Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

tisdag 8 juli 2014

Anns Tankar: Varför är det lättare att hjälpa någon annan än si...

Anns Tankar: Varför är det lättare att hjälpa någon annan än si...: Vare sig man tror på Gud eller på Bibeln som ett historiskt- religiöst dokument, eller  bara som en litterär berättelse, så tror jag det svå...

Varför är det lättare att hjälpa någon annan än sig själv...?

Vare sig man tror på Gud eller på Bibeln som ett historiskt- religiöst dokument, eller  bara som en litterär berättelse, så tror jag det är svårt att inte fascineras av de tänkvärda citat som den innehåller. En del av dem är mångbottnade, svåra att förstå och kräver lite extra tankejobb. Andra talar direkt till både hjärta och förstånd, och budskapen är ofta förvånande lätta att överföra till vår tid och vårt samhälle.

I dag  funderar jag lite kring ett bibelcitat från Markusevangeliet:  " Andra har han hjälpt sig själv kan inte hjälpa".  Orden är de skriftlärdes och översteprästernas hånande av Jesus vid korsfästelsen.
Och jag frågar mig, när jag ser på mitt eget liv i backspegeln, varför är det så svårt att hjälpa sig själv?

Visst är det roligt och visst känns det meningsfullt att försöka vara en hygglig människa och efter bästa förmåga kunna ställa upp för någon annan med ett lyssnande öra, eller en hjälpande hand. Och visst är att se bort från sig själv och sina egna behov en ypperlig form av friskvård för alla. Men om man i grunden inte själv mår bra, har oläkta sår och obearbetade trauman, så finns risken att man som en slags självmedicinering "startar upp en hjälpverksamhet," ibland gränslös sådan, riktad mot allt och alla, för det känns bra att vara snäll, bli sedd och bekräftad. Och vi är många som har startat upp sådan här permanenta hjälpverksamheter...
Förbluffande ofta driver vi själva, och utan andras hjälp det här samaritarbetet, för då kan vi också kamma hem vinsten av att klara oss själva, få vara extra duktiga...

Det här kan utvecklas till ett beroende och kan fortsätta rulla på till det bär rakt in i den vägg som man alls inte ser, för man håller på och hjälper och hjälper... Men är det inte bra att vara hjälpsam och snäll skulle någon med fog kunna undra?
Av egen erfarenhet skulle jag då svara att visst är det så, men man måste också kunna hjälpa sig själv, och kunna ta emot hjälp av andra när man behöver det!

Men om man vänder ut och in på sig själv i tron att man gör livet lättare för någon annan, vilket inte sällan är en självöverskattning eller rent av en falsk föreställning, så slipper man stanna och lyssna till sitt eget illamående, ett illamående som man känner att man inte orkar se eller ta i tu med. För vem vet vad som händer då?  Kanske tappar jag kontrollen, mister min identitet som "syster duktig", eller kommer andra att uppleva mig som en svag looser...? Inget av de scenarierna innebär någon riksolycka utan är ofta bara hjärnspöken skapade av rädslor för att inte längre duga.

Det är inte farligt att minska ner på hjälpverksamheten, ta hand om sitt eget illamående och låta andra ta hand om sitt, sig själva och sitt eget välmående. Ibland behöver man faktiskt möta sig själv, öga mot öga i ett allvarligt samtal. Och ta ansvar för det livslånga arbete som det är att ta hand om sig själv med respekt och aktning, och inte glömma bort att man själv är av värde och betydelse i den här världen.
 För man måste också kunna hjälpa sig själv och inte bara alla andra...!