Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 5 september 2014

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet: Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet Utbränd? Hur blir man det, och ...

torsdag 4 september 2014

Anns Tankar: Käre kusin, vad fick dig att lämna livet så ung......

Anns Tankar: Käre kusin, vad fick dig att lämna livet så ung......: " Försvunnen Vetlandayngling funnen drunknad..." Käre kusin Kenneth! Jag vill skriva några rader till dig där du nu är och jag...

Käre kusin, vad fick dig att lämna livet så ung...?

" Försvunnen Vetlandayngling funnen drunknad..."

Käre kusin Kenneth!

Jag vill skriva några rader till dig där du nu är och jag är alldeles säker på att du finns där ovan regnbågen på den ljusaste av platser, och förstås är du omgiven av alla dem du älskade och höll av i livet.
Undrar om du minns mig för det är så väldigt länge sedan vi sågs. Jag minns dig, om än lite dunkelt, från trädgården hos min farmor Hilda, som var din mormor. Har en minnesbild av att du kom ut från farmors stora fina hus, stannade till och hälsade på mig så vänligt, men lite lågmält och ganska tyst. Jag var tre år och cyklade omkring med min hund Centhy i en liten cykelkorg på min lilla trehjuling. Kanske minns du mig. Det här är det enda klara minne jag har av dig Kenneth, och jag kan tyvärr inte komma i håg ditt ansikte och det är lite sorgligt. Men att det var något allvarligt och lite ledset över dig, det kände jag då, och det kan jag känna än i dag.

Till farmors hus stod dörren öppen och jag kunde känna doften av nymålade köksluckor, nykokt kaffe och härliga mandelkubb. Det var den sista gången som jag såg dig Kenneth. Du var bara nitton år och bara en tid senare skulle du en vacker sommardag för sista gången gå ut från det hus där du bodde och växte upp, på farmors övervåning. För sista gången skulle du ta din cykel, försvinna och göra det du hade bestämt dig för att göra ..

Länge var du ett gulnat tidningsurklipp i en byrålåda som kändes sorgligt och lite mystiskt att ta i. När jag blev äldre berättade mamma vad som hänt dig, om sorgen, saknaden och alla "VARFÖR" du lämnade efter dig. Jag blev starkt påverkad av ditt livsöde och tyckte så synd om din familj.Men mest tänkte jag på hur olycklig och förtvivlad du själv måste ha varit. Du var farmors första barnbarn, och sorgen över din död förändrade henne livslångt.

Käre Kenneth, jag har under alla år tänkt på dig då och då och undrat över hur ditt liv hade blivit om du inte hade hittats av din morbror drunknad där i en liten insjö. Och varför du, så ung inte orkade att fortsätta leva. Den frågan kan bara du svara på.
I år skulle du ha varit 76 år om du hade levat, du blev bara nitton. Men du min kusin, HAR en gång levat till stor glädje för många människor i din närhet. Och med min minnesbild från nu länge sedan vill jag hedra dig och lysa ljus och kärlek över ditt liv.

Framför mig ser jag det enda foto av dig som jag har. Du är kanske i tolvårsåldern, du ler lite blygt mot kameran och ingen vet, eller kan ana, att du bara några år senare, av en orsak i dunkel dold, skulle välja att lämna den här världen alldeles för tidigt.

Din kusin
Ann

Mina tankar går till alla dem som varje dag, varje år tar sina liv världen över. Tänker på de lidanden de smärtor och det mörker, som kan ha föregått det slutliga, definitiva steget bort mot tystnaden. Frid över dem alla och deras minnen. Låt oss alla ha modet och den goda viljan att hjälpa varandra till att få det liv vi var och en vill ha och orkar leva.

" Det är lätt att tro att den som begår självmord inte älskade livet,
 men mer sannolikt att den människan inte älskade sig själv".

Ann


måndag 1 september 2014

Anns Tankar: Blir alltid lite nervös när filmen drar ihop sig t...

Anns Tankar: Blir alltid lite nervös när filmen drar ihop sig t...: Det är med mig som alla andra, jag är min historia och jag är det som jag erfaret av livet hittills. Inte mycket av det som händer i tillvar...

Blir alltid lite nervös när filmen drar ihop sig till en " happy ending"...

Det är med mig som alla andra, jag är min historia och jag är det som jag erfaret av livet hittills. Inte mycket av det som händer i tillvaron rinner av en eller låter bli att sätta sina spår. Ett faktum som lämnar plats för både plus och minus, regn och solsken, lärdomar eller bakläxor.
Som tur är så tycks ändå de positiva händelserna i allmänhet ha större kraft och starkare energier än det där som var tråkigt, mycket tråkigt, eller till och med vidrigt och hemskt.

Så är det ju också med färgerna, de ljusa ser man i de flesta sammanhang först och lättast, så är det i alla fall för mig. Likadant är det med människor och djur, jag dras lätt och helst till sådana som har som ett alldeles särskilt ljus omkring sig. Deras vänlighet är liksom inte av den här världen,och de här människorna och djuren sticker ut och gör varje dag skillnad i andras liv.

Mina upplevda sorger och ledsamheter bär jag naturligtvis med mig, på gott och ont, för det har jag lärt mig att det är. Men det allra svåraste som ligger gömt djupast där inne i ruinerna av min lilla barnkammare, det kan poppa upp och visa sig vid de mest oväntade tillfällen i form av en stämning, en till synes obefogad rädsla, eller en växande oro.

Just så kan det vara med min känsla inför dagar då livet är bra, lugnt och bekymmerslöst. Sådana dagar kan jag lätt börja bli lite omotiverat nervös och få lite oro i kroppen. Ännu konstigare kan det tyckas vara, att när livet är så där alldeles särskilt roligt och  tryggt, och när man står där med båda fötterna i ren lycka, då börjar sådana som jag att ana ugglor i mossen...


Och så är det där med min ambivalens inför " happy endings" i filmer jag ser. När andra börjar gilla läget och vrider sina händer inför det lyckliga slutet då tänker jag desillusionerat, och fast jag inte vill, att det där kan aldrig hålla eller bestå, det händer nog något ledsamt. För mig kan det kännas för bra helt enkelt, för bra för att var sant.
Jag vet att det kanske låter både negativt och knasigt. Jag håller med om det, det är knasigt och dumt. Och på det här har jag tänkt mycket och försökt klura ut varför det blev så här för mig, en gång för länge sedan...

Min teori är den, att för barn som i uppväxten lever i bråk och otrygghet blir det så småningom normaltillståndet och förväntningar i det dagliga livet präglas av det. Korta stunder av motsatta tillstånd är undantag och man anar genast att så här bra får det inte vara länge. Tyvärr sitter den här irrationella föreställningen djupt och många med mig har nog upplevt det här.

Men vad kan man göra åt det här? Mitt enda svar på det är: SUDDA, SUDDA, SUDDA! Försöka utplåna de här svarta fläckarna i hjärnan - affirmera och visualisera ett stort suddgummi som jobbar på! Och så BOMBARDERA sig själv, ofta och gärna, med roligheter, ljusa färger, glädje och allt det som är positivt och tryggt och bra! Det hjälper faktiskt.
: