torsdag 24 december 2015
Anns Andrum: KANSKE SNÖN HAR TAGIT LEDIGT FÖR ATT VI NU MÅSTE J...
Anns Andrum: KANSKE SNÖN HAR TAGIT LEDIGT FÖR ATT VI NU MÅSTE J...: Naturligtvis blev det som det brukar bli, en julaftonspromenad i skogen tillsammans med familjen. Med en stadig julfrukost i magen kändes ...
KANSKE SNÖN HAR TAGIT LEDIGT FÖR ATT VI NU MÅSTE JOBBA PÅ ATT SKAPA LJUS I OSS SJÄLVA...?
Naturligtvis blev det som det brukar bli, en nyårspromenad i skogen tillsammans med maken.
Med en stadig nyårsbrunch i magen kändes det trots saknaden efter snön och det särskilda ljuset, som vanligt en härlig stund i naturens snälla läkerum.
Medan jag gick där på den mjuka stigen så tänkte jag på hur bra det är för mig är att regelbundet ha en stund av meditation och kontemplation För dem som ännu inte praktiserat det här och som kanske tycker det verkar underligt eller till och med mysko, så kan jag säga att meditation inte är det minsta konstigt att ägna sig åt. Och förresten en promenad i skogen är verkligen en bra meditation. Då är det tycker jag, desto mer onaturligt att fortsätt att springa runt i ekorrhjulet och aldrig kunna hitta lugnet, att inte vara i samtal med sig själv därinne i det inre rummet. Det är om något, övernaturligt och smått surrealistiskt!
Jag håller mig inte med några mantran och jag krånglar inte till det hela för det funkar inte för mig, utan jag brukar samlar ihop mig i ett TACK för allt jag har att vara tacksam för. Och så tackar jag numera, efter att ha förstått att prövningar ger lärdomar och utveckling om man är öppen för det, för de svårigheter jag tagit mig igenom.
Så brukar jag avsluta med en BÖN och ber om det jag tror att jag behöver för att bättre klara av att vara en hygglig människa och för att få ett bra liv i samklang med andra.
Då och då saknar jag som andra verktyg, kraft eller ork, eller till och med motivation att se det ljusa, lösa problem och ta mig vidare i tillvaron. Såna gånger ber jag att få utöka min verktygslåda och vädjar då helt enkelt om hjälp med det jag just då inte klarar av.
Varje gång jag får den där hjälpen, då eller senare och ibland på ett helt oväntat sätt och från ett oanat håll, så är min TACKSAMHET stor och då uttrycker jag den. Och jag är glad för att kunna känna så.
Under de senaste dagarna har jag flera gånger under mina meditationsstunder fått till mig budskap ( i form av tankar i huvudet som så tydligt inte är mina egna.) Det här är heller inget konstigt, för under meditation vilar det ofta överskattade förnuftet, och lämnar då plats för intuition och kontakt med det Högre Jaget, den fantastiska kunskapsbank av de samlade erfarenheter som vi faktiskt alla har tillgång till.
Lärdomen var följande: "Det blå ljuset är gott och hittar alltid rätt. Det som är gott hittar alltid rätt!"
Det här stärker mig eftersom jag ofta använder det blå mjuka ljuset vid healing och meditation. Och så kan vi ju vara säkra på att t.ex goda tankar och gärningar hittar rätt...
Och så tänker jag när jag i nyårskvällen efter en härlig dag nu ser ut genom fönstret mot mörkret och förstås saknar den vita snön, att det här på flera sätt nog har sin mening det också. För det är kanske dags att vi var och en i den här oroliga världen börja jobba på att skapa ljus i oss själva, och genom att vara hyggliga och godhjärtade också skapa ljus i varandra och genom fred och försoning göra världen ljusare.
För i min förställningsvärld är just ljuset, i en mer överförd mening, det som dyker upp när vi i vår vardag ägnar oss åt motsatserna till elakhet, avundsjuka och förminskande av andra...!
Här en gammal fin bild på min dotter Johanna i juletid.
Med en stadig nyårsbrunch i magen kändes det trots saknaden efter snön och det särskilda ljuset, som vanligt en härlig stund i naturens snälla läkerum.
Medan jag gick där på den mjuka stigen så tänkte jag på hur bra det är för mig är att regelbundet ha en stund av meditation och kontemplation För dem som ännu inte praktiserat det här och som kanske tycker det verkar underligt eller till och med mysko, så kan jag säga att meditation inte är det minsta konstigt att ägna sig åt. Och förresten en promenad i skogen är verkligen en bra meditation. Då är det tycker jag, desto mer onaturligt att fortsätt att springa runt i ekorrhjulet och aldrig kunna hitta lugnet, att inte vara i samtal med sig själv därinne i det inre rummet. Det är om något, övernaturligt och smått surrealistiskt!
Jag håller mig inte med några mantran och jag krånglar inte till det hela för det funkar inte för mig, utan jag brukar samlar ihop mig i ett TACK för allt jag har att vara tacksam för. Och så tackar jag numera, efter att ha förstått att prövningar ger lärdomar och utveckling om man är öppen för det, för de svårigheter jag tagit mig igenom.
Så brukar jag avsluta med en BÖN och ber om det jag tror att jag behöver för att bättre klara av att vara en hygglig människa och för att få ett bra liv i samklang med andra.
Då och då saknar jag som andra verktyg, kraft eller ork, eller till och med motivation att se det ljusa, lösa problem och ta mig vidare i tillvaron. Såna gånger ber jag att få utöka min verktygslåda och vädjar då helt enkelt om hjälp med det jag just då inte klarar av.
Varje gång jag får den där hjälpen, då eller senare och ibland på ett helt oväntat sätt och från ett oanat håll, så är min TACKSAMHET stor och då uttrycker jag den. Och jag är glad för att kunna känna så.
Under de senaste dagarna har jag flera gånger under mina meditationsstunder fått till mig budskap ( i form av tankar i huvudet som så tydligt inte är mina egna.) Det här är heller inget konstigt, för under meditation vilar det ofta överskattade förnuftet, och lämnar då plats för intuition och kontakt med det Högre Jaget, den fantastiska kunskapsbank av de samlade erfarenheter som vi faktiskt alla har tillgång till.
Lärdomen var följande: "Det blå ljuset är gott och hittar alltid rätt. Det som är gott hittar alltid rätt!"
Det här stärker mig eftersom jag ofta använder det blå mjuka ljuset vid healing och meditation. Och så kan vi ju vara säkra på att t.ex goda tankar och gärningar hittar rätt...
Och så tänker jag när jag i nyårskvällen efter en härlig dag nu ser ut genom fönstret mot mörkret och förstås saknar den vita snön, att det här på flera sätt nog har sin mening det också. För det är kanske dags att vi var och en i den här oroliga världen börja jobba på att skapa ljus i oss själva, och genom att vara hyggliga och godhjärtade också skapa ljus i varandra och genom fred och försoning göra världen ljusare.
För i min förställningsvärld är just ljuset, i en mer överförd mening, det som dyker upp när vi i vår vardag ägnar oss åt motsatserna till elakhet, avundsjuka och förminskande av andra...!
Här en gammal fin bild på min dotter Johanna i juletid.
lördag 5 december 2015
Anns Andrum: DEN KAMP SOM UTSPELAR SIG I GRYNINGEN...
Anns Andrum: DEN KAMP SOM UTSPELAR SIG I GRYNINGEN...: Är han möjligen bekant? Jag skulle nästan tro det... Min magkänsla säger mig att de flesta av oss haft det tvivelaktiga nöjet av hans besök....
DEN KAMP SOM UTSPELAR SIG I GRYNINGEN...
Är han möjligen bekant? Jag skulle nästan tro det... Min magkänsla säger mig att de flesta av oss haft det tvivelaktiga nöjet av hans besök. Jag här får jag reservera mig för eventuella angrepp från ivriga feminister, men den här personen känns i alla fall för mig som en han, inte som en hon, eller inte ens som ett könsneutralt det eller en hen, så är det bara!
Vem är den som inte mitt i värsta Bergmandemontimmen, plötsligt känt sig så där oförklarligt, obehagligt och onödigt vaken? Men bara så vaken att man preeciiis med ena ögat kan se att klockan så där nästan lite scoutkäckt visar på 04.00, vilket sällan är någon angenäm upplevelse när man vet att man 06.00 måste gå upp och möta verkligheten...
Ja, han är ingen vidare trevlig kille han den där gryningsdemonen, men han är raffinerad och han går då grundligt tillväga det måste man säga. Han gör helt enkelt ett bra jobb inom sitt område, det kan ingen ta ifrån honom, om man ser det rent objektivt alltså. Och så här brukar han jobba när han är hos mig:
Han brukar börja med att, minsann inte särskilt försiktigt, starta upp de allra flesta av hjärnkontorets fungerande avdelningar (vilka hos mig numera inte är särskilt många) så där spar han lite tid faktiskt. Och när han så denna tidiga timma och till ingen som helst nytta startat upp min knopp, så låter han kroppen sova vidare i sitt hav av bly, illmarig som han är. Man är liksom vaken men ändå inte, för man kommer inte på tanken att ta sig upp ur sängen, i denna stund, i denna jämmerdal, fast man lindrigt talat inte gillar läget!
Och det är DÅ som tankarna börjar flyga åt de mest omöjliga orimliga håll. Men mest far de runt faktiskt. Och efter en stund börjar man ( i det här fallet, jag) seriöst spekulera över den möjligheten att hjärnan börjar brinna, för så hett, typ 95 grader, känns det då där uppe i huvudkontoret!
Men det brukar inte bli någon brand i knoppen, det är nog bara idealtemperaturen för lätt maniskt, meningslöst tankearbete nattetid, har jag förstått.
Det här brukar inte gryningsdemonen ha några som helst problem med, för han är minst av allt finkänslig, det har jag märkt. Och det är precis här som han tveklöst och utan att blinka brukar servera mig nästa uppgift, som ibland kan innebära en liten retroperspektiv filmförevisning... Och jag vill påstå att det här killen är ett kreativt geni och han har ett jädrans sinne för effekter, det går det ändå inte att sticka under någon som helst stol med!
I den här filmen brukar mina tillkortakommanden och diverse pinsamheter från det senaste dygnet framstå med all önskvärd tydlighet i huvudet på mig...
Jag vet inte hur det brukar vara för andra men för mig brukar den här filmen vara rätt så lång, antagligen för att det mera sällan saknas manusunderlag...
Det kan ibland bli rätt så plågsamt pinsamt att så där i gryningen bli klar över hur urbota dumt man inte sällan bär sig åt. Och faktum är att att det inte är helt lätt att uppfatta och tugga i sig underhållningsvärdet i sina klavertramp så där kring soluppgången när man ännu inte har alla sina hästar hemma rent mentalt och ligger där så yrvaken,vapenlös och och utlämnad
Och så kommer ångesten och örfilar upp en och man ligger där och svettas och vrider sig som om man hade skrivit på ett rotationsavtal och lakanet blir till ett enda snörp. Då brukar han, som det inte vore nog med galenskaper, och som den lille djävul han är slå till med att ge mig några små problemlösningsuppgifter innan han äntligen ger sig iväg.
Oftast brukar jag då, helt onödigt, hinna bränna en hel del dyrbar energi på sånt som jag varken kan lösa, eller allra minst behöver, lösa. Och jag kan säga att några större kreativa genombrott brukar jag sällan ha i de här knasiga sammanhangen.
Här är några roliga exempel på vad gryningsdemonen brukar tycka att jag kan fundera lite på, typ :
- Hur löser man växthuseffektens skadeverkningar, ( globalt alltså...)
- Hur skulle grannen lättast kunna bygga om sin garageuppfart för att lättare komma in med sin bil? (Och HUR angeläget är den lösningen för mig - egentligen...?)
- Hur skulle man kunna konstruera en bra kam till reumatiker...? Och så vidare i samma tokstil.
Och så precis när han äntligen dragit den här envisa sömnförstöraren, den illbattingen, så händer förstås det att väckarklockan vrålpiper utan den minsta skam och det är då bara att svinga bena över sängkanten och strama upp sin halvsovande kropp, inklusive knopp, "famna dagen" se glad ut och hoppas på att han dröjer med nästa besök den lille gryningsdemonen!
Vem är den som inte mitt i värsta Bergmandemontimmen, plötsligt känt sig så där oförklarligt, obehagligt och onödigt vaken? Men bara så vaken att man preeciiis med ena ögat kan se att klockan så där nästan lite scoutkäckt visar på 04.00, vilket sällan är någon angenäm upplevelse när man vet att man 06.00 måste gå upp och möta verkligheten...
Ja, han är ingen vidare trevlig kille han den där gryningsdemonen, men han är raffinerad och han går då grundligt tillväga det måste man säga. Han gör helt enkelt ett bra jobb inom sitt område, det kan ingen ta ifrån honom, om man ser det rent objektivt alltså. Och så här brukar han jobba när han är hos mig:
Han brukar börja med att, minsann inte särskilt försiktigt, starta upp de allra flesta av hjärnkontorets fungerande avdelningar (vilka hos mig numera inte är särskilt många) så där spar han lite tid faktiskt. Och när han så denna tidiga timma och till ingen som helst nytta startat upp min knopp, så låter han kroppen sova vidare i sitt hav av bly, illmarig som han är. Man är liksom vaken men ändå inte, för man kommer inte på tanken att ta sig upp ur sängen, i denna stund, i denna jämmerdal, fast man lindrigt talat inte gillar läget!
Och det är DÅ som tankarna börjar flyga åt de mest omöjliga orimliga håll. Men mest far de runt faktiskt. Och efter en stund börjar man ( i det här fallet, jag) seriöst spekulera över den möjligheten att hjärnan börjar brinna, för så hett, typ 95 grader, känns det då där uppe i huvudkontoret!
Men det brukar inte bli någon brand i knoppen, det är nog bara idealtemperaturen för lätt maniskt, meningslöst tankearbete nattetid, har jag förstått.
Det här brukar inte gryningsdemonen ha några som helst problem med, för han är minst av allt finkänslig, det har jag märkt. Och det är precis här som han tveklöst och utan att blinka brukar servera mig nästa uppgift, som ibland kan innebära en liten retroperspektiv filmförevisning... Och jag vill påstå att det här killen är ett kreativt geni och han har ett jädrans sinne för effekter, det går det ändå inte att sticka under någon som helst stol med!
I den här filmen brukar mina tillkortakommanden och diverse pinsamheter från det senaste dygnet framstå med all önskvärd tydlighet i huvudet på mig...
Jag vet inte hur det brukar vara för andra men för mig brukar den här filmen vara rätt så lång, antagligen för att det mera sällan saknas manusunderlag...
Det kan ibland bli rätt så plågsamt pinsamt att så där i gryningen bli klar över hur urbota dumt man inte sällan bär sig åt. Och faktum är att att det inte är helt lätt att uppfatta och tugga i sig underhållningsvärdet i sina klavertramp så där kring soluppgången när man ännu inte har alla sina hästar hemma rent mentalt och ligger där så yrvaken,vapenlös och och utlämnad
Och så kommer ångesten och örfilar upp en och man ligger där och svettas och vrider sig som om man hade skrivit på ett rotationsavtal och lakanet blir till ett enda snörp. Då brukar han, som det inte vore nog med galenskaper, och som den lille djävul han är slå till med att ge mig några små problemlösningsuppgifter innan han äntligen ger sig iväg.
Oftast brukar jag då, helt onödigt, hinna bränna en hel del dyrbar energi på sånt som jag varken kan lösa, eller allra minst behöver, lösa. Och jag kan säga att några större kreativa genombrott brukar jag sällan ha i de här knasiga sammanhangen.
Här är några roliga exempel på vad gryningsdemonen brukar tycka att jag kan fundera lite på, typ :
- Hur löser man växthuseffektens skadeverkningar, ( globalt alltså...)
- Hur skulle grannen lättast kunna bygga om sin garageuppfart för att lättare komma in med sin bil? (Och HUR angeläget är den lösningen för mig - egentligen...?)
- Hur skulle man kunna konstruera en bra kam till reumatiker...? Och så vidare i samma tokstil.
Och så precis när han äntligen dragit den här envisa sömnförstöraren, den illbattingen, så händer förstås det att väckarklockan vrålpiper utan den minsta skam och det är då bara att svinga bena över sängkanten och strama upp sin halvsovande kropp, inklusive knopp, "famna dagen" se glad ut och hoppas på att han dröjer med nästa besök den lille gryningsdemonen!
söndag 8 november 2015
Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...
Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...: Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom merpart...
lördag 7 november 2015
MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VARFÖR VISSA HÄNGER SIG ÅT DET SKITJOBBET...
Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de
människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom
merparten av sitt dyrbara liv, åt att göra livet inte bara surt, utan också
svårt och smärtsamt för sina medmänniskor. Genom att med en till synes ohejdbar
entusiasm sprida skvaller och grundlösa spekulationer, allt enligt
snöbollseffektens principer!
Och då frågar jag mig vad som egentligen skapar en väl
utvecklad, driven skvallermänniska, och varför illvilja och lösa spekulationer för den tvivelaktiga kategorin tycks utgöra huvudfödan på den sociala menyn?
Jag köper och förstår utan vidare, människans sannolikt
urgamla behov av den på gott och ont, sociala kontrollen, för den bör ha haft
sitt överlevnadsvärde för den ursprungliga Homo Sapiens. Men med evolutionens hjälp har
vi ju ändå kommit en bra bit i vår utveckling, och har kan jag tycka, att vi inte längre har riktigt samma behov
av primitiv social kontroll till skydd för liv och lem. Och så undrar man naturligtvis hur
någon enda kan leva med sig själv och den hemska, cyniska människosyn där det
är okej att göra illa och skada, och ibland förstöra liv genom brist på empati och respekt för sina medmänniskor... .
Min huvudteori om det här är den, att en hängiven
skvallerkärring - eller skvallergubbe, mera sällan är en riktigt frisk och
harmonisk, balanserad "nöjd-med-livet-människa. Och att elakt och
hjärtlöst skvaller är en otäck slaggprodukt i en missnöjesfabrik hos en person
som förmodligen har en ganska lång historia av obearbetat missnöje, frustration och besvikelser över livet, sin
omgivning och inte minst med sig själv. Och den här ledsamma
missnöjesproduktionen kan tuffa på och fortsätta och bli som ett beroende hos
en riktig skvallermänniska. Bli till ett beroendetillstånd med
ett växande behov av
ständigt nya rus av skvaller-och - förtal-kickar. Och det värsta tycker jag
ändå är den riktigt garvade typen som
inte så sällan gottar sig åt
andras felsteg och problem, och som riktigt slickar sig om munnen av genuin
skadeglädje när det går åt skogen för någon. Och jag kommer osökt att tänka på
Hjalmar Söderbergs ord ur " Doktor Glas":" Man vill bli älskad i
brist därpå beundrad, i brist där på fruktad, i brist där på avskydd..."
För ett känslomässigt tomrum finns det absolut i de människor som
ägnar sig åt den här destruktiva verksamheten. Man kanske skulle kunna beteckna det som ett emotionellt
bristtillstånd där man inte
själv förstår vad som fattas för att man ska må bra och kunna låta andra få
göra detsamma. För den här kategorin av olyckskorpar går nämligen i gång på andras felsteg och olyckor, och för mer än gärna, vidare "sensationella nyheter" efter att själva ha kryddat dem lite extra.
Det är som om riktigt skvallriga människor, rent objektivt
sett och paradoxalt nog, ofta har en riktigt bra social förmåga, och är bra på att läsa människor, har
gott om social energi och är lyhörda för sociala signaler. Men det blir ändå fel! Det goda uppsåtet saknas, omdömet sviktar och illvilja och bitterhet tar
över: "Mår inte jag själv bra så behöver ingen annan heller göra
det".
Det är bra synd att inte skvallerproffsen tar hand om sitt
missnöje, och lägger upp det på bordet, konfronterar det, och tar reda på vad det
egentligen står för och inser vilken skada de gör för andra. Och det vore önskvärt att de kunde växa upp, sadla om till en positiv
syssla och i stället använda sin energi och sitt sociala driv till att sprida
glädje och positiva, goda nyheter bland sina medmänniskor!
fredag 23 oktober 2015
Anns Andrum: ÄLSKADE LILLA MAMMA, I DAG SKULLE DU HA FYLLT 86 Å...
Anns Andrum: ÄLSKADE LILLA MAMMA, I DAG SKULLE DU HA FYLLT 86 Å...: En klar och solig, lite kylig höstdag, den 24 oktober 1929, i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred, inte så långt från Vena, föder min ...
Älskade lilla mamma i dag skulle du ha fyllt 88 år om du hade levat ...
En klar och solig, lite kylig höstdag den 24 oktober 1929, i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred, inte så långt från Vena föder min mormor sitt första barn. En liten flicka som skulle få namnet Marianne.
Lilla söta Marianne med det fina hjärtformade ansiktet och de vackra blå ögonen, blev 25 år senare min mamma.
Den här lilla flickan som på fotot ovan ler lite blygt och har hängselkjol och snedbena, älskade att åka ensam rakt ut i skogen på skidor, gärna när fullmånens runda gubbe följde henne med sitt starka ljus.
Och hon älskade djur och förblev en stor djurvän hela livet. Hon var begåvad med en fin och fyllig sångröst och fick då och då sjunga solo vid julfester i missionskyrkan i Bockara, där hon bodde några år under uppväxten. Då var hon inte längre blyg och tyckte om att få vara duktig och stå där framme på scenen i den lilla kyrkan.
Livet för lilla Marianne blev av flera orsaker en ganska svår och besvärlig resa. Men mamma var stark och en mästarinna på att hålla glädjen vid liv, hade mycket humor och var bra på att visa känslor. Vilket nog gav henne en del extra år av liv.
Trots ett svårt liv och fel val av livskamrat så blev min mamma en skärpt och duktig yrkeskvinna som älskade sitt yrke.
Den lilla flickan på det här fotot, hon med hängselkjolen och det lite blyga leendet, hon som blev min älskade mamma, skulle i dag ha fyllt 88 år om hon levat. Hon älskade verkligen hösten och om hon funnits i dag och varit frisk, så skulle hon mycket väl ha kunnat stå där där med en klut om sitt tjocka fina hår och gjort äppelmos, förvällt kantareller eller kanske kokat lingonsylt. För hon tyckte om att laga mat, sylta och safta, och jag tror det var en symbol för liv och trygghet för henne.
Ofta tänker jag på min temperamentsfulla, roliga, känsliga mamma som för sex år sedan, inte helt oväntat, tog med sig sin innehållsrika ryggsäck, lämnade livet och fortsatte sin resa mot ett annat mål. Ju äldre jag blir ju mer ser jag av henne i mig själv. Och ju mer förstår jag nu av mamma och varför mycket blev som det blev i hennes mitt liv och hur det också har format mig på gott och ont.
Älskade lilla mamma!
I helgen var jag vid din grav och gjorde höstfint och jag tände ett ljus till minnet
av din födelsedag och för att du var den som gav mig livet, och som en hyllning till att du en gång har levat och funnits på jorden. Genom den tysta, täta Smålandsskogen med höstens färger
brinnande i trädkronorna för vi några mil jag och min Jan, för vi bor en bra bit ifrån din gravplats.
Men hur många mil som helst, och genom de mörkaste av skogar skulle jag om och om igen fara
för att få möta dig på nytt och för att slippa ekot av din tystnad och vemodet vid din sorgsna grav...
I dag på din födelsedag får du många kramar av mig och dina barnbarn! Och jag vill tro att kärleksfulla hälsningar alltid, på något sätt hittar till alla dem som vi en gång levat och delar vår historia med ...
Din dotter
Ann
måndag 19 oktober 2015
Anns Andrum: JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ V...
Anns Andrum: JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ V...: Inte så särskilt långt bakåt i vår svenska historia var de allra flesta människor tvungna att "arbeta i sitt anletes svett" för at...
JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ VÅGAR VARA EN AVFÄLLING
Inte särskilt långt bakåt i vår svenska historia var de allra flesta människor tvungna att "arbeta i sitt anletes svett" för att i ordets verkliga bemärkelse överleva.
Det handlade då om att hitta något eller helst, några sysslor - påhugg, som kunde ge en oftast stor familj med många hungriga, växande barn mat för dagen.
Att leva "ur hand i mun" var i den tidens samhälle inget tecken på ett lättsinnigt eller ansvarslöst leverne, utan i högsta grad en hård verklighet för den som lyckades hitta en tillfällig inkomst för en verkligt fattig familj.
På bondesamhället följde ju industrialiseringen och med den urbaniseringen och för bönder och småbrukare flytten till städer och jakten på arbete, framtidsutsikter och överlevnad. Och många, väldigt många konkurrerade om jobben.
När den trötte arbetaren eller den trötta arbeterskan slutade sin långa arbetsdag var förstås vila det som hägrade, några andra aktiviteter var det då inte tal om eftersom de i stort sett inte existerade, än mindre var de efterfrågade för det dagsverkströtta hårt arbetande folket på den tiden.
Just i dag och år 2017, läser jag inte helt oväntat ett resultat av en rapport gjord av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, att över två hundra människor om året dör till följd av arbetsrelaterade stressjukdomar. Och jag tänker att vad hände egentligen med den välfärd som våra förgående generationer arbetade för och lade grunden för? Varför kunde vi inte förvalta den och låta den stanna vid definitionen: Arbeta lagom och må bra på sunda friska arbetsplatser, som ger tid för familjen och för nödvändig vila och återhämtning?
Varför kunde vi inte vara nöjda med det och stå emot egots "mycket- vill-ha -mer-begär?
Jag tror att svaret till stor del ligger i att ARBETET har blivit vår nya RELIGION...En helig religion som skapat en livsstil där jobbet är nästan allt, och en identitet där prestation och att vara stark och osårbar har vuxit sig stark och sitter som en tatuering av missriktad moral i huvudet på många människor i dag.
Den här religionen gillar inte jag, för väldigt få vågar ifrågasätta dess kärna och ännu mindre dess mening, kanske för att den blivit själva meningen - med hela livet...
Förr gick de flesta i kyrkan förstås för de trodde på en Gud, men många gjorde det av ängslan för att vara en avfälling, en sådan som avviker och upphör att bekänna sig till en viss tro eller lära. I dag vågar människor lyckligtvis göra sina egna val och leva sina egna liv självständigt och oberoende av andras förväntningar... eller hur är det egentligen med den saken...?
Det dystra faktum att fler och fler, däribland yngre normalt friska, jobbar sig sjuka och faktiskt dör av stress och överkrav, får mig att undra över hur kloka vi människor egentligen är!
Jobbet har blivit vår nya heliga religion och få vågar vara en avfälling... och jag undrar vad vi egentligen vill med vår stund här på jorden...?
Det handlade då om att hitta något eller helst, några sysslor - påhugg, som kunde ge en oftast stor familj med många hungriga, växande barn mat för dagen.
Att leva "ur hand i mun" var i den tidens samhälle inget tecken på ett lättsinnigt eller ansvarslöst leverne, utan i högsta grad en hård verklighet för den som lyckades hitta en tillfällig inkomst för en verkligt fattig familj.
På bondesamhället följde ju industrialiseringen och med den urbaniseringen och för bönder och småbrukare flytten till städer och jakten på arbete, framtidsutsikter och överlevnad. Och många, väldigt många konkurrerade om jobben.
När den trötte arbetaren eller den trötta arbeterskan slutade sin långa arbetsdag var förstås vila det som hägrade, några andra aktiviteter var det då inte tal om eftersom de i stort sett inte existerade, än mindre var de efterfrågade för det dagsverkströtta hårt arbetande folket på den tiden.
Just i dag och år 2017, läser jag inte helt oväntat ett resultat av en rapport gjord av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, att över två hundra människor om året dör till följd av arbetsrelaterade stressjukdomar. Och jag tänker att vad hände egentligen med den välfärd som våra förgående generationer arbetade för och lade grunden för? Varför kunde vi inte förvalta den och låta den stanna vid definitionen: Arbeta lagom och må bra på sunda friska arbetsplatser, som ger tid för familjen och för nödvändig vila och återhämtning?
Varför kunde vi inte vara nöjda med det och stå emot egots "mycket- vill-ha -mer-begär?
Jag tror att svaret till stor del ligger i att ARBETET har blivit vår nya RELIGION...En helig religion som skapat en livsstil där jobbet är nästan allt, och en identitet där prestation och att vara stark och osårbar har vuxit sig stark och sitter som en tatuering av missriktad moral i huvudet på många människor i dag.
Den här religionen gillar inte jag, för väldigt få vågar ifrågasätta dess kärna och ännu mindre dess mening, kanske för att den blivit själva meningen - med hela livet...
Förr gick de flesta i kyrkan förstås för de trodde på en Gud, men många gjorde det av ängslan för att vara en avfälling, en sådan som avviker och upphör att bekänna sig till en viss tro eller lära. I dag vågar människor lyckligtvis göra sina egna val och leva sina egna liv självständigt och oberoende av andras förväntningar... eller hur är det egentligen med den saken...?
Det dystra faktum att fler och fler, däribland yngre normalt friska, jobbar sig sjuka och faktiskt dör av stress och överkrav, får mig att undra över hur kloka vi människor egentligen är!
Jobbet har blivit vår nya heliga religion och få vågar vara en avfälling... och jag undrar vad vi egentligen vill med vår stund här på jorden...?
lördag 10 oktober 2015
Anns Andrum: TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG M...
Anns Andrum: TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG M...: Det blev en regnig lördagsförmiddag här på Timmernabben. Vattnet låg där så mörkt och allvarligt, nästan lite tjurigt, och på strandpromena...
TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG MINIATYRVUXEN FLICKA...!
Det blev en regnig lördagsförmiddag här på Timmernabben. Vattnet låg där så mörkt och allvarligt, nästan lite tjurigt, och på strandpromenaden en och annan Nabbebo som trotsade vädret och kurande ändå tog sin motionspromenad.
Jag tog bilen till Mönsterås, och på torget köpte jag som jag brukar, härliga obesprutade pigga eldröda tomater och ett litet trevligt gäng med några fina gurkor som också haft förmånen att få slippa kemikalier.
I Ica - butiken blev det som det brukar, lite tid för lite intressanta människostudier. Och i vimlet av lördagshandlande kunder ser jag en liten flicka i femårsåldern som sitter ensam på en soffa utanför kassorna. Hon ser alldeles för tuff och avstängd ut för att vara ett så litet, helt harmoniskt barn tänker jag, hon har liksom ingen glädje i sina små barnaögon och jag får svårt att sluta titta på henne. Den lilla skinnjackan med nitar som hon har på sig matchar precis de nästan pyttesmå "coola" skorna, och på sin vänstra kind har hon en stor svart "låtsastatuering".
Nej den här tjejen ser inte så där barnaglad och busig ut som ungar i den här åldern såg ut förr tänkte jag och jag funderade vidare över varför barn inte längre så gärna vill vara de barn de faktiskt är, och varför man sällan ser dem springa omkring ute och leka, med gräsfläckar på knäna och jord i ansiktet som jag själv och mina barn en gång gjorde?
Naturligtvis handlar det om förebilder och om vilka barn vill ta efter, se ut och vara som. Det är inget konstigt med det, så har det ju alltid varit.
Men det jag har problem med är, att det har blivit en konstig krock mellan barns och vuxenvärldens förebilder och ideal, och att många vuxna i dag vägrar att bli just vuxna, och därför blir kvar i tonårsstadiet på flera sätt eftersom åldersnojan satt skräck i de flesta. Klart att det då kan bli en viss förvirring för de uppväxande barnen som inte längre ser åldersskillnaderna hos de vuxna som något naturligt.
Och så är det ju så viktigt i dag att överhuvudtaget vara tuff, cool och osårbar, vilket förstås också små barn ser och tar efter, ibland på bekostnad av det lilla barnets rätt - och frihet att få vara just ett barn, och inte små vuxenminiatyrer som ofta ser både förvirrade, ledsna och lite olyckliga ut. Det är inte så att jag anser att "allt var bättre förr" för då vore jag dum, men när barn inte längre får vara barn då blir jag faktiskt både ledsen och arg!
Nej, fram för varje barns rätt till sin barndom precis som den är och ska vara - en tid av roligheter, fantasi och barnupplevelser, och fritt från pålagda onaturliga vuxenbeteenden!
Nu kommer jag till poängen med det hela, den sparade jag till sist, och tillbaka till flickan i Ica - butiken: När jag passerat kassan såg jag att mamman, som inte så oväntat såg nästan likadan ut som sin dotter, och som nu närmade sig flickan, gav henne en av de ballonger som i dag delades ut till alla barn. Och det var precis då som det hände något med den lilla sorgsna avstängda tjejen i vuxenkläder: Hon greppade den rosa ballongen med ett brett leende, det glittrade till i hennes små ögon, hon fick ett annat kroppsspråk och hon blev för ett ögonblick det barn som hon var!!
Och jag tänkte att tänk vad en ballong kan göra med en liten 5-årig miniatyrvuxen flicka!
Jag tog bilen till Mönsterås, och på torget köpte jag som jag brukar, härliga obesprutade pigga eldröda tomater och ett litet trevligt gäng med några fina gurkor som också haft förmånen att få slippa kemikalier.
I Ica - butiken blev det som det brukar, lite tid för lite intressanta människostudier. Och i vimlet av lördagshandlande kunder ser jag en liten flicka i femårsåldern som sitter ensam på en soffa utanför kassorna. Hon ser alldeles för tuff och avstängd ut för att vara ett så litet, helt harmoniskt barn tänker jag, hon har liksom ingen glädje i sina små barnaögon och jag får svårt att sluta titta på henne. Den lilla skinnjackan med nitar som hon har på sig matchar precis de nästan pyttesmå "coola" skorna, och på sin vänstra kind har hon en stor svart "låtsastatuering".
Nej den här tjejen ser inte så där barnaglad och busig ut som ungar i den här åldern såg ut förr tänkte jag och jag funderade vidare över varför barn inte längre så gärna vill vara de barn de faktiskt är, och varför man sällan ser dem springa omkring ute och leka, med gräsfläckar på knäna och jord i ansiktet som jag själv och mina barn en gång gjorde?
Naturligtvis handlar det om förebilder och om vilka barn vill ta efter, se ut och vara som. Det är inget konstigt med det, så har det ju alltid varit.
Men det jag har problem med är, att det har blivit en konstig krock mellan barns och vuxenvärldens förebilder och ideal, och att många vuxna i dag vägrar att bli just vuxna, och därför blir kvar i tonårsstadiet på flera sätt eftersom åldersnojan satt skräck i de flesta. Klart att det då kan bli en viss förvirring för de uppväxande barnen som inte längre ser åldersskillnaderna hos de vuxna som något naturligt.
Och så är det ju så viktigt i dag att överhuvudtaget vara tuff, cool och osårbar, vilket förstås också små barn ser och tar efter, ibland på bekostnad av det lilla barnets rätt - och frihet att få vara just ett barn, och inte små vuxenminiatyrer som ofta ser både förvirrade, ledsna och lite olyckliga ut. Det är inte så att jag anser att "allt var bättre förr" för då vore jag dum, men när barn inte längre får vara barn då blir jag faktiskt både ledsen och arg!
Nej, fram för varje barns rätt till sin barndom precis som den är och ska vara - en tid av roligheter, fantasi och barnupplevelser, och fritt från pålagda onaturliga vuxenbeteenden!
Nu kommer jag till poängen med det hela, den sparade jag till sist, och tillbaka till flickan i Ica - butiken: När jag passerat kassan såg jag att mamman, som inte så oväntat såg nästan likadan ut som sin dotter, och som nu närmade sig flickan, gav henne en av de ballonger som i dag delades ut till alla barn. Och det var precis då som det hände något med den lilla sorgsna avstängda tjejen i vuxenkläder: Hon greppade den rosa ballongen med ett brett leende, det glittrade till i hennes små ögon, hon fick ett annat kroppsspråk och hon blev för ett ögonblick det barn som hon var!!
Och jag tänkte att tänk vad en ballong kan göra med en liten 5-årig miniatyrvuxen flicka!
onsdag 7 oktober 2015
DE ALLRA VACKRASTE BESKRIVNINGAR AV LIVET, DÖDEN OCH KÄRLEKEN SOM JAG LÄST!
Min nu 42 -åriga dotter Johanna, hade märkligt nog tidigt, redan i 12 -årsåldern, ett intresse för andlighet och existentiella frågor. Alldeles på eget initiativ och på egen hand sökte hon och hittade många böcker i det här ämnet som hon sen läste. Det var som om den mobbing som hon sorgligt nog var utsatt för, och den depression som det tyvärr gav, fick henne att bli en liten sökare efter det goda, och efter livets egentliga mening. I tonåren skaffade hon fina kristaller och gick flera healingutbildningar. Samtidigt läste hon med stor nyfikenhet och för att förstå mer, filosofer som t.ex Voltaire,och jag kommer ihåg att "Candide" ( den lysande) berörde Johanna särskilt.
Hon läste också, långt före mig, Shirley Maclaines böcker och önskade sig den ena efter den andra på födelsedagar. Som förhäxad satt hon framför tv.n när filmen "Ut på yttersta grenen"visades i slutet av 80-talet. Tidigt blev hon andligt orienterad och det har givit henne stor hjälp och tröst i livet, och jag har lärt mig mycket av min Johanna som faktiskt visade mig vägen in och tillbaka till det andliga sökande som jag själv började med i de egna tonåren
I början på 90 -talet fick jag av min dotter boken "Profeten", en exceptionell bok med förunderligt vackra, universella visdomsord av Kahlil Gibran, Libanesisk -Amerikansk konstnär och författare, som sannolikt mottog och kanaliserade dessa andliga budskap som nog var angelägna för världen. Den här lilla boken fullständigt trollband mig! Och jag kan önska att alla tänkande kännande människor skulle ha den i sin ägo som den underbara andliga vägledning i livet den är. Språket är skimrande vackert och saknar motstycke!
Texten löper, ämnesvis fram som en lysande tråd i de vackrast av färger, och ger hela tiden nya spännande aspekter på livet, kärleken och döden, och ger mig bekräftelse på min tro på att livet fortsätter - vi inkarneras på nytt för varje ny klass i livens skola, så länge vi behöver för att slutligen kunna ta vår examen.
För mig finns det Gudomliga i allt som lever och andas och är inte kopplat till en enda religion, tro eller övertygelse, och inget kan för mig vara mer riktigt än att det är så. Jag var själv, som många andra i tonåren en sökare och var redan då inne på det rimliga och "rättvisa" i reinkarnationstanken.
