Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 4 maj 2014

Anns Tankar: " Så här med facit i hand", det var runt 40 som de...

Anns Tankar: " Så här med facit i hand", det var runt 40 som de...: Redan för så där tjugo år sedan, när jag var i fyrtioårsåldern, började min ämnesomsättning ( en funktion som jag för övrigt väldigt sällan ...

" Så här med facit i hand", det var runt 40 som det började hända saker med kroppen...

Redan för så där tjugo år sedan, när jag var i fyrtioårsåldern, började min ämnesomsättning ( en funktion som jag för övrigt väldigt sällan funderade över på den tiden) att skicka små, nästan omärkliga meddelanden om att densamma började bli ordentligt trött på att jobba 100%, så den hade nu lagt in om, och fått beviljat, 75%...  Men inte märkte jag något av det där inte... visst hade jag börjat få " lite svullen mage ", men det var ju förstås bara lite vanlig magkatarr resonerade jag. Och det faktum att jag uppgraderat min byxstorlek och att det börjat spänna lite både här och där, hade ju naturligtvis samma orsak...

Så jag mumsade på som vanligt för jag hade "minsann inga anlag för att bli tjock" det hävdade jag inför mig själv med en dåres envishet. Förnekelse eller ren dumhet kallas sånt...
Jag körde på med det koncept som jag trodde var vinnande: Att röra på sig varje dag minst en timma, och sedan äta lite gott igen med ostört samvete. Hur dum kan man vara egentligen ? Mycket, är mitt svar på den frågan om du frågar mig.

Ungefär vid den tiden som jag skulle fylla 50, hade midjan blivit än mer osynlig, och nästa skarpa meddelanden från ämnesomsättnings-kontoret löd: "Nej nu orkar vi förbaske mig inte mer... nu vill vi gå ner på halvtid...! Fattar du inget alls din dumskalle? Du kan ju inte hålla på att stoppa i dig  mer än du gör av med...!" Och på foton kunde jag nu börja se att jag liksom inte var mig lik längre. Vem var egentligen den där lilla rundlagda frodiga tanten med rejäla trivselringar runt magen, hon som satt där och såg pinsam ut...?

Nu har det gått tio år till och jag har äntligen förstått att allting har sin storhetstid och att det gäller också kroppen och dess funktioner. Man måste helt enkelt stanna upp och lyssna på sin kropp under hela livet. Det behöver kroppen och det är den värd! Och ju äldre man blir ju mer behöver man förstå den, så den kan  hjälpas på traven när den faktiskt börjar bli lite trött ibland.
Det är klart att man inte alltid kan ha samma klädstorlek när man kommer in i klimakteriet som när man var tjugofem, det är nog en minoritet av kvinnor förunnat. Lika självklart är det också att man ibland måste ta sig själv i örat och börja tänka både kvalitet och kvantitet när det gäller både mat -och motionsvanor. Och så är det ju så att kroppen faktiskt är gjord för att användas och röras på, den saken är helt klar.

Så jag säger som politiker och andra beslutsfattare brukar säga: " Så här med facit i hand"
borde jag ha lyssnat på min kropp och vad den hade att säga mig redan för tjugo år sedan.
Men varje ny dag i livet är en "ny dag på jobbet" i umgänget med sig själv, och det är aldrig för sent att göra om och göra rätt!