onsdag 5 februari 2014

Anns Tankar: Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mam...

Anns Tankar: Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mam...:                                                                                                                                   Et...

Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mammas liv.



                                                                                                                         
Ett foto är alltid ett fruset ögonblick, en liten bit av den tid som aldrig kan återkallas eller gå i repris.
Inför den vetskapen har jag alltid blivit lite stillsam, nästan högtidlig, när jag ser på ett fotografi.

I dag betraktar jag ett gammalt kort av min älskade mamma. Hon är vid tillfället 25 år, nygift och nybliven mamma. Jag föddes i maj det här året, 1954.
Mamma ville nog ha ett första familjefoto, för det togs också ett sådant där både jag och pappa fanns med vid samma tillfälle. Hon ville nog så gärna känna glädjen av att ha en egen familj, och drömde förstås om ett gott och harmoniskt liv då hennes barndom i många stycken var både svår och sorglig och under några år rent traumatisk för lilla Marianne.

På det här gamla fotot ser mamma inte riktigt glad ut, fast hon borde, med tanke på att stora, och förmodligen efterlängtade saker hänt i hennes unga liv.Men det fanns redan då, en sorg i hennes blick det kan jag tydligt se, den kunde jag under hela hennes levnad se hos henne, fast hon var en glad och humoristisk person. Och det fanns en anledning till sorgen i mammas blåa blick... Det fanns en mörk och väl dold hemlighet i det liv i den vardag, som mamma och jag, redan som liten levde i ...

Det har berättats att Marianne, min mamma föddes glad och nyfiken på livet. Hon älskade musik och dans och strävade tidigt efter att skaffa en utbildning, hon var modig, intelligent och självständig och tyckte om att lära sig nya saker. Det gick, trots en del tragiska omständigheter i barndomen, bra för mamma som behöll sin medfödda glädje och energi till den dag då hon så ödesdigert mötte min far och gifte sig med honom.

Mamma berättade flera gånger för mig om att hon som liten djurälskande flicka efter ett cirkusbesök fick en längtan efter att som hon sa "rymma med en cirkus". Det där cirkusbesöket med allt det där spännande och äventyrliga gjorde ett bestående intryck på mamma och hon tog ofta med sig sina barnbarn till tältet när Målilla hade cirkusbesök.

Det blev förstås ingen cirkusrymning för mamma. Men cirkus blev det ändå. Men ingen rolig sådan... För ingen cirkusdirektör i världen kunde som min far svinga sin piska ...!

Sakta men mycket metodiskt bröts den levnadsglada fina snälla Marianne, min älskade mamma, ner av den man som blev min far, den far som aldrig var en far. Hon blev till en ständigt rädd och nervös människa som alltid av skräck, för omvärlden dolde varje spår och tecken på det pågående helvete i vilket vi levde.
För precis så gör man som medberoende till en sjuk och skadad dominerande människa. Men många gånger har jag, inte minst nu långt efteråt, undrat varför inte släkten gick samman och grep in för att rädda oss från det här hemska, det som ju alla faktiskt kände till...?

Trots allt, fick mamma tillåtelse att gå till sitt jobb,  vilket blev hennes andningshål och frizon, men i allt övrigt var pappa den som bestämde vad som var tillåtet för mammas räkning (och därmed också många gånger också för mig). Med en beundransvärd och obegriplig styrka, och trots  regelbundet våld och övergrepp orkade hon ända fram till 1972, då vi båda befriades från denna diktator som faktiskt tog många år ifrån våra liv. Men än i dag hemsöker han mig i form av mardrömmar. Och så var det också för mamma.

Mamma blev svårt skadad, men kämpade på trots allt, fortsatt rädd och nervös. Fortsatte med sitt jobb som hon älskade. Hon som var så social hade fått sin frihet beskuren och levde utan naturligt umgänge så länge. Humorn och glädjen hjälpte henne att läkas en del. Men tyvärr ställde de själsliga såren till problem för mammas fortsatta liv. Plågorna hade varit för långvariga och djupgående. Och för att döva ångesten som blev kvar livslångt i hennes bröst tog tyvärr mamma redan när jag var i tonåren till alkoholen som tröst och lugnare, vilket fick konsekvenser inte bara  för henne själv, utan också i form av känslomässiga berg -och- dalgångar för oss anhöriga. Och då var det svårt att känna maktlösheten inför det missbruk som sen skulle komma att ta mammas liv. Många gånger har jag gråtit över hur illa hon gjorde mot sig själv och sin kropp...

Jag har under hela mitt liv undrat över varför min far var som han var, och jag har talat med hans släktingar för att se eventuella samband och fä en del förklaringar, men har inte funnit något som blivit helt klargörande.
Men jag tror att min far var en rädd och mycket osäker person inombords. Kanske var faderns plötsliga död då pappa var 17 år en svår händelse för honom, kanske stängde han då av sina känslor och sin empati i sin sorg. Eller hade han bara inte tillgång till det från början... Känslokyla och hårdhet blev hans ondskefulla vassa vapen.

Någon kanske undrar varför jag skriver öppet om det här. Svaret är att jag tror på öppenhet och vet att så många andra människor har upplevt liknande svårigheter i sin barndom, i sina liv, och att det ofta sätter spår i form av en skadad självbild. Till er vill jag säga: Lämna den som slår, fysiskt eller psykiskt, direkt! Låt inte smutsen från den som skadat ditt liv bli din egen ! Du har INGEN skuld i det svåra som händer eller har hänt! ! Skaffa kunskaper om våldsamma män och sök efter förståelse för det bakomliggande, även om förlåtelsen känns långt borta, för det hindrar bitterhet och hämndkänslor att slå igenom! Be om hjälp och ta emot allt stöd du kan få!
Livet KAN förändras och varje människa förtjänar ett lugnt, tryggt och smärtfritt liv!




+.