onsdag 29 januari 2014

Anns Tankar: Minnen från ett arbetsliv

Anns Tankar: Minnen från ett arbetsliv:                                       En efterlängtad resa Ofta satt du där vid fönstret mot söder. Såg med längtan ut mot ljuset och tr...

Minnen från ett arbetsliv


                                      En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder.
Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud med den fårade nacken vände du mot dagrummets tystnad.

Du talade så ömsint om dom som gått före, dom som inte längre fanns:
"Först gick min älskade lillasyster, sen gick min starke snälle storebror."
Som om bara ni skilts på vägen för att åter ses nån gång igen...

Dina ansiktsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland en smula trygghet, när dina trötta arbetarhänderna med de värkande fingrarna
ordnade bland gamla kära foton, på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt när jag rädd att störa
ditt så välbehövliga lugn, ibland tyst betraktade dej i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dej till ro talade du om att nästa dag göra en resa.
Och på bordet intill låg din slitna gamla börs till hands inför "resan hem till mor".

Jag log och förstod din längtan.
En morgon var din plats vid fönstret tom.
Du hade nu äntligen börjat din resa bort-hem, till den plats du alltid längtade.

I hemlighet klappade jag ryggstödet på din favoritstol och önskade dej en lycklig resa...


Ann  2001

söndag 12 januari 2014

Det där med hjärnkontoret, bemanningen och utrymmet...


Allt för sällan har jag besök av mitt kära barnbarn Love i Stockholm, en förresten klok och trevlig kille som nu är 16 år och en riktig glädjespridare.
Men när det väl händer så känns det som om alls ingen tid har gått och många roliga och intressanta samtal blir det, och där tror jag att det faktum att jag själv är ganska barnslig och lyckligtvis har nära till min egna minnen av hur det var att en gång vara ung i världen, underlättar vår kommunikation en hel del.
 En  sextonåring tänker snabbt och perceptionen är på topp, och det är på alla sätt uppiggande och stimulerande att vara i samspråk med såna unga människor. Dessutom, är barnbarn bra på att ta fram alla de åldrar som vi far-och morföräldrar har inom oss. De åldrar som man redan genomlevt och som finns där fullt tillgängliga faktiskt, det är både befriande och hälsosamt!


För ett par år sen var Love här och tillsammans såg vi då  allra första avsnittet av " Fröken Frimans krig" på TV. Direkt hade han imponerande klart för sig namnen på de allra flesta av rollinnehavarna, och hade dessutom redan en del intressanta teorier vad gällde seriens fortsatta händelseutveckling. Något som vi andra fick klura lite längre på... Det är så härligt med ungdomars snabba tankar och så har de så avundsvärt öppna oförstörda sinnen!



Själv är jag i den åldern när jag under vilket samtal som helst, ibland måste göra en rejäl inbromsning för att jag så irriterande måste söka efter ett namn eller årtal, mest gäller det namn faktiskt. Och hjärnkontoret är oroande ofta obemannat nu för tiden tycker jag ...

Men mitt barnbarns nya fräscha hjärna har full bemanning, och är det sinnrika rum som tycks ropa och längta efter att bli tagen i anspråk och bli bebodd av kunskaper, i alla sina vindlingar och vrår.
Det är ännu gott om plats där inne, och nya slutsatser och kunskaper flyttar oavbrutet in, på ett för
 den unga människan typiskt flödande och alldeles obehindrat vis.



För 60 + individer som Loves farmor, förhåller det sig förvisso på ett annat sätt med så väl inlärningen som med utrymmet i de cerebrala lokaliteterna numera. Visst lär man sig fortfarande ett och annat och det är alltid lika roligt. Men inflyttningen av kunskaper och lärdomar till hjärnans kunskapsförråd sker för min del inte längre lika lätt snabbt eller obehindrat längre, vilket ju är ganska naturligt förstås och egentligen inget att klaga på.

Jag föreställer mig att det där förrådet helt enkelt börjar fullt, för där står förstås en del gamla kunskaper som man inte längre har någon särskild användning för. Kunskaper som till och med skulle kunna betecknas som onödiga helt enkelt, och som bara står där och tar plats. En hel del av det där som man en gång blev nöjd över att fatta och förstå, sådant som man då adderade till sitt cerebrala bohag, och som jag misstänker, i dag har passerat sitt bäst-före-datum. Men det är  nog en sanning med modifikation, för det är med det som med mat som "gått ut", mycket är fullt användbart ändå, och så är det förstås också med många av våra gamla kunskaper.


Antagligen är det så för oss alla att det med tidens gång blir ganska trångt i våra kunskapsförråd. Och det är då kanske inte så konstigt att det tar lite längre tid att hitta det vi för ögonblicket söker, det kanske inte är märkligare än så.

Men man kan ha roligt ändå! För erfarenheterna som man skaffat sej genom livet är ofta ett väl fungerande komplement till ett lite vissnat minne. Och så får man akta sig för att ta sig själv på för stort allvar, utan låta sej själv och andra, roas hjärtligt åt sina tillkortakommanden och galenskaper, vad det än gäller.
För det tycker jag är en fin hyllning till det allmänmänskliga!