Anns Tankar: De många möjligheternas tid, "unfinished business,...

Anns Tankar: De många möjligheternas tid, "unfinished business,...: I en värld som vår- med en närmast galopperande teknisk utveckling, är nu det mesta nästan skrämmande möjligt och genomförbart. Människan h...

De många möjligheternas tid, "unfinished business," och det där som aldrig blev sagt eller gjort...

I en värld som vår- med en närmast galopperande teknisk utveckling, är nu det mesta nästan skrämmande möjligt och genomförbart. Människan har nästan oändliga valmöjligheter och behovet av upplevelser och delaktighet ökar nog just därför att så mycket helt enkelt är möjligt. Informationssamhället står på topp och sociala medier firar triumfer i utbredning och tillgänglighet. Inte så ofta möts vi av hinder eller motstånd vilket förstås kan stärka oss som människor. Men om livet blir en problemfri seglats på en bekväm räkmacka kan frustrationen bli svår att ta när saker och ting inte blir av eller går fel.

Jag tänker att om jag väljer att betrakta de här samhällsföreteelserna med skepsis och negativa förhandsinställningar så vore jag både aningslös och dum. För inget är ju bara svart eller vitt. Så jag föredrar att försöka att vara "openminded" och se nyanserat på vårt moderna samhälle och vad det har att erbjuda mig och mina medlevare.
 Det jag själv inte anser mig behöva eller kan uppskatta, vad gäller tjänster och möjligheter, kan sannolikt ett antal andra människor ha motsatt uppfattning om, och då kan jag ju faktiskt unna dem det, fast det inte passar mig.

Det jag har lite problem med i denna oändliga möjligheternas värld är att den mätbara tiden, som jag tänker mig som en stor rund kaka, blir allt mer äten av alla aktiviteter, jobb upplevelser, val och möjligheter, vilka alla kräver sin bit av denna tidens kaka.
Jag vet att många med mig upplever att tiden går fortare nu än någonsin. Veckorna rusar fram och det känns ibland som det bara finns två veckodagar, för är det måndag, så är det plötsligt fredag... Har tänkt en del på det där, och för mig är det som om inte bara egna aktiviteter och upplevelser äter på min tid och min livskaka. Utan också det faktum att jag hör, ser och läser om andras aktivitetsspäckade liv, på nåt konstigt sätt tar av min egen tid, vilket kanske kan vara en delförklaring till upplevelsen av att tiden går så fort fram.

Min mamma sa ibland att " det finns inget som man blir så trött av som det man inte gör". Och jag tänker att det nog finns en risk att man i tron att tiden hela tiden fylls på, som så mycket annat, distanserar sig från den sanning att livet är ändligt och att tidens kaka en dag är uppäten och slut... Och att det där verkligt viktiga som borde bli sagt, gjort eller förlåtet, skjuts på den framtid som man vill se som oändlig. Det osagda kan då ligga där och skava och göra en oförklarligt trött.  Därför försöker jag lära mig att bli bättre på att inte skjuta upp de viktigaste sakerna i livet. Det där som jag vill ha sagt och gjort, förtydligat och utrett i mina relationer, uppskattning och kärleksförklaringar, allt sådant vill jag helst inte att det en dag ska bli för sent för...
Och vis av erfarenhet struntar jag numera i om jag uppfattas som lite konstig när jag öppet visar mina känslor då jag känner att jag skulle ångra om något viktigt förblev osagt.

Jag jobbar efter min förmåga på att få en  livsryggsäck som innehåller så lite som möjligt av " unfinished business" - osagdheter och ogjordheter. För en dag är tidens kaka slut och då kan det vara försent...

Anns Tankar: En "möjliggörare" är den som spelar vacker musik i...

Anns Tankar: En "möjliggörare" är den som spelar vacker musik i...: Människovärdet i oss alla är det fundament som borde vara okränkbart och oantastligt tycker jag. Och lite   amatörfilosofiskt tänker jag att...

En "möjliggörare" är den som spelar vacker musik i en ledsen värld...

