Anns Tankar: DEN FINNS DÄR - MAGIN, DET OFÖRKLARADE, DEN UNIVER...

Anns Tankar: DEN FINNS DÄR - MAGIN, DET OFÖRKLARADE, DEN UNIVER...: Martin Schibbye, en av två svenska journalister som under ett år satt fängslade dömda för understödjande av terrorism i en provins i Etiopie...

DEN FINNS DÄR - MAGIN, DET OFÖRKLARADE, DEN UNIVERSELLA KRAFTEN, SOM VI ALLA BEHÖVER VARA BARN INFÖR...!

Martin Schibbye, en av två svenska journalister som under ett år satt fängslade dömda för understödjande av terrorism i en provins i Etiopien, berättade nyligen i ett radioprogram om den svåra tiden i fängelset.

Han berättade att det som kändes oväntat svårt de allra första dagarna i fångenskap var frånvaron av musik och de välkända vardagsljuden i ett fritt liv. Han talade om sin generation som den typiska Spotify- generationen som har oavbruten tillgång till musik, och för vilken tystnaden kan bli särskilt tyst.
"När jag satt där i mörkret i min förtvivlan önskade jag att jag hade kunnat läsa några psalmer eller ramsor utantill, som mina föräldrar och deras föräldrar hade kunnat göra. Önskade mig några ord och meningar som jag hade kunnat hålla fast vid, som hade uppehållet mig, kunnat ge mig tröst och kraft." Martin Schibbye vittnar om att man i en sådan här fruktansvärd situation, då tillvaron rasar och man befarar att inte få leva så länge till, då gäller inte längre "Ensam är stark, då behöver man verkligen något att hålla fast vid."

Det här fick mig att tänka på den rent psykologiska betydelsen av att ha något att hålla fast vid, inte bara mentalt, utan också rent konkret, i situationer då hoppet verkar vara ute, när det mesta verka förlorat. Det kan säkert vara bara t.ex. ett återkommande ljud, en bild, en tröstande tanke, eller ett lugnande minne.
Tänker på barndomens "gosenallar" och "tröstedjur." Dessa slitna, tufsiga och nästan sönderälskade saker, som laddade med en magisk, nästan överjordisk energi, blev symboler för en aldrig sinande kärlek och tillgivenhet. De var trygghet, och hade man sitt  "gosedjur" tätt mot kinden, eller höll i det aldrig så litet, med sin lilla trötta hand när man skulle sova, så kändes faror och rädslor långt borta och man somnade skönt och lugnt.

Och som vuxen kan man ibland kan önska sig barnets avundsvärda, underbara förmåga att så tillitsfullt kunna besjäla tingen med beskydd, magi och omnipotens.  Minns hur de här speciellt utvalda sakerna i en viss ålder, i vardagens lekar kunde skifta och få olika betydelser. Ena veckan kunde en vanlig liten sten utnämnas till " styrkesten", och när man höll den hårt i handen så var det som om man fick extra kraft, just för att man trodde på det "undret"! Man kunde då, kände man, klara den svåraste balansgång och vinna lekar just för att man hade något särskilt att hålla fast vid, något som fanns där, var verkligt, "ville väl," och inte kunde försvinna. Särskilt betydelsefulla blir antagligen de här "tröstesakerna", med all sin symboliska kraft för barn som har det svårt och som inte får den kärlek och trygghet som de behöver.

Men var i från hämtar då vi vuxna vår extrastyrka och tröst, och var finner vi  i dag lugnet, det besjälade, och magin i våra liv och i vår vardag? Antagligen från så många olika håll och förstås på olika sätt. En del människor låter natur, djur, musik och andlighet, lugna och läka. Andra hittar magin och lugnet i meditation och yoga, medan någon annan hämtar tröst och styrka i kyrkorummet, eller genom att viga sitt liv åt att hjälpa andra.
Tyvärr, är det i dag, i  vårt konsumtionssamhälle, mycket lätt att hitta väldigt många, men högst tillfälliga materiella "tröstesaker",  Sådant som med "magisk" lockelse kan verka både lugnande och meningsfullt, men som sällan ger någon varaktig tröst  eller mening , saker som snart förbrukas och vill bli utbytta, något som tråkigt nog också kan gälla människor och relationer.

 Jag tänker att man nog inte alltid behöver vara ledsen eller förtvivlad för att vilja ha något att hålla fast vid, tro på, eller lita till. Kanske är det bara barnet inom oss, den vi en gång var, som fast vi nu är vuxna, behöver få komma fram, hälsa på och påminna oss om att magin, det oförklarade, den universella kraften och kärleken faktiskt finns där, om vi bara tror på den och släpper in den i våra liv...!

KALMAR EN UNIK SMÅSTAD SOM MÅSTE FÅ VÄXA, MEN BARA HAND I HAND MED SINA KULTURELLA OCH HISTORISKA RÖTTER...

Det är en ynnest att få bo bara en halvtimma från en stad som Kalmar. Numera gör jag inte så ofta kalmarbesök, men när det väl händer och när jag närmar mig stadsgränsen så får jag nästan  alltid lite pirr i magen vid åsynen av den mäktiga och tidlösa skönhet som Kalmar är.

När jag parkerat på Pressbyråparkeringen som vi brukar, och jag sätter fötterna på Kvarnholmens gravitetiskt historiska mark och promenerar in mot stadskärnan så tänker jag alltid oavsett tillfälle, på vilken fantastisk liten fin och välbevarad stad Kalmar är. Ser på den vackra domkyrkan som står där i mitten som en mäktig, vakande centralgestalt, som ett vackert smycke från barocktiden. Och så runt omkring: de många små kulturhusen med sina intressanta livshistorier. Det finns så mycket att vila blicken på, och man kan nästan höra de gamla byggnaderna viska valda delar från stadens ansenligt långa  historia, inte utan dramatik, och med blandade inslag av sorger, framgångar, fattigdom, glädjeämnen och förfall.

Jag är själv född och uppvuxen i inlandet, men tycker det är roligt att släktingar långt tillbaka på min mammas sida levde och verkade i Kalmar under slutet av 1700-talet och på 1800- talet. Några av dem har faktiskt anknytning till stadens historia. En av dem var min mormors farmors morfar Anders Klinth, kontraktprost i Sandby på Öland under 1820 -talet. Som ung var han förordnad slottspastor i Kalmar. Gamla dokument berättar att han under den tiden hängivet gav andligt stöd och hjälp åt ett antal fångar dömda till döden. Och i den kalla dragiga slottsmiljön ådrog han sig en svår lunginflammation som han faktiskt överlevde, vilket inte var det vanliga vid den tiden då antibiotikan ännu inte var uppfunnen.

Det är alltid trevligt att göra en liten tur till Kalmar, handla lite, strosa omkring och kanske ta en god Latte, och en ännu godare bärpaj på mysiga Kullzens konditori. Kalmar har verkligen allt: omgivande vatten, en rik kulturhistoria, en unik bevarad gammal bebyggelse, ett rikt affärsutbud med fina specialbutiker och många bra matställen. Och med sina rötter stadigt förankrade i 1100 - talets jord, står Kalmar där och är med sin charmiga småskalighet en riktig pärla i guld! Den bär sin imponerande, färgrika historia med den strama elegans, integritet och värdighet som jag tycker är just Kalmars identitet. Därför förtjänar den också att vårdas, skötas och älskas med omsorg för att få fortsätta leva, vara sitt sanna jag, ha hälsan och vara välmående även i framtiden!

Men inte heller gamla fina städer som Kalmar undgår de moderna kraven på förnyelse, tillväxt, intäkter och lönsamhet... Och det råder förstås delade meningar både bland kalmarbor och utsocknes om hur HUR Kalmar ska växa och utvecklas. I dag ska mycket vara just stort och gärna lite spektakulärt för att synas och sticka ut i det allt större utbudet av attraktioner och upplevelser. Men man kan ändå se att städer inte sällan, lite ängsligt sneglar på sina grannstäder och tar efter varandra, vilket ju faktiskt kan tyckas lite motsägelsefullt. Själv tycker jag att Kalmars svårslagna storhet redan finns där i form av just den unika historiska stadsbilden. Och alla nödvändiga nybyggnationer och övriga förändringar bör, just därför, vara nogsamt planerade och genomtänkta av yrkesfolk med den alldeles nödvändiga konstnärliga tidlösa estetiska blicken för stadens helhetsbild. Och i stadsplanerarnas jobb ingår förstås hänsynen till många kulturvärden, vilket det rent allmänt ofta  slarvas med.


Man kan i dag tyvärr märka att det finns också ett åldersförakt, en rädsla för det gamla som stoppkloss för nytänkande och utveckling även när det gäller stadsbilder. Vilket i sig inte är någon ny företeelse, men lite att akta sig för i en tid då många yngre tycks tro att historien tog sin början när de själva kom till världen... En, i övrig bra och redig krönikör, uttryckte t.ex. i en lokaltidning åsikten att det nog var dags att lämna  "Lasse Berghagen och Bearnaisesås" bakom oss och öppna upp för "ny musik och ny mat", det var i och för sig ett lite roligt symbolspråk. Men jag köper inte åsikten rakt av, för jag tycker inte att det gamla per automatik är dåligt eller att det nya alltid blir bättre. Dessutom är "gammalt," i en tid då t.ex tekniken ständigt byter modeller, ett förrädiskt begrepp...

Vad gäller Kalmar, så tycker jag att staden, liksom andra städer, naturligtvis måste få växa, utvecklas, leva och förändras i takt med tidens gång, men dock möta det nya med ömsesidig respekt! Och så där lite fint och ömsint, hand i hand med sina historiska och kulturella rötter! För i vår historia, i det gamla och nu förgångna, kan vi om vi är ödmjuka och kloka, hämta många kunskaper och goda redskap som vi kan använda för att på många plan kunna bygga en god framtid.

Och jag säger som jag sagt förut och det kan minsann gälla i många andra sammanhang:

Ett bra framtidsbygge är det, till vilket historien får lägga sin betydelse!

Anns Tankar: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...

Anns Tankar: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...: Det  mesta här i livet, saker och företeelser och förstås också vi människor, har alla sina fördelar och nackdelar, med både plus och minus,...

Offentlighetens ljus är i dag bara en tangenttryckning bort, så det gäller att tänka efter före, klurar jag som sen länge är med i klubben för de mer impulsiva

Det mesta bland företeelser och hos oss människor, har sina fördelar och nackdelar, och är mer eller mindre önskvärt. Och det innebär att det oftast, vad det än gäller faktiskt, finns gott om mer eller mindre starka argumenten att vrida och vända på och ta ställning till. Det ligger iI själva sakens natur och så ska det vara, inget ska egentligen vara självskrivet, det gör oss bara  avtrubbade och dumma tror jag.

Men konsekvensen av det här blir, åtminstone för min del, ändå att det därför KAN vara svårt att förhålla sig klokt, sunt och riktigt, till mycket i samhället dag, det blir ibland svårt att göra rätt val helt enkelt. Också beroende på att utbudet av det mesta, inte minst teknik, är närmast oändligt och mycket blir lockande att använda just bara för att det finns där, är möjligt och så väldigt tillgängligt. Plus det faktum att allt numera går så fort att man inte alltid hinner få till en närvarande reflektion innan det händer något nytt.

När så Facebook kom in i våra liv fick vi plötsligt fantastiska, oanade möjligheter till snabba och världsvida kontakter människor emellan. Och detta sociala forum blev, kan man väl säga, något av en social revolution. Hur bra är det inte att t.ex med en enkel tangenttryckning sekundsnabbt kunna skicka iväg en sökning efter en gammal skolkompis eller någon vara eller tjänst, och ofta efter bara ett ögonblick faktiskt hitta det man letat efter?
Och hur praktiskt och användbart är inte alla nätets möjligheter till att jämföra priser och produkter för att sedan kunna välja det som känns rätt och bäst? Jättepraktiskt tycker jag själv.

För mig som alltid gillat att skriva och uttrycka mig ger en egen blogg en fantastisk möjlighet till att när som helst kunna publicera mina tankar och åsikter på nätet. De flesta andra möjligheter till att bli publicerad är begränsade i dag. För bara några år sedan kunde man ganska lätt få en krönika publicerad om den ansågs välskriven, i dag är det kändisskap som oftare uppväcker en tidnings intresse. Facebook är ett  bra och roligt socialt medium att att vara på, och jag blir ofta glad när jag ser hur mycket uttrycksglädje, social öppenhet och medkänsla det där finns  hos människor. Genom just den här öppenheten  mellan människor tror jag att många spänningar kan lösas, kunskaper ökas och fördomar falla, något som kanske inte annars hade varit lika möjligt.

Men naturligtvis finns det också nackdelar med den här lätta, okomplicerade tillgängligheten i sociala medier. Och hur man definierar de nackdelarna är förstås beroende på högst individuella uppfattningar.
Själv känner jag att  jag faktiskt har ett ansvar, för andra  och inte minst för mig själv, när jag skriver en text eller skickar ett inlägg, ett ansvar som man tyvärr inte alltid fullt ut är medveten om när man är där mitt i sitt skrivande.  För hur lätt är det inte att ens öppenhet med både det ena och det andra blir för stor? Hur lätt är det inte att för sina inlägg involvera eller fotografera någon som faktiskt inte VILL figurera där och då, överhuvudtaget?

För mig är det här en risk jag måste kalkylera med eftersom det ligger i min natur att vara spontan och öppen, och ibland lite för impulsiv och känslostyrd. Tekniken har verkligen förändrat våra sociala vanor och beteenden. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om jag bakåt i tiden, då när varken datorer eller mobilkameror ens var påtänkta, skulle gått ut i lilla Målilla och satt ut några fotografier på  mig själv eller någon annan, tillsammans med några kommentarer på anslagstavlan vid till exempel gamla samlingslokalen Svealokalen...

Jag hade säkert kunnat göra det om andra hade gjort detsamma och om det då hade varit socialt accepterat - och förväntat. För det mest konstiga beteende kan lätt rättfärdigas av att MÅNGA människor gör samma sak. Men för bara några decennier sedan kunde ett alltför stort och oblygt utlämnande av sig själv och sitt liv till offentligheten betraktas som omdömeslöst och leda till idiotstämpel. Men tiden förändras och vi och våra synsätt med den.

Min avsikt är INTE att angripa eller kritisera någon enda FB- användare, utan bara ett sätt att för min egen del stanna upp och tänka till över det som jag och väldigt många andra dagligen sysslar med på våra sociala medier. Och så kan jag inte låta bli att fundera lite över det ansvar som jag kan tycka att alla val, möjligheter och tillgångar nog egentligen kräver av oss " användare" i vårt moderna tekniksamhälle.

Med facebook, bloggar och Twitter m.m har vi blivit alltmer benägna att tala öppet om vår vardag och våra liv, och vi är inte längre främmande för att låta allmänheten titta in i våra vardagsrum. Och vi är i dag förmodligen  historiens, på gott ont, mest väldokumenterade människor. Något som var ganska otänkbart för inte så länge sedan. Och jag tänker, utan alla pekpinnar, har vi verkligen blivit mindre blyga inför andra eller är det bara den mänskliga och förståeliga känslan av att vilja bli sedda, beundrade och bekräftade, som nu har fått ta sin rättmätiga plats och fått blomma ut?

 Och var går egentligen gränsen mellan personlig integritet och generös öppenhet? Ja, jag är inte alls säker på den saken, den är svårdragen. För det som i det sociala offentliga vardagsrummet är OK för någon, kan för någon annan vara obekvämt och till och med oacceptabelt, och DET ska man nog ha helt klart för sig tänker jag.

För det är ju faktiskt så att offentlighetens ljus numera bara ÄR en TANGENTTRYCKNING BORT, så det gäller att tänka efter, före...!

Anns Tankar: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARD...

Anns Tankar: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI TAR NER GARD...: Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken...

DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARDEN OCH LÄGGER NER VÅRA VAPEN...

Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken och hur mycket önskar man inte att allt vore som vanligt, då när livet kärvar, gnisslar och gör ont? Och inte är det de stora efterlängtade sakerna, eller dagarna med extra guldkant man längtar efter när livet krisar. Det enda man då önskar är att  allt ska bli som vanligt igen och att den "grå" och förutsägbara, trygga, tillvaron ska ta vid igen.

Få människor, inte någon enda, tror jag, slipper bekymmer, sorger och problem. Och när man väl lyckats ta sig upp ur en livssvacka, när man klarat ta sig igenom den mörka tunneln och äntligen kan se lite ljus i tillvaron igen, hur oändligt tacksam är man då inte över livet ? Och visst är det förunderligt att svårigheter och problem faktiskt kan få oss närmare varandra och genom det få en större förståelse för en annan människas lidanden och svårigheter.

Det är när livet krisar som vi kan ta ner garden och lägga ner våra vapen. Och det är ofta då som vi också kan bli klarsynta och kloka på riktigt.
Antagligen behöver vi komma livets hårda villkor riktigt nära och stå där öga mot öga mot hinder och svårigheter, utvecklas genom det, och få fler verktyg som vi kan använda under resten av resan, så vi inte står där alldeles hjälplösa när vi gör våra dikeskörningar.

Men det gäller att behålla tron på att det mesta löser sig, att allt går över, och att ALDRIG förlora hoppet hur livet än ser ut! Och mot missmod finns nog förresten inget bättre universalmedel än,  i lika delar, en blandning av optimism, humor och självdistans!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att jag inte tror att det är "räkmackeliven" som för oss framåt i vår utveckling och utbildning i livets (livens...) skola. Och inte är det alltid den problemfria tillvaron som öppnar vår blick för det som har verklig betydelse i våra liv, och det är nog inte heller den som så där självklart får oss att känna den riktigt stora tacksamheten.

Nej förmodligen så ska livsvägen då och då vara både gropig och ojämn, och ibland nästan inte framkomlig, för att  vi fullt ut ska kunna uppskatta tillvaron när vi efter våra vedermödor och ansträngningar på nytt hittar en ny, trygg och farbar väg.

Och det är när livet krisar som det faktiskt händer att vi lägger ner våra vapen och vårt försvar, och öppnar upp oss för fred och försoning där det förut inte varit möjligt...