torsdag 4 september 2014

Käre kusin, vad fick dig att lämna livet så ung...?

" Försvunnen Vetlandayngling funnen drunknad..."

Käre kusin Kenneth!

Jag vill skriva några rader till dig där du nu är och jag är alldeles säker på att du finns där ovan regnbågen på den ljusaste av platser, och förstås är du omgiven av alla dem du älskade och höll av i livet.
Undrar om du minns mig för det är så väldigt länge sedan vi sågs. Jag minns dig, om än lite dunkelt, från trädgården hos min farmor Hilda, som var din mormor. Har en minnesbild av att du kom ut från farmors stora fina hus, stannade till och hälsade på mig så vänligt, men lite lågmält och ganska tyst. Jag var tre år och cyklade omkring med min hund Centhy i en liten cykelkorg på min lilla trehjuling. Kanske minns du mig. Det här är det enda klara minne jag har av dig Kenneth, och jag kan tyvärr inte komma i håg ditt ansikte och det är lite sorgligt. Men att det var något allvarligt och lite ledset över dig, det kände jag då, och det kan jag känna än i dag.

Till farmors hus stod dörren öppen och jag kunde känna doften av nymålade köksluckor, nykokt kaffe och härliga mandelkubb. Det var den sista gången som jag såg dig Kenneth. Du var bara nitton år och bara en tid senare skulle du en vacker sommardag för sista gången gå ut från det hus där du bodde och växte upp, på farmors övervåning. För sista gången skulle du ta din cykel, försvinna och göra det du hade bestämt dig för att göra ..

Länge var du ett gulnat tidningsurklipp i en byrålåda som kändes sorgligt och lite mystiskt att ta i. När jag blev äldre berättade mamma vad som hänt dig, om sorgen, saknaden och alla "VARFÖR" du lämnade efter dig. Jag blev starkt påverkad av ditt livsöde och tyckte så synd om din familj.Men mest tänkte jag på hur olycklig och förtvivlad du själv måste ha varit. Du var farmors första barnbarn, och sorgen över din död förändrade henne livslångt.

Käre Kenneth, jag har under alla år tänkt på dig då och då och undrat över hur ditt liv hade blivit om du inte hade hittats av din morbror drunknad där i en liten insjö. Och varför du, så ung inte orkade att fortsätta leva. Den frågan kan bara du svara på.
I år skulle du ha varit 76 år om du hade levat, du blev bara nitton. Men du min kusin, HAR en gång levat till stor glädje för många människor i din närhet. Och med min minnesbild från nu länge sedan vill jag hedra dig och lysa ljus och kärlek över ditt liv.

Framför mig ser jag det enda foto av dig som jag har. Du är kanske i tolvårsåldern, du ler lite blygt mot kameran och ingen vet, eller kan ana, att du bara några år senare, av en orsak i dunkel dold, skulle välja att lämna den här världen alldeles för tidigt.

Din kusin
Ann

Mina tankar går till alla dem som varje dag, varje år tar sina liv världen över. Tänker på de lidanden de smärtor och det mörker, som kan ha föregått det slutliga, definitiva steget bort mot tystnaden. Frid över dem alla och deras minnen. Låt oss alla ha modet och den goda viljan att hjälpa varandra till att få det liv vi var och en vill ha och orkar leva.

" Det är lätt att tro att den som begår självmord inte älskade livet,
 men mer sannolikt att den människan inte älskade sig själv".

Ann


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar