söndag 19 oktober 2014

HINNER VI VERKLIGEN MED ATT TÄNKA PÅ VAD VI EGENTLIGEN VILL GÖRA MED VÅRA LIV?

Jag ställer mig frågan: Har vi människor egentligen blivit ytligare och har vi verkligen fått en grundare samhällskultur ? Utan någon dokumenterad forskning är det naturligtvis svårt att få ett riktigt bra svar på den frågan. Men jag svarar ändå ja utifrån vad jag tror, men inte säkert vet.

Jag tror nämligen att det ligger i den mänskliga naturen att vilja ta för sig av livet medan det pågår, och det beror nog på en alldeles naturlig nyfikenhet. Och vårt moderna samhälle med alla sina valmöjligheter, det nästan oändliga utbudet av prylar, och alla dessa möjligheter till upplevelser och äventyr, har gjort livets smörgåsbord betydligt större och mer frestande än det som var i det gamla bondesamhället, och större än det livets smörgåsbord som det såg ut för bara tjugo år sedan.

Så för den som vill, och de vill nog de allra flesta av oss, ta för sig av det här utbudet och äta sig igenom allt, så kan varje smakbit rimligtvis inte bli någon djupare upplevelse. För hur många orkar egentligen stanna upp och fördjupa sig i saker och ting och ta av sin dyrbara tid, när det ständigt finns så mycket annat som väntar bakom nästa knut och vill bli upptäckt? Men blir vi då smartare eller bättre rustade, mer utvecklade som människor av den här livsstilen? Jag tror inte vi blir vare sig det ena eller andra, eller ens motsatsen. Men att vi blir mer och mer stressade, splittrade och frustrerade,   och mindre harmoniska och balanserade till kropp och själ, det är jag ganska säker på. Och om det har någonting med utveckling eller smarthet att göra det tycket jag att vi var och en ska fråga oss..

Och så kan man nog inte bortse  från det att det i dag finns ett lurigt inbyggt åldrande i det mesta, och att bäst före datumet inte är särskilt långt framstämplat vare sig det gäller kläder, tankar och uppfattningar, trender eller annat. Det som nyss var "inne" och intressant och värt att lägga sin tid på blir förvånansvärt fort "ute" och tråkigt för att det oavbrutet och i en jämn ström produceras nytt. Och summan av det här blir ju oundvikligen den att det riskerar att gå inflation i livet självt. För "mycket vill naturligtvis ha mer", och i konsumtionssamhället finns det alltid något nytt som kanske smakar bättre, ser bättre ut eller känns häftigare.

Men hur övermätta vi än blir och hur ytligt vi än förhåller oss till saker och ting, till relationer, till hela tillvaron, så kan man inte moralisera över det, åtminstone inte för någon annans räkning, för  var och en är ändå sin egen lyckas smed och måste få göra som den vill. Men man kan undra lite över vad ytligheten  egentligen gör med oss och vad vi själva gör av den korta livstid vi faktiskt har att använda oss av.
Vad vill vi egentligen ha ut av livet, och vad är egentligen viktigt ? Har vi samma behov som våra förfäder, som bondesamhällets människor, eller har vi  kanske skapat nya behov? Ja, det tror jag definitivt att vi med god hjälp av det materiella konsumtionssamhället har gjort. Men det finns absolut en hel del viktiga och grundläggande behov som vi oavsett allt annat har gemensamt med människor i alla tider. Och de behoven, som till exempel, kärlek, trygghet och den inre närheten till sig själv och andra, kan nog mer sällan de ytliga snabba upplevelserna tillgodose.

Visst måste vi få vara lite ytliga ibland det är klart, för allt som är ytligt är inte fel. Men kanske ska vi ändå ta oss lite tid att fundera över vad man under sitt värdefulla liv vill lägga tyngdpunkten på, sätta högre än annat och prioritera, för livet är inte evigt som utbudet av prylar och upplevelser tycks vara. Och ju ytligare tillvaron tenderar att bli desto mer tror åtminstone jag, att jag behöver tänka på om jag vill fortsätta hetsäta av livets smörgåsbord eller ägna mer tid åt det som ger mer djupare, meningsfulla och bestående upplevelser i tillvaron.

söndag 12 oktober 2014

Anns Tankar: DEN SVÅRA KONSTEN ATT, UTAN DET YTTRE, TYCKA OM S...

