lördag 14 juni 2014
Anns Tankar: Att kunna behålla det mänskliga i sin människa..
Anns Tankar: Att kunna behålla det mänskliga i sin människa..: Funderar på hur skönt det är att få vara människa, med allt vad det måste få innebära av sprickor i fasaden, fel och brister, dumheter och t...
Att kunna behålla det mänskliga i sin människa..
Funderar på hur skönt det är att få vara människa, med allt vad det måste få innebära av sprickor i fasaden, fel och brister, dumheter och tillkortakommanden för oss alla. Men visst är det också så att den mänskliga rollen alltid måste spelas på den scen där frihet aldrig får undandra sig ansvar.
Man måste få göra fel, tänka tokigt, ha rätten till sin egen vrede, och inom rimliga gränser få bli arg, men alltid akta sina medvarelser. Och så måste man motionera sina känslomuskler så de inte förslappas. Det är olyckligt med små och förtvinande känslor och jag tror att det kan bli så om man inte, av olika orsaker, använder sig av det känsloregister som de allra flesta av oss förvaltar och har tillgång till. Men ibland ligger det sjukdomar eller personlighetsdrag bakom en oförmåga att förhålla sig till känslor, och det är viktigt att känna till det.
Vem är den som inte då och då retar upp sig ordentligt på någon annans ageranden och förehavande, eller inte förstår deras åsikter, eller livsval ?
Och på samma sätt passerar sannolikt våra egenheter och sätt att vara genom det sociala filtret hos våra medmänniskor. Det är inget konstigt med det, för vi är inga änglar och vi kan inte, eller vill kanske inte alltid, förstå varandras tankar och känslor, sätt att leva och vara. Vi är alla individer inom individualismens hela spektrum för skillnader och olikheter. Och det är ju precis som det ska vara tycker jag.
Men det är ju viktigt och nödvändigt att kunna leva sig in i andras idéer och föreställningar, för det är det som för vår sociala - och känslomässiga utveckling framåt, tror jag. Och förlorar vi vår empati och vår medkänsla för andra så riskerar vi att förvandlas till emotionella - och sociala invalider. Och det är illa, för världen har en ständig efterfrågan på varma inlevelsefulla och kärleksfulla människor.
Men för att kunna förstå de människor som vi INTE förstår, så måste vi nog börja med att lära oss förstå vad det är som DE människorna inte förstår, och också nå förståelse för vad de faktiskt FÖRSTÅR, utifrån sin begreppsvärld, tankar och känslor...! Förvisso är det så att VILJAN alltid måste föregå förståelse och insikter, om man vill nå dem på djupet och varaktigt få behålla dem. Och här ställer jag mig själv frågan om jag alltid är beredd att göra det jobbet för att nå de insikterna...? Svaret blir: Inte tillräckligt ofta, men jag jobbar på den bristen.
Så slutsatsen blir den, att det fina med människans möjligheter och fria val, är att faktiskt kunna få vara lite " crazy" i varierande svårighetsgrad och försöka lära sig av varandra och av livets misstag. Och så tålmodigt fortsätta sträva efter att behålla det mänskliga i sin människa! Och hela tiden jobba på att hålla sig för god för, och ta avstånd ifrån, alla former av hat och illvilja!
Man måste få göra fel, tänka tokigt, ha rätten till sin egen vrede, och inom rimliga gränser få bli arg, men alltid akta sina medvarelser. Och så måste man motionera sina känslomuskler så de inte förslappas. Det är olyckligt med små och förtvinande känslor och jag tror att det kan bli så om man inte, av olika orsaker, använder sig av det känsloregister som de allra flesta av oss förvaltar och har tillgång till. Men ibland ligger det sjukdomar eller personlighetsdrag bakom en oförmåga att förhålla sig till känslor, och det är viktigt att känna till det.
Vem är den som inte då och då retar upp sig ordentligt på någon annans ageranden och förehavande, eller inte förstår deras åsikter, eller livsval ?
Och på samma sätt passerar sannolikt våra egenheter och sätt att vara genom det sociala filtret hos våra medmänniskor. Det är inget konstigt med det, för vi är inga änglar och vi kan inte, eller vill kanske inte alltid, förstå varandras tankar och känslor, sätt att leva och vara. Vi är alla individer inom individualismens hela spektrum för skillnader och olikheter. Och det är ju precis som det ska vara tycker jag.
Men det är ju viktigt och nödvändigt att kunna leva sig in i andras idéer och föreställningar, för det är det som för vår sociala - och känslomässiga utveckling framåt, tror jag. Och förlorar vi vår empati och vår medkänsla för andra så riskerar vi att förvandlas till emotionella - och sociala invalider. Och det är illa, för världen har en ständig efterfrågan på varma inlevelsefulla och kärleksfulla människor.
Men för att kunna förstå de människor som vi INTE förstår, så måste vi nog börja med att lära oss förstå vad det är som DE människorna inte förstår, och också nå förståelse för vad de faktiskt FÖRSTÅR, utifrån sin begreppsvärld, tankar och känslor...! Förvisso är det så att VILJAN alltid måste föregå förståelse och insikter, om man vill nå dem på djupet och varaktigt få behålla dem. Och här ställer jag mig själv frågan om jag alltid är beredd att göra det jobbet för att nå de insikterna...? Svaret blir: Inte tillräckligt ofta, men jag jobbar på den bristen.
Så slutsatsen blir den, att det fina med människans möjligheter och fria val, är att faktiskt kunna få vara lite " crazy" i varierande svårighetsgrad och försöka lära sig av varandra och av livets misstag. Och så tålmodigt fortsätta sträva efter att behålla det mänskliga i sin människa! Och hela tiden jobba på att hålla sig för god för, och ta avstånd ifrån, alla former av hat och illvilja!
onsdag 4 juni 2014
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...: Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, nu färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter ...
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...: Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, nu färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter ...
Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktiga val utifrån vad man SJÄLV vill och inte vad någon annan förväntar.sig ..!
Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter nu sina potentiella väljare i former av plakat på gator och torg. Det är trevligt tycker jag.
Vad jag också tycker är trevligt är, att jag har märkt att fler och fler kvinnor talar fritt och öppet om sina politiska sympatier, och att uppfriskande många av dem verkligen inte tänker rösta som " gubben", för de har nämligen numera inte samma politiska smak... Och det är väl bra att smaken får vara som baken också när det gäller politik i familjen.
Efter en mycket låååång kamp fick Sveriges kvinnor äntligen " förtroendet " att så sent som 1921 rösta i allmänna val. Historiskt sett har rösträttsfrågor alltid varit upprörande klass- och genusrelaterade, och man får verkligen ta av sig hatten och buga för de kloka och framsynta kvinnor och en och annan man, som banat väg och nedlagt det mödosamma arbetet med att lägga grunden för vår tids demokrati och jämställdhet vad gäller kvinnors rösträtt!
Vid den här tiden på 20-talet, fanns det kvinnorörelser vars medlemmar var både förberedda och väl motiverade att fortsätta kampen mot patriarkatet och den förminskande synen på kvinnor och kvinnors möjligheter i samhället. Rätten till rösträtt var ett stort steg fram på den väg som ledde fram till vår tids jämställdhetsförhållande mellan män och kvinnor. Och det var förstås ingen tillfällighet att de korta kjolarna och nedhasade midjorna i den tidens klädmode sammanföll med kvinnokampen.
Det tog onekligen lång tid att nå den här kvinnorättigheten, och jag har funderat lite på om det inte har tagit ganska lång tid för kvinnor att också tillåta sig att tänka själva när det gäller att rösta, oberoende av mannens eller föräldrars politiska traditioner, uppfattningar eller förväntningar. Och det är som om vi kvinnor först på de senaste decennierna på allvar blivit mer självständiga och väljer vårt parti oavsett vad " gubben " röstar på, och faktiskt struntar i gamla patriarkala efterlämningar och lojaliteter. Det tycker jag är det finaste med kvinnosaken, att den ger oss rätten att kunna agera, inte bara utifrån vad vi numera har RÄTT att göra, utan att vi blivit så starka och självständiga att vi tillåter oss att leva och göra våra val utifrån vad vi SJÄLVA vill och önskar, och inte det som någon annan anser eller förväntar sig av oss...!
Undrar förresten hur många av de frigjorda kvinnor som i 60-talets kvinnokamp slängde BH:n, gjorde det av frihetslängtan, för de verkligen ville, eller för att någon annan förväntade sig det...?
Vad jag också tycker är trevligt är, att jag har märkt att fler och fler kvinnor talar fritt och öppet om sina politiska sympatier, och att uppfriskande många av dem verkligen inte tänker rösta som " gubben", för de har nämligen numera inte samma politiska smak... Och det är väl bra att smaken får vara som baken också när det gäller politik i familjen.
Efter en mycket låååång kamp fick Sveriges kvinnor äntligen " förtroendet " att så sent som 1921 rösta i allmänna val. Historiskt sett har rösträttsfrågor alltid varit upprörande klass- och genusrelaterade, och man får verkligen ta av sig hatten och buga för de kloka och framsynta kvinnor och en och annan man, som banat väg och nedlagt det mödosamma arbetet med att lägga grunden för vår tids demokrati och jämställdhet vad gäller kvinnors rösträtt!
Vid den här tiden på 20-talet, fanns det kvinnorörelser vars medlemmar var både förberedda och väl motiverade att fortsätta kampen mot patriarkatet och den förminskande synen på kvinnor och kvinnors möjligheter i samhället. Rätten till rösträtt var ett stort steg fram på den väg som ledde fram till vår tids jämställdhetsförhållande mellan män och kvinnor. Och det var förstås ingen tillfällighet att de korta kjolarna och nedhasade midjorna i den tidens klädmode sammanföll med kvinnokampen.
Det tog onekligen lång tid att nå den här kvinnorättigheten, och jag har funderat lite på om det inte har tagit ganska lång tid för kvinnor att också tillåta sig att tänka själva när det gäller att rösta, oberoende av mannens eller föräldrars politiska traditioner, uppfattningar eller förväntningar. Och det är som om vi kvinnor först på de senaste decennierna på allvar blivit mer självständiga och väljer vårt parti oavsett vad " gubben " röstar på, och faktiskt struntar i gamla patriarkala efterlämningar och lojaliteter. Det tycker jag är det finaste med kvinnosaken, att den ger oss rätten att kunna agera, inte bara utifrån vad vi numera har RÄTT att göra, utan att vi blivit så starka och självständiga att vi tillåter oss att leva och göra våra val utifrån vad vi SJÄLVA vill och önskar, och inte det som någon annan anser eller förväntar sig av oss...!
Undrar förresten hur många av de frigjorda kvinnor som i 60-talets kvinnokamp slängde BH:n, gjorde det av frihetslängtan, för de verkligen ville, eller för att någon annan förväntade sig det...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)