Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

torsdag 27 november 2014

ÄR DET EN SVAGHET I EGO -SAMHÄLLET ATT TRO PÅ EN HÖGRE MAKT?

Jag kan ibland tydligt märka att det i vissa kretsar faktiskt fortfarande är lite skumt, lite töntigt och snudd på ett svaghetstecken att ha en tro på en högre kraft. Och har man då modet att faktiskt stå för sin tro, vare sig den är kristen eller har sin källa i en annan trosuppfattning, så händer det att människor ibland plötsligt blir lite besvärade, börjar skruva på sig och gärna byter samtalsämne.
Och rent allmänt kan jag tycka att vi faktiskt blivit lite rädda för allvaret och för att i våra vardagssamtal komma alltför nära de djupa, men ändå så allmängiltiga livsfrågorna.

En del människor tystnar och ler lite överseende när det kommer till trosfrågor. Andra börjar gärna motargumentera och inte sällan med argument som: "Hur kan man tro på en Gud när världen ser ut som den gör?" Eller: " Jag tycker det räcker med att tro på sig själv." Jag köper utan problem sådana här argument  i diskussioner för det håller min egen tro levande och dynamisk.  Och jag vill aldrig förlora respekten för någon annans tro eller uppfattning, och välkomnar  sådana samtal som fortsätter att utmana mina egna tankar och föreställningar.Och jag önskar att fler människor ville utveckla sina invändningar och ståndpunkter i en bra diskussion. Men det jag beklagar är de attityder som ibland är ett illa dolt förakt för, och ett förminskande av, en annans människas val av religiös tro.

Ett bra samhälle är för mig ett samhälle där det offentliga rummet har högt i taket och en syrerik och tillåtande atmosfär. Ingen ska någonsin behöva skämmas för, eller dölja något så respektingivande som sitt val av tro eller existentiell åsikt! Åt var och en den självklara rätten att få hämta sin tro och tillit var helst ifrån den vill!

Men varför är det fortfarande, i vissa kretsar, lite "töntigt" och "gammeldags" att tro på en Gud? En gammal och seglivad föreställning är att kristna människor är tråkiga, alltför präktiga och lever tråkiga och begränsade liv. Själv tror jag och alldeles säkert många med mig, på den Gud som är kärlek, glädje och tolerans, och som säkert vill att vi ska se till att ha det riktigt roligt och färgrikt under vår stund på jorden.

Men påverkas då synen på religiös tro av den nya ego- kulturen i samhället?  Självklart kan den göra det tror jag, eftersom våra idealbilder också inverkar på vår människosyn och på våra definitioner av vad som är våra styrkor och svagheter.



Det har blivit accepterat, att mata egot med självbeundran och att vara narcissistisk är numera inte alltid något negativt. Man ska framför allt vara STARK, visa sig självständig och helst klara allt, kunna allt, vara bäst och gärna vara oberoende. Och det här går naturligtvis inte särskilt bra i hop med föreställningen om att det utanför oss själva, i det utomjordiska, kan finnas något eller någon som har en övergripande kraft och som faktiskt är större än vi människor.

För mig ligger det ingen som helst motsättning  mellan att tro på Gud eller någon annan högre kraftkälla, och att vara  stark och självständig, tro på sig själv och sina egna förmågor. Jag tror för min del att jag är INORDNAD, inte underordnad, något större, mer välordnat och intelligent än mig själv. Att jag och allt det andra levande ingår i ett större sammanhang, en livsplan, om vilken jag varken kan, behöva veta eller förstå allt.

Och jag kan aldrig tycka att det är en svaghet, eller brist på självständighet, att känna tillit till en större kraft än den bortom min egen...!

onsdag 12 november 2014

Anns Tankar: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?

Anns Tankar: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?: " Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar" säger Linus -Ida om Astrid Lindgrens Madicken.  Det där citatet skulle kunna ...

SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?

" Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar" säger Linus -Ida om Astrid Lindgrens Madicken.  Det där citatet skulle kunna gälla mig själv, med den lilla skillnaden att Madickens roliga och fantasifulla infall var sprungna ur en ung och snabbtänkt hjärna.
Men infall får jag ändå, både ofta och gärna, och i dag vill jag prata om hur jag ser roliga likheter mellan en del skrivtecken och oss människor.

Visst har väl ni också en del UTROPSTECKEN i er bekantskapskrets? Såna människor som HÖRS, och som får andra att stanna upp, genom att dom ofta och alldeles självklart höjer rösten och kan brista ut i : " Men varför har ni inte TÄNKT på det !", eller " NU tycker jag det är läge att vi skålar för födelsedagsbarnet! Dom här typiska UTROPSTECKENMÄNNISKORNA är för mig såna som sällan drar sig undan eller ställer sig i bakre ledet i sociala sammanhang. Dom är alltid tydliga, med allt vad det kan innebära för den som är mottagare av en tydlighet. Dom är ibland värdefulla som sociala isbrytare i sällskap, och är inte sällan garanter för att ett händelseförlopp går framåt. Men kan ibland ha lite svårt för att lyssna på andra, då dom allt för lätt halkar in på nästa UTROP.

Och så har vi då vännerna inom kategorin KOMMATECKEN. Och här handlar det om dom som kan framstå som ganska "små," som inte gör så mycket väsen av sig, men som när dom väl är på plats, när dom väl sätter ner foten och agerar, gör det  med ett KOMMATECKENS tydlighet och gör då verklig skillnad.  För när dom väl sagt sitt, ofta vid precis rätt tillfälle, så blir det redan sagda   tydligare och mer pregrant. Precis på samma sätt som KOMMATECKNET gör skillnad i språket!

Så får man inte glömma gruppen FRÅGETECKEN. Dom här människorna verkar vara lite osäkra på sig själva, ibland intill förvirring faktiskt. Det tycker jag är synd, för jag har märkt att FRÅGETECKENMÄNNISKOR ofta bär på mycket kunskaper och klokheter. Men alldeles för ofta så står dom där i sociala sammanhang blyga och osäkra, precis som levande frågetecken och detta alldeles i onödan. Då vill man bara dra igång FRÅGETECKENMÄNNISKORNA, stärka dom, och lyssna på allt det som dom ofta har att säga. Ropa heja på och stå på er ni blyga, och så onödigt osäkra FRÅGETECKENVÄNNER!

Den slutliga gruppen blir förstås dom i gänget PUNKT. För mig är PUNKTMÄNNISKOR såna som är bra på att i rättan tid avsluta både intressanta diskussioner och tråkiga meningslösa samtal, gör det dessutom med finess och stil, och utan att nån behöver känna sig avbruten eller överkörd. Dom tycks ha en medfödd tyngd i sina ord och vet ofta precis hur mycket som behöver sägas. Och så har jag med en viss beundran lagt märke till att dom till skillnad mot mig själv har gåvan att kunna se helt osentimentalt på det förgångna, och sätta punkten precis där den ska vara, nämligen när"meningen" faktiskt är slut...,

Själv har jag alltid haft svårt med mina KOMMATECKEN, vet sällan om, och när, jag ska portionera ut dom, Och jag är en ständig återfallsförbrytare i onödig kommatering, det vet jag. Men annars är  jag nog mest lik ett ganska förvirrat FRÅGETECKEN som aldrig tycks komma till punkt...