måndag 21 april 2014
Anns Tankar: Minnesbilder som följde med mig hem från den öländ...
Anns Tankar: Minnesbilder som följde med mig hem från den öländ...: Ännu är den liksom ömsom slumrande och lite yrvaken, denna särpräglade förunderligt vackra ö - Öland! Fast vinterns pensel i år oftast bara...
Minnesbilder som följde med mig hem från den öländska naturen påsken 2014.
Ännu är den liksom ömsom slumrande och lite yrvaken, denna särpräglade förunderligt vackra ö - Öland!
Fast vinterns pensel i år oftast bara strukit mycket lätt över dess natur, så tycks den ännu inte helt redo för vårens lite trevande ljus och värme. Håller på sin värdighet, har integritet, vet att allt har sin tid, känner sedan länge när det är dags.
Över de små fina byarna, över de skönt ålderdomliga stugorna invid smala tysta vägar, lyser aprilsolen gammalt och vant mot faluröda väggar med lyster som ett vackert sammetstyg. Här tycks tiden ha stått stilla och byborna rör sig långsamt, som med eftertanke och till synes utan stress... det finns ännu sysslor som kan göras i sällskap med lugn och ro...
Klarblå och stark ligger himlen över ett för dagen, dramatiskt hav som med självsäkra vågor kastar sig upp mot den vita sandstranden med jämna mellanrum. Hungriga måsar skriker in våren, blandar sig med vattenbruset och bildar en kraftfull, men lite spretig orkester.
En stund vid Neptuni åkrar. Som att beträda helig mark - en plats där varje sten är besjälad. Här får det stora alltet rum., och här hittar livets yttringar sina rätta proportioner. Här blir jag stilla inför moder jord, tackar för att få finnas till.
Invid den gamla fyren som står där som ett historiskt utropstecken, vaktar uråldriga ekar över minnen och verkligheter från en svunnen tid... Majestätiska kronor, ännu utan grönska, bildar grafiska bilder mot den leende skyn. Träden formar generöst sina stora knotiga grenar och famnar tryggt den hårda rastlösa vinden. Träd är nog aldrig rädda, kanske vet de att de är en del av allt det andra...en bit av något större...
På den karga strama stranden stora kalkstensformationer som urtidsmonument, står där tyst och väntar, liksom ruvande på kosmiska symboler, färdiga att tydas först när tiden är mogen...I symbios lever de förunderliga strandväxterna med hav och ljus, vind och luft, så som de alltid har gjort. Lever en tid, blomstrar och växer, avundsvärt trygga i det självklara att en dag också vissna och dö för att med osjälvisk kärlek kunna ge plats åt nytt liv och en ny förtrollande vacker ölandsvår...
Fast vinterns pensel i år oftast bara strukit mycket lätt över dess natur, så tycks den ännu inte helt redo för vårens lite trevande ljus och värme. Håller på sin värdighet, har integritet, vet att allt har sin tid, känner sedan länge när det är dags.
Över de små fina byarna, över de skönt ålderdomliga stugorna invid smala tysta vägar, lyser aprilsolen gammalt och vant mot faluröda väggar med lyster som ett vackert sammetstyg. Här tycks tiden ha stått stilla och byborna rör sig långsamt, som med eftertanke och till synes utan stress... det finns ännu sysslor som kan göras i sällskap med lugn och ro...
Klarblå och stark ligger himlen över ett för dagen, dramatiskt hav som med självsäkra vågor kastar sig upp mot den vita sandstranden med jämna mellanrum. Hungriga måsar skriker in våren, blandar sig med vattenbruset och bildar en kraftfull, men lite spretig orkester.
En stund vid Neptuni åkrar. Som att beträda helig mark - en plats där varje sten är besjälad. Här får det stora alltet rum., och här hittar livets yttringar sina rätta proportioner. Här blir jag stilla inför moder jord, tackar för att få finnas till.
Invid den gamla fyren som står där som ett historiskt utropstecken, vaktar uråldriga ekar över minnen och verkligheter från en svunnen tid... Majestätiska kronor, ännu utan grönska, bildar grafiska bilder mot den leende skyn. Träden formar generöst sina stora knotiga grenar och famnar tryggt den hårda rastlösa vinden. Träd är nog aldrig rädda, kanske vet de att de är en del av allt det andra...en bit av något större...
