika grader av medfödd sårbarhet och styrkor och tillsammans med livets erfarenheter börjar vi först i nedre tonåren skapa vår självbild. De där åren upplevde jag som jobbiga och min självbild var då ett ganska mörkt och bräckligt bygge. Visst tyckte jag att jag var " duktig" ibland men kände ofta att man skulle akta sig för att verka "mallig ". Hos de barn vars föräldrar var kloka och självständiga nog att ge sina barn beröm och uppmuntran utan ängslan för att avvika från normen och göra "fel", växte naturligtvis självförtroende och självkänsla på ett sunt och naturligt sätt och den tidiga självbildens färg och glans fick nog en värdefull beständighet.

Men föräldrar är människor, också de med olika erfarenheter och förutsättningar att vara just goda och medvetna föräldrar. De allra flesta gör så gott de kan och spelar med de instrument de har till sitt förfogande. Så har det nog alltid varit, så var det i min barndom, och så är det  sannolikt också för dagens föräldrar.

För mig har det tagit många år att förstå att det är O.K att tycka om sig själv och faktiskt tillåta sig att vara stolt över sitt liv och en del av sina egenskaper, Och numera vet jag att hur viktigt det är att gilla sig själv och att det INTE är detsamma som att vara självisk eller egenkär. Men att älska sig själv som den skapade varelse man är och låta kärleken få tillträde till det innersta, till den kärna som är jag och ingen annan, är en svårare uppgift tycker jag. Jag har teorin helt klar för mig och jag tycker i princip att jag, liksom alla andra, är värd att älskas, men det är praktiken av självrespekten som blir det svåra för mig. Jag vet att många andra människor har samma problem och att det faktiskt kan hindra en att leva livet fullt ut. Det är dumt och hindrande tycker jag.

Det svåra är att hålla tvivel och osäkerhet på avstånd, särskilt om de här känslorna fanns med då den första självbilden tog form. Men mycket kärlek och trygghet kan faktiskt restaurera en negativ och färglös självbild och det går att, även på äldre dar inleda ett sunt kärleksförhållande till sig själv. Då blir också det lättare att älska andra utan att bortse från sig själv och sitt eget värde i relationer.

 Det ligger nog en fara i att tro att man genom snygga kläder och fina saker att omge sig med, blir mer värdefull och älskansvärd  i både egna och andras ögon. Att vi skaffar oss ett yttre självförtroende som oftast har väldigt lite att göra med den mer bestående  inre självkänslan och självkännedomen. Självbilden riskerar då att bli beroende av det yttre, och ändras i takt med de skiftande yttre förutsättningarna. I värsta fall kan vi utveckla ett tvång,  ett missbruk, som gör att vi måste fortsätta "förbättra" oss själva på ytan. Det är nog ingen slump att så många människor i dag tränar mycket och ofta för att få en perfekt kropp " värd att älskas". Det är självklart nyttigt att sköta sin kropp genom träning och motion och genom att ta väl hand om sig själv. Men det är viktigare att kunna tycka om sig själv även utan den perfekt uppbyggda kroppen och den häftigaste outfiten.
För det finns en inre oförstörbar kärna, som är " jag" och inte egot, och som är värd att älskas oberoende av allt annat!

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet: Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet Utbränd? Hur blir man det, och ...

Anns Tankar: Käre kusin, vad fick dig att lämna livet så ung......

Anns Tankar: Käre kusin, vad fick dig att lämna livet så ung......: " Försvunnen Vetlandayngling funnen drunknad..." Käre kusin Kenneth! Jag vill skriva några rader till dig där du nu är och jag...

Käre kusin, vad fick dig att lämna livet så ung...?

" Försvunnen Vetlandayngling funnen drunknad..."

Käre kusin Kenneth!

Jag vill skriva några rader till dig där du nu är och jag är alldeles säker på att du finns där ovan regnbågen på den ljusaste av platser, och förstås är du omgiven av alla dem du älskade och höll av i livet.
Undrar om du minns mig för det är så väldigt länge sedan vi sågs. Jag minns dig, om än lite dunkelt, från trädgården hos min farmor Hilda, som var din mormor. Har en minnesbild av att du kom ut från farmors stora fina hus, stannade till och hälsade på mig så vänligt, men lite lågmält och ganska tyst. Jag var tre år och cyklade omkring med min hund Centhy i en liten cykelkorg på min lilla trehjuling. Kanske minns du mig. Det här är det enda klara minne jag har av dig Kenneth, och jag kan tyvärr inte komma i håg ditt ansikte och det är lite sorgligt. Men att det var något allvarligt och lite ledset över dig, det kände jag då, och det kan jag känna än i dag.

Till farmors hus stod dörren öppen och jag kunde känna doften av nymålade köksluckor, nykokt kaffe och härliga mandelkubb. Det var den sista gången som jag såg dig Kenneth. Du var bara nitton år och bara en tid senare skulle du en vacker sommardag för sista gången gå ut från det hus där du bodde och växte upp, på farmors övervåning. För sista gången skulle du ta din cykel, försvinna och göra det du hade bestämt dig för att göra ..

Länge var du ett gulnat tidningsurklipp i en byrålåda som kändes sorgligt och lite mystiskt att ta i. När jag blev äldre berättade mamma vad som hänt dig, om sorgen, saknaden och alla "VARFÖR" du lämnade efter dig. Jag blev starkt påverkad av ditt livsöde och tyckte så synd om din familj.Men mest tänkte jag på hur olycklig och förtvivlad du själv måste ha varit. Du var farmors första barnbarn, och sorgen över din död förändrade henne livslångt.

Käre Kenneth, jag har under alla år tänkt på dig då och då och undrat över hur ditt liv hade blivit om du inte hade hittats av din morbror drunknad där i en liten insjö. Och varför du, så ung inte orkade att fortsätta leva. Den frågan kan bara du svara på.
I år skulle du ha varit 76 år om du hade levat, du blev bara nitton. Men du min kusin, HAR en gång levat till stor glädje för många människor i din närhet. Och med min minnesbild från nu länge sedan vill jag hedra dig och lysa ljus och kärlek över ditt liv.

Framför mig ser jag det enda foto av dig som jag har. Du är kanske i tolvårsåldern, du ler lite blygt mot kameran och ingen vet, eller kan ana, att du bara några år senare, av en orsak i dunkel dold, skulle välja att lämna den här världen alldeles för tidigt.

Din kusin
Ann

Mina tankar går till alla dem som varje dag, varje år tar sina liv världen över. Tänker på de lidanden de smärtor och det mörker, som kan ha föregått det slutliga, definitiva steget bort mot tystnaden. Frid över dem alla och deras minnen. Låt oss alla ha modet och den goda viljan att hjälpa varandra till att få det liv vi var och en vill ha och orkar leva.

" Det är lätt att tro att den som begår självmord inte älskade livet,
 men mer sannolikt att den människan inte älskade sig själv".

Ann

Anns Tankar: Blir alltid lite nervös när filmen drar ihop sig t...

Anns Tankar: Blir alltid lite nervös när filmen drar ihop sig t...: Det är med mig som alla andra, jag är min historia och jag är det som jag erfaret av livet hittills. Inte mycket av det som händer i tillvar...

Blir alltid lite nervös när filmen drar ihop sig till en " happy ending"...

Det är med mig som alla andra, jag är min historia och jag är det som jag erfaret av livet hittills. Inte mycket av det som händer i tillvaron rinner av en eller låter bli att sätta sina spår. Ett faktum som lämnar plats för både plus och minus, regn och solsken, lärdomar eller bakläxor.
Som tur är så tycks ändå de positiva händelserna i allmänhet ha större kraft och starkare energier än det där som var tråkigt, mycket tråkigt, eller till och med vidrigt och hemskt.

Så är det ju också med färgerna, de ljusa ser man i de flesta sammanhang först och lättast, så är det i alla fall för mig. Likadant är det med människor och djur, jag dras lätt och helst till sådana som har som ett alldeles särskilt ljus omkring sig. Deras vänlighet är liksom inte av den här världen,och de här människorna och djuren sticker ut och gör varje dag skillnad i andras liv.

Mina upplevda sorger och ledsamheter bär jag naturligtvis med mig, på gott och ont, för det har jag lärt mig att det är. Men det allra svåraste som ligger gömt djupast där inne i ruinerna av min lilla barnkammare, det kan poppa upp och visa sig vid de mest oväntade tillfällen i form av en stämning, en till synes obefogad rädsla, eller en växande oro.

Just så kan det vara med min känsla inför dagar då livet är bra, lugnt och bekymmerslöst. Sådana dagar kan jag lätt börja bli lite omotiverat nervös och få lite oro i kroppen. Ännu konstigare kan det tyckas vara, att när livet är så där alldeles särskilt roligt och  tryggt, och när man står där med båda fötterna i ren lycka, då börjar sådana som jag att ana ugglor i mossen...


Och så är det där med min ambivalens inför " happy endings" i filmer jag ser. När andra börjar gilla läget och vrider sina händer inför det lyckliga slutet då tänker jag desillusionerat, och fast jag inte vill, att det där kan aldrig hålla eller bestå, det händer nog något ledsamt. För mig kan det kännas för bra helt enkelt, för bra för att var sant.
Jag vet att det kanske låter både negativt och knasigt. Jag håller med om det, det är knasigt och dumt. Och på det här har jag tänkt mycket och försökt klura ut varför det blev så här för mig, en gång för länge sedan...

Min teori är den, att för barn som i uppväxten lever i bråk och otrygghet blir det så småningom normaltillståndet och förväntningar i det dagliga livet präglas av det. Korta stunder av motsatta tillstånd är undantag och man anar genast att så här bra får det inte vara länge. Tyvärr sitter den här irrationella föreställningen djupt och många med mig har nog upplevt det här.

Men vad kan man göra åt det här? Mitt enda svar på det är: SUDDA, SUDDA, SUDDA! Försöka utplåna de här svarta fläckarna i hjärnan - affirmera och visualisera ett stort suddgummi som jobbar på! Och så BOMBARDERA sig själv, ofta och gärna, med roligheter, ljusa färger, glädje och allt det som är positivt och tryggt och bra! Det hjälper faktiskt.
:

Anns Tankar: LIFE IS JUST PUZZLING...!

Anns Tankar: LIFE IS JUST PUZZLING...!: Ju äldre jag blir, desto tydligare tycker jag att livet liknar det där stora - verkligt stora pusslet. Och jag är alldeles övertygad om att ...

LIFE IS JUST PUZZLING...!

Ju äldre jag blir, desto tydligare tycker jag att livet liknar det där stora - verkligt stora pusslet. Och jag är alldeles övertygad om att vi alla, faktiskt av något större än vi själva, har tilldelats ett "pusselbitansvar," och genom det måste jobba för att det "lilla" i det större sammanhanget, blir så bra som våra förmågor möjligen kan göra det till.
Antagligen har vi fått ett visst antal pusselbitar att jobba med under livets gång. Skulle uppriktigt vilja säga, livens  gång, för jag tror inte att ett enda liv är nog för att nå våra mål som upplysta människor. Och faktum är att, innan år 325 e. Kristus, och före kyrkomötet i Nicaea, innehöll den kristna tron vad jag kan förstå, begreppet reinkarnation. Något som då "ströks", och över det kan man fundera mycket.  Men det här "pusselbitansvaret" är hur som helst inget lätt jobb, och ansträngningarna är nog precis så långt ifrån en "qick fix" som de ska vara.

Hur många gånger har man inte suttit där och kliat sig i huvudet över livet och tänkt: "Att det här förstår jag bara inte, och varför har det blivit så här...?" " Eller varför är livet så svårt och jobbigt just för mig...? "
Och vem är den som inte upplevt att " det där som skulle bli så bra, och som flöt på utan problem," plötsligt och utan synbar anledning blev helt fel, eller inte alls blev av.
Antagligen är det då man har slarvat med jobbet och inte orkat bry sig, inte varit tillräckligt uppmärksam. Det är fullt mänskligt. Och har man fattat att livspusslet är det arbete som pågår oavbrutet, just för att det måste, så vet man också att det funkar om man ger sig DEN på att hitta den röda tråden igen. Och jag tror att man då också kan fortsätta jobbet utifrån där man tappade bort sig. Och som alltid gäller: Göra om och göra rätt. Vissa uppgifter tror jag ändå är övermäktiga för oss, och jag tror att vi får jobba vidare med dem nästa gång, i nästa liv, i nästa klass...

Ibland möter man någon som inte verkar ha många pusselbitar eller byggstenar alls. Eller får vi möta människor som har hur många som helst. Då är det nog så finurligt uträknat att vi kan hjälpas åt genom att både ge och ta lärdomar från varandra.Och det hela kan bli som en byteshandel där vi lyssnar på våra medlevare och utbyter insikter, och det kan bli en bra hjälp på vägen fram emot kunskap och utveckling för alla parter.

Trots att livet ibland tippar över i både förvirring och kaos så tror jag att varje sten, varje blomma och varenda människa, och allt det andra, just nu, och i varje ögonblick, är på rätt plats. För i det gigantiska livspusslet är bitarna och vi med dem, i en ständig rörelse på vår väg framåt...

Och visst är livet både förbryllande och gåtfullt, precis som ett riktigt stort och bra pussel ska vara!

Anns Tankar: Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fatt...

Anns Tankar: Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fatt...: Att man själv med år och tid förändras det förstår man rent teoretiskt, men jag tycker att jag fortfarande ändå är mycket av den gamla Ann n...

Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fattat det här med affirmationer!

Att man själv med år och tid förändras det förstår man rent teoretiskt, men jag tycker att jag fortfarande ändå är mycket av den gamla Ann när jag ser mig i spegeln. Att jag ibland kan se skymten av både femåringen, tjugoåringen och alla andra genomlevda åldrar hos mig själv. Jag inser att den här upplevelsen inte har något med det yttre att göra, utan hänger ihop med något betydligt mer roligt och intressant. Visst ser jag rynkorna och hänget, och det där som är naturliga förändringar hos en 60-åring,  men det där spelar liksom ingen roll i det stora hela, ingen alls när jag tänker efter. För jag har kommit på att jag, liksom alla andra, har en oförstörbar skatt av bilder, känslor, minnen, erfarenheter och intryck sparade djupast därinne i mig, en skatt som jag kan gräva ur och använda mig av precis när som helst och jag kan stärka mig med den!

Jag har undrat varför jag har svårt att "känna igen" mina gamla vänner, släktingar och arbetskamrater som de är, och ser ut i dag. Får ofta bilder och föreställningar bakåt i tiden, från när vi var barn, eller i ungdomsåren. Inte så att jag upplever dem gamla eller att jag inte känner igen dem. De flesta är sig lika.  Men de gamla bilderna tar ofta vid och dominerar.
Och nu har äntligen polletten trillat ner. Naturligtvis ser hjärnan i gott samarbete med emotionerna till att flest antal lagrade bilder tar vid, vilket nog också förklarar varför starka känslominnen och intryck kopplade till dem stannar kvar och blir högst levande. Antagligen för att de en gång berörde så mycket och har stark energi.

Och tänk så många dagar som jag verkligen sett och umgåtts med gamla vänner och arbetskamrater. Fyllt mitt förråd i hjärnan med de bilderna, känslorna och intrycken som följde med dem. Många av de här personerna träffar jag numera tyvärr väldigt sällan, inte alls, eller kanske sorgligt nog aldrig mer. Naturligtvis har jag då också få, eller överhuvudtaget inga bilder alls av hur de nu ser ut eller framstår. Inte undra på att de gamla intrycken tar vid! För de är ju flest där uppe i hjärnkontorets lokaliteter. Det är likadant med äldre människor och närheten till de tidiga minnena:  - först in och sist ut ! De intryck man levt längst med, de tycks tar över.

Det här är nog inget nytt, men för mig blev plötsligt begreppet AFFIRMATION och kraften i den, fullt begriplig:
Det är bara att bombardera sig själv och världen med alla tänkbara POSITIVA bilder av önskvärda situationer och scenarier! Låta gamla upplevda stunder av sinnesro och lugn ta över oro och stress. Ta fram och damma av sig själv som den friska, starka välfungerande person  man en gång var, och låta den bilden dominera över sjukdomar, dysfunktioner och svagheter.

Se framför sig att varje ny dag blir rolig, händelserik och bra. Att oro som ligger och skaver försvinner och att bilden av " allt löser sig", färgrik och tydlig, tar över.
Varje dag smälta in i bilden som frisk, stark och med ett gott hjärta. Och med ett människovärde alldeles oberoende av rynkor, gråa hår eller annat som inte har ett dugg med den inre skatten att göra!
För flest bilder tar över, och jag har äntligen fattat på riktig, kraften i det här med Affirmationer!

Anns Tankar: Varför är det lättare att hjälpa någon annan än si...

Anns Tankar: Varför är det lättare att hjälpa någon annan än si...: Vare sig man tror på Gud eller på Bibeln som ett historiskt- religiöst dokument, eller  bara som en litterär berättelse, så tror jag det svå...

Varför är det lättare att hjälpa någon annan än sig själv...?

Vare sig man tror på Gud eller på Bibeln som ett historiskt- religiöst dokument, eller  bara som en litterär berättelse, så tror jag det är svårt att inte fascineras av de tänkvärda citat som den innehåller. En del av dem är mångbottnade, svåra att förstå och kräver lite extra tankejobb. Andra talar direkt till både hjärta och förstånd, och budskapen är ofta förvånande lätta att överföra till vår tid och vårt samhälle.

I dag  funderar jag lite kring ett bibelcitat från Markusevangeliet:  " Andra har han hjälpt sig själv kan inte hjälpa".  Orden är de skriftlärdes och översteprästernas hånande av Jesus vid korsfästelsen.
Och jag frågar mig, när jag ser på mitt eget liv i backspegeln, varför är det så svårt att hjälpa sig själv?

Visst är det roligt och visst känns det meningsfullt att försöka vara en hygglig människa och efter bästa förmåga kunna ställa upp för någon annan med ett lyssnande öra, eller en hjälpande hand. Och visst är att se bort från sig själv och sina egna behov en ypperlig form av friskvård för alla. Men om man i grunden inte själv mår bra, har oläkta sår och obearbetade trauman, så finns risken att man som en slags självmedicinering "startar upp en hjälpverksamhet," ibland gränslös sådan, riktad mot allt och alla, för det känns bra att vara snäll, bli sedd och bekräftad. Och vi är många som har startat upp sådan här permanenta hjälpverksamheter...
Förbluffande ofta driver vi själva, och utan andras hjälp det här samaritarbetet, för då kan vi också kamma hem vinsten av att klara oss själva, få vara extra duktiga...

Det här kan utvecklas till ett beroende och kan fortsätta rulla på till det bär rakt in i den vägg som man alls inte ser, för man håller på och hjälper och hjälper... Men är det inte bra att vara hjälpsam och snäll skulle någon med fog kunna undra?
Av egen erfarenhet skulle jag då svara att visst är det så, men man måste också kunna hjälpa sig själv, och kunna ta emot hjälp av andra när man behöver det!

Men om man vänder ut och in på sig själv i tron att man gör livet lättare för någon annan, vilket inte sällan är en självöverskattning eller rent av en falsk föreställning, så slipper man stanna och lyssna till sitt eget illamående, ett illamående som man känner att man inte orkar se eller ta i tu med. För vem vet vad som händer då?  Kanske tappar jag kontrollen, mister min identitet som "syster duktig", eller kommer andra att uppleva mig som en svag looser...? Inget av de scenarierna innebär någon riksolycka utan är ofta bara hjärnspöken skapade av rädslor för att inte längre duga.

Det är inte farligt att minska ner på hjälpverksamheten, ta hand om sitt eget illamående och låta andra ta hand om sitt, sig själva och sitt eget välmående. Ibland behöver man faktiskt möta sig själv, öga mot öga i ett allvarligt samtal. Och ta ansvar för det livslånga arbete som det är att ta hand om sig själv med respekt och aktning, och inte glömma bort att man själv är av värde och betydelse i den här världen.
 För man måste också kunna hjälpa sig själv och inte bara alla andra...!

Anns Tankar: Att kunna behålla det mänskliga i sin människa..

Anns Tankar: Att kunna behålla det mänskliga i sin människa..: Funderar på hur skönt det är att få vara människa, med allt vad det måste få innebära av sprickor i fasaden, fel och brister, dumheter och t...

Att kunna behålla det mänskliga i sin människa..

Funderar på hur skönt det är att få vara människa, med allt vad det måste få innebära av sprickor i fasaden, fel och brister, dumheter och tillkortakommanden för oss alla. Men visst är det också så att den mänskliga rollen alltid måste spelas på den scen där frihet aldrig får undandra sig ansvar.
Man måste få göra fel, tänka tokigt, ha rätten till sin egen vrede, och inom rimliga gränser få bli arg, men alltid akta sina medvarelser. Och så måste man motionera sina känslomuskler så de inte förslappas. Det är olyckligt med små och förtvinande känslor och jag tror att det kan bli så om man inte, av olika orsaker, använder sig av det känsloregister som de allra flesta av oss förvaltar och har tillgång till. Men ibland ligger det sjukdomar eller personlighetsdrag bakom en oförmåga att förhålla sig till känslor, och det är viktigt att känna till det.

Vem är den som inte då och då retar upp sig ordentligt på någon annans ageranden och förehavande,   eller inte förstår deras åsikter, eller livsval ?
Och på samma sätt passerar  sannolikt våra egenheter och sätt att vara genom det sociala filtret  hos våra medmänniskor. Det är inget konstigt med det, för vi är inga änglar och vi kan inte, eller vill kanske inte alltid, förstå varandras tankar och känslor, sätt att leva och vara. Vi är alla individer inom individualismens hela spektrum för skillnader och olikheter. Och det är ju precis som det ska vara tycker jag.

Men det är ju viktigt och nödvändigt att kunna leva sig in i andras idéer och föreställningar, för det är det som för vår sociala - och känslomässiga utveckling framåt, tror jag. Och förlorar vi vår empati och vår medkänsla för andra så riskerar vi att förvandlas till emotionella - och sociala invalider. Och det är illa, för världen har en ständig efterfrågan på varma inlevelsefulla och kärleksfulla människor.

Men för att kunna förstå de människor som vi INTE förstår, så måste vi nog börja med att lära oss förstå vad det är som DE  människorna inte förstår, och också nå förståelse för vad de faktiskt FÖRSTÅR, utifrån sin begreppsvärld, tankar och känslor...! Förvisso är det så att VILJAN alltid måste föregå förståelse och insikter, om man vill nå dem på djupet och varaktigt få behålla dem. Och här ställer jag mig själv frågan om jag alltid är beredd att göra det jobbet för att nå de insikterna...? Svaret blir: Inte tillräckligt ofta, men jag jobbar på den bristen.

Så slutsatsen blir den, att det fina med människans möjligheter och fria val, är att faktiskt kunna få vara lite " crazy" i varierande svårighetsgrad och försöka  lära sig av varandra och av livets misstag. Och så tålmodigt fortsätta sträva efter att behålla det mänskliga i sin människa! Och hela tiden jobba på att hålla sig för god för, och ta avstånd ifrån, alla former av hat och illvilja!

Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...

Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...: Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, nu färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter ...

Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...

Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...: Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, nu färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter ...

Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktiga val utifrån vad man SJÄLV vill och inte vad någon annan förväntar.sig ..!

Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter nu sina potentiella väljare i former av plakat på gator och torg. Det är trevligt tycker jag.
Vad jag också tycker är trevligt är, att jag har märkt att fler och fler kvinnor talar fritt och öppet om sina politiska sympatier, och att uppfriskande många av dem verkligen inte tänker rösta som " gubben", för de har nämligen numera inte samma politiska smak... Och det är väl bra att smaken får vara som baken också när det gäller politik i familjen.

Efter en mycket låååång kamp fick Sveriges kvinnor äntligen " förtroendet " att så sent som 1921 rösta i allmänna val. Historiskt sett har rösträttsfrågor alltid varit upprörande klass- och genusrelaterade, och man får verkligen ta av sig hatten och buga för de kloka och framsynta kvinnor och en och annan man, som banat väg och nedlagt det mödosamma arbetet med att lägga grunden för vår tids demokrati och jämställdhet vad gäller kvinnors rösträtt!

Vid den här tiden på 20-talet, fanns det kvinnorörelser vars medlemmar var både förberedda och väl motiverade att fortsätta kampen mot patriarkatet och den förminskande synen på kvinnor och kvinnors möjligheter i samhället. Rätten till rösträtt var ett stort steg fram på den väg som ledde fram till vår tids jämställdhetsförhållande mellan män och kvinnor. Och det var förstås ingen tillfällighet att de korta kjolarna och nedhasade midjorna i den tidens klädmode sammanföll med kvinnokampen.

Det tog onekligen lång tid att nå den här kvinnorättigheten, och jag har funderat lite på om det inte har tagit   ganska lång tid för kvinnor att också tillåta sig att tänka själva när det gäller att rösta, oberoende av mannens eller föräldrars politiska traditioner, uppfattningar eller förväntningar. Och det är som om vi kvinnor först på de senaste decennierna på allvar blivit mer självständiga och väljer vårt parti oavsett vad " gubben " röstar på, och  faktiskt struntar i gamla patriarkala efterlämningar och lojaliteter. Det tycker jag är det finaste med kvinnosaken, att den ger oss rätten att kunna agera, inte bara utifrån vad vi numera har RÄTT att göra, utan att vi blivit så starka och självständiga att vi tillåter oss att leva  och göra våra val utifrån vad vi SJÄLVA vill och önskar, och inte det som någon annan anser eller förväntar sig av oss...!
Undrar förresten hur många av de frigjorda kvinnor som i 60-talets kvinnokamp slängde BH:n, gjorde det av frihetslängtan, för de verkligen ville, eller för att någon annan förväntade sig det...?

Anns Tankar: " Så här med facit i hand", det var runt 40 som de...

Anns Tankar: " Så här med facit i hand", det var runt 40 som de...: Redan för så där tjugo år sedan, när jag var i fyrtioårsåldern, började min ämnesomsättning ( en funktion som jag för övrigt väldigt sällan ...

" Så här med facit i hand", det var runt 40 som det började hända saker med kroppen...

Redan för så där tjugo år sedan, när jag var i fyrtioårsåldern, började min ämnesomsättning ( en funktion som jag för övrigt väldigt sällan funderade över på den tiden) att skicka små, nästan omärkliga meddelanden om att densamma började bli ordentligt trött på att jobba 100%, så den hade nu lagt in om, och fått beviljat, 75%...  Men inte märkte jag något av det där inte... visst hade jag börjat få " lite svullen mage ", men det var ju förstås bara lite vanlig magkatarr resonerade jag. Och det faktum att jag uppgraderat min byxstorlek och att det börjat spänna lite både här och där, hade ju naturligtvis samma orsak...

Så jag mumsade på som vanligt för jag hade "minsann inga anlag för att bli tjock" det hävdade jag inför mig själv med en dåres envishet. Förnekelse eller ren dumhet kallas sånt...
Jag körde på med det koncept som jag trodde var vinnande: Att röra på sig varje dag minst en timma, och sedan äta lite gott igen med ostört samvete. Hur dum kan man vara egentligen ? Mycket, är mitt svar på den frågan om du frågar mig.

Ungefär vid den tiden som jag skulle fylla 50, hade midjan blivit än mer osynlig, och nästa skarpa meddelanden från ämnesomsättnings-kontoret löd: "Nej nu orkar vi förbaske mig inte mer... nu vill vi gå ner på halvtid...! Fattar du inget alls din dumskalle? Du kan ju inte hålla på att stoppa i dig  mer än du gör av med...!" Och på foton kunde jag nu börja se att jag liksom inte var mig lik längre. Vem var egentligen den där lilla rundlagda frodiga tanten med rejäla trivselringar runt magen, hon som satt där och såg pinsam ut...?

Nu har det gått tio år till och jag har äntligen förstått att allting har sin storhetstid och att det gäller också kroppen och dess funktioner. Man måste helt enkelt stanna upp och lyssna på sin kropp under hela livet. Det behöver kroppen och det är den värd! Och ju äldre man blir ju mer behöver man förstå den, så den kan  hjälpas på traven när den faktiskt börjar bli lite trött ibland.
Det är klart att man inte alltid kan ha samma klädstorlek när man kommer in i klimakteriet som när man var tjugofem, det är nog en minoritet av kvinnor förunnat. Lika självklart är det också att man ibland måste ta sig själv i örat och börja tänka både kvalitet och kvantitet när det gäller både mat -och motionsvanor. Och så är det ju så att kroppen faktiskt är gjord för att användas och röras på, den saken är helt klar.

Så jag säger som politiker och andra beslutsfattare brukar säga: " Så här med facit i hand"
borde jag ha lyssnat på min kropp och vad den hade att säga mig redan för tjugo år sedan.
Men varje ny dag i livet är en "ny dag på jobbet" i umgänget med sig själv, och det är aldrig för sent att göra om och göra rätt!

Anns Tankar: Minnesbilder som följde med mig hem från den öländ...

Anns Tankar: Minnesbilder som följde med mig hem från den öländ...: Ännu är den liksom ömsom slumrande och lite yrvaken, denna särpräglade förunderligt vackra ö - Öland! Fast vinterns pensel i år oftast bara...

Minnesbilder som följde med mig hem från den öländska naturen påsken 2014.

Ännu är den liksom ömsom slumrande och lite yrvaken, denna särpräglade förunderligt vackra ö - Öland!
Fast vinterns pensel i år oftast bara strukit mycket lätt över dess natur, så tycks den ännu inte helt redo för vårens lite trevande ljus och värme. Håller på sin värdighet, har integritet, vet att allt har sin tid, känner sedan länge när det är dags.

Över de små fina byarna, över de skönt ålderdomliga stugorna invid smala tysta vägar, lyser aprilsolen gammalt och vant mot faluröda väggar med lyster som ett vackert sammetstyg. Här tycks tiden ha stått stilla och byborna rör sig långsamt, som med eftertanke och till synes utan stress... det finns ännu sysslor som kan göras i sällskap med lugn och ro...

Klarblå och stark ligger himlen över ett för dagen, dramatiskt hav som med självsäkra vågor kastar sig upp mot den vita sandstranden med jämna mellanrum. Hungriga måsar skriker in våren, blandar sig med vattenbruset och bildar en kraftfull, men lite spretig orkester.

En stund vid Neptuni åkrar. Som att beträda helig mark - en plats där varje sten är besjälad. Här får det stora alltet rum., och  här hittar livets yttringar sina rätta proportioner. Här blir jag stilla inför moder jord, tackar för att få finnas till.

Invid den gamla fyren som står där som ett historiskt utropstecken, vaktar uråldriga ekar över minnen och verkligheter från en svunnen tid... Majestätiska kronor, ännu utan grönska, bildar grafiska bilder mot den leende skyn. Träden formar generöst sina stora knotiga grenar och famnar tryggt den hårda rastlösa vinden. Träd är nog aldrig rädda, kanske vet de att de är en del av allt det andra...en bit av något större...

På den karga strama stranden stora kalkstensformationer som urtidsmonument, står där tyst och väntar, liksom ruvande på kosmiska symboler, färdiga att tydas först när tiden är mogen...I  symbios lever de förunderliga strandväxterna med hav och ljus, vind och luft, så som de alltid har gjort. Lever en tid, blomstrar och växer, avundsvärt trygga i det självklara att en dag också vissna och dö för att med osjälvisk kärlek kunna ge plats åt nytt liv och en ny förtrollande vacker ölandsvår...

Anns Tankar: Hur står det egentligen till med tryggheten fru Da...

Anns Tankar: Hur står det egentligen till med tryggheten fru Da...: Hej alla presumtiva läsare av min Blogg! Min intention är den att den som tar del av den här Bloggen ska bjudas på någonting innan hon...

Anns Tankar: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...

Anns Tankar: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...: Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till dagens högteknologiska välfä...

Anns Tankar: Vi bär alla på ännu ouppfyllda önskningar och drömmar i våra hjärtan ...

Anns Tankar: Vi bär alla omkring på våra ouppfyllda drömmar och...: De allra flesta av oss har i barndomen byggt på roliga kojor som aldrig blev riktigt färdiga. Kvarglömd finns nog än i dag en och annan av d...

Vi bär alla omkring på våra ouppfyllda drömmar, livsmisslyckanden och genomlevda dagar av lycka....

De allra flesta av oss har i barndomen byggt på roliga kojor som aldrig blev riktigt färdiga. Kvarglömd finns nog än i dag en och annan av de där byggena som en gång föregicks av en livlig bild i huvudet, en förväntan på hur bra och roligt det skulle bli. Men små ivriga lite fumliga barnahänder tröttnar ibland rätt så fort och nya roliga påhitt pockar på och vill också bli verklighet.

Jag tänker att det med våra livsdrömmar, våra bilder i huvudet och våra förväntningar, blir som med våra ofärdiga kojor i barndomsskogen: de blir ibland med tiden oförverkligade och övergivna. Men lika roligt som det var att vara barn och kojbyggare, lika roligt kan det vara att drömma, bygga bilder i huvudet och känna förväntningar på händelser i vuxenlivet. Inte så sällan landar man i ett scenario som inte alls liknar det man önskat eller drömt om, men i det oväntade, i det oönskade kan en livssituation, jobb eller relation, ibland bli en fantastisk början på något nytt.

Det är drömmarna och förväntningarna som håller vår nyfikenhet vid liv, och det är de som får oss att fortsätta att se framåt mot vår framtid och nå nya livsmål. Därför är det viktigt att hålla våra önskningar vid liv och hålla ett stadigt tag om hoppet för att inte tappa det!
Vi är alla både drömmare och byggare i våra liv, somligt blir verkligt och färdigt, medan annat stannar vid att vara bara en dröm. Sådant är livet, och så är det sannolikt tänkt att det ska vara.

Vi bär alla omkring på våra misslyckanden och på våra ouppfyllda drömmar, och vi tränar varje dag på att försöka lyckas bättre nästa gång. Och fram till varje "nästa gång" är en ny och spännande väg att gå, kanske inte heller den utan möda.
Men som Karin Boye säger i en av sina bästa dikter ( I Rörelse) : "Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd."

Anns Tankar: De många möjligheternas tid, "unfinished business,...

Anns Tankar: De många möjligheternas tid, "unfinished business,...: I en värld som vår- med en närmast galopperande teknisk utveckling, är nu det mesta nästan skrämmande möjligt och genomförbart. Människan h...

De många möjligheternas tid, "unfinished business," och det där som aldrig blev sagt eller gjort...

I en värld som vår- med en närmast galopperande teknisk utveckling, är nu det mesta nästan skrämmande möjligt och genomförbart. Människan har nästan oändliga valmöjligheter och behovet av upplevelser och delaktighet ökar nog just därför att så mycket helt enkelt är möjligt. Informationssamhället står på topp och sociala medier firar triumfer i utbredning och tillgänglighet. Inte så ofta möts vi av hinder eller motstånd vilket förstås kan stärka oss som människor. Men om livet blir en problemfri seglats på en bekväm räkmacka kan frustrationen bli svår att ta när saker och ting inte blir av eller går fel.

Jag tänker att om jag väljer att betrakta de här samhällsföreteelserna med skepsis och negativa förhandsinställningar så vore jag både aningslös och dum. För inget är ju bara svart eller vitt. Så jag föredrar att försöka att vara "openminded" och se nyanserat på vårt moderna samhälle och vad det har att erbjuda mig och mina medlevare.
 Det jag själv inte anser mig behöva eller kan uppskatta, vad gäller tjänster och möjligheter, kan sannolikt ett antal andra människor ha motsatt uppfattning om, och då kan jag ju faktiskt unna dem det, fast det inte passar mig.

Det jag har lite problem med i denna oändliga möjligheternas värld är att den mätbara tiden, som jag tänker mig som en stor rund kaka, blir allt mer äten av alla aktiviteter, jobb upplevelser, val och möjligheter, vilka alla kräver sin bit av denna tidens kaka.
Jag vet att många med mig upplever att tiden går fortare nu än någonsin. Veckorna rusar fram och det känns ibland som det bara finns två veckodagar, för är det måndag, så är det plötsligt fredag... Har tänkt en del på det där, och för mig är det som om inte bara egna aktiviteter och upplevelser äter på min tid och min livskaka. Utan också det faktum att jag hör, ser och läser om andras aktivitetsspäckade liv, på nåt konstigt sätt tar av min egen tid, vilket kanske kan vara en delförklaring till upplevelsen av att tiden går så fort fram.

Min mamma sa ibland att " det finns inget som man blir så trött av som det man inte gör". Och jag tänker att det nog finns en risk att man i tron att tiden hela tiden fylls på, som så mycket annat, distanserar sig från den sanning att livet är ändligt och att tidens kaka en dag är uppäten och slut... Och att det där verkligt viktiga som borde bli sagt, gjort eller förlåtet, skjuts på den framtid som man vill se som oändlig. Det osagda kan då ligga där och skava och göra en oförklarligt trött.  Därför försöker jag lära mig att bli bättre på att inte skjuta upp de viktigaste sakerna i livet. Det där som jag vill ha sagt och gjort, förtydligat och utrett i mina relationer, uppskattning och kärleksförklaringar, allt sådant vill jag helst inte att det en dag ska bli för sent för...
Och vis av erfarenhet struntar jag numera i om jag uppfattas som lite konstig när jag öppet visar mina känslor då jag känner att jag skulle ångra om något viktigt förblev osagt.

Jag jobbar efter min förmåga på att få en  livsryggsäck som innehåller så lite som möjligt av " unfinished business" - osagdheter och ogjordheter. För en dag är tidens kaka slut och då kan det vara försent...

Anns Tankar: En "möjliggörare" är den som spelar vacker musik i...

Anns Tankar: En "möjliggörare" är den som spelar vacker musik i...: Människovärdet i oss alla är det fundament som borde vara okränkbart och oantastligt tycker jag. Och lite   amatörfilosofiskt tänker jag att...

En "möjliggörare" är den som spelar vacker musik i en ledsen värld...

Människovärdet i oss alla är det fundament som borde vara okränkbart och oantastligt tycker jag. Och helt   amatörfilosofiskt tänker jag att varje människa nog föds med samma fulla mått av människovärde, något annat varken kan, eller vill jag tänka mej. Jag vill också tro att vi aldrig kan förlora vårt grundläggande värde under livets gång.Men att felval och dikeskörningar under livsresan kan innebära att vi då mer eller mindre, förlorar vår  MÄNNISKOVÄRDIGHET, vilket ju inte är detsamma som att förlora sitt MÄNNISKOVÄRDE. Och jag är övertygad om att vi genom insikter, förändringar och gottgöranden, kan få vår värdighet återupprättad, vilket är rena pedagogiken -" göra om och göra rätt helt enkelt...!" Livet är en skola!

I den stora världen kan vi ibland känna oss tämligen små och hopplöst maktlösa. Det är fullt mänskligt.Och dom här känslorna kan då påverka vår upplevelse av människovärde negativt. Men det är som om det ligger i livsuppgiftens natur, att få återkommande träning på att ta sej upp ur mentala formsvackor och hinder, återfå behövlig kraft och styrka, för att sedan kunna gå vidare.

Men tänk vad ett vänligt ord, en bekräftande blick, eller lite generös hjälpsamhet  kan göra skillnad för en människa! Det kan faktiskt stärka känslan av att ha ett människovärde, och det kan ibland bli livsuppehållande!

På våra arbetsplatser, i de sociala rollbesättningarna, döljer sej inte sällan starka hierarkiska strukturer i våra demokratiska organisationer...

Så kallat "starka" individer förminskar varandra, ibland med ren mobbning, där subtila elakheter kan bryta ner en självbild, vilket ibland får tragiska följder. På sådana arbetsplatser behövs dom goda människorna som vågar säga i från och bryta destruktiva mönster.

I det sociala livet, det skådespel som hela tiden pågår runt oss, tar vi - och har vi - alla våra roller, och både tragik och komik är återkommande inslag i livets teater, det är gott och väl tycker jag. Vissa 

spelar sin roll med omsorg, medan andra tar mer lätt på sitt agerande. En del tycks tragiskt nog helt ha blivit utan roll och famlar sig förvirrade fram i livet. Dom människorna känner jag stor medkänsla för...! Då och då möter man någon som så uppenbart har fått en alldeles fel roll som inte passar alls, och det är också lite sorgligt,  för det är nog inte helt lätt att plötsligt anta ett nytt, om än mer passande agerande.  

Men visst är vi människor lite slarviga och ovarsamma med varandra ibland, och jag kommer då och då på mej själv med att försumma det där med att med lite social omsorg få någon annan att växa och bli bekräftad i sin känsla av människovärde. Det finns inte mycket som är så roligt och meningsfullt som att göra livet lite ljusare för någon annan!

Men det positiva är, att det där ute finns så många "möjliggörare," människor som har det naturligt i sej, det där att kunna stärka, bekräfta och glädja sin omvärld. Och dom finns där överallt faktiskt, "möjliggörarna": på våra arbetsplatser, i affärer och på parkbänkarna ...för även bland dom som hamnat snett finns godhet och medkänsla...!

De här " MÖJLIGGÖRARNA" som får andra att må bra, är så värdefulla, och är för mej  DOM SOM SPELAR VACKER MUSIK I EN LEDSEN VÄRLD... Hurra för dom, för dom gör skillnad!

Anns Tankar: Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull ...

Anns Tankar: Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull ...: Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ... : Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för ...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ...: Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...: Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...

Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem som en gång byggde vårt land...!

Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äldre ord är väl marinerade i både beprövad klokhet och mänskliga erfarenheter, och har ofta en direkt och okomplicerad förankring i människors liv och vardag. Men det är minsann lätt att bli hemmablind också i språket och missa att det finns så många ord som står där  i bakgrunden och är lite skamsna och ledsna, för att de så sällan blir sedda och värderade.

FÖRNÖJSAMHET är just ett sådant ord. Jag tycker om det ordet och jag tycker om innebörden och betydelsen av det. Det ligger bra i munnen, och jag bestämmer mig för att använda det här ordet oftare i fortsättningen. I en ordbok förklaras FÖRNÖJSAMHET som att "vara nöjd med lite", "vara nöjd med det lilla". En förklaring som väcker tankar i en tid av materiellt överflöd  då vi ofta  vill ha mer för att kunna känna oss nöjda.

Förnöjsamhet är inget vanligt förekommande ord numera. Det är synd tycker jag. Men många av våra äldre ord och uttryck upplevs knappast längre ha någon relevans i vår moderna tid, de har blivit omsprungna av så många andra nya ord som bättre beskriver sin samtid.
Men jag vill påstå att det i  det äldre språkbruket finns en mängd fina brukbara ord som kryllar av allt från sunt förnuft till ren visdom. Ord som är tidlösa men tyvärr sorgligt bortglömda av oss nutidsmänniskor.


Under alla mina år i äldrevården har jag haft förmånen att få möta många FÖRNÖJSAMMA människor. Människor vars liv ofta inneburit hårt arbete, fattigdom, sorg och förluster, lidanden och sjukdom. Människor som levt sina liv som verkliga vardagshjältinnor och vardagshjältar, men som trots allt kunde känna förnöjsamhet och tacksamhet  för det lilla de hade. Kanske ligger förklaringen i att de kände en större mening med sina liv än vi gör, trots att vi har det vi behöver, just för att livets mening sällan är lika med att alltid vara nöjd...

De här kärva levnadsbeskrivningarna framstår nog närmast som otroliga sagor för många barn i dag, men jag tror att det bra om dagens barn får fortsätta höra om hur det än gång varit, och får lära känna respekt och aktning för historien och dess betydelse för nutiden.
Många berättelser om gångna tider har stannat kvar i mig och de förundrar mig och berör mig lika starkt i dag som de gjorde då för 25-30 år sedan.

Under ett samtal  med en gammal kvinna på ett äldreboende som jag en dag för många år sedan hjälpte med morgonbestyren, kom hon på min fråga att berätta om hur dagarna kunde se ut för henne och hennes man på gården där de bodde. Utan ett uns av bitterhet eller klagan gav hon en målande beskrivning
av tidiga morgonmjölkningar i ur och skur, mycket inomhusarbete, förstås utan dagens moderna hjälpmedel. Och så måste hon och maken också hjälpas åt med en del av gårdens arbete. Vissa år blev skörden dålig, ibland blev djuren sjuka med allt vad det kunde innebära, och det gällde att alltid spara och försöka få mat på bordet.

Jag minns att Anna som hon hette, var påklädd och hade kommit upp i sin stol när jag frågade hur det kunde kännas att leva det här strävsamma livet när det var som värst. Anna såg på mig med sin vänliga milda blick och var för ett litet ögonblick alldeles tyst och sa sedan: " Ja, det fick allt bara gå det. Man hade inget att välja på. Och det var ju så roligt att arbeta så länge man var frisk och kunde. Och så var man glad för varje dag man hade mat på bordet, eller kunde baka lite limpebröd, eller till och med en ostkaka...! Det hände att Kalle och jag kunde ta någon timma ledigt och ta en kaffekorg med oss ut i hagen för att lyssna på fåglarna på våren, det var så härligt,det minns jag så väl!"

Jag hade nu hjälpt Anna på med koftan, för jag minns att hon plötsligt liksom stelnade till och blev lite frusen, trots att högsommarsolen redan värmde rummet. Ett stilla allvar hade tagit plats i hennes ögon och hon knäppte sina arbetsamma händer i knät och fortsatte:
" Men det är klart att det blev lite tyngre, lite mer arbete efter den dagen när Kalle ramlade när från logen, bröt nacken och dog... det var ledsamt, han var ju bara lite över femtio år. Det blev ensamt där i vår stuga, för vi fick ju inga barn. Men det gick det med det med.
Vedboden var full med ved, hönsen var snälla och värpte bra. Och så hade ju Rosa som aldrig sinade, utan gav mycket mjölk. Och så hade jag sällskap av både katten och hunden. Ja, Gud var med mig, jag klarade det ena året efter det andra, och jag var nöjd och glad för det jag hade. Det fanns de som hade det sämre än jag."

I en tid då de flesta  av oss har det väldigt bra och sällan eller aldrig, behöver oroa oss för brödfödan eller lida någon som materiell brist, är det lätt att glömma att så många människor bara för några generationer sedan levde i fattigdom i vårt land.
Med hårt arbete, ofta med sina bara händer, byggde den gamla tidens strävsamma människor upp och lade grunden till vårt moderna samhälle. Detta osjälviska arbete förtjänar att bli ihågkommet!

Med ett oändligt tålamod gjordes varje dagsverke, inte bara för eget behov och välbefinnande, utan också för kommande generationer som skulle ta över gård och mark, skog och jordar, för som hade det så. Om detta vittnar fortfarande en del hus och ladugårdar som en gång byggdes med kärleksfull omtanke om de efterkommande.


Där vi bor finns flera fina små gångvägar där tiden lämnat spår. Små obebodda torp, där man nästan kan höra historiens röster inifrån rummen om man stannar upp, vänder örat mot historien och lyssnar... Och så dessa fina stenmurar, en gång omsorgsfullt och tålmodigt lagda av händer som länge sedan stillnat till ro. Varje sten har sin genomtänkta plats i det större sammanhanget, precis som det är för oss människor, också vi en del av ett större sammanhang.

Min hyllning  går i dag till förnöjsamheten, till den gamla svenska ordskatten, och till de beundransvärda människor som en gång byggde vårt land!

Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.

Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.: Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om präst...

Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.

Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om prästen Inger Svensson som prästvigdes som första kvinna i Växjö stift. 1969. En då spektakulär händelse som omgavs av starka protester från kyrkans patriarkat där kvinnoprästmotståndet vid den här tiden var närmast absolut. Vilket från dagens retroperspektiv är nästan obegripligt och starkt upprörande.

Alandh berättar som alltid, ur ett djupt mänskligt helhetsperspektiv. Här om en ung, begåvad och ambitiös kvinnas liv och prästerliga gärning, som på flera plan blev en svår och hård kamp fram till hennes så sorgliga död som kom alldeles för tidigt. 

Inger Svensson drabbades ganska tidigt av alkoholberoende och utvecklade sjukdomen alkoholism, en  komplex sjukdom som är både svårbehandlad och svår att bota. Och man kan förstå att det här blev ett lidande både för Inger och hennes familj, och även för hennes omgivning. 
Inger var inte bara kvinnlig präst, hon blev också en kvinna som drack, ett stigma som naturligtvis kom att innebära en försvårande omständighet för henne.

Hennes missbruk förvärrades och påverkade förstås hennes arbetsförmåga. Och det är så sorgligt att tänka på denna fina präst som älskades av många, på hennes önskan att göra gott för människor och de drömmar hon bar på... så synd att hon inte fick fortsätta leva, vara frisk och verka som präst!
Ett missbruk är många gånger inget annat än ett utdraget självmord som i förtid tar den missbrukande ifrån de anhöriga och deras familjer.

Bakom varje missbruk finns alltid en orsak, något bakomliggande. Något  som ofta ger en förklaring, till, och i bästa fall också en förståelse för, VARFÖR en människa faktiskt väljer att bedöva sig med alkohol eller andra droger, för att slippa komma kontakt med svåra känslor, ångest och smärtor. 
Och innan man överhuvudtaget vet någonting om en annan människa och hennes liv ska man akta sig för att döma...

Vi är ofta bra på att erbjuda varandra praktisk hjälp och stöd vid kriser och problem i livet.
Det är både gott och bra - men vi behöver också mycket oftare våga ställa varandra frågan VARFÖR...
Varför mår du dåligt, varför dricker du? Att våga ställa obekväma frågor kan innebära att en människa släpper på sitt försvar och vågar låta känslor komma fram. Bara det kan ibland bli det oväntade första steget till självinsikt och hjälp.

Bara en person i dokumentären om Inger Svenssons liv ställde den frågan. 
Jag undrar förstås om någon hade modet att fråga henne VARFÖR hon mådde dåligt under dessa svåra år?
Och varför är vi så ofta rädda för att ställa denna så viktiga fråga?
Själv har jag under årens lopp försökt att bygga på och stärka mitt eget mod så att jag kan vara den som  vågar säga VARFÖR både till mig själv och andra.

Anns Tankar: Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mam...

Anns Tankar: Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mam...:                                                                                                                                   Et...

Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mammas liv.

       

                                                                                                                         

Ett foto är alltid ett fruset ögonblick, en liten bit av den tid som aldrig kan återkallas eller gå i repris.
Inför den vetskapen har jag alltid blivit lite stillsam, nästan högtidlig, när jag ser på ett fotografi.

I dag betraktar jag ett gammalt kort av min älskade mamma. Hon är vid tillfället 25 år, nygift och nybliven mamma. Jag föddes i maj det här året, 1954.
Mamma ville nog ha ett första familjefoto, för det togs också ett sådant där både jag och pappa fanns med vid samma tillfälle. Hon ville nog så gärna känna glädjen av att ha en egen familj, och drömde förstås om ett gott och harmoniskt liv då hennes barndom i många stycken var både svår och sorglig och under några år rent traumatisk för lilla Marianne.

På det här gamla fotot ser mamma inte riktigt glad ut, fast hon borde, med tanke på att stora, och förmodligen efterlängtade saker hänt i hennes unga liv.Men det fanns redan då, en sorg i hennes blick det kan jag tydligt se, den kunde jag under hela hennes levnad se hos henne, fast hon var en glad och humoristisk person. Och det fanns en anledning till sorgen i mammas blåa blick... Det fanns en mörk och väl dold hemlighet i det liv i den vardag, som mamma och jag, redan som liten levde i ...

Det har berättats att Marianne, min mamma föddes glad och nyfiken på livet. Hon älskade musik och dans och strävade tidigt efter att skaffa en utbildning, hon var modig, intelligent och självständig och tyckte om att lära sig nya saker. Det gick, trots en del tragiska omständigheter i barndomen, bra för mamma som behöll sin medfödda glädje och energi till den dag då hon så ödesdigert mötte min far och gifte sig med honom.

Mamma berättade flera gånger för mig om att hon som liten djurälskande flicka efter ett cirkusbesök fick en längtan efter att som hon sa "rymma med en cirkus". Det där cirkusbesöket med allt det där spännande och äventyrliga gjorde ett bestående intryck på mamma och hon tog ofta med sig sina barnbarn till tältet när Målilla hade cirkusbesök.

Det blev förstås ingen cirkusrymning för mamma. Men cirkus blev det ändå. Men ingen rolig sådan... För ingen cirkusdirektör i världen kunde som min far svinga sin piska ...!

Sakta men mycket metodiskt bröts den levnadsglada fina snälla Marianne, min älskade mamma, ner av den man som blev min far, den far som aldrig var en far. Hon blev till en ständigt rädd och nervös människa som alltid av skräck, för omvärlden dolde varje spår och tecken på det pågående helvete i vilket vi levde.
För precis så gör man som medberoende till en sjuk och skadad dominerande människa. Men många gånger har jag, inte minst nu långt efteråt, undrat varför inte släkten gick samman och grep in för att rädda oss från det här hemska, det som ju alla faktiskt kände till...?

Trots allt, fick mamma tillåtelse att gå till sitt jobb,  vilket blev hennes andningshål och frizon, men i allt övrigt var pappa den som bestämde vad som var tillåtet för mammas räkning (och därmed också många gånger också för mig). Med en beundransvärd och obegriplig styrka, och trots  regelbundet våld och övergrepp orkade hon ända fram till 1972, då vi båda befriades från denna diktator som faktiskt tog många år ifrån våra liv. Men än i dag hemsöker han mig i form av mardrömmar. Och så var det också för mamma.

Mamma blev svårt skadad, men kämpade på trots allt, fortsatt rädd och nervös. Fortsatte med sitt jobb som hon älskade. Hon som var så social hade fått sin frihet beskuren och levde utan naturligt umgänge så länge. Humorn och glädjen hjälpte henne att läkas en del. Men tyvärr ställde de själsliga såren till problem för mammas fortsatta liv. Plågorna hade varit för långvariga och djupgående. Och för att döva ångesten som blev kvar livslångt i hennes bröst tog tyvärr mamma redan när jag var i tonåren till alkoholen som tröst och lugnare, vilket fick konsekvenser inte bara  för henne själv, utan också i form av känslomässiga berg -och- dalgångar för oss anhöriga. Och då var det svårt att känna maktlösheten inför det missbruk som sen skulle komma att ta mammas liv. Många gånger har jag gråtit över hur illa hon gjorde mot sig själv och sin kropp...

Jag har under hela mitt liv undrat över varför min far var som han var, och jag har talat med hans släktingar för att se eventuella samband och fä en del förklaringar, men har inte funnit något som blivit helt klargörande.
Men jag tror att min far var en rädd och mycket osäker person inombords. Kanske var faderns plötsliga död då pappa var 17 år en svår händelse för honom, kanske stängde han då av sina känslor och sin empati i sin sorg. Eller hade han bara inte tillgång till det från början... Känslokyla och hårdhet blev hans ondskefulla vassa vapen.

Någon kanske undrar varför jag skriver öppet om det här. Svaret är att jag tror på öppenhet och vet att så många andra människor har upplevt liknande svårigheter i sin barndom, i sina liv, och att det ofta sätter spår i form av en skadad självbild. Till er vill jag säga: Lämna den som slår, fysiskt eller psykiskt, direkt! Låt inte smutsen från den som skadat ditt liv bli din egen ! Du har INGEN skuld i det svåra som händer eller har hänt! ! Skaffa kunskaper om våldsamma män och sök efter förståelse för det bakomliggande, även om förlåtelsen känns långt borta, för det hindrar bitterhet och hämndkänslor att slå igenom! Be om hjälp och ta emot allt stöd du kan få!
Livet KAN förändras och varje människa förtjänar ett lugnt, tryggt och smärtfritt liv!




+.

Anns Tankar: Minnen från ett arbetsliv

Anns Tankar: Minnen från ett arbetsliv:                                       En efterlängtad resa Ofta satt du där vid fönstret mot söder. Såg med längtan ut mot ljuset och tr...

Minnen från ett arbetsliv

                                      En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder.
Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud med den fårade nacken vände du mot dagrummets tystnad.

Du talade så ömsint om dom som gått före, dom som inte längre fanns:
"Först gick min älskade lillasyster, sen gick min starke snälle storebror."
Som om bara ni skilts på vägen för att åter ses nån gång igen...

Dina ansiktsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland en smula trygghet, när dina trötta arbetarhänderna med de värkande fingrarna
ordnade bland gamla kära foton, på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt när jag rädd att störa
ditt så välbehövliga lugn, ibland tyst betraktade dej i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dej till ro talade du om att nästa dag göra en resa.
Och på bordet intill låg din slitna gamla börs till hands inför "resan hem till mor".

Jag log och förstod din längtan.
En morgon var din plats vid fönstret tom.
Du hade nu äntligen börjat din resa bort-hem, till den plats du alltid längtade.

I hemlighet klappade jag ryggstödet på din favoritstol och önskade dej en lycklig resa...


Ann  2001

Det där med hjärnkontoret, bemanningen och utrymmet...

Allt för sällan har jag besök av mitt kära barnbarn Love i Stockholm, en förresten klok och trevlig kille som nu är 16 år och en riktig glädjespridare.
Men när det väl händer så känns det som om alls ingen tid har gått och många roliga och intressanta samtal blir det, och där tror jag att det faktum att jag själv är ganska barnslig och lyckligtvis har nära till min egna minnen av hur det var att en gång vara ung i världen, underlättar vår kommunikation en hel del.
 En  sextonåring tänker snabbt och perceptionen är på topp, och det är på alla sätt uppiggande och stimulerande att vara i samspråk med såna unga människor. Dessutom, är barnbarn bra på att ta fram alla de åldrar som vi far-och morföräldrar har inom oss. De åldrar som man redan genomlevt och som finns där fullt tillgängliga faktiskt, det är både befriande och hälsosamt!


För ett par år sen var Love här och tillsammans såg vi då  allra första avsnittet av " Fröken Frimans krig" på TV. Direkt hade han imponerande klart för sig namnen på de allra flesta av rollinnehavarna, och hade dessutom redan en del intressanta teorier vad gällde seriens fortsatta händelseutveckling. Något som vi andra fick klura lite längre på... Det är så härligt med ungdomars snabba tankar och så har de så avundsvärt öppna oförstörda sinnen!



Själv är jag i den åldern när jag under vilket samtal som helst, ibland måste göra en rejäl inbromsning för att jag så irriterande måste söka efter ett namn eller årtal, mest gäller det namn faktiskt. Och hjärnkontoret är oroande ofta obemannat nu för tiden tycker jag ...

Men mitt barnbarns nya fräscha hjärna har full bemanning, och är det sinnrika rum som tycks ropa och längta efter att bli tagen i anspråk och bli bebodd av kunskaper, i alla sina vindlingar och vrår.
Det är ännu gott om plats där inne, och nya slutsatser och kunskaper flyttar oavbrutet in, på ett för
 den unga människan typiskt flödande och alldeles obehindrat vis.



För 60 + individer som Loves farmor, förhåller det sig förvisso på ett annat sätt med så väl inlärningen som med utrymmet i de cerebrala lokaliteterna numera. Visst lär man sig fortfarande ett och annat och det är alltid lika roligt. Men inflyttningen av kunskaper och lärdomar till hjärnans kunskapsförråd sker för min del inte längre lika lätt snabbt eller obehindrat längre, vilket ju är ganska naturligt förstås och egentligen inget att klaga på.

Jag föreställer mig att det där förrådet helt enkelt börjar fullt, för där står förstås en del gamla kunskaper som man inte längre har någon särskild användning för. Kunskaper som till och med skulle kunna betecknas som onödiga helt enkelt, och som bara står där och tar plats. En hel del av det där som man en gång blev nöjd över att fatta och förstå, sådant som man då adderade till sitt cerebrala bohag, och som jag misstänker, i dag har passerat sitt bäst-före-datum. Men det är  nog en sanning med modifikation, för det är med det som med mat som "gått ut", mycket är fullt användbart ändå, och så är det förstås också med många av våra gamla kunskaper.


Antagligen är det så för oss alla att det med tidens gång blir ganska trångt i våra kunskapsförråd. Och det är då kanske inte så konstigt att det tar lite längre tid att hitta det vi för ögonblicket söker, det kanske inte är märkligare än så.

Men man kan ha roligt ändå! För erfarenheterna som man skaffat sej genom livet är ofta ett väl fungerande komplement till ett lite vissnat minne. Och så får man akta sig för att ta sig själv på för stort allvar, utan låta sej själv och andra, roas hjärtligt åt sina tillkortakommanden och galenskaper, vad det än gäller.
För det tycker jag är en fin hyllning till det allmänmänskliga!