Anns Tankar: DEN SVÅRA KONSTEN ATT, UTAN DET YTTRE, TYCKA OM S...: Jag tillhör en generation som i barndomen, både där där hemma och ute i samhället, fick höra att det var fel och egoistiskt att tycka om si...

DEN SVÅRA KONSTEN ATT, UTAN DET YTTRE, TYCKA OM SIG SJÄLV PÅ RIKTIGT ...

Jag tillhör en generation som i barndomen, både där där hemma och ute i samhället, fick höra att
det var fel och egoistiskt att tycka om sig själv. Då riskerade man att bli " mallig" och i värsta fall bestående egenkär. Det var fult att skryta med sig själv och sina eventuella förtjänster eller framhålla bra egenskaper. Den här uppfattningen var ett arv buret under många generationer och våra föräldrar, deras föräldrar, och andra längre bakåt hade, de allra flesta av dem troligtvis utan några djupare reflektioner, antagit den här värderingen och som med mycket annat så blev den småningom en "sanning".

Vi har alla olika grader av medfödd sårbarhet och styrkor och tillsammans med livets erfarenheter börjar vi först i nedre tonåren skapa vår självbild. De där åren upplevde jag som jobbiga och min självbild var då ett ganska mörkt och bräckligt bygge. Visst tyckte jag att jag var " duktig" ibland men kände ofta att man skulle akta sig för att verka "mallig ". Hos de barn vars föräldrar var kloka och självständiga nog att ge sina barn beröm och uppmuntran utan ängslan för att avvika från normen och göra "fel", växte naturligtvis självförtroende och självkänsla på ett sunt och naturligt sätt och den tidiga självbildens färg och glans fick nog en värdefull beständighet.

Men föräldrar är människor, också de med olika erfarenheter och förutsättningar att vara just goda och medvetna föräldrar. De allra flesta gör så gott de kan och spelar med de instrument de har till sitt förfogande. Så har det nog alltid varit, så var det i min barndom, och så är det  sannolikt också för dagens föräldrar.

För mig har det tagit många år att förstå att det är O.K att tycka om sig själv och faktiskt tillåta sig att vara stolt över sitt liv och en del av sina egenskaper, Och numera vet jag att hur viktigt det är att gilla sig själv och att det INTE är detsamma som att vara självisk eller egenkär. Men att älska sig själv som den skapade varelse man är och låta kärleken få tillträde till det innersta, till den kärna som är jag och ingen annan, är en svårare uppgift tycker jag. Jag har teorin helt klar för mig och jag tycker i princip att jag, liksom alla andra, är värd att älskas, men det är praktiken av självrespekten som blir det svåra för mig. Jag vet att många andra människor har samma problem och att det faktiskt kan hindra en att leva livet fullt ut. Det är dumt och hindrande tycker jag.

Det svåra är att hålla tvivel och osäkerhet på avstånd, särskilt om de här känslorna fanns med då den första självbilden tog form. Men mycket kärlek och trygghet kan faktiskt restaurera en negativ och färglös självbild och det går att, även på äldre dar inleda ett sunt kärleksförhållande till sig själv. Då blir också det lättare att älska andra utan att bortse från sig själv och sitt eget värde i relationer.

 Det ligger nog en fara i att tro att man genom snygga kläder och fina saker att omge sig med, blir mer värdefull och älskansvärd  i både egna och andras ögon. Att vi skaffar oss ett yttre självförtroende som oftast har väldigt lite att göra med den mer bestående  inre självkänslan och självkännedomen. Självbilden riskerar då att bli beroende av det yttre, och ändras i takt med de skiftande yttre förutsättningarna. I värsta fall kan vi utveckla ett tvång,  ett missbruk, som gör att vi måste fortsätta "förbättra" oss själva på ytan. Det är nog ingen slump att så många människor i dag tränar mycket och ofta för att få en perfekt kropp " värd att älskas". Det är självklart nyttigt att sköta sin kropp genom träning och motion och genom att ta väl hand om sig själv. Men det är viktigare att kunna tycka om sig själv även utan den perfekt uppbyggda kroppen och den häftigaste outfiten.
För det finns en inre oförstörbar kärna, som är " jag" och inte egot, och som är värd att älskas oberoende av allt annat!