Anns Tankar: LIFE IS JUST PUZZLING...!

Anns Tankar: LIFE IS JUST PUZZLING...!: Ju äldre jag blir, desto tydligare tycker jag att livet liknar det där stora - verkligt stora pusslet. Och jag är alldeles övertygad om att ...

LIFE IS JUST PUZZLING...!

Ju äldre jag blir, desto tydligare tycker jag att livet liknar det där stora - verkligt stora pusslet. Och jag är alldeles övertygad om att vi alla, faktiskt av något större än vi själva, har tilldelats ett "pusselbitansvar," och genom det måste jobba för att det "lilla" i det större sammanhanget, blir så bra som våra förmågor möjligen kan göra det till.
Antagligen har vi fått ett visst antal pusselbitar att jobba med under livets gång. Skulle uppriktigt vilja säga, livens  gång, för jag tror inte att ett enda liv är nog för att nå våra mål som upplysta människor. Och faktum är att, innan år 325 e. Kristus, och före kyrkomötet i Nicaea, innehöll den kristna tron vad jag kan förstå, begreppet reinkarnation. Något som då "ströks", och över det kan man fundera mycket.  Men det här "pusselbitansvaret" är hur som helst inget lätt jobb, och ansträngningarna är nog precis så långt ifrån en "qick fix" som de ska vara.

Hur många gånger har man inte suttit där och kliat sig i huvudet över livet och tänkt: "Att det här förstår jag bara inte, och varför har det blivit så här...?" " Eller varför är livet så svårt och jobbigt just för mig...? "
Och vem är den som inte upplevt att " det där som skulle bli så bra, och som flöt på utan problem," plötsligt och utan synbar anledning blev helt fel, eller inte alls blev av.
Antagligen är det då man har slarvat med jobbet och inte orkat bry sig, inte varit tillräckligt uppmärksam. Det är fullt mänskligt. Och har man fattat att livspusslet är det arbete som pågår oavbrutet, just för att det måste, så vet man också att det funkar om man ger sig DEN på att hitta den röda tråden igen. Och jag tror att man då också kan fortsätta jobbet utifrån där man tappade bort sig. Och som alltid gäller: Göra om och göra rätt. Vissa uppgifter tror jag ändå är övermäktiga för oss, och jag tror att vi får jobba vidare med dem nästa gång, i nästa liv, i nästa klass...

Ibland möter man någon som inte verkar ha många pusselbitar eller byggstenar alls. Eller får vi möta människor som har hur många som helst. Då är det nog så finurligt uträknat att vi kan hjälpas åt genom att både ge och ta lärdomar från varandra.Och det hela kan bli som en byteshandel där vi lyssnar på våra medlevare och utbyter insikter, och det kan bli en bra hjälp på vägen fram emot kunskap och utveckling för alla parter.

Trots att livet ibland tippar över i både förvirring och kaos så tror jag att varje sten, varje blomma och varenda människa, och allt det andra, just nu, och i varje ögonblick, är på rätt plats. För i det gigantiska livspusslet är bitarna och vi med dem, i en ständig rörelse på vår väg framåt...

Och visst är livet både förbryllande och gåtfullt, precis som ett riktigt stort och bra pussel ska vara!

Anns Tankar: Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fatt...

Anns Tankar: Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fatt...: Att man själv med år och tid förändras det förstår man rent teoretiskt, men jag tycker att jag fortfarande ändå är mycket av den gamla Ann n...

Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fattat det här med affirmationer!

Att man själv med år och tid förändras det förstår man rent teoretiskt, men jag tycker att jag fortfarande ändå är mycket av den gamla Ann när jag ser mig i spegeln. Att jag ibland kan se skymten av både femåringen, tjugoåringen och alla andra genomlevda åldrar hos mig själv. Jag inser att den här upplevelsen inte har något med det yttre att göra, utan hänger ihop med något betydligt mer roligt och intressant. Visst ser jag rynkorna och hänget, och det där som är naturliga förändringar hos en 60-åring,  men det där spelar liksom ingen roll i det stora hela, ingen alls när jag tänker efter. För jag har kommit på att jag, liksom alla andra, har en oförstörbar skatt av bilder, känslor, minnen, erfarenheter och intryck sparade djupast därinne i mig, en skatt som jag kan gräva ur och använda mig av precis när som helst och jag kan stärka mig med den!

Jag har undrat varför jag har svårt att "känna igen" mina gamla vänner, släktingar och arbetskamrater som de är, och ser ut i dag. Får ofta bilder och föreställningar bakåt i tiden, från när vi var barn, eller i ungdomsåren. Inte så att jag upplever dem gamla eller att jag inte känner igen dem. De flesta är sig lika.  Men de gamla bilderna tar ofta vid och dominerar.
Och nu har äntligen polletten trillat ner. Naturligtvis ser hjärnan i gott samarbete med emotionerna till att flest antal lagrade bilder tar vid, vilket nog också förklarar varför starka känslominnen och intryck kopplade till dem stannar kvar och blir högst levande. Antagligen för att de en gång berörde så mycket och har stark energi.

Och tänk så många dagar som jag verkligen sett och umgåtts med gamla vänner och arbetskamrater. Fyllt mitt förråd i hjärnan med de bilderna, känslorna och intrycken som följde med dem. Många av de här personerna träffar jag numera tyvärr väldigt sällan, inte alls, eller kanske sorgligt nog aldrig mer. Naturligtvis har jag då också få, eller överhuvudtaget inga bilder alls av hur de nu ser ut eller framstår. Inte undra på att de gamla intrycken tar vid! För de är ju flest där uppe i hjärnkontorets lokaliteter. Det är likadant med äldre människor och närheten till de tidiga minnena:  - först in och sist ut ! De intryck man levt längst med, de tycks tar över.

Det här är nog inget nytt, men för mig blev plötsligt begreppet AFFIRMATION och kraften i den, fullt begriplig:
Det är bara att bombardera sig själv och världen med alla tänkbara POSITIVA bilder av önskvärda situationer och scenarier! Låta gamla upplevda stunder av sinnesro och lugn ta över oro och stress. Ta fram och damma av sig själv som den friska, starka välfungerande person  man en gång var, och låta den bilden dominera över sjukdomar, dysfunktioner och svagheter.

Se framför sig att varje ny dag blir rolig, händelserik och bra. Att oro som ligger och skaver försvinner och att bilden av " allt löser sig", färgrik och tydlig, tar över.
Varje dag smälta in i bilden som frisk, stark och med ett gott hjärta. Och med ett människovärde alldeles oberoende av rynkor, gråa hår eller annat som inte har ett dugg med den inre skatten att göra!
För flest bilder tar över, och jag har äntligen fattat på riktig, kraften i det här med Affirmationer!