Människovärdet i oss alla är det fundament som borde vara okränkbart och oantastligt tycker jag. Och helt   amatörfilosofiskt tänker jag att varje människa nog föds med samma fulla mått av människovärde, något annat varken kan, eller vill jag tänka mej. Jag vill också tro att vi aldrig kan förlora vårt grundläggande värde under livets gång.Men att felval och dikeskörningar under livsresan kan innebära att vi då mer eller mindre, förlorar vår  MÄNNISKOVÄRDIGHET, vilket ju inte är detsamma som att förlora sitt MÄNNISKOVÄRDE. Och jag är övertygad om att vi genom insikter, förändringar och gottgöranden, kan få vår värdighet återupprättad, vilket är rena pedagogiken -" göra om och göra rätt helt enkelt...!" Livet är en skola!

I den stora världen kan vi ibland känna oss tämligen små och hopplöst maktlösa. Det är fullt mänskligt.Och dom här känslorna kan då påverka vår upplevelse av människovärde negativt. Men det är som om det ligger i livsuppgiftens natur, att få återkommande träning på att ta sej upp ur mentala formsvackor och hinder, återfå behövlig kraft och styrka, för att sedan kunna gå vidare.

Men tänk vad ett vänligt ord, en bekräftande blick, eller lite generös hjälpsamhet  kan göra skillnad för en människa! Det kan faktiskt stärka känslan av att ha ett människovärde, och det kan ibland bli livsuppehållande!

På våra arbetsplatser, i de sociala rollbesättningarna, döljer sej inte sällan starka hierarkiska strukturer i våra demokratiska organisationer...

Så kallat "starka" individer förminskar varandra, ibland med ren mobbning, där subtila elakheter kan bryta ner en självbild, vilket ibland får tragiska följder. På sådana arbetsplatser behövs dom goda människorna som vågar säga i från och bryta destruktiva mönster.

I det sociala livet, det skådespel som hela tiden pågår runt oss, tar vi - och har vi - alla våra roller, och både tragik och komik är återkommande inslag i livets teater, det är gott och väl tycker jag. Vissa 

spelar sin roll med omsorg, medan andra tar mer lätt på sitt agerande. En del tycks tragiskt nog helt ha blivit utan roll och famlar sig förvirrade fram i livet. Dom människorna känner jag stor medkänsla för...! Då och då möter man någon som så uppenbart har fått en alldeles fel roll som inte passar alls, och det är också lite sorgligt,  för det är nog inte helt lätt att plötsligt anta ett nytt, om än mer passande agerande.  

Men visst är vi människor lite slarviga och ovarsamma med varandra ibland, och jag kommer då och då på mej själv med att försumma det där med att med lite social omsorg få någon annan att växa och bli bekräftad i sin känsla av människovärde. Det finns inte mycket som är så roligt och meningsfullt som att göra livet lite ljusare för någon annan!

Men det positiva är, att det där ute finns så många "möjliggörare," människor som har det naturligt i sej, det där att kunna stärka, bekräfta och glädja sin omvärld. Och dom finns där överallt faktiskt, "möjliggörarna": på våra arbetsplatser, i affärer och på parkbänkarna ...för även bland dom som hamnat snett finns godhet och medkänsla...!

De här " MÖJLIGGÖRARNA" som får andra att må bra, är så värdefulla, och är för mej  DOM SOM SPELAR VACKER MUSIK I EN LEDSEN VÄRLD... Hurra för dom, för dom gör skillnad!

Anns Tankar: Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull ...

Anns Tankar: Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull ...: Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ... : Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för ...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ...: Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...

Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...: Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...

Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem som en gång byggde vårt land...!

Gamla ord och talesätt  tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äldre ord är väl marinerade i både beprövad klokhet och mänskliga erfarenheter, och har ofta en direkt och okomplicerad förankring i människors liv och vardag. Men det är minsann lätt att bli hemmablind också i språket och missa att det finns så många ord som står där  i bakgrunden och är lite skamsna och ledsna, för att de så sällan blir sedda och värderade.

FÖRNÖJSAMHET är just ett sådant ord. Jag tycker om det ordet och jag tycker om innebörden och betydelsen av det. Det ligger bra i munnen, och jag bestämmer mig för att använda det här ordet oftare i fortsättningen. I en ordbok förklaras FÖRNÖJSAMHET som att "vara nöjd med lite", "vara nöjd med det lilla". En förklaring som väcker tankar i en tid av materiellt överflöd  då vi ofta  vill ha mer för att kunna känna oss nöjda.

Förnöjsamhet är inget vanligt förekommande ord numera. Det är synd tycker jag. Men många av våra äldre ord och uttryck upplevs knappast längre ha någon relevans i vår moderna tid, de har blivit omsprungna av så många andra nya ord som bättre beskriver sin samtid.
Men jag vill påstå att det i  det äldre språkbruket finns en mängd fina brukbara ord som kryllar av allt från sunt förnuft till ren visdom. Ord som är tidlösa men tyvärr sorgligt bortglömda av oss nutidsmänniskor.


Under alla mina år i äldrevården har jag haft förmånen att få möta många FÖRNÖJSAMMA människor. Människor vars liv ofta inneburit hårt arbete, fattigdom, sorg och förluster, lidanden och sjukdom. Människor som levt sina liv som verkliga vardagshjältinnor och vardagshjältar, men som trots allt kunde känna förnöjsamhet och tacksamhet  för det lilla de hade. Kanske ligger förklaringen i att de kände en större mening med sina liv än vi gör, trots att vi har det vi behöver, just för att livets mening sällan är lika med att alltid vara nöjd...

De här kärva levnadsbeskrivningarna framstår nog närmast som otroliga sagor för många barn i dag, men jag tror att det bra om dagens barn får fortsätta höra om hur det än gång varit, och får lära känna respekt och aktning för historien och dess betydelse för nutiden.
Många berättelser om gångna tider har stannat kvar i mig och de förundrar mig och berör mig lika starkt i dag som de gjorde då för 25-30 år sedan.

Under ett samtal  med en gammal kvinna på ett äldreboende som jag en dag för många år sedan hjälpte med morgonbestyren, kom hon på min fråga att berätta om hur dagarna kunde se ut för henne och hennes man på gården där de bodde. Utan ett uns av bitterhet eller klagan gav hon en målande beskrivning
av tidiga morgonmjölkningar i ur och skur, mycket inomhusarbete, förstås utan dagens moderna hjälpmedel. Och så måste hon och maken också hjälpas åt med en del av gårdens arbete. Vissa år blev skörden dålig, ibland blev djuren sjuka med allt vad det kunde innebära, och det gällde att alltid spara och försöka få mat på bordet.

Jag minns att Anna som hon hette, var påklädd och hade kommit upp i sin stol när jag frågade hur det kunde kännas att leva det här strävsamma livet när det var som värst. Anna såg på mig med sin vänliga milda blick och var för ett litet ögonblick alldeles tyst och sa sedan: " Ja, det fick allt bara gå det. Man hade inget att välja på. Och det var ju så roligt att arbeta så länge man var frisk och kunde. Och så var man glad för varje dag man hade mat på bordet, eller kunde baka lite limpebröd, eller till och med en ostkaka...! Det hände att Kalle och jag kunde ta någon timma ledigt och ta en kaffekorg med oss ut i hagen för att lyssna på fåglarna på våren, det var så härligt,det minns jag så väl!"

Jag hade nu hjälpt Anna på med koftan, för jag minns att hon plötsligt liksom stelnade till och blev lite frusen, trots att högsommarsolen redan värmde rummet. Ett stilla allvar hade tagit plats i hennes ögon och hon knäppte sina arbetsamma händer i knät och fortsatte:
" Men det är klart att det blev lite tyngre, lite mer arbete efter den dagen när Kalle ramlade när från logen, bröt nacken och dog... det var ledsamt, han var ju bara lite över femtio år. Det blev ensamt där i vår stuga, för vi fick ju inga barn. Men det gick det med det med.
Vedboden var full med ved, hönsen var snälla och värpte bra. Och så hade ju Rosa som aldrig sinade, utan gav mycket mjölk. Och så hade jag sällskap av både katten och hunden. Ja, Gud var med mig, jag klarade det ena året efter det andra, och jag var nöjd och glad för det jag hade. Det fanns de som hade det sämre än jag."

I en tid då de flesta  av oss har det väldigt bra och sällan eller aldrig, behöver oroa oss för brödfödan eller lida någon som materiell brist, är det lätt att glömma att så många människor bara för några generationer sedan levde i fattigdom i vårt land.
Med hårt arbete, ofta med sina bara händer, byggde den gamla tidens strävsamma människor upp och lade grunden till vårt moderna samhälle. Detta osjälviska arbete förtjänar att bli ihågkommet!

Med ett oändligt tålamod gjordes varje dagsverke, inte bara för eget behov och välbefinnande, utan också för kommande generationer som skulle ta över gård och mark, skog och jordar, för som hade det så. Om detta vittnar fortfarande en del hus och ladugårdar som en gång byggdes med kärleksfull omtanke om de efterkommande.


Där vi bor finns flera fina små gångvägar där tiden lämnat spår. Små obebodda torp, där man nästan kan höra historiens röster inifrån rummen om man stannar upp, vänder örat mot historien och lyssnar... Och så dessa fina stenmurar, en gång omsorgsfullt och tålmodigt lagda av händer som länge sedan stillnat till ro. Varje sten har sin genomtänkta plats i det större sammanhanget, precis som det är för oss människor, också vi en del av ett större sammanhang.

Min hyllning  går i dag till förnöjsamheten, till den gamla svenska ordskatten, och till de beundransvärda människor som en gång byggde vårt land!

Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.

Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.: Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om präst...

Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.

Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om prästen Inger Svensson som prästvigdes som första kvinna i Växjö stift. 1969. En då spektakulär händelse som omgavs av starka protester från kyrkans patriarkat där kvinnoprästmotståndet vid den här tiden var närmast absolut. Vilket från dagens retroperspektiv är nästan obegripligt och starkt upprörande.

Alandh berättar som alltid, ur ett djupt mänskligt helhetsperspektiv. Här om en ung, begåvad och ambitiös kvinnas liv och prästerliga gärning, som på flera plan blev en svår och hård kamp fram till hennes så sorgliga död som kom alldeles för tidigt. 

Inger Svensson drabbades ganska tidigt av alkoholberoende och utvecklade sjukdomen alkoholism, en  komplex sjukdom som är både svårbehandlad och svår att bota. Och man kan förstå att det här blev ett lidande både för Inger och hennes familj, och även för hennes omgivning. 
Inger var inte bara kvinnlig präst, hon blev också en kvinna som drack, ett stigma som naturligtvis kom att innebära en försvårande omständighet för henne.

Hennes missbruk förvärrades och påverkade förstås hennes arbetsförmåga. Och det är så sorgligt att tänka på denna fina präst som älskades av många, på hennes önskan att göra gott för människor och de drömmar hon bar på... så synd att hon inte fick fortsätta leva, vara frisk och verka som präst!
Ett missbruk är många gånger inget annat än ett utdraget självmord som i förtid tar den missbrukande ifrån de anhöriga och deras familjer.

Bakom varje missbruk finns alltid en orsak, något bakomliggande. Något  som ofta ger en förklaring, till, och i bästa fall också en förståelse för, VARFÖR en människa faktiskt väljer att bedöva sig med alkohol eller andra droger, för att slippa komma kontakt med svåra känslor, ångest och smärtor. 
Och innan man överhuvudtaget vet någonting om en annan människa och hennes liv ska man akta sig för att döma...

Vi är ofta bra på att erbjuda varandra praktisk hjälp och stöd vid kriser och problem i livet.
Det är både gott och bra - men vi behöver också mycket oftare våga ställa varandra frågan VARFÖR...
Varför mår du dåligt, varför dricker du? Att våga ställa obekväma frågor kan innebära att en människa släpper på sitt försvar och vågar låta känslor komma fram. Bara det kan ibland bli det oväntade första steget till självinsikt och hjälp.

Bara en person i dokumentären om Inger Svenssons liv ställde den frågan. 
Jag undrar förstås om någon hade modet att fråga henne VARFÖR hon mådde dåligt under dessa svåra år?
Och varför är vi så ofta rädda för att ställa denna så viktiga fråga?
Själv har jag under årens lopp försökt att bygga på och stärka mitt eget mod så att jag kan vara den som  vågar säga VARFÖR både till mig själv och andra.