På den karga strama stranden stora kalkstensformationer som urtidsmonument, står där tyst och väntar, liksom ruvande på kosmiska symboler, färdiga att tydas först när tiden är mogen...I symbios lever de förunderliga strandväxterna med hav och ljus, vind och luft, så som de alltid har gjort. Lever en tid, blomstrar och växer, avundsvärt trygga i det självklara att en dag också vissna och dö för att med osjälvisk kärlek kunna ge plats åt nytt liv och en ny förtrollande vacker ölandsvår...
torsdag 10 april 2014
Anns Tankar: Hur står det egentligen till med tryggheten fru Da...
Anns Tankar: Hur står det egentligen till med tryggheten fru Da...: Hej alla presumtiva läsare av min Blogg! Min intention är den att den som tar del av den här Bloggen ska bjudas på någonting innan hon...
tisdag 8 april 2014
Anns Tankar: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...
Anns Tankar: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...: Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till dagens högteknologiska välfä...
lördag 5 april 2014
Anns Tankar: Vi bär alla på ännu ouppfyllda önskningar och drömmar i våra hjärtan ...
Anns Tankar: Vi bär alla omkring på våra ouppfyllda drömmar och...: De allra flesta av oss har i barndomen byggt på roliga kojor som aldrig blev riktigt färdiga. Kvarglömd finns nog än i dag en och annan av d...
Vi bär alla omkring på våra ouppfyllda drömmar, livsmisslyckanden och genomlevda dagar av lycka....
De allra flesta av oss har i barndomen byggt på roliga kojor som aldrig blev riktigt färdiga. Kvarglömd finns nog än i dag en och annan av de där byggena som en gång föregicks av en livlig bild i huvudet, en förväntan på hur bra och roligt det skulle bli. Men små ivriga lite fumliga barnahänder tröttnar ibland rätt så fort och nya roliga påhitt pockar på och vill också bli verklighet.
Jag tänker att det med våra livsdrömmar, våra bilder i huvudet och våra förväntningar, blir som med våra ofärdiga kojor i barndomsskogen: de blir ibland med tiden oförverkligade och övergivna. Men lika roligt som det var att vara barn och kojbyggare, lika roligt kan det vara att drömma, bygga bilder i huvudet och känna förväntningar på händelser i vuxenlivet. Inte så sällan landar man i ett scenario som inte alls liknar det man önskat eller drömt om, men i det oväntade, i det oönskade kan en livssituation, jobb eller relation, ibland bli en fantastisk början på något nytt.
Det är drömmarna och förväntningarna som håller vår nyfikenhet vid liv, och det är de som får oss att fortsätta att se framåt mot vår framtid och nå nya livsmål. Därför är det viktigt att hålla våra önskningar vid liv och hålla ett stadigt tag om hoppet för att inte tappa det!
Vi är alla både drömmare och byggare i våra liv, somligt blir verkligt och färdigt, medan annat stannar vid att vara bara en dröm. Sådant är livet, och så är det sannolikt tänkt att det ska vara.
Vi bär alla omkring på våra misslyckanden och på våra ouppfyllda drömmar, och vi tränar varje dag på att försöka lyckas bättre nästa gång. Och fram till varje "nästa gång" är en ny och spännande väg att gå, kanske inte heller den utan möda.
Men som Karin Boye säger i en av sina bästa dikter ( I Rörelse) : "Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd."
Jag tänker att det med våra livsdrömmar, våra bilder i huvudet och våra förväntningar, blir som med våra ofärdiga kojor i barndomsskogen: de blir ibland med tiden oförverkligade och övergivna. Men lika roligt som det var att vara barn och kojbyggare, lika roligt kan det vara att drömma, bygga bilder i huvudet och känna förväntningar på händelser i vuxenlivet. Inte så sällan landar man i ett scenario som inte alls liknar det man önskat eller drömt om, men i det oväntade, i det oönskade kan en livssituation, jobb eller relation, ibland bli en fantastisk början på något nytt.
Det är drömmarna och förväntningarna som håller vår nyfikenhet vid liv, och det är de som får oss att fortsätta att se framåt mot vår framtid och nå nya livsmål. Därför är det viktigt att hålla våra önskningar vid liv och hålla ett stadigt tag om hoppet för att inte tappa det!
Vi är alla både drömmare och byggare i våra liv, somligt blir verkligt och färdigt, medan annat stannar vid att vara bara en dröm. Sådant är livet, och så är det sannolikt tänkt att det ska vara.
Vi bär alla omkring på våra misslyckanden och på våra ouppfyllda drömmar, och vi tränar varje dag på att försöka lyckas bättre nästa gång. Och fram till varje "nästa gång" är en ny och spännande väg att gå, kanske inte heller den utan möda.
Men som Karin Boye säger i en av sina bästa dikter ( I Rörelse) : "Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)