Jag måste nu bara få dela med mig av Profetens visdomsord då han talar om Känsla och förnuft:
" Förnuftet och känslan är rodret och seglen hos er själ, när den färdas över haven.
Om seglen eller rodret bryts sönder kastas ni omkring och tvingas driva för vinden eller bli liggande stilla på öppna havet. Ty om om förnuftet ensamt härskar, är dess kraft begränsad, och lidelsen -
om den ej tyglas - blir lätt till en eld som brinner till sitt eget begär."
Om döden:
"Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen ? Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder ?
" Endast då ni dricker ur tystnadens flod, skall ni verkligen sjunga. Och då ni nått bergets topp, skall ni börja bestigningen.
Och då när jorden kräver era lemmar skall ni, i sanning, dansa."
Hon läste också, långt före mig, Shirley Maclaines böcker och önskade sig den ena efter den andra på födelsedagar. Som förhäxad satt hon framför tv.n när filmen "Ut på yttersta grenen"visades i slutet av 80-talet. Tidigt blev hon andligt orienterad och det har givit henne stor hjälp och tröst i livet, och jag har lärt mig mycket av min Johanna som faktiskt visade mig vägen in och tillbaka till det andliga sökande som jag själv började med i de egna tonåren
I början på 90 -talet fick jag av min dotter boken "Profeten", en exceptionell bok med förunderligt vackra, universella visdomsord av Kahlil Gibran, Libanesisk -Amerikansk konstnär och författare, som sannolikt mottog och kanaliserade dessa andliga budskap som nog var angelägna för världen. Den här lilla boken fullständigt trollband mig! Och jag kan önska att alla tänkande kännande människor skulle ha den i sin ägo som den underbara andliga vägledning i livet den är. Språket är skimrande vackert och saknar motstycke!
Texten löper, ämnesvis fram som en lysande tråd i de vackrast av färger, och ger hela tiden nya spännande aspekter på livet, kärleken och döden, och ger mig bekräftelse på min tro på att livet fortsätter - vi inkarneras på nytt för varje ny klass i livens skola, så länge vi behöver för att slutligen kunna ta vår examen.
För mig finns det Gudomliga i allt som lever och andas och är inte kopplat till en enda religion, tro eller övertygelse, och inget kan för mig vara mer riktigt än att det är så. Jag var själv, som många andra i tonåren en sökare och var redan då inne på det rimliga och "rättvisa" i reinkarnationstanken.
Jag måste nu bara få dela med mig av Profetens visdomsord då han talar om Känsla och förnuft:
" Förnuftet och känslan är rodret och seglen hos er själ, när den färdas över haven.
Om seglen eller rodret bryts sönder kastas ni omkring och tvingas driva för vinden eller bli liggande stilla på öppna havet. Ty om om förnuftet ensamt härskar, är dess kraft begränsad, och lidelsen -
om den ej tyglas - blir lätt till en eld som brinner till sitt eget begär."
Om döden:
"Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen ? Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder ?
" Endast då ni dricker ur tystnadens flod, skall ni verkligen sjunga. Och då ni nått bergets topp, skall ni börja bestigningen.
Och då när jorden kräver era lemmar skall ni, i sanning, dansa."
onsdag 30 september 2015
Anns Andrum: LÅT INTE UTSEENDEFIXERINGEN SABOTERA KVINNORS RÄTT...
Anns Andrum: LÅT INTE UTSEENDEFIXERINGEN SABOTERA KVINNORS RÄTT...: I lång mer än ett sekel har modiga kvinnor världen över med väldigt olika förutsättningar och med mycket feministisk kraft, kämpat för kvinn...
Anns Andrum: LÅT INTE UTSEENDEFIXERINGEN SABOTERA KVINNORS RÄTT...
Anns Andrum: LÅT INTE UTSEENDEFIXERINGEN SABOTERA KVINNORS RÄTT...: I lång mer än ett sekel har modiga kvinnor världen över med väldigt olika förutsättningar och med mycket feministisk kraft, kämpat för kvinn...
LÅT INTE UTSEENDEFIXERINGEN SABOTERA KVINNORS RÄTT ATT VARA HELA MÄNNISKOR!
I långt mer än ett sekel har modiga kvinnor världen över med väldigt olika förutsättningar och med mycket feministisk kraft, kämpat för kvinnans rätt att bli sedd och respekterad, inte bara för sin "kvinnliga fägring" eller för att med sitt yttre behaga mannen, utan för att också bli värderad och aktad för inre egenskaper och begåvningar - som hela människor helt enkelt!
Det här har varit /och är fortfarande ett behjärtansvärt och superviktigt arbete arbete, och för mig något som borde vara varje modern kvinnas absoluta ambition och en självaktning att naturligt tillmäta sig!
I dag ser jag en annons i tidningen där en ung snygg kvinna med hjälp av ett fördelaktigt närbildsfoto och en väldigt typisk pose, söker lägenhet. Det här och mycket annat liknande, tycker jag är kontraproduktivt för ett seriöst feministiskt arbete, och ett högst otidsenligt och ganska bakåtsträvande sätt att presentera sin kvinnlighet på! Naturligtvis behöver inte den ena egenskapen utesluta den andra, men sätt för all del inte alltid utseendet först, som det allra viktigaste och mest betydelsefulla, vill jag säga till dagens unga kvinnor!
Jag tycker faktiskt att den här närmast hysteriska utseendefixeringen är att förminska sig själv som kvinna och att faktiskt jobba mot de krafter som vill att kvinnor ska vara allt annat än söta och behagliga blunddockor som fastnat i könsschabloner. Och inte så sällan säger kvinnor att de självklart är feminister och fast de gärna talar om vad de är bra eller bäst på, så kommer ändå, nästan alltid utseendet och perfektionen i första rummet och det blir fel i det längre jämställdhetsperspektivet. Lysande undantag bland kvinnor finns lyckligtvis och de är jätteviktiga förebilder för unga flickor i dag.
Kvinnor, och män, får i min värld se ut precis som de vill och är skapade, men låt oss för allt i världen styra bort i från de gamla ledsamma könsstereotyperna - inte konservera dem!
Och jag frågar mig igen: Vad vill egentligen den moderna kvinnorna lägga i begreppet feminism, och hur vill de nå sina mål?
Det här har varit /och är fortfarande ett behjärtansvärt och superviktigt arbete arbete, och för mig något som borde vara varje modern kvinnas absoluta ambition och en självaktning att naturligt tillmäta sig!
I dag ser jag en annons i tidningen där en ung snygg kvinna med hjälp av ett fördelaktigt närbildsfoto och en väldigt typisk pose, söker lägenhet. Det här och mycket annat liknande, tycker jag är kontraproduktivt för ett seriöst feministiskt arbete, och ett högst otidsenligt och ganska bakåtsträvande sätt att presentera sin kvinnlighet på! Naturligtvis behöver inte den ena egenskapen utesluta den andra, men sätt för all del inte alltid utseendet först, som det allra viktigaste och mest betydelsefulla, vill jag säga till dagens unga kvinnor!
Jag tycker faktiskt att den här närmast hysteriska utseendefixeringen är att förminska sig själv som kvinna och att faktiskt jobba mot de krafter som vill att kvinnor ska vara allt annat än söta och behagliga blunddockor som fastnat i könsschabloner. Och inte så sällan säger kvinnor att de självklart är feminister och fast de gärna talar om vad de är bra eller bäst på, så kommer ändå, nästan alltid utseendet och perfektionen i första rummet och det blir fel i det längre jämställdhetsperspektivet. Lysande undantag bland kvinnor finns lyckligtvis och de är jätteviktiga förebilder för unga flickor i dag.
Kvinnor, och män, får i min värld se ut precis som de vill och är skapade, men låt oss för allt i världen styra bort i från de gamla ledsamma könsstereotyperna - inte konservera dem!
Och jag frågar mig igen: Vad vill egentligen den moderna kvinnorna lägga i begreppet feminism, och hur vill de nå sina mål?
tisdag 22 september 2015
Anns Andrum: I EN SJUK OCH SKADAD VÄRLD MED DJUPA SÅR MÅSTE POL...
Anns Andrum: I EN SJUK OCH SKADAD VÄRLD MED DJUPA SÅR MÅSTE POL...: Stora, omfattande och alldeles nödvändiga samhällsförändringar står nu otåligt och stampar i farstun. Med all rätt står de där och länge har...
I EN SJUK OCH SKADAD VÄRLD MED DJUPA SÅR MÅSTE POLITIKEN BORTSE FRÅN SINA SÄRINTRESSEN OCH ENAS!
Stora, omfattande och alldeles nödvändiga samhällsförändringar står nu otåligt och stampar i farstun. Med all rätt står de där och länge har vi kunnat höra dem, men inte lyssnat. Nu är det hög tid och skarpt läge för att, i verklig mening, rädda värden! Indikationerna för den åtgärden KAN inte vara tydligare eller mer uppenbara än nu!
Och i skenet av allt som så länge varit fel, ogenomtänkt, orättvist och galet hos mänskligheten, och hur vi nu ska läka den skadan, blir t.ex olika politiska uppfattningar och särintressen löjligt små och meningslösa. För jag tror att stora globala problem bara kan lösas genom samlade krafter, mycket humanitet och massor av varma storsinta inkännande människor med kärleksfulla hjärtan, som har klokheten att kunna se bort ifrån det egna mindre sammanhanget. Och den allra effektivaste drivkraften måste vara insikten om att allt levande hör samman, i ett för oss antagligen ofattbart stort nät , vilket sannolikt betyder att skadar vi någon annan så skadar vi också ofelbart oss själva och vår värld. Alla andra insatser blir utsiktslösa, bara konstgjord andning och tillfälliga lösningar för att nå fred och försoning i världen, och ett gott och bra liv för alla.
Löjliga, små och ovidkommande blir ju i förhållande till det här också alla småkonflikter, allt "tjafs", bråk och stridigheter som vi människor lägger energi på i vår vardag och i våra dyrbara liv. Hur många av oss förfasar sig inte över krig och konflikter ute i världen, men ändå kan samma personer göra illa medmänniskor av egoistiska skäl och bristande medkänsla. Det är en stor paradox!
Som vanligt så är det en grundprincip som gäller: Fredsarbetet MÅSTE alltid börja i våra egna hjärtan, det må låta hur klyschigt som helst, men det är förutsättningen för ett konsekvent jobb för en bättre och fredligare värld!
En större medvetenhet om sina egna livsmönster, att lyssna till sina egna tankar, och vara observant på sig själv i sina möten med andra människor och att alltid försöka var en snäll och hygglig människa blir ALLTID en BETYDANDE droppe i medmänsklighetens hav.
Och jag tror verkligen på droppen i havet och på den obändiga kraften i den!
Och i skenet av allt som så länge varit fel, ogenomtänkt, orättvist och galet hos mänskligheten, och hur vi nu ska läka den skadan, blir t.ex olika politiska uppfattningar och särintressen löjligt små och meningslösa. För jag tror att stora globala problem bara kan lösas genom samlade krafter, mycket humanitet och massor av varma storsinta inkännande människor med kärleksfulla hjärtan, som har klokheten att kunna se bort ifrån det egna mindre sammanhanget. Och den allra effektivaste drivkraften måste vara insikten om att allt levande hör samman, i ett för oss antagligen ofattbart stort nät , vilket sannolikt betyder att skadar vi någon annan så skadar vi också ofelbart oss själva och vår värld. Alla andra insatser blir utsiktslösa, bara konstgjord andning och tillfälliga lösningar för att nå fred och försoning i världen, och ett gott och bra liv för alla.
Löjliga, små och ovidkommande blir ju i förhållande till det här också alla småkonflikter, allt "tjafs", bråk och stridigheter som vi människor lägger energi på i vår vardag och i våra dyrbara liv. Hur många av oss förfasar sig inte över krig och konflikter ute i världen, men ändå kan samma personer göra illa medmänniskor av egoistiska skäl och bristande medkänsla. Det är en stor paradox!
Som vanligt så är det en grundprincip som gäller: Fredsarbetet MÅSTE alltid börja i våra egna hjärtan, det må låta hur klyschigt som helst, men det är förutsättningen för ett konsekvent jobb för en bättre och fredligare värld!
En större medvetenhet om sina egna livsmönster, att lyssna till sina egna tankar, och vara observant på sig själv i sina möten med andra människor och att alltid försöka var en snäll och hygglig människa blir ALLTID en BETYDANDE droppe i medmänsklighetens hav.
Och jag tror verkligen på droppen i havet och på den obändiga kraften i den!
torsdag 17 september 2015
Anns Andrum: INTE VAR VÄL DET SÅ HÄR VI VILLE HA DET MED KVINNO...
Anns Andrum: INTE VAR VÄL DET SÅ HÄR VI VILLE HA DET MED KVINNO...: Jag kan fantisera om hur det skulle vara om några av vår historias starka och modiga kvinnor, alla de som under sin samtid arbetade för kvin...
INTE VAR VÄL DET SÅ HÄR VI VILLE HA DET MED KVINNOSAKEN: FRÅN KVINNOFÄLLA TILL "HINNER - ALLT IDEALET OCH STRESSJUKDOMAR...
Jag kan fantisera om hur det skulle vara om några av vår historias starka och modiga kvinnor, alla de som under sin samtid arbetade för kvinnors rätt och lika värde, om dessa beundransvärda pionjärer som banade väg för det relativt jämställda samhälle vi har i dag, skulle återuppstå och få titta in i vår tids kvinnors liv och livsvillkor.
Tänka sig om Fredrika Bremer, som bland annat drev fram beslutet om ogifta kvinnors rätt till att slippa förmynderi och bli myndiga 1858, skulle kunna kika över axeln på en av vår tids många unga kvinnor, där de står i kön på ICA med telefonen i örat, den fullspäckade agenda i handväskan och en stor "att- göra -lista" som väntar där hemma. Undrar vad Fredrika skulle säga till en av många ganska sönderstressade "hinner -allt - kvinnor...?
Eller hur skulle det bli om en nutida trött och sliten småbarnsmamma skulle få möta fantastiska Frida Stéenhoff, radikal författare och kvinnokämpe som på sin tid så modigt vågade belysa och ifrågasätta sammanhangen "Penningen, kärleken och feminismen". Och jag bara älskar ett av hennes remarkabla citat om feminismen : " Dess moral är blott ett annat namn för ljus." Visst är det underbart!
Hur skulle det samtalet gestalta sig om det kom in på frågor som: Vad är egentligen feminism och vad vill vi uppnå med den? Det kunde nog bli ganska spännande när två kvinnor möts och låter sin samtids kvinnosaksideal få tala...
Det här skulle jag verkligen önska mig och som grädde på ett redan gott nog mos, skulle jag vilja toppa det hela med att låta en mer nutida humanistisk, och allround kvinnoförebild få ansluta till de här beundransvärda kvinnorna, genom att "från andra sidan" bjuda in Astrid Lindgren som ju tidigt var en ovanligt klok och orädd feminist.
Tänk om det här verkligen vore möjligt, att för oss nutidskvinnor tillsammans med gångna tiders kvinnosakskämpar, och för all del de män, som också jobbar / jobbade för jämställdhet mellan könen, att kunna mötas och slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans inventera feminismens historiska arkiv. Plocka ihop det bästa från då och nu i en väl sammansatt mix, som verkligen kunde ge kvinnor goda förutsättningar till ett bra och gott liv på lika villkor med männen, och det utan meningslöst tjafs och krigföringar som ofta inte leder nånstans - egentligen.
Och så vore det så intressant att historiskt jämföra feminismens drömmar, idéer och intentioner med de som är den moderna kvinnorörelsens politiska käpphästar.
Jag är säker på att de gamla pionjärerna som brann för kvinnosaken skulle bli stort imponerade av de reformer som feminismen har åstadkommit för ett mer jämställt samhälle under de snart 170 år som gått sedan de själva lade grunden för det här arbetet.
Men jag tror också att de skulle bli lite bekymrade över att upptäcka det blev lite fel, nånstans,..
För inte var det väl meningen att vi på sikt skulle gå ur ett dilemma och in i ett nytt...?
Inte var det väl meningen att vi skulle gå från "kvinnofällan" till att bli slavar under rollen som "hinner -allt - kvinnor" och bli sjuka av stress, press och förväntade krav på perfektion - i allt ?
Nej, det var naturligtvis aldrig meningen, för feminismens mål var väl ändå att lyfta fram, stärka och synliggöra kvinnor som de alldeles tillräckligt kapabla, kompetenta och bra människor vi redan är!
Inte att hela tiden försöka bli bättre och bättre och bäst, som om vi verkligen inte duger som vi är!
Att kvinnor kan, det har vi väl alltid vetat, och feminismen har sitt absoluta berättigande så länge kvinnor och män behandlas olika i samhället.
Men nu måste vi börja göra motstånd mot perfektionssamhället som faktiskt gör både kvinnor och män sjuka, och som också drabbar många barn, direkt och indirekt. Och jag tycker att det här här ett stort och allvarligt problem som vår tids feminism på allvar måste se och bekämpa!
Tänka sig om Fredrika Bremer, som bland annat drev fram beslutet om ogifta kvinnors rätt till att slippa förmynderi och bli myndiga 1858, skulle kunna kika över axeln på en av vår tids många unga kvinnor, där de står i kön på ICA med telefonen i örat, den fullspäckade agenda i handväskan och en stor "att- göra -lista" som väntar där hemma. Undrar vad Fredrika skulle säga till en av många ganska sönderstressade "hinner -allt - kvinnor...?
Eller hur skulle det bli om en nutida trött och sliten småbarnsmamma skulle få möta fantastiska Frida Stéenhoff, radikal författare och kvinnokämpe som på sin tid så modigt vågade belysa och ifrågasätta sammanhangen "Penningen, kärleken och feminismen". Och jag bara älskar ett av hennes remarkabla citat om feminismen : " Dess moral är blott ett annat namn för ljus." Visst är det underbart!
Hur skulle det samtalet gestalta sig om det kom in på frågor som: Vad är egentligen feminism och vad vill vi uppnå med den? Det kunde nog bli ganska spännande när två kvinnor möts och låter sin samtids kvinnosaksideal få tala...
Det här skulle jag verkligen önska mig och som grädde på ett redan gott nog mos, skulle jag vilja toppa det hela med att låta en mer nutida humanistisk, och allround kvinnoförebild få ansluta till de här beundransvärda kvinnorna, genom att "från andra sidan" bjuda in Astrid Lindgren som ju tidigt var en ovanligt klok och orädd feminist.
Tänk om det här verkligen vore möjligt, att för oss nutidskvinnor tillsammans med gångna tiders kvinnosakskämpar, och för all del de män, som också jobbar / jobbade för jämställdhet mellan könen, att kunna mötas och slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans inventera feminismens historiska arkiv. Plocka ihop det bästa från då och nu i en väl sammansatt mix, som verkligen kunde ge kvinnor goda förutsättningar till ett bra och gott liv på lika villkor med männen, och det utan meningslöst tjafs och krigföringar som ofta inte leder nånstans - egentligen.
Och så vore det så intressant att historiskt jämföra feminismens drömmar, idéer och intentioner med de som är den moderna kvinnorörelsens politiska käpphästar.
Jag är säker på att de gamla pionjärerna som brann för kvinnosaken skulle bli stort imponerade av de reformer som feminismen har åstadkommit för ett mer jämställt samhälle under de snart 170 år som gått sedan de själva lade grunden för det här arbetet.
Men jag tror också att de skulle bli lite bekymrade över att upptäcka det blev lite fel, nånstans,..
För inte var det väl meningen att vi på sikt skulle gå ur ett dilemma och in i ett nytt...?
Inte var det väl meningen att vi skulle gå från "kvinnofällan" till att bli slavar under rollen som "hinner -allt - kvinnor" och bli sjuka av stress, press och förväntade krav på perfektion - i allt ?
Nej, det var naturligtvis aldrig meningen, för feminismens mål var väl ändå att lyfta fram, stärka och synliggöra kvinnor som de alldeles tillräckligt kapabla, kompetenta och bra människor vi redan är!
Inte att hela tiden försöka bli bättre och bättre och bäst, som om vi verkligen inte duger som vi är!
Att kvinnor kan, det har vi väl alltid vetat, och feminismen har sitt absoluta berättigande så länge kvinnor och män behandlas olika i samhället.
Men nu måste vi börja göra motstånd mot perfektionssamhället som faktiskt gör både kvinnor och män sjuka, och som också drabbar många barn, direkt och indirekt. Och jag tycker att det här här ett stort och allvarligt problem som vår tids feminism på allvar måste se och bekämpa!
onsdag 16 september 2015
REINFELDT KAMMADE HEM , OCH FLERA MED HONOM,LIKA MYCKET PÅ EN MÅNAD SOM JAG SJÄLV, MED SJUKERSÄTTNING PÅ ETT ÅR, DAGS ATT STÄLLA DIAGNOS PÅ ETT SJUKT SAMHÄLLE!
Jag läser en äldre artikel om Fredrik Reinfeldt som i avgångsvederlag efter sin tid som partiledare, månatligen fick en summa som överstiger den jag efter trettio års yrkesarbete... nu får i sjukersättning under ett år...!! Jag putsar mina glasögon, läser en gång till och undrar om det här möjligen är ett tryckfel...? Jag har alls inget emot Reinfeldt som person, han är trevlig även om han inte företräder min favoritpolitik.
Men om det här stämmer vill jag ganska "upprörd" resa ett STORT frågetecken och sätta en FET och TYDLIG sjukstämpel på det samhällsklimat som gör det möjligt för redan välbeställda, privilegierade människor att avtala om såna här helt orimliga summor!!
Det här leder oss allt längre tillbaka till det klassamhälle där människovärdet var gradérbart, och jag ryser vid den tanken!
Däremot vill jag inte odla något hat mot Reinfeldt, för vi det är nog få människor som har ett gott, och än mindre livslångt skydd mot lockelsen i pengar och materiella fördelar och den överskattade trygghet som det kan ge.
Men jag tillåter mig ändå att ställa frågan hur han ( och så många andra) verkligen har mage att med ett gott samvete ta emot och behålla de här pengarna?
Men jag tillåter mig ändå att ställa frågan hur han ( och så många andra) verkligen har mage att med ett gott samvete ta emot och behålla de här pengarna?
Och jag kan tycka att han borde löpa linan ut i sina goda uppmaningar till människor att "öppna sina hjärtan för nöden i världen" och se orättfärdigheten också i det här!
Och nu är det banne mig dags att vi ställer diagnos - Makt - och - Girighetssjuka - på vårt allt mer genomsjuka samhälle! Och sätter in all tänkbar verksam medicinering för att kunna stoppa det här sjukdomstillståndet som ger så otroligt många andra symtom och som hör ihop med så mycket av världens stora globala problem och mänskliga lidanden!
Boten FINNS i oss själva, i människan och i våra politiker och makthavare. Och det kan inte förbises eller projiceras så där lite onyanserat och slarvigt på "samhället" och " makthavarna" i ilska med fradga runt munnen.... Det måste hos oss alla föregås av en insikt, en god vilja och en djupare förståelse för den mänskliga helheten, om hur vi hör ihop, om hur egot styr, och om värdet av dess motsats - osjälviskheten, och om allas lika värde i alla sammanhang!
Men vi får akta oss för att "starta krig" mot det vi tycker illa om, och inte sänka oss till att hata och förakta människorna, för då motverkar vi ALLTID det goda syftet! Det är jag alldeles säker på!
Och en annan sak som jag är alldeles säker på är att ett sjukt samhälle ger sjuka människor, och att det motsatta förhållandet är givet! Och ett redan tydligt facit visar att ohälsan, inte minst den psykiska, bland oss ökar, vilket bekräftar sjukdomstillståndet!
Och en annan sak som jag är alldeles säker på är att ett sjukt samhälle ger sjuka människor, och att det motsatta förhållandet är givet! Och ett redan tydligt facit visar att ohälsan, inte minst den psykiska, bland oss ökar, vilket bekräftar sjukdomstillståndet!
onsdag 9 september 2015
HAR ANDRA HAFT LIKNADE MÄRKLIGA OFÖRKLARLIGA DRÖMUPPLEVELSER SOM JAG? HJÄLP TILL TYDNINGAR TAR JAG TACKSAMT EMOT.
Jag har ett litet skåp i vårt sovrum där jag har en liten skatt av nedtecknade mer eller mindre märkliga
nattliga drömmar och vakenupplevelser som jag haft. Det doftar lavendel och mystik i mitt skåp,
och då och då tar jag fram mina papper med de ord, meningar, symboler, känslor och beskrivningar av de olika varelser som jag mött. Möten som jag med alla mina sinnen upplevt som högst verkliga och autentiska.
Har alltid haft känsliga och öppna sinnen och en stark övertygelse om att det finns en eller flera dimensioner och flera verkligheter bortom den här. Jag har inte ätit några mediciner, varit påverkad av alkohol eller droger då jag upplevt det här, något som jag inte är annars heller. Har varit fullt psykiskt frisk och vid mina sinnen när detta hände mig.
Det här gjorde mig ordentligt rädd i början och jag kunde höra mig själv fråga de konstiga varelserna
vilka de egentligen var, vad de ville mig och varför vissa saker hände. De svarade aldrig direkt på mina frågor och var ibland direkt undvikande och lite kyliga. Fick i en drömscen en konstig mindre metallstav i min hand, samtidigt som jag ensam gick på en för mig okänd väg. En kvinna talade vänligt till mig från en märklig farkost som jag såg lysande på himlen. "Varför gör jag det här", frågade jag ganska skrämd och naturligtvis helt oförstående. Svaret blev något kryptiskt: "För mänskligheten".
Jag har också under en dröm farit genom skyar, en scen som föregicks av möten med massor av hysteriska, skräckslagna vitklädda vuxna och barn som jag "visste" skulle dö tillsammans med mig, och jag var så rädd, så rädd. Men väl "framme" i en typ av väntsal släppte ångesten och jag fick vid ett podium möta 3 - 4 gestalter med gammaltestamentliga utseenden. Här följde sedan en rad remarkabla scener och drömmen var i sin helhet lång och detaljrik, och jag kunde komma i håg precis allt och skrev ner det.
Ritade symboler har visats för mig på ett himlavalv, band med violetta och gröna färger har fästs vid min handled ,och ett starkt underbart vitt ljus har genomstrålat mitt huvud och mina ögon.
Det här är en mindre del av det jag upplevt och som jag önskar att jag kunde förstå syftet med.
Kära ni där ute, är det någon som upplevt liknande, och vad har ni gjort för att förstå era upplevelser?
Jag tror att många har erfarenheter som påminner om mina.
nattliga drömmar och vakenupplevelser som jag haft. Det doftar lavendel och mystik i mitt skåp,
och då och då tar jag fram mina papper med de ord, meningar, symboler, känslor och beskrivningar av de olika varelser som jag mött. Möten som jag med alla mina sinnen upplevt som högst verkliga och autentiska.
Har alltid haft känsliga och öppna sinnen och en stark övertygelse om att det finns en eller flera dimensioner och flera verkligheter bortom den här. Jag har inte ätit några mediciner, varit påverkad av alkohol eller droger då jag upplevt det här, något som jag inte är annars heller. Har varit fullt psykiskt frisk och vid mina sinnen när detta hände mig.
Det här gjorde mig ordentligt rädd i början och jag kunde höra mig själv fråga de konstiga varelserna
vilka de egentligen var, vad de ville mig och varför vissa saker hände. De svarade aldrig direkt på mina frågor och var ibland direkt undvikande och lite kyliga. Fick i en drömscen en konstig mindre metallstav i min hand, samtidigt som jag ensam gick på en för mig okänd väg. En kvinna talade vänligt till mig från en märklig farkost som jag såg lysande på himlen. "Varför gör jag det här", frågade jag ganska skrämd och naturligtvis helt oförstående. Svaret blev något kryptiskt: "För mänskligheten".
Jag har också under en dröm farit genom skyar, en scen som föregicks av möten med massor av hysteriska, skräckslagna vitklädda vuxna och barn som jag "visste" skulle dö tillsammans med mig, och jag var så rädd, så rädd. Men väl "framme" i en typ av väntsal släppte ångesten och jag fick vid ett podium möta 3 - 4 gestalter med gammaltestamentliga utseenden. Här följde sedan en rad remarkabla scener och drömmen var i sin helhet lång och detaljrik, och jag kunde komma i håg precis allt och skrev ner det.
Ritade symboler har visats för mig på ett himlavalv, band med violetta och gröna färger har fästs vid min handled ,och ett starkt underbart vitt ljus har genomstrålat mitt huvud och mina ögon.
Det här är en mindre del av det jag upplevt och som jag önskar att jag kunde förstå syftet med.
Kära ni där ute, är det någon som upplevt liknande, och vad har ni gjort för att förstå era upplevelser?
Jag tror att många har erfarenheter som påminner om mina.
torsdag 3 september 2015
Anns Andrum: VÄRLDEN STÅR I BRAND OCH JAG KÄNNER ETT VÄLBEHÖVLI...
Anns Andrum: VÄRLDEN STÅR I BRAND OCH JAG KÄNNER ETT VÄLBEHÖVLI...: I morgon ska jag i anständighetens och medmänsklighetens namn göra en ordentlig minimering av innehållet i familjens garderober! Jag har län...
VÄRLDEN STÅR I BRAND OCH JAG KÄNNER ETT VÄLBEHÖVLIGT ILLAMÅENDE ÖVER DET MATERIELLA ÖVERFLÖD JAG INTE BEHÖVER!
I morgon ska jag i anständighetens och medmänsklighetens namn göra en ordentlig minimering av innehållet i familjens garderober! Jag har länge känt en växande motvilja inför saker och ting som jag faktiskt INTE behöver ha i min redan, relativt sett, oförskämt bekväma bortskämda tillvaro!
Det blir inte svårt, för jag vet att det finns ett fullständigt oräkneligt antal människor, däribland små barn, som just nu är på flykt från helvetet på jorden och som bland så mycket annat behöver varma kläder!
Jag bara önskar att jag också kunde torka deras tårar och sudda ut orsakerna till dem, och ge alla dem som förlorat ALLT, den tillvaro i trygghet som de har den absoluta rätten till. Och jag önskar att döden inte fanns, att de små barnen som mist sina spirande liv i vattnet, ska återuppstå och få möta sina familjer igen och krama dem, och jag önskar att livet inte vore så här orättvist mot så många arma medmänniskor! Och jag tänker också på alla de stackars djur som också får fara så illa och plågas i de här krigen och i spåren av dem.
Ja, jag säger orättvist, för i denna stund övermannad av dessa tragedier, orkar jag liksom inte vara mer djuplodande eller reflekterande, för det gör så ont att tänka på att en del människor drabbas så svårt och så mycket! Men vi behöver alla se och förstå den här nöden och det omätliga lidande, jorden över, som ju funnits så länge, men långt ifrån oss, men som nu kommer närmare, precis så nära som det antagligen behöver komma för att vi ska förstå och lära oss mer om medkänsla, kärlek, förståelse, samband, orsak och verkan.
Ja,världen står just nu i brand, och jag känner mig kräkfärdig över det materiella överflöd som både jag och så många andra lever i...! Men det är ett både behövligt och behagligt illamående jag känner, och en reaktion på att konsumismen mer och mer har blivit vår religion, vår tillbedjare och vår inbillade frälsare! Och det inte går ihop med solidaritet med fattiga och nödställda eller omsorger om jorden, och det för oss i från det som verkligen betyder något i livet!
Och de närmast dagarna tänker jag med glädje åka till närmaste Röda Kors- uppsamlingsplats och ge det som jag absolut inte behöver till dem som just nu har förlorat allt! Det är det minsta jag kan begära av mig själv!
Det blir inte svårt, för jag vet att det finns ett fullständigt oräkneligt antal människor, däribland små barn, som just nu är på flykt från helvetet på jorden och som bland så mycket annat behöver varma kläder!
Jag bara önskar att jag också kunde torka deras tårar och sudda ut orsakerna till dem, och ge alla dem som förlorat ALLT, den tillvaro i trygghet som de har den absoluta rätten till. Och jag önskar att döden inte fanns, att de små barnen som mist sina spirande liv i vattnet, ska återuppstå och få möta sina familjer igen och krama dem, och jag önskar att livet inte vore så här orättvist mot så många arma medmänniskor! Och jag tänker också på alla de stackars djur som också får fara så illa och plågas i de här krigen och i spåren av dem.
Ja, jag säger orättvist, för i denna stund övermannad av dessa tragedier, orkar jag liksom inte vara mer djuplodande eller reflekterande, för det gör så ont att tänka på att en del människor drabbas så svårt och så mycket! Men vi behöver alla se och förstå den här nöden och det omätliga lidande, jorden över, som ju funnits så länge, men långt ifrån oss, men som nu kommer närmare, precis så nära som det antagligen behöver komma för att vi ska förstå och lära oss mer om medkänsla, kärlek, förståelse, samband, orsak och verkan.
Ja,världen står just nu i brand, och jag känner mig kräkfärdig över det materiella överflöd som både jag och så många andra lever i...! Men det är ett både behövligt och behagligt illamående jag känner, och en reaktion på att konsumismen mer och mer har blivit vår religion, vår tillbedjare och vår inbillade frälsare! Och det inte går ihop med solidaritet med fattiga och nödställda eller omsorger om jorden, och det för oss i från det som verkligen betyder något i livet!
Och de närmast dagarna tänker jag med glädje åka till närmaste Röda Kors- uppsamlingsplats och ge det som jag absolut inte behöver till dem som just nu har förlorat allt! Det är det minsta jag kan begära av mig själv!
söndag 30 augusti 2015
Anns Andrum: Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET ...
Anns Andrum: Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET ...: Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET DET, SOM ÄR M... : Hej Gud! Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är ...
NUMERA BÄR JAG STOLT MIN KÄNSLIGHET OCH JAG VÄGRAR ATT SKÄMMAS FÖR DEN!
Numera skäms jag inte längre för min känslighet, jag bär den stolt med högburet huvud! 62 år gammal är jag både klok och tuff nog att helt fredligt utmana den som tycker jag är "överkänslig"... Jag brukar då returnera den repliken med att fråga om det möjligen skulle kunna vara så att vederbörande själv är "underkänslig"... Och den möjligheten vill jag som stöd faktiskt lyfta fram till alla andra som ibland fått höra att deras känslighet drar åt det negativa vad gäller egenskaper.
Men hur som helst, just i dag njuter jag av att ljuset håller på att att tassa in i naturen igen. Skogen och all annan natur ger mig ett ljuvligt lugn och den stillhet som jag ofta behöver för att mina ganska oroliga sinnen inte ska bli överbelastade. Men för mycket ljus och sol, det där vackra som våren och sommaren bär med sig i sin ljusa famn, kan bli för mycket för mig, fast jag älskar det, och jag måste ta flödande soldagar med försiktighet och i små portioner.
Jag har vant mig vid att jag fungerar så här och vet vid det här laget, som de flesta andra, vad jag mår bra av och vad jag mår mindre bra av, och det är en riktigt god hjälp i livet.
Men, jag har också lärt mig att man måste akta sig för att inte bli för försiktig eller överdrivet undvikande när det gäller "feel -bad"- exponeringar av sig själv, i tron att man då ska få vara mer i de efterlängtade trakterna av motpolen - "feel -good" energierna... För det funkar inte så, när det gäller det mänskliga välmåendet, det gör inte det. För nästan alltid så handlar det så mycket mer om balans och fördelningar av energier. Och det gäller såväl i våra inre rum som i de miljöer som vi är och lever i.
Är man lite avvikande från normen, i det som anses vara de väsentliga delarna så känner man ganska tidigt i livet av ett utanförskap och att inte riktigt passa in. Det där har jag känt ofta och då är det lätt att nischa in sig permanent i outsiderrollen,.Och snart kan det då kännas både tryggt och bra att stå där vid sidan av, och på behörigt avstånd från mycket av det som man egentligen skulle få en rejäl puff i sin utveckling av att kasta sig in i!
Jag tycker nog jag blivit bättre på att trotsa trygghetsberoendet och ge mig både in och ut i miljöer och sammanhang där jag på förhand vet att det kan bli rejäla energikrockar och obehagskänslor, och det har bara varit lyckat och bra, och förbaskat nyttig träning i feel-bad - utmaningar!
Jag tänker fortsätta med det, för man kan ju inte sitta hemma i sin lilla bomullstuss och bara odla myten om det oförbätterliga utanförskapet.
Och så tänker jag förstås, på mitt sätt och med mina medel, fortsätta kämpa för att ingen enda människa ska behöva skämmas för sina känsliga sinnen eller sin sårbarhet!
Men hur som helst, just i dag njuter jag av att ljuset håller på att att tassa in i naturen igen. Skogen och all annan natur ger mig ett ljuvligt lugn och den stillhet som jag ofta behöver för att mina ganska oroliga sinnen inte ska bli överbelastade. Men för mycket ljus och sol, det där vackra som våren och sommaren bär med sig i sin ljusa famn, kan bli för mycket för mig, fast jag älskar det, och jag måste ta flödande soldagar med försiktighet och i små portioner.
Jag har vant mig vid att jag fungerar så här och vet vid det här laget, som de flesta andra, vad jag mår bra av och vad jag mår mindre bra av, och det är en riktigt god hjälp i livet.
Men, jag har också lärt mig att man måste akta sig för att inte bli för försiktig eller överdrivet undvikande när det gäller "feel -bad"- exponeringar av sig själv, i tron att man då ska få vara mer i de efterlängtade trakterna av motpolen - "feel -good" energierna... För det funkar inte så, när det gäller det mänskliga välmåendet, det gör inte det. För nästan alltid så handlar det så mycket mer om balans och fördelningar av energier. Och det gäller såväl i våra inre rum som i de miljöer som vi är och lever i.
Är man lite avvikande från normen, i det som anses vara de väsentliga delarna så känner man ganska tidigt i livet av ett utanförskap och att inte riktigt passa in. Det där har jag känt ofta och då är det lätt att nischa in sig permanent i outsiderrollen,.Och snart kan det då kännas både tryggt och bra att stå där vid sidan av, och på behörigt avstånd från mycket av det som man egentligen skulle få en rejäl puff i sin utveckling av att kasta sig in i!
Jag tycker nog jag blivit bättre på att trotsa trygghetsberoendet och ge mig både in och ut i miljöer och sammanhang där jag på förhand vet att det kan bli rejäla energikrockar och obehagskänslor, och det har bara varit lyckat och bra, och förbaskat nyttig träning i feel-bad - utmaningar!
Jag tänker fortsätta med det, för man kan ju inte sitta hemma i sin lilla bomullstuss och bara odla myten om det oförbätterliga utanförskapet.
Och så tänker jag förstås, på mitt sätt och med mina medel, fortsätta kämpa för att ingen enda människa ska behöva skämmas för sina känsliga sinnen eller sin sårbarhet!
fredag 14 augusti 2015
Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET DET, SOM ÄR M...
Anns Andrum: TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET DET, SOM ÄR M...: Hej Gud! Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är hopplös! Går här och pular med än det ena och än det andra, och det ä...
TACK OCH GODNATT TILL DIG , TILL DET, SOM ÄR MIN GUD I VÄRLDEN...
Hej Gud!
Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är hopplös! Går här och pular med än det ena och än det andra, och det är väldigt lite verkstad för det mesta... Och så sitter jag här skriver och skriver, som det vore på beställning...och det är det ju verkligen inte. Men roligt är det, och jag säger TACK till dig för att jag fått gåvan att kunna glädja mig åt orden och språket och att kunna få en massa, men kanske inte alltid så vettiga tankar, ur mig. Någon mening är det nog ändå med det hela tror jag
Nu är jag snart färdig för sängen - äntligen, och jag vill förstås tacka dig för att jag har fått hänga med ännu en dag och ha det väldigt bra på så många sätt. Mina rastlösa ben har tagit mig på en jättehärlig skogspromenad i det fina vädret och det blev till och med en rejäl cykeltur fram emot kvällen. Jag har ätit en himla god middag med mycket vitlök, och jag har skålat i bubblande vin med maken.
Jag har skrattat mig nästan yr i knoppen i sällskap med mina barn, som är så bra på att muntra upp mig med sina kluriga skämt och underfundigheter. Och jag har förundrats över alla små knoppande ljuvliga rosor som vi har i vår trädgård och som lägger sina små doftande kinder mot vårt terrassräcke. Jag har pratat och gosat med vår kloka och roliga hund och igen, blivit tårögd över att få ha henne hos oss. Förresten du vet att jag gråter och snörvlar över det mesta, jag är en äkta lipsill, så är det bara, det är nog inget att göra åt, eller vad säger du...?
Jag har som jag brukar, ätit lite för mycket av den goa chokladen, tvivlat på mig själv en stund, och tänkt och grubblat, mer än jag varit huslig... men jag har pysslat i trädgården och njutit av försommargrönskan och av din fantastiska skapelse!
Och Gud, jag vet att du nog gillar mig ändå, mig och alla andra, fast vi minsann inte alltid är så perfekta, karaktärsfasta eller ordentliga. Och jag tror att du tycker det är helt ok att vara både tvivlande, osäker och ledsen, ibland över allt och ingenting. Det är väl mänskligt, eller hur Gud?
Och blir jag riktigt arg och lite besvärlig, mest för mig själv, så är jag ändå säker på att du ser med tålamod och överseende på mig där uppifrån, och det är mer än bra tycker jag.
Och jag känner tillit till att du fortsätter ge mig uppgifter som hjälper mig att utmana mina svagheter så jag kan bli starkare och lugnare, snällare och klokare, och tycka lite bättre om mig själv. Det tycker jag är helt ok.. ,
Gud, jag ser dig, kan inte se dig, som något annat än det som är KÄRLEKEN och som en alldeles självklar del av mig själv och allt annat som lever och andas. Den tanken är jag förresten väldigt förtjust i!
Och jag vägrar att se dig som den som straffar eller den som inte vill det bästa för mig och alla andra!
Men jag tänker fortsätta tala med dig, som jag gjort länge, och be dig försöka förklara all den ondska och allt det lidande som finns i den här världen. Du vet att jag haft mina tvivel och att jag ibland inte ser något hopp för världen. Men jag tänker inte ge upp, jag ska vara tålmodig och vänta på dina svar, när de än kommer. För jag anar att du har en plan med allt och att den antagligen är större än vad vi kan se och förstå. Och jag tänker att vi själva, på olika sätt, nog måste skapa världen på nytt - varje dag, vara hyggliga och goda och inte hålla på att skylla på dig. För du har ju faktiskt givit oss valmöjligheter och ditt mandat att jobba för det bästa och hålla allt dumt, elakt och orätt i från oss.
Godnatt Gud, nu tackar jag för dagen som varit, för att jag fått vara frisk, mätt, glad, älskad och högst levande!
Du vet att jag hör av mig snart igen, ha det så bra till dess! .
Ja, jag vet... jag blir aldrig färdig på kvällarna, jag är hopplös! Går här och pular med än det ena och än det andra, och det är väldigt lite verkstad för det mesta... Och så sitter jag här skriver och skriver, som det vore på beställning...och det är det ju verkligen inte. Men roligt är det, och jag säger TACK till dig för att jag fått gåvan att kunna glädja mig åt orden och språket och att kunna få en massa, men kanske inte alltid så vettiga tankar, ur mig. Någon mening är det nog ändå med det hela tror jag
Nu är jag snart färdig för sängen - äntligen, och jag vill förstås tacka dig för att jag har fått hänga med ännu en dag och ha det väldigt bra på så många sätt. Mina rastlösa ben har tagit mig på en jättehärlig skogspromenad i det fina vädret och det blev till och med en rejäl cykeltur fram emot kvällen. Jag har ätit en himla god middag med mycket vitlök, och jag har skålat i bubblande vin med maken.
Jag har skrattat mig nästan yr i knoppen i sällskap med mina barn, som är så bra på att muntra upp mig med sina kluriga skämt och underfundigheter. Och jag har förundrats över alla små knoppande ljuvliga rosor som vi har i vår trädgård och som lägger sina små doftande kinder mot vårt terrassräcke. Jag har pratat och gosat med vår kloka och roliga hund och igen, blivit tårögd över att få ha henne hos oss. Förresten du vet att jag gråter och snörvlar över det mesta, jag är en äkta lipsill, så är det bara, det är nog inget att göra åt, eller vad säger du...?
Jag har som jag brukar, ätit lite för mycket av den goa chokladen, tvivlat på mig själv en stund, och tänkt och grubblat, mer än jag varit huslig... men jag har pysslat i trädgården och njutit av försommargrönskan och av din fantastiska skapelse!
Och Gud, jag vet att du nog gillar mig ändå, mig och alla andra, fast vi minsann inte alltid är så perfekta, karaktärsfasta eller ordentliga. Och jag tror att du tycker det är helt ok att vara både tvivlande, osäker och ledsen, ibland över allt och ingenting. Det är väl mänskligt, eller hur Gud?
Och blir jag riktigt arg och lite besvärlig, mest för mig själv, så är jag ändå säker på att du ser med tålamod och överseende på mig där uppifrån, och det är mer än bra tycker jag.
Och jag känner tillit till att du fortsätter ge mig uppgifter som hjälper mig att utmana mina svagheter så jag kan bli starkare och lugnare, snällare och klokare, och tycka lite bättre om mig själv. Det tycker jag är helt ok.. ,
Gud, jag ser dig, kan inte se dig, som något annat än det som är KÄRLEKEN och som en alldeles självklar del av mig själv och allt annat som lever och andas. Den tanken är jag förresten väldigt förtjust i!
Och jag vägrar att se dig som den som straffar eller den som inte vill det bästa för mig och alla andra!
Men jag tänker fortsätta tala med dig, som jag gjort länge, och be dig försöka förklara all den ondska och allt det lidande som finns i den här världen. Du vet att jag haft mina tvivel och att jag ibland inte ser något hopp för världen. Men jag tänker inte ge upp, jag ska vara tålmodig och vänta på dina svar, när de än kommer. För jag anar att du har en plan med allt och att den antagligen är större än vad vi kan se och förstå. Och jag tänker att vi själva, på olika sätt, nog måste skapa världen på nytt - varje dag, vara hyggliga och goda och inte hålla på att skylla på dig. För du har ju faktiskt givit oss valmöjligheter och ditt mandat att jobba för det bästa och hålla allt dumt, elakt och orätt i från oss.
Godnatt Gud, nu tackar jag för dagen som varit, för att jag fått vara frisk, mätt, glad, älskad och högst levande!
Du vet att jag hör av mig snart igen, ha det så bra till dess! .
onsdag 12 augusti 2015
Anns Andrum: DEMENS ÄR LITE SOM ETT ANDLIGT TILLSTÅND, SOM I EN...
Anns Andrum: DEMENS ÄR LITE SOM ETT ANDLIGT TILLSTÅND, SOM I EN...: Många år med jobbet i demensvården har för mig varit oerhört stimulerande, roligt och intressant och jag har lärt mig mycket om människan un...
DEMENS ÄR LITE SOM ETT ANDLIGT TILLSTÅND, SOM I EN DRÖM, DÄR MAN REDAN STÅR MED ENA FOTEN I EVIGHETSLOPPET...?
Många år med jobbet i demensvården har för mig varit oerhört stimulerande, roligt och intressant och jag har lärt mig mycket om människan under den tiden.
Redan för tio år sedan började jag se likheter mellan det man upplever när man drömmer under sömnen, och det som mina vårdtagare med demenssjukdomar gav uttryck för, och som var deras verklighet. Det mest slående var hur de fragmentariska tankestrukturerna, den nästan fulla tillgången till det genomlevda, till det förflutna och till alla åldrar i livet, och hur lika det var! Också de känslomässigt starka och ibland till synes så verkligt upplevda mötena med döda släktingar och närstående i deras tolkningar av verkligheten påminde om drömupplevelser.
De här likheterna tyckte jag var så intressanta och jag kunde inte släppa vissa teorier som började komma upp i mig. Jag har alltid ansett att man ska ha respekt för vad en minneshandikappad person upplever och ge den tolkningsföreträde av livet och tillvaron och inte argumentera emot.
Och jag tänkte att demens handlar förmodligen om en betydligt mer komplex problematik än att inte hitta sina kläder, sitt rum eller annat, vilket är svårt och sorgligt nog. För mig känns det, framför allt, som om den som drabbats av demens inte längre hittar sig själv och inte heller i den här världen...!
Som om man redan står där med ena foten i evighetsloppet, därav likheterna med drömtillståndet!?
Naturligtvis händer det saker med hjärnan hos demenspatienter, men det intressanta är, tycker jag, vad som händer med den hjärnvävnad som slutar att fungera. Det är som om den avstannade funktionen skulle kunna öppna upp för andra sinnesupplevelser hos människan. Ungefär som hos den som förlorar sin syn och ibland kompenserar och utvecklar och förstärker hörsel eller andra sinnen.
Liknande former av perception - uppfattningar av verkligheten har vissa människor med Autism- diagnoser, jag har träffat på vissa inslag av det hos en högfungerande person med Autism.
Intressanta fixeringar av vissa färger hos dementa har jag också sett. En kvinna, bara i 60 - årsåldern som jag mött, ville bara ha röda kläder, och kunde ibland ta på sig lager på lager av just röda kläder, och blev då gladare och lugnare. Såg hon mat med röda inslag, som sylt t.ex, så slukade hon allt hon såg.
Och jag tror att det här kan vara ett sätt att intuitivt stärka sitt baschakra, sin jordförankring och "samla trygghet" för den som tappat sin jordiska verklighetsförankring. Det är rörande och så djupt mänskligt och förståeligt.
Det här är mina, helt lekmannamässiga teorier, och jag är fullt medveten om att de kan uppfattas både konstiga och flummiga och kanske till och med provocerande. Men jag tror för min del på en andlig verklighet, genom vilken vi står i en naturlig kontakt med allt annat levande och till cell -och energiminnen, där då, nu och framtiden, finns tillgängliga. Och att vissa människor, och vi vid vissa medvetandetillstånd, ( vid t.ex narkos och medvetslöshet, är mer öppna för den här verkligheten. Förmodligen är det här betydligt mindre egendomligt än det låter.
Vi lever i en tid då väldigt mycket händer inom forskning som gäller hjärnan och olika medvetandetillstånd. Också en och annan läkare med traditionell vetenskaplig bakgrund börjar nu öppna sig för alternativa behandlingsmetoder och ser människan inte längre bara som en fysisk, psykisk, social och emotionell varelse, utan också som en andlig varelse. Och det tycker jag är på tiden, det bådar gott för mänskligheten, och för framtidens demensvård och all annan sjukvård!
Redan för tio år sedan började jag se likheter mellan det man upplever när man drömmer under sömnen, och det som mina vårdtagare med demenssjukdomar gav uttryck för, och som var deras verklighet. Det mest slående var hur de fragmentariska tankestrukturerna, den nästan fulla tillgången till det genomlevda, till det förflutna och till alla åldrar i livet, och hur lika det var! Också de känslomässigt starka och ibland till synes så verkligt upplevda mötena med döda släktingar och närstående i deras tolkningar av verkligheten påminde om drömupplevelser.
De här likheterna tyckte jag var så intressanta och jag kunde inte släppa vissa teorier som började komma upp i mig. Jag har alltid ansett att man ska ha respekt för vad en minneshandikappad person upplever och ge den tolkningsföreträde av livet och tillvaron och inte argumentera emot.
Och jag tänkte att demens handlar förmodligen om en betydligt mer komplex problematik än att inte hitta sina kläder, sitt rum eller annat, vilket är svårt och sorgligt nog. För mig känns det, framför allt, som om den som drabbats av demens inte längre hittar sig själv och inte heller i den här världen...!
Som om man redan står där med ena foten i evighetsloppet, därav likheterna med drömtillståndet!?
Naturligtvis händer det saker med hjärnan hos demenspatienter, men det intressanta är, tycker jag, vad som händer med den hjärnvävnad som slutar att fungera. Det är som om den avstannade funktionen skulle kunna öppna upp för andra sinnesupplevelser hos människan. Ungefär som hos den som förlorar sin syn och ibland kompenserar och utvecklar och förstärker hörsel eller andra sinnen.
Liknande former av perception - uppfattningar av verkligheten har vissa människor med Autism- diagnoser, jag har träffat på vissa inslag av det hos en högfungerande person med Autism.
Intressanta fixeringar av vissa färger hos dementa har jag också sett. En kvinna, bara i 60 - årsåldern som jag mött, ville bara ha röda kläder, och kunde ibland ta på sig lager på lager av just röda kläder, och blev då gladare och lugnare. Såg hon mat med röda inslag, som sylt t.ex, så slukade hon allt hon såg.
Och jag tror att det här kan vara ett sätt att intuitivt stärka sitt baschakra, sin jordförankring och "samla trygghet" för den som tappat sin jordiska verklighetsförankring. Det är rörande och så djupt mänskligt och förståeligt.
Det här är mina, helt lekmannamässiga teorier, och jag är fullt medveten om att de kan uppfattas både konstiga och flummiga och kanske till och med provocerande. Men jag tror för min del på en andlig verklighet, genom vilken vi står i en naturlig kontakt med allt annat levande och till cell -och energiminnen, där då, nu och framtiden, finns tillgängliga. Och att vissa människor, och vi vid vissa medvetandetillstånd, ( vid t.ex narkos och medvetslöshet, är mer öppna för den här verkligheten. Förmodligen är det här betydligt mindre egendomligt än det låter.
Vi lever i en tid då väldigt mycket händer inom forskning som gäller hjärnan och olika medvetandetillstånd. Också en och annan läkare med traditionell vetenskaplig bakgrund börjar nu öppna sig för alternativa behandlingsmetoder och ser människan inte längre bara som en fysisk, psykisk, social och emotionell varelse, utan också som en andlig varelse. Och det tycker jag är på tiden, det bådar gott för mänskligheten, och för framtidens demensvård och all annan sjukvård!
fredag 31 juli 2015
Anns Andrum: JAG TYCKER SÅ MYCKET OM ORDET "TILLIT"...
Anns Andrum: JAG TYCKER SÅ MYCKET OM ORDET "TILLIT"...: Det är märkligt tycker jag, att inte så sällan när livet kärvar, gnisslar och gör ont, så står någon där, ringer eller hör av sig på annat s...
JAG TYCKER SÅ MYCKET OM ORDET "TILLIT"...
Det är märkligt tycker jag, att inte så sällan när livet kärvar, gnisslar och gör ont, så står någon där, ringer eller hör av sig på annat sätt, bara så där, som det vore på beställning... En människa som på ett eller annat sätt genom sin vänlighet, sitt inkännande och sin förståelse, bidrar till att det känns lättare, problem blir plötsligt "lösningsbara" och man ser ljuset i tunneln fast det känns tungt och mörkt.
Det här har jag varit med om flera gånger och man blir lika förundrad och tacksam varje gång!
Och därför, tänker jag, gäller det att aldrig tappa tilliten, inte förlora tilltron till att saker kan förändras, hur livet än kan se ut!
Och visst är det härligt när man själv någon gång kan få vara den som kan få någon annan att kunna sträcka på ryggen, få glädjen tillbaka och må bra igen! Då blir man verkligen glad.
Att tro på att saker och ting löser sig, och att det mesta går över gör verkligen skillnad i livet.
Och ordet TILLIT är faktiskt ett av mina favoritord.
Och kanske är det symboliskt, och inte en slump att man kan läsa det ordet från båda håll...innebörden håller för det och bär liksom på sin egen kraft...!
Det här har jag varit med om flera gånger och man blir lika förundrad och tacksam varje gång!
Och därför, tänker jag, gäller det att aldrig tappa tilliten, inte förlora tilltron till att saker kan förändras, hur livet än kan se ut!
Och visst är det härligt när man själv någon gång kan få vara den som kan få någon annan att kunna sträcka på ryggen, få glädjen tillbaka och må bra igen! Då blir man verkligen glad.
Att tro på att saker och ting löser sig, och att det mesta går över gör verkligen skillnad i livet.
Och ordet TILLIT är faktiskt ett av mina favoritord.
Och kanske är det symboliskt, och inte en slump att man kan läsa det ordet från båda håll...innebörden håller för det och bär liksom på sin egen kraft...!
tisdag 28 juli 2015
Anns Andrum: DET ÄR OTÄCKT LÄTT ATT SUGA ÅT SIG FÖRDOMAR OCH DE...
Anns Andrum: DET ÄR OTÄCKT LÄTT ATT SUGA ÅT SIG FÖRDOMAR OCH DE...: En del människor vågar ibland triumfera med att de är "absolut fördomsfria" på de flesta punkter. Själv bekänner jag mig inte till...
DET ÄR OTÄCKT LÄTT ATT SUGA ÅT SIG FÖRDOMAR OCH DET GÄLLER ATT JOBBA HÅRT MED ATT INTE LÅTA DOM FASTNA OCH BLI "SANNINGAR"...!!
En del människor vågar ibland triumfera med att de är "absolut fördomsfria" på de flesta punkter. Själv bekänner jag mig inte till den kategorin och jag tror i allmänhet inte på sådana påståenden. För jag vågar påstå att det nog inte finns en enda människa som inte har fördomar. För jag tror att det nog är ganska naturligt, att det ligger i den mänskliga naturen, att ha förutfattade meningar som ofta slutar i just - fördomar.
Det är nog svårt för de allra flesta av oss att närma oss något nytt, vare sig det handlar om människor, saker eller upplevelser, utan att i någon mening ha en uppfattning om hur den kommer att vara, eller hur det kommer att kännas. Kanske är det lite av ett skydd, ett värn, och ger möjligen en känsla av att ha någon form av kontroll, när det okända, ännu outforskade kommer i vår väg.
Och jag tycker faktiskt att det här är förståeligt och helt okey så länge inte fördomarna blir permanenta och skadar någon medvarelse.
Antagligen har våra erfarenheter och det genomlevda en större betydelse för hur våra fördomar ser ut, och för hur djupt de sitter och hur seglivade de blir, än vi själva kan förstå. Kanske kan vi lättare se just det sambandet hos varandra än hos själva...?
Men för vem som helst är det ändå otäckt lätt att suga åt sig fördomar och ibland bygga berg av negativa förhandsinställningar som stannar där, skymmer sikten och hindrar oss från att vara så där vidsynta som vi alltid borde vara. Och så handlar det ju också om miljöpåverkan och om vilka människor du lever och umgås med. Att vara med positiva, trygga personer som har för vana att se det bästa hos människor och företeelser smittar av sig, till skillnad från negativa fördomsbyggare som gärna drar med sig andra ner i fördomsträsket.
Men som sagt, vi bär nog alla på fördomar och det är i sig ingen riksolycka. För de flesta människor vill och kan se runt hörnet, skaffa sig kunskaper och tänka om.
Men det gäller att inte låta fördomarna fastna i oss och jobba hårt så att de inte förvandlas till "sanningar" och myter!
Det är nog svårt för de allra flesta av oss att närma oss något nytt, vare sig det handlar om människor, saker eller upplevelser, utan att i någon mening ha en uppfattning om hur den kommer att vara, eller hur det kommer att kännas. Kanske är det lite av ett skydd, ett värn, och ger möjligen en känsla av att ha någon form av kontroll, när det okända, ännu outforskade kommer i vår väg.
Och jag tycker faktiskt att det här är förståeligt och helt okey så länge inte fördomarna blir permanenta och skadar någon medvarelse.
Antagligen har våra erfarenheter och det genomlevda en större betydelse för hur våra fördomar ser ut, och för hur djupt de sitter och hur seglivade de blir, än vi själva kan förstå. Kanske kan vi lättare se just det sambandet hos varandra än hos själva...?
Men för vem som helst är det ändå otäckt lätt att suga åt sig fördomar och ibland bygga berg av negativa förhandsinställningar som stannar där, skymmer sikten och hindrar oss från att vara så där vidsynta som vi alltid borde vara. Och så handlar det ju också om miljöpåverkan och om vilka människor du lever och umgås med. Att vara med positiva, trygga personer som har för vana att se det bästa hos människor och företeelser smittar av sig, till skillnad från negativa fördomsbyggare som gärna drar med sig andra ner i fördomsträsket.
Men som sagt, vi bär nog alla på fördomar och det är i sig ingen riksolycka. För de flesta människor vill och kan se runt hörnet, skaffa sig kunskaper och tänka om.
Men det gäller att inte låta fördomarna fastna i oss och jobba hårt så att de inte förvandlas till "sanningar" och myter!
lördag 25 juli 2015
Anns Andrum: VALET ELLER BORTVALET AV RELIGION ÄR VARS OCH ENS ...
Anns Andrum: VALET ELLER BORTVALET AV RELIGION ÄR VARS OCH ENS ...: För mig hör alla religioner samman genom den gemensamma kärnan, som ju måste vara kärleken och motsatsen till all djävulskap och det onda i ...
VALET ELLER BORTVALET AV RELIGION ÄR VARS OCH ENS RÄTTIGHET MEN FREDSARBETET ÄR OAVSETT DET, VIKTIGAST!!
För mig hör alla religioner samman genom den gemensamma kärna, som ju måste vara kärleken och motsatsen till all djävulskap och det onda i den här världen. Jag tror på den enkla tolkningen som svaret på det mesta av våra existentiella frågetecken. All världens religioner, Gudar och trosföreställningar är ju tolkningar av människor, och Bibeln och andra heliga böcker har ju genom hela historiens gång silats genom miljoner och åter miljoner av människors subjektiva medvetande. Och givetvis har varje kultur, och varje tidsanda, politiska och sociala samhällsstatus, också påverkat de här tolkningarna. Det har förstås fått konsekvenser för mänskligheten på många sätt, och då främst för människosyn, moralsystem och det normativa i samhällen. Och de religiösa synsätten har alltför ofta genom tidens gång och fortfarande, startat krig och stridigheter mellan människor och så mycket lidande och hemskheter har blivit en följd av det. Jag blir både så arg och ledsen när jag tänker på det och på hur många människor och djur som helt oskyldigt blivit offer för dessa vidrigheter!
En annan följd av det här är att så många människor och deras personliga tro så onyanserat och orätt blivit smutskastade och hårt kritiserade. Och mången skugga har fallit över alla de goda osjälviska gärningar som genom historien faktiskt gjorts och fortfarande görs, varje dag världen över, i religioners namn. Det är också så fel och upprörande.
Att otvivelaktigt tro på en välvillig och god högre kraft, vem den än är eller hur den ser ut, borde vara nog för att en människa ska kunna ta avstånd från alla maktanspråk och all ondska, all despotism. Men det har med all önskvärd tydlighet visat sig att så enkelt är det tyvärr inte... För där emellan ställer sig inte sällan egot, som förstås är olika stort och gör sig gällande på skilda sätt hos oss alla. Och så tror jag att graden av mänsklig mognad har en avgörande betydelse för hur vi använder våra religiösa och andliga värderingar och övertygelser, och för den delen också vår etik och moral.
Men varför dessa motsättningar mellan religioner, och mellan troende och icke -troende? Det kan inte finnas en enda Gudomlig kraft i hela universum som på allvar och med högburet huvud kan försvara intolerans, diskriminering, våld, förföljelse och krig...!! Men ändå sker detta hela tiden, i vårt eget land och överallt i hela världen. Och varje gång, och i varje ögonblick som vi själva utnämner oss till tolkningsföreträdare, utser oss till den som har rätt och förstår bäst, vad det än må gälla, så bidrar vi ju förstås också till detta hav av motsättningar.
Valet eller bortvalet av religion är, och måste vara vars och ens rättighet och absoluta ensak! Och tolerans mellan människor gör stor skillnad i världen! Kan små barn från olika kulturer och med skilda religioner t.ex leka och spela fotboll tillsammans, vilket lyckligtvis förekommer, så borde vuxenvärlden också kunna samsas och respektera varandras religiösa och kulturella uppfattningar.
För fredsarbetet ska vara det viktigaste och måste få komma först.
Och vad borde förresten egentligen alla religioner vara annat än just - fredsrörelser...?
En annan följd av det här är att så många människor och deras personliga tro så onyanserat och orätt blivit smutskastade och hårt kritiserade. Och mången skugga har fallit över alla de goda osjälviska gärningar som genom historien faktiskt gjorts och fortfarande görs, varje dag världen över, i religioners namn. Det är också så fel och upprörande.
Att otvivelaktigt tro på en välvillig och god högre kraft, vem den än är eller hur den ser ut, borde vara nog för att en människa ska kunna ta avstånd från alla maktanspråk och all ondska, all despotism. Men det har med all önskvärd tydlighet visat sig att så enkelt är det tyvärr inte... För där emellan ställer sig inte sällan egot, som förstås är olika stort och gör sig gällande på skilda sätt hos oss alla. Och så tror jag att graden av mänsklig mognad har en avgörande betydelse för hur vi använder våra religiösa och andliga värderingar och övertygelser, och för den delen också vår etik och moral.
Men varför dessa motsättningar mellan religioner, och mellan troende och icke -troende? Det kan inte finnas en enda Gudomlig kraft i hela universum som på allvar och med högburet huvud kan försvara intolerans, diskriminering, våld, förföljelse och krig...!! Men ändå sker detta hela tiden, i vårt eget land och överallt i hela världen. Och varje gång, och i varje ögonblick som vi själva utnämner oss till tolkningsföreträdare, utser oss till den som har rätt och förstår bäst, vad det än må gälla, så bidrar vi ju förstås också till detta hav av motsättningar.
Valet eller bortvalet av religion är, och måste vara vars och ens rättighet och absoluta ensak! Och tolerans mellan människor gör stor skillnad i världen! Kan små barn från olika kulturer och med skilda religioner t.ex leka och spela fotboll tillsammans, vilket lyckligtvis förekommer, så borde vuxenvärlden också kunna samsas och respektera varandras religiösa och kulturella uppfattningar.
För fredsarbetet ska vara det viktigaste och måste få komma först.
Och vad borde förresten egentligen alla religioner vara annat än just - fredsrörelser...?
måndag 20 juli 2015
Anns Andrum: ÄR JAG ENDA MEDLEMMEN I KLUBBEN FÖR SOMMARRELATERA...
Anns Andrum: ÄR JAG ENDA MEDLEMMEN I KLUBBEN FÖR SOMMARRELATERA...: Jag vet att det låter mer än knasigt och snudd på vad som förr var som "att svära i kyrkan", men jag har, fast jag tycker att somm...
ÄR JAG ENDA MEDLEMMEN I KLUBBEN FÖR SOMMARRELATERAD NEDSTÄMDHET...?
Jag vet att det låter mer än knasigt och snudd på vad som förr var som "att svära i kyrkan", men jag har, fast jag tycker att sommaren är vacker så det dånar och slår lock för öronen, svårt att orka med den här årstiden...! Den är helt enkelt för intensiv och för energisk i sitt varande för mig. Jag har svårt för att som den "högkänsliga" personlighetstyp jag är, balansera mina egna högintensiva, oroliga energier när ljuset är så här generöst, starkt och närvarande som det är under de här sommarmånaderna.
Du får faktiskt förlåta mig för det, för den tokigheten, fina, bedårande sommar...! Men jag tycker så mycket om dig ändå, för alla dina gröna kostymer, för allt det underbara som gror, växer och blommar, och för att du finns och för att du är du, och för att du så troget återkommer varje år. Och för att du inte bara tar och ger upp med din fantastiska och underbara sommarföreställning, trots att vi dumma människor håller på att leva sönder och förstöra det mesta på den här planeten.
Men som du nog vet, så tycker jag allra bäst om dig de där tidiga, så fräscha, nästan glasklara morgnarna när ditt ljus är så där försiktigt och vackert så det nästan gör ont. Då känner jag att vi är i fas med varandra och då är du som allra, allra bäst!
Vi blir liksom "lite för mycket" sommaren och jag, tillsammans, och jag skäms faktiskt lite för det, får dåligt samvete för att jag inte 100% kan ansluta mig till hyllningskören och jubla över den årstid som de flesta andra normala människor gör. Men jag kan inte hjälpa att jag mitt i de på alla sätt, ljuvliga juli och augusti månaderna, de där heta soliga dagarna när allt i naturen och många människor tycks gå på högvarv, kör med turbomotor, faktiskt då sitter och drömmer om ett helt annat scenario: En härlig och lagom kall vinterdag, ett stilla snöfall då nästan allt blir vitt, lugnt och mindre ivrigt, mindre energiskt. Så funkar jag och det kan säkert tyckas både motvalls. alarmerande avvikande, otacksamt och en smula grinigt, det kan jag förstå.
Jag ser med beundran på alla dessa sommarmänniskor som tycks hinna en hel värld under semestern, och som inte tycks få nog av upplevelser och äventyr. För själv går jag nästan i baklås av alla förväntningar, planeringar och sommarprojekt, för jag tycker det blir fööör mycket... det blir för mig lite som att befinna sig i en oavbruten jättekäck, jätteglad och superenergisk "Allsång på Skansen", hela dagarna. Eller som att tvingas åka karusell snabbt som attan, inte kunna hoppa av, fast man som jag, avskyr karuseller. Jag tycker livet snurrar på tillräckligt fort ändå och att de ofrivilliga äventyren och upplevelserna är tillräckligt många som det är...
När solen bara bränner på och det är svårt att hitta svalka och lugn för både kropp och knopp då blir jag gärna lite deppig, energidränerad, opraktiskt osocial och jobbig. Och jag undrar om jag möjligen är den enda medlemmen i klubben för sommarrelaterad nedstämdhet...?
Du får faktiskt förlåta mig för det, för den tokigheten, fina, bedårande sommar...! Men jag tycker så mycket om dig ändå, för alla dina gröna kostymer, för allt det underbara som gror, växer och blommar, och för att du finns och för att du är du, och för att du så troget återkommer varje år. Och för att du inte bara tar och ger upp med din fantastiska och underbara sommarföreställning, trots att vi dumma människor håller på att leva sönder och förstöra det mesta på den här planeten.
Men som du nog vet, så tycker jag allra bäst om dig de där tidiga, så fräscha, nästan glasklara morgnarna när ditt ljus är så där försiktigt och vackert så det nästan gör ont. Då känner jag att vi är i fas med varandra och då är du som allra, allra bäst!
Vi blir liksom "lite för mycket" sommaren och jag, tillsammans, och jag skäms faktiskt lite för det, får dåligt samvete för att jag inte 100% kan ansluta mig till hyllningskören och jubla över den årstid som de flesta andra normala människor gör. Men jag kan inte hjälpa att jag mitt i de på alla sätt, ljuvliga juli och augusti månaderna, de där heta soliga dagarna när allt i naturen och många människor tycks gå på högvarv, kör med turbomotor, faktiskt då sitter och drömmer om ett helt annat scenario: En härlig och lagom kall vinterdag, ett stilla snöfall då nästan allt blir vitt, lugnt och mindre ivrigt, mindre energiskt. Så funkar jag och det kan säkert tyckas både motvalls. alarmerande avvikande, otacksamt och en smula grinigt, det kan jag förstå.
Jag ser med beundran på alla dessa sommarmänniskor som tycks hinna en hel värld under semestern, och som inte tycks få nog av upplevelser och äventyr. För själv går jag nästan i baklås av alla förväntningar, planeringar och sommarprojekt, för jag tycker det blir fööör mycket... det blir för mig lite som att befinna sig i en oavbruten jättekäck, jätteglad och superenergisk "Allsång på Skansen", hela dagarna. Eller som att tvingas åka karusell snabbt som attan, inte kunna hoppa av, fast man som jag, avskyr karuseller. Jag tycker livet snurrar på tillräckligt fort ändå och att de ofrivilliga äventyren och upplevelserna är tillräckligt många som det är...
När solen bara bränner på och det är svårt att hitta svalka och lugn för både kropp och knopp då blir jag gärna lite deppig, energidränerad, opraktiskt osocial och jobbig. Och jag undrar om jag möjligen är den enda medlemmen i klubben för sommarrelaterad nedstämdhet...?
torsdag 9 juli 2015
Anns Andrum: 37 MIL BORT BOR MITT ENDA BARNBARN, OCH MYCKET HIN...
Anns Andrum: 37 MIL BORT BOR MITT ENDA BARNBARN, OCH MYCKET HIN...: Vid nyår var han här senast, Love, älskat barnbarn till mig. Sex månader senare är han här igen! Han hämtas som vanligt vid bussen i närmast...
37 MIL BORT BOR MITT ENDA BARNBARN, OCH MYCKET HINNER HÄNDA MELLAN HANS EFTERLÄNGTADE BESÖK...
Vid nyår var han här senast, Love, älskat barnbarn till mig. Sex månader senare är han här igen! Han hämtas som vanligt vid bussen i närmaste stad och det är alltid lika roligt att se honom. Men mycket hinner hända mellan besöken när han bor så långt ifrån. Och tänka sig... ur bussen stiger nu inte längre "lille Love" med ljus röst... utan en påtagligt stilig ung man som har växt så pass... och rösten, den känner man inte längre igen... Den har fullt upp med att bryta igenom och bli vuxna Loverösten...!
Det är en fantastisk förändring och jag minns förstås när de egna pojkarna började ränna iväg på höjden och barnrösten försvann, och när så mycket hände med dem.
Nu är jag bara så innerligt glad över att Love fortfarande vill komma till farmor och Jan, och hedra oss med ett kärt besök, och man undrar hur den här killen ser ut när han kommer nästa gång.. ?
För som sagt, mycket hinner hända med tonåringar på kort tid, och när man sällan kan träffas. Men så spännande och roligt det är varje gång, och så härligt att få pyssla om en liten kille med god mat och ha roliga samtal och få många skratt ihop! Det är rena friskvården för en farmor!
Det är en fantastisk förändring och jag minns förstås när de egna pojkarna började ränna iväg på höjden och barnrösten försvann, och när så mycket hände med dem.
Nu är jag bara så innerligt glad över att Love fortfarande vill komma till farmor och Jan, och hedra oss med ett kärt besök, och man undrar hur den här killen ser ut när han kommer nästa gång.. ?
För som sagt, mycket hinner hända med tonåringar på kort tid, och när man sällan kan träffas. Men så spännande och roligt det är varje gång, och så härligt att få pyssla om en liten kille med god mat och ha roliga samtal och få många skratt ihop! Det är rena friskvården för en farmor!
måndag 6 juli 2015
Anns Andrum: FINNS INGET SOM ÄR SÅ VIKTIGT SOM KÄRLEK, TID OCH ...
Anns Andrum: FINNS INGET SOM ÄR SÅ VIKTIGT SOM KÄRLEK, TID OCH ...: Jag vet föräldrar, (förstås de som är välbeställda och för vilka det är möjligt), som reser med ett barn i taget på fina resor för att ge &q...
FINNS JU INGET SÅ VIKTIGT SOM KÄRLEK, TID OCH VERKLIG NÄRVARO MED BARNEN UNDER UPPVÄXTEN...!
Jag vet föräldrar (förstås de som är välbeställda och för vilka det är möjligt) som reser med ett barn i taget på fina resor för att ge "kvalitetstid" till just det barnet. Avsikten är förstås god, men jag tänker att det här nog också handlar om en hel del dåligt samvete...
För de allra flesta av dagens föräldrar jobbar heltid och ibland mer än det, och det är inte som förut så vanligt att en förälder jobbar deltid. Och vad som kan tänkas ligga bakom den förändringen tänker jag inte gå in på nu, för det kräver sitt eget blogginlägg.
Men det kan ju rimligen inte bli så mycket tid och ork över för barnen alla de där andra dagarna då det inte är semester eller planerad kvalitetstid.Och då kan det nog lätt bli en ond cirkel där både barn och föräldrar blir allt tröttare, mer frustrerade och irriterade. Och det går antagligen åt en del energi till att hålla tillbaka det dåliga samvetet över att jobba för mycket... över att tiden inte räcker till. Det är mänskligt och fullt förståeligt tycker jag.
Men jag tror inte på dåligt samvete som förändringsfaktor, det stannar oftast bara i en gnagande tanke, och jag vill inte önska något enda litet dåligt samvete - till någon.
Jag tror där emot på medvetenhet och på genomtänkta liv som kan fram leda till vad som verkligen är viktigt för barnen under uppväxten, och på att hitta det som är bra för hela familjer. Och på betydelsen av det som ger varaktig glädje, trygghet och harmoni för barnet inför vuxenblivandet. Jag beundrar de föräldrar som stannar upp och ser på själva och sina livsmönster utifrån, och som är kloka och modiga nog att våga förändra och avvika från rådande norm. Och det finns faktiskt föräldrar som drar ner på sina egostyrda "måsten," minskar på pryl - och aktivitetshetsen och som visar barnen på andra mer hållbara värden i livet! De är jättefina föredömen för andra!
Och jag tänker, att har man som i en del fall, råd att bjuda varje barn på en utlandsresa så har man sannolikt också de inkomster som tillåter att en, eller båda föräldrar att gå ner i tjänst och jobba mindre, till förmån för mer tid och närvaro med barnen under den uppväxt som inte går i repris...
Många tonåringar har ju naturligt en lite svajig tid och testar gränser, och jag tänker att ju mer de testar, bråkar och svajar, ju sämre mår de antagligen inom sig. Och ju mer kärlek, omsorger, tid och närvaro behöver de då! Det är jag hundra på... Hårdhet och "bestraffningar" ökar tonårsupproret och skapar förtvivlan och förödmjukelse hos en redan osäker och identitetsförvirrad tonåring! Sånt kan skapa bestående problem! Även en tonåring behöver sina föräldrar i samtal och möten och fast de markerar sina revir och vill vara ifred, så behöver de fortfarande tryggheten och omsorgen från mamma och pappa!
Många föräldrar koketterar med att de jobbar för mycket och har så dåligt samvete... och man undrar om de verkligen tänker på vad de säger. Om de vill ha mer tid för barnen och om de egentligen vill ändra på det där.. eller ?
Och jag tänker att människor ofta talar om vikten av att själva få välja i olika saker, vilket jag instämmer i helt och fullt. Men hur många föräldrar har egentligen frågat sina barn om de vill ha mer tid och om de vill att de ska jobba mindre? Och hur ofta frågar man barnen hur de egentligen mår i den stressiga vardagen och tar hänsyn till barnets bästa, fast det innebär kompromisser för föräldrarna...?
Av min egen barndom, som inte var okomplicerad, lärde jag mig tidigt att ta barnets parti och det tänker jag fortsätta med även om det numera blir med hjälp av pennan...
För de allra flesta av dagens föräldrar jobbar heltid och ibland mer än det, och det är inte som förut så vanligt att en förälder jobbar deltid. Och vad som kan tänkas ligga bakom den förändringen tänker jag inte gå in på nu, för det kräver sitt eget blogginlägg.
Men det kan ju rimligen inte bli så mycket tid och ork över för barnen alla de där andra dagarna då det inte är semester eller planerad kvalitetstid.Och då kan det nog lätt bli en ond cirkel där både barn och föräldrar blir allt tröttare, mer frustrerade och irriterade. Och det går antagligen åt en del energi till att hålla tillbaka det dåliga samvetet över att jobba för mycket... över att tiden inte räcker till. Det är mänskligt och fullt förståeligt tycker jag.
Men jag tror inte på dåligt samvete som förändringsfaktor, det stannar oftast bara i en gnagande tanke, och jag vill inte önska något enda litet dåligt samvete - till någon.
Jag tror där emot på medvetenhet och på genomtänkta liv som kan fram leda till vad som verkligen är viktigt för barnen under uppväxten, och på att hitta det som är bra för hela familjer. Och på betydelsen av det som ger varaktig glädje, trygghet och harmoni för barnet inför vuxenblivandet. Jag beundrar de föräldrar som stannar upp och ser på själva och sina livsmönster utifrån, och som är kloka och modiga nog att våga förändra och avvika från rådande norm. Och det finns faktiskt föräldrar som drar ner på sina egostyrda "måsten," minskar på pryl - och aktivitetshetsen och som visar barnen på andra mer hållbara värden i livet! De är jättefina föredömen för andra!
Och jag tänker, att har man som i en del fall, råd att bjuda varje barn på en utlandsresa så har man sannolikt också de inkomster som tillåter att en, eller båda föräldrar att gå ner i tjänst och jobba mindre, till förmån för mer tid och närvaro med barnen under den uppväxt som inte går i repris...
Många tonåringar har ju naturligt en lite svajig tid och testar gränser, och jag tänker att ju mer de testar, bråkar och svajar, ju sämre mår de antagligen inom sig. Och ju mer kärlek, omsorger, tid och närvaro behöver de då! Det är jag hundra på... Hårdhet och "bestraffningar" ökar tonårsupproret och skapar förtvivlan och förödmjukelse hos en redan osäker och identitetsförvirrad tonåring! Sånt kan skapa bestående problem! Även en tonåring behöver sina föräldrar i samtal och möten och fast de markerar sina revir och vill vara ifred, så behöver de fortfarande tryggheten och omsorgen från mamma och pappa!
Många föräldrar koketterar med att de jobbar för mycket och har så dåligt samvete... och man undrar om de verkligen tänker på vad de säger. Om de vill ha mer tid för barnen och om de egentligen vill ändra på det där.. eller ?
Och jag tänker att människor ofta talar om vikten av att själva få välja i olika saker, vilket jag instämmer i helt och fullt. Men hur många föräldrar har egentligen frågat sina barn om de vill ha mer tid och om de vill att de ska jobba mindre? Och hur ofta frågar man barnen hur de egentligen mår i den stressiga vardagen och tar hänsyn till barnets bästa, fast det innebär kompromisser för föräldrarna...?
Av min egen barndom, som inte var okomplicerad, lärde jag mig tidigt att ta barnets parti och det tänker jag fortsätta med även om det numera blir med hjälp av pennan...
söndag 5 juli 2015
Anns Andrum: ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GE...
Anns Andrum: ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GE...: Man tror att man känner sina närmaste, och man inbillar sig att man nog har en god kännedom om sina egna barn och vad de är för personer. Me...
ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GER EN OBESKRIVLIG SORG... VARJE DAG...
Man tror att man känner sina närmaste, och man inbillar sig att man nog har en god kännedom om sina egna barn och vad de är för personer. Men egentligen vet man ingenting... det visar sig ibland.
Men också de egna barnen växer förstås upp till vuxna människor och formas precis som alla vi andra av upplevelser och erfarenheter under resans gång. Och bilden av det barn som man en gång burit under sitt hjärta och fostrat upp, oroat sig för, känt glädje och lycka över, kan, har jag erfarit, med tiden bli en annan än den man förut sett framför sig. Men man slutar aldrig att älska sitt barn.
Och så händer det som jag för min del aldrig hade kunnat föreställa mig: Ett av barnen tar avstånd, vänder sig varaktigt bort och avvisar all form av kontakt... Först vill man bara inte tro att det är sant, man tänker att det är övergående, undrar vad man gjort... Sen börjar man, precis som i en krisreaktion, efter chockfasen omorientera sig, och fatta, och frågar naturligtvis vad som ligger bakom, men får inga begripliga svar, bara ilska och irritation, eller tystnad.
Jag hade en god och nära kontakt med det här barnet upp i vuxenåldern, och jag tror inte att jag varit en sämre mamma än den genomsnittliga. Kanske bara lite för överbeskyddande. Barnet var duktig i skolan, snäll och godmodig, och lyckades tidigt med många saker som han företog sig. Han är den av mina barn som mest lik mig i sin personlighet och kanske är vi för lika... Och jag har alltid glatt mig, varit stolt och stöttande, det vet jag att jag varit. Nu är det här barnet, ett av mina älskade tre, en framgångsrik person med breda arbetsfält och mycket jobb i sitt liv, och jag är så glad att det går så bra för honom och jag önskar honom allt gott i livet.
Men varje dag saknar jag som mamma, att då och då kunna ringa och höra hur barnet och hans familj har det. Och ofta vrider sorgen över den " förlorade sonen" om magen på mig. Jag minns hur vi förut kunde skämta och skratta ihop som mor och son, och jag saknar att jag t.ex inte längre kan ringa och be honom köra försiktigt under alla de resor han gör. Och jag är ledsen över att inte få ha honom och hans sambo här och få pyssla om dem. Ibland tittar jag på gamla foton och gråter en skvätt, men vad hjälper det...
Och jag saknar så mycket att inte längre kunna se mina älskade barn tillsammans - samlade!
Jag verkligen avskyr ovänskap och allt som är outrett mellan människor, och jag har själv jobbat en del med att aktivt söka upp människor från relationer där jag känner att jag har något jag ångrar, något att reda ut, eller för att säga det där som aldrig blev sagt. För jag vill inte ligga där när livet tar slut och känna att jag, för min del, inte gjort vad jag kunnat för att nå förlåtelse och försoning mellan människor.
För jag vet att livet är skört och jag avskyr hårdhet och oförsonlighet mellan människor.
Livet går inte i repris - i alla fall inte det här som pågår just nu...
Och jag önskar ingen annan den sorg som det är att, medan man ännu lever, och medan det fortfarande är möjligt att träffas och umgås, förlora kontakten med ett älskat barn...!
Men också de egna barnen växer förstås upp till vuxna människor och formas precis som alla vi andra av upplevelser och erfarenheter under resans gång. Och bilden av det barn som man en gång burit under sitt hjärta och fostrat upp, oroat sig för, känt glädje och lycka över, kan, har jag erfarit, med tiden bli en annan än den man förut sett framför sig. Men man slutar aldrig att älska sitt barn.
Och så händer det som jag för min del aldrig hade kunnat föreställa mig: Ett av barnen tar avstånd, vänder sig varaktigt bort och avvisar all form av kontakt... Först vill man bara inte tro att det är sant, man tänker att det är övergående, undrar vad man gjort... Sen börjar man, precis som i en krisreaktion, efter chockfasen omorientera sig, och fatta, och frågar naturligtvis vad som ligger bakom, men får inga begripliga svar, bara ilska och irritation, eller tystnad.
Jag hade en god och nära kontakt med det här barnet upp i vuxenåldern, och jag tror inte att jag varit en sämre mamma än den genomsnittliga. Kanske bara lite för överbeskyddande. Barnet var duktig i skolan, snäll och godmodig, och lyckades tidigt med många saker som han företog sig. Han är den av mina barn som mest lik mig i sin personlighet och kanske är vi för lika... Och jag har alltid glatt mig, varit stolt och stöttande, det vet jag att jag varit. Nu är det här barnet, ett av mina älskade tre, en framgångsrik person med breda arbetsfält och mycket jobb i sitt liv, och jag är så glad att det går så bra för honom och jag önskar honom allt gott i livet.
Men varje dag saknar jag som mamma, att då och då kunna ringa och höra hur barnet och hans familj har det. Och ofta vrider sorgen över den " förlorade sonen" om magen på mig. Jag minns hur vi förut kunde skämta och skratta ihop som mor och son, och jag saknar att jag t.ex inte längre kan ringa och be honom köra försiktigt under alla de resor han gör. Och jag är ledsen över att inte få ha honom och hans sambo här och få pyssla om dem. Ibland tittar jag på gamla foton och gråter en skvätt, men vad hjälper det...
Och jag saknar så mycket att inte längre kunna se mina älskade barn tillsammans - samlade!
Jag verkligen avskyr ovänskap och allt som är outrett mellan människor, och jag har själv jobbat en del med att aktivt söka upp människor från relationer där jag känner att jag har något jag ångrar, något att reda ut, eller för att säga det där som aldrig blev sagt. För jag vill inte ligga där när livet tar slut och känna att jag, för min del, inte gjort vad jag kunnat för att nå förlåtelse och försoning mellan människor.
För jag vet att livet är skört och jag avskyr hårdhet och oförsonlighet mellan människor.
Livet går inte i repris - i alla fall inte det här som pågår just nu...
Och jag önskar ingen annan den sorg som det är att, medan man ännu lever, och medan det fortfarande är möjligt att träffas och umgås, förlora kontakten med ett älskat barn...!
lördag 4 juli 2015
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...: Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Oc...
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...: Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Oc...
ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ÄN BORDERLINE ELLER KRONISK DEPRESSION? HUR MYCKET STYR AKTUELL SAMHÄLLSKULTUR OCH IDEALBILDER...?
Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Och jag har nog alltid tyckt att det är viktigt att nå det där som ligger bakom, det där som med ett lite finare ord kallas för "Kausualiteten". Ett ord, som jag förresten, första gången stötte på under min undersköterskeutbildning tidigt 80 -tal. Vissa ord, innebörder och betydelser stannar kvar längre än andra, och eftersom jag alltid varit intresserad av bakomliggande orsaker och gärna ställer frågan varför, så blev "Kausalitet" kvar där inne i min ganska röriga, och ibland överbelastade hjärna.
Jag tycker det är roligt att följa forskning och nya intressanta teorier om det som gäller människan. Och särskilt intresserad är jag av psykologi, och av det som betecknas som funktionsnedsättningar, olika genetiska samband, och av vilken betydelse som t.ex uppväxtmiljö har på hur utvecklad eller omfattande, en dysfunktion kan bli för någon.
Autism och Adhd är kända funktionsbegränsningar som den senaste tiden blivit mer uppmärksammade och det skrivs en hel del om hur det är att leva med det här. Det tycker jag är jättebra, för det är då är på tiden att vi drar oss bort från många dumma och hindrande synsätt på allt som är kopplat till psyket och känslorna! Och då är det så bra att människor nu öppet och naturligt vågar berätta om hur det är att ha en diagnos inom Autismspektrumet, t.ex Aspergers syndrom eller något annat, eller till exempel vittnar om vilka svårigheter en Adhd kan ha för det dagliga livet. Men, jag undrar varför inte medier fokuserar lika mycket på diagnoser som Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression? Är det möjligen "klasskillnader" mellan olika psykiska sjukdomar? Jag är benägen att svara ja på den frågan. Och det bekymrar mig att det kanske är så, eftersom det får konsekvenser för de människor som redan innan lider av sina dysfunktioner, och som verkligen inte behöver mer sten på bördan i form av fördomar och snäva kunskapsfattiga synsätt!
Och jag tror för min del att aktuell samhällskultur, rådande människosyn och idealbilder bland människor, har en direkt koppling till hur vi generellt ser på sjukdomar och begränsningar, och särskilt stigmatiserade är de som är kopplade till psyket och det emotionella. Det har alltid upprört mig! Det är nog ingen tillfällighet att fler och fler offentliga personer, och så kallade kändisar med inslag av Autism, Adhd eller Bipolär sjukdom, öppet träder fram och berättar om hur det är att leva med det här. Och det är tyvärr, inte heller så oväntat att de med t.ex Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression, inte lika ofta ges tillfälle, eller vågar berätta om sina lidanden och om hur deras liv ser ut...!
Det här gör mig helt enkelt förbannad, att det ofta framställs som lite "finare", mer rumsrent, att ha en dysfunktion som så där lite onyanserat, inte sällan exemplifieras med kända personer som utmärker sig genom beundransvärd kreativitet, stor prestationsförmåga eller hög IQ! Och Googlar man tll exempel på Aspergers Syndrom får man direkt få upp Einstein, Beethoven eller Virginia Voolf.... ingen av dem tillhörde kategorien " loosers", eller var den som inte fick ändan ur vagnen, när det gällde arbete och prestation...
Naturligtvis var också dessa bemärkta personers liv också påverkade av personlighetstypen, på gott och ont, som det ju alltid är.
Men varför hittar man inte lika lätt exempel på Bordelinemänniskor, eller de som har Tourettes Syndrom, eller någon annan sjukdom eller något syndrom som inte så signifikant kan kopplas till hög prestationsförmåga, uthållighet eller goda cerebrala förmågor...? Egenskaper som naturligtvis finns också hos de här grupperna.
Naturligtvis just för att de här människorna inte är lika användbara eller värdefulla i ett prestationssamhälle som vårt, där överkänslighet, sårbarhet och känsloinstabilitet förstås inte passar så bra in ...
Jag känner för alla, oavsett diagnos, och jag avskyr fördomar och ovilja att vidga sin kunskapshorisont. Men jag är rädd för, och vill bekämpa den växande elitiska människosyn som påverkar hur vi ser på människor med olika funktionsnedsättningar! För den är mer än oroande nu, faktiskt...
Det vi verkligen behöver är att generellt öka vår kunskap, processa våra fördomar, kasta bort dem och se lika, och klokt på alla som lider av både det ena eller andra...!!
Jag tycker det är roligt att följa forskning och nya intressanta teorier om det som gäller människan. Och särskilt intresserad är jag av psykologi, och av det som betecknas som funktionsnedsättningar, olika genetiska samband, och av vilken betydelse som t.ex uppväxtmiljö har på hur utvecklad eller omfattande, en dysfunktion kan bli för någon.
Autism och Adhd är kända funktionsbegränsningar som den senaste tiden blivit mer uppmärksammade och det skrivs en hel del om hur det är att leva med det här. Det tycker jag är jättebra, för det är då är på tiden att vi drar oss bort från många dumma och hindrande synsätt på allt som är kopplat till psyket och känslorna! Och då är det så bra att människor nu öppet och naturligt vågar berätta om hur det är att ha en diagnos inom Autismspektrumet, t.ex Aspergers syndrom eller något annat, eller till exempel vittnar om vilka svårigheter en Adhd kan ha för det dagliga livet. Men, jag undrar varför inte medier fokuserar lika mycket på diagnoser som Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression? Är det möjligen "klasskillnader" mellan olika psykiska sjukdomar? Jag är benägen att svara ja på den frågan. Och det bekymrar mig att det kanske är så, eftersom det får konsekvenser för de människor som redan innan lider av sina dysfunktioner, och som verkligen inte behöver mer sten på bördan i form av fördomar och snäva kunskapsfattiga synsätt!
Och jag tror för min del att aktuell samhällskultur, rådande människosyn och idealbilder bland människor, har en direkt koppling till hur vi generellt ser på sjukdomar och begränsningar, och särskilt stigmatiserade är de som är kopplade till psyket och det emotionella. Det har alltid upprört mig! Det är nog ingen tillfällighet att fler och fler offentliga personer, och så kallade kändisar med inslag av Autism, Adhd eller Bipolär sjukdom, öppet träder fram och berättar om hur det är att leva med det här. Och det är tyvärr, inte heller så oväntat att de med t.ex Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression, inte lika ofta ges tillfälle, eller vågar berätta om sina lidanden och om hur deras liv ser ut...!
Det här gör mig helt enkelt förbannad, att det ofta framställs som lite "finare", mer rumsrent, att ha en dysfunktion som så där lite onyanserat, inte sällan exemplifieras med kända personer som utmärker sig genom beundransvärd kreativitet, stor prestationsförmåga eller hög IQ! Och Googlar man tll exempel på Aspergers Syndrom får man direkt få upp Einstein, Beethoven eller Virginia Voolf.... ingen av dem tillhörde kategorien " loosers", eller var den som inte fick ändan ur vagnen, när det gällde arbete och prestation...
Naturligtvis var också dessa bemärkta personers liv också påverkade av personlighetstypen, på gott och ont, som det ju alltid är.
Men varför hittar man inte lika lätt exempel på Bordelinemänniskor, eller de som har Tourettes Syndrom, eller någon annan sjukdom eller något syndrom som inte så signifikant kan kopplas till hög prestationsförmåga, uthållighet eller goda cerebrala förmågor...? Egenskaper som naturligtvis finns också hos de här grupperna.
Naturligtvis just för att de här människorna inte är lika användbara eller värdefulla i ett prestationssamhälle som vårt, där överkänslighet, sårbarhet och känsloinstabilitet förstås inte passar så bra in ...
Jag känner för alla, oavsett diagnos, och jag avskyr fördomar och ovilja att vidga sin kunskapshorisont. Men jag är rädd för, och vill bekämpa den växande elitiska människosyn som påverkar hur vi ser på människor med olika funktionsnedsättningar! För den är mer än oroande nu, faktiskt...
Det vi verkligen behöver är att generellt öka vår kunskap, processa våra fördomar, kasta bort dem och se lika, och klokt på alla som lider av både det ena eller andra...!!
onsdag 1 juli 2015
Anns Andrum: DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " ...
Anns Andrum: DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " ...: Som tonen från en lätt beröring av det finaste kristallglas och med en känsla som är så bedövande vacker och kommen direkt från hjärtat... ...
DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " TOGETHER AGAIN" M. EMMYLOU HARRIS ÄR EN AV DOM...!
Som tonen från en lätt beröring av det finaste kristallglas och med en känsla som är så bedövande vacker och kommen direkt från hjärtat...
Jag upptäckte Emmylou Harris för några år sen och hade dittills knappast hört en mer lidelsefull och äkta röst. Musik är, när den är som bäst, som ett bra kylbalsam på solsvedan efter en het sommardag på stranden. Och Emmylou berör mig så starkt, och särskilt hennes tidiga inspelningar när hennes unika röst stod på toppen av sin kvalitet och spröd som just - kristall.
För den som vill ha en musikupplevelse som känns som en käftsmäll, i en absolut positiv betydelse, så kan jag varmt rekommendera överjordiskt vackra "Together again", en inspelning från 1977. Så här blir musik bara om den är på riktigt!
Jag upptäckte Emmylou Harris för några år sen och hade dittills knappast hört en mer lidelsefull och äkta röst. Musik är, när den är som bäst, som ett bra kylbalsam på solsvedan efter en het sommardag på stranden. Och Emmylou berör mig så starkt, och särskilt hennes tidiga inspelningar när hennes unika röst stod på toppen av sin kvalitet och spröd som just - kristall.
För den som vill ha en musikupplevelse som känns som en käftsmäll, i en absolut positiv betydelse, så kan jag varmt rekommendera överjordiskt vackra "Together again", en inspelning från 1977. Så här blir musik bara om den är på riktigt!
måndag 29 juni 2015
Anns Andrum: TANDUPPSÄTTNINGEN ÄR ETT KOMPLICERAT OCH GANSKA SÅ...
Anns Andrum: TANDUPPSÄTTNINGEN ÄR ETT KOMPLICERAT OCH GANSKA SÅ...: I dag fick jag högst ofrivilligt uppleva lite gamla "trevliga" väntrums -minnen inom tandläkarsfären igen... Efter en vidrig natt ...
TANDUPPSÄTTNINGEN ÄR ETT KOMPLICERAT OCH GANSKA SÅRBART SYSTEM...
I dag fick jag högst ofrivilligt uppleva lite gamla "trevliga" väntrums -minnen inom tandläkarsfären igen... Efter en vidrig natt med uppskattningsvis en och en halv timmas "sömn" till ett oavbrutet och stegrande tandvärksackompanjemang, var det så dax igen att bläddra fram numret till en av dom tandläkare som jag besökt ett antal gånger de senaste tio åren, lyckligtvis i perioder...
Jag borde rimligtvis kunna rabbla upp samtliga telefonnumren i sömnen, ha råkoll, men jag förtränger dom och ägnar mig istället skrupelfritt år självbedrägeri, och "tror" då att det för min del inte blir tal om några mer tandvärkshistorier i framtiden .... Vad ska man rubricera det som, frågar jag mig själv? Är det fråga om medeltida vidskepelse, ett sviktande minne, eller möjligen ren och skär dumhet ?
Det lutar betänkligt åt det första faktiskt...
Och nu sitter jag här i efterskvalpet av en inte helt okomplicerad utdragning av en gammal skröplig kindtand i förfall. Det var, trots en del bedövning, inte helt smärtfritt kan jag säga, tandutdragningar har en tendens att inte vara det. Jag regredierade och snyftade som en femåring hela tiden... Nu hoppas jag bara att den snälla tanddoktorn med behärskad stress i blicken förpassade rätt bissing ur min mun, att det verkligen var den som var boven i dramat. Det kan nämligen vara svårt att pricka rätt, säger tandläkarexpertisen, när man som jag är en kvalificerad "tandihopbitare" sen många år, för då fördelar man lätt skadan på flera ställen. Att vara käkpressare är, tänker jag, lite som att symboliskt varje natt ger sig ut på ett inre slagfält och konfrontera sina fiender, sina problem och sina egna tillkortakommande och bita ihop som om det skulle lösa problemen....
Dagens incident visade att jag igen, lyckats skaffa mig en spricka i en tand genom att vara på den hela tiden och pressa. Det ger en djävulsk smärta, vida bortom vanlig tandvärk faktiskt.Men inget ont utan att det har något gott med sig: Efter många års tandbesvär har jag lärt mig att tandvärk inte sällan är ett tydligt symtom på en massa stress och trauman som sätter sig som tand - och käkbesvär, och som ibland kan ställa till besvärliga komplexa, kroniska smärttillstånd.
Min tandläkare upplyste mig i dag om att det här bara ökar bland människor och går allt längre ner i åldrarna. En av hennes patienter, EN FEMÅRING, hade precis fått en bettskena för att minska tandskador av tandpressning...!! Arma barn!
Vad säger det, förutom att det är alarmerande?
Ja, bland annat, att tänderna är ett komplicerat och ganska sårbart system, som förstås är beroende av hur allt annat i både kropp och själ mår och känner sig... ! För är det något man kan vara ordentligt säker på, så är det att ALLTING hänger ihop!
Jag borde rimligtvis kunna rabbla upp samtliga telefonnumren i sömnen, ha råkoll, men jag förtränger dom och ägnar mig istället skrupelfritt år självbedrägeri, och "tror" då att det för min del inte blir tal om några mer tandvärkshistorier i framtiden .... Vad ska man rubricera det som, frågar jag mig själv? Är det fråga om medeltida vidskepelse, ett sviktande minne, eller möjligen ren och skär dumhet ?
Det lutar betänkligt åt det första faktiskt...
Och nu sitter jag här i efterskvalpet av en inte helt okomplicerad utdragning av en gammal skröplig kindtand i förfall. Det var, trots en del bedövning, inte helt smärtfritt kan jag säga, tandutdragningar har en tendens att inte vara det. Jag regredierade och snyftade som en femåring hela tiden... Nu hoppas jag bara att den snälla tanddoktorn med behärskad stress i blicken förpassade rätt bissing ur min mun, att det verkligen var den som var boven i dramat. Det kan nämligen vara svårt att pricka rätt, säger tandläkarexpertisen, när man som jag är en kvalificerad "tandihopbitare" sen många år, för då fördelar man lätt skadan på flera ställen. Att vara käkpressare är, tänker jag, lite som att symboliskt varje natt ger sig ut på ett inre slagfält och konfrontera sina fiender, sina problem och sina egna tillkortakommande och bita ihop som om det skulle lösa problemen....
Dagens incident visade att jag igen, lyckats skaffa mig en spricka i en tand genom att vara på den hela tiden och pressa. Det ger en djävulsk smärta, vida bortom vanlig tandvärk faktiskt.Men inget ont utan att det har något gott med sig: Efter många års tandbesvär har jag lärt mig att tandvärk inte sällan är ett tydligt symtom på en massa stress och trauman som sätter sig som tand - och käkbesvär, och som ibland kan ställa till besvärliga komplexa, kroniska smärttillstånd.
Min tandläkare upplyste mig i dag om att det här bara ökar bland människor och går allt längre ner i åldrarna. En av hennes patienter, EN FEMÅRING, hade precis fått en bettskena för att minska tandskador av tandpressning...!! Arma barn!
Vad säger det, förutom att det är alarmerande?
Ja, bland annat, att tänderna är ett komplicerat och ganska sårbart system, som förstås är beroende av hur allt annat i både kropp och själ mår och känner sig... ! För är det något man kan vara ordentligt säker på, så är det att ALLTING hänger ihop!
torsdag 25 juni 2015
Anns Andrum: VARIFRÅN KOMMER MÄNNENS NÄSTAN MILITANTA GRÄSKLIPP...
Anns Andrum: VARIFRÅN KOMMER MÄNNENS NÄSTAN MILITANTA GRÄSKLIPP...: Dom är många nu, männen i gräsklippningsarme'n.... och jag kan inte annat än imponeras av deras glöd där dom drar fram med diverse gräsb...
VARIFRÅN KOMMER MÄNNENS NÄSTAN MILITANTA GRÄSKLIPPNINGSIVER EGENTLIGEN IFRÅN...?
Dom är många nu, männen i gräsklippningsarme'n.... och jag kan inte annat än imponeras av deras glöd där dom drar fram med diverse gräsbekämpningsmaskiner inte sällan som dom skulle stoppa fienden vid nationsgränsen...
Det är nåt speciellt med män och trädgårdsgräs! För jag vågar faktiskt påstå, med reservation för avsaknad av vetenskapliga belägg, att det fortfarande, och mest, är den manliga delen av Sveriges population som står för gräsklippningen i familjen. För än så länge lyser vi kvinnor oftast med vår frånvaro bakom gräsklipparna, vilket egentligen är lite intressant i dessa "kvinnor- kan -tider".
Undrar hur många av oss "tjejer" som lite mer genuskorrekt vore intresserade av att kandidera till ett sysslobyte med maken, typ: " Kan vi byta i dag, torkar du köksluckorna och städar badrummet, så klipper jag gräset? Ska jag kolla motorn på klipparen först?"
Det är, trots alla jämställdhetsintentioner, fortfarande nåt väldigt märkligt med vissa fördelningar av hemmasysslor mellan män och kvinnor, för en del av dom har en benägenhet att stanna kvar i de mer ordentligt inpinkade reviren hos respektive kön... Och är det möjligen så att det anses mer okvinnligt att svettas med gräsklippning, än att träna sig rejält svettig på gymmet, och är det i så fall skillnad på "svett och svett"? Den differensen skulle jag i så fall vara intresserad av... Är möjligen den mindre kraftansträngningen av att städa köket, för en del män fortfarande "fruntimmersgöra", i motsats till att gå en hård match med gräsklipparen? Det där är frågor som låter sig ställas, tycker jag.
Det är nåt militant över den där ofta precisa, stenhårt, regelbundna bekämpningen av vart enda litet stackars grässtrå som har hunnit växa nån ynka centimeter sen sist, vilket oftast är "nyss"...
Och jag undrar om inte robotklipparen kan ställa till det lite för en del män som själv vill styra skutan med sin manskraft. Blir kanske den lille roboten en "hit" för dom verkligt mogna killarna, dom som inte tror att de tappar snoppen om dom delegerar jobbet till nån annan...? Men jag har respekt för den här lidelsen hos män, för den måste betyda nåt mer djupgående och vad jag tror vara närbesläktat med många killars grillförtjusning. Det är som om det bara måste vara en redig karl med en starköl i näven under hela grillförfarandet, annars kanske hela grillmenyn går i kvav...
Så tänker jag förresten att det kan inte vara lätt att vara gräs och vara så förföljd...
Och det lugnar mig en smula att det nu kan bli tal om både värnplikt och repövningar igen... för då får kanske många män med gräskontroll och mord i blick ytterligare ett tillfälle att göra sig av med lite kamplust och manlig kraft...så att en och annan gräsmatta kan få bli lite fri och trotsig och växa fritt ett tag.
Och vad vet jag - egentligen, kanske sitter föreställningen om hur en riktig karl ska vara och bete sig, djupare än man kan tro. Och är vi kvinnor, trots vår längtan efter jämställdhet, i grund och botten lite rädda för att vi ska kasta ut barnet med badvattnet när det gäller våra män...? Och hur vill vi egentligen att en man ska vara...? Det undrar jag faktiskt ibland...
onsdag 24 juni 2015
Anns Andrum: MAN FÅR LEVA LITE I IMPERFEKT, I SIN HISTORIA OCH ...
Anns Andrum: MAN FÅR LEVA LITE I IMPERFEKT, I SIN HISTORIA OCH ...: Inte i min allra vildaste fantasi hade jag som ung och ny i vårdjobbet, kunnat föreställa mig att jag senare i livet skulle arbeta mig sjuk ...
MAN FÅR LEVA LITE I IMPERFEKT, I SIN HISTORIA OCH STÄRKA SIG MED DET NÄR MAN INTE LÄNGRE ÄR ARBETSFÖR...
Inte i min allra vildaste fantasi hade jag som ung och ny i vårdjobbet, kunnat föreställa mig att jag senare i livet skulle arbeta mig sjuk och in i en riktigt svårforcerad vägg av det jobb som jag älskade från första början och tiden allt igenom...! Nästan 30 år av omsorger om gamla och sjuka hade jag då, när det bara sa PANG i hela kroppen, i alla känslor, i psyket, men allra mest i huvudet, lagt bakom mig!
Det var inget fel på jobbet, och inte på rutinerna heller. Och heller inget fel på mig, egentligen.Och det är inte fel på någon som hamnar i en arbetsrelaterad energiutmattning, det ska man vara väldigt klar över! Men för att kunna göra ett bra jobb, som i mitt fall, vård och bemötande av demenssjuka, så måste grundförutsättningarna finnas där, själva fundamentet måste vara på plats...!! I sjuk - och -åldringsvård är det kört och förbi med alla intentioner och all god vilja, om det inte finns tillräckligt många starka, snälla arbetsamma händer, och många kloka huvuden och goda hjärtan! Så mycket personal som man bara måste ha att använda sig av när man ska ge människor en tillräckligt kvalitativt bra och värdig vård deras sista tid i livet! Det kan egentligen aldrig bli tal om kompromisser när det gäller det här! För det slår förr eller senare, alldeles ofelbart och helt förutsägbart, tillbaka i form av ohälsa på olika plan hos såväl omsorgstagare som personal!
Att bli bli långtidssjukskriven och inte längre kunna gå till jobbet för man är så totalt genomtrött är i sig inget annat än ett trauma. En identitetsförlust som naturligtvis går på djupet, som måste göra det för att man ska kunna landa där på botten i sig själv, och för att man överhuvudtaget ska kunna komma vidare med sig själv och med livet, för inte sällan aktualiserar man också gamla obearbetade trauman i såna här situationer.
Det som tyvärr lägger extra sten på bördan är att en del, ganska många faktiskt, har svårt att förstå, vill inte alltid förstå, det här med att man redan före pensionsåldern har fått acceptera att inte mer kunna återgå till ett jobb. Det verkar bli för "otäckt," för provocerande, att man inte längre är arbetsför och bidrar till samhällsnyttan. Och än mer stigmatiserad kan man lätt bli om det handlar om något så "skrämmande" som psykiska problem...
Nu är jag för den delen ganska luttrad inför det här, men jag vet inte hur många gånger, när jag väl samlat kraft och vågat mig ut i det sociala, som folk frågat mig om jag har något jobb eller...? Fast jag redan förut ett antal gånger tålmodigt förklarat varför jag är sjukskriven, Och jag tillåter mig numera därför att tycka att de själva har ett problem stort nog att tas på allvar... för många kan inte, vill inte förstå. Och kanske kan den kunskapen bara kan erövras genom egna erfarenheter...
Det är som om man gärna drar alla arbetsoförmögna som av olika orsaker fått sluta jobba över en enda väldigt stor kam, och att associationerna ofta drar i väg till både parkbänkar, lathet, ren "svaghet" och livsoduglighet! Kunskapsbristen om orsaker och samband är inte sällan avgrundsdjup när det gäller det här området! Lyckligtvis finns det undantag bland människor och sådana har jag också träffat!
Men sedan ganska länge har jag tröttnat på att "försvara" min ohälsa och jag står inte längre där helt omotiverat med skammens rodnad och rabblar upp alla rehabiliterande åtgärder jag varit föremål för. Jag gör inte det längre, för det är varken värdigt eller nödvändigt! Och jag skulle önska att andra i liknande situation orkade hitta tillbaka till sitt självförtroende och inte längre behövde skämmas över att av olika skäl inte kunna jobba!
Det går numera nästan inte en dag utan att jag stolt klappar mig själv på axeln och påminner mig om att jag faktiskt har jobbat, engagerat mig och gjort ett riktigt bra jobb i nära nog 30 år! Jag gör det för att det förbaske mig inte är så många andra som påminner oss om det här, vi alla som ofrivilligt tvingats sluta jobba för att vi blivit sjuka, och som många av oss förlorat hälsan på grund av orimliga, omänskliga arbetsplatsmiljöer där våra vårdtagare ytterst blir de största förlorarna och så får det bara inte vara - inte någonstans!
Som sagt, så får man leva lite i imperfekt, i sin historia i det som varit, och stärka sig med det när man inte längre är arbetsför och lönsam... Och så får man nogsamt akta sig för bitterheten, plocka guldkornen ur sin jobbhistoria och tänka på allt det där roliga, goda och meningsfulla i alla sina gamla älskade patienters liv och vardag som man fått bidra till. Tacka stort för alla fina möten med så olika människor man fått uppleva..!. Och de minnena hoppas jag att tiden aldrig suddar ut...
Det var inget fel på jobbet, och inte på rutinerna heller. Och heller inget fel på mig, egentligen.Och det är inte fel på någon som hamnar i en arbetsrelaterad energiutmattning, det ska man vara väldigt klar över! Men för att kunna göra ett bra jobb, som i mitt fall, vård och bemötande av demenssjuka, så måste grundförutsättningarna finnas där, själva fundamentet måste vara på plats...!! I sjuk - och -åldringsvård är det kört och förbi med alla intentioner och all god vilja, om det inte finns tillräckligt många starka, snälla arbetsamma händer, och många kloka huvuden och goda hjärtan! Så mycket personal som man bara måste ha att använda sig av när man ska ge människor en tillräckligt kvalitativt bra och värdig vård deras sista tid i livet! Det kan egentligen aldrig bli tal om kompromisser när det gäller det här! För det slår förr eller senare, alldeles ofelbart och helt förutsägbart, tillbaka i form av ohälsa på olika plan hos såväl omsorgstagare som personal!
Att bli bli långtidssjukskriven och inte längre kunna gå till jobbet för man är så totalt genomtrött är i sig inget annat än ett trauma. En identitetsförlust som naturligtvis går på djupet, som måste göra det för att man ska kunna landa där på botten i sig själv, och för att man överhuvudtaget ska kunna komma vidare med sig själv och med livet, för inte sällan aktualiserar man också gamla obearbetade trauman i såna här situationer.
Det som tyvärr lägger extra sten på bördan är att en del, ganska många faktiskt, har svårt att förstå, vill inte alltid förstå, det här med att man redan före pensionsåldern har fått acceptera att inte mer kunna återgå till ett jobb. Det verkar bli för "otäckt," för provocerande, att man inte längre är arbetsför och bidrar till samhällsnyttan. Och än mer stigmatiserad kan man lätt bli om det handlar om något så "skrämmande" som psykiska problem...
Nu är jag för den delen ganska luttrad inför det här, men jag vet inte hur många gånger, när jag väl samlat kraft och vågat mig ut i det sociala, som folk frågat mig om jag har något jobb eller...? Fast jag redan förut ett antal gånger tålmodigt förklarat varför jag är sjukskriven, Och jag tillåter mig numera därför att tycka att de själva har ett problem stort nog att tas på allvar... för många kan inte, vill inte förstå. Och kanske kan den kunskapen bara kan erövras genom egna erfarenheter...
Det är som om man gärna drar alla arbetsoförmögna som av olika orsaker fått sluta jobba över en enda väldigt stor kam, och att associationerna ofta drar i väg till både parkbänkar, lathet, ren "svaghet" och livsoduglighet! Kunskapsbristen om orsaker och samband är inte sällan avgrundsdjup när det gäller det här området! Lyckligtvis finns det undantag bland människor och sådana har jag också träffat!
Men sedan ganska länge har jag tröttnat på att "försvara" min ohälsa och jag står inte längre där helt omotiverat med skammens rodnad och rabblar upp alla rehabiliterande åtgärder jag varit föremål för. Jag gör inte det längre, för det är varken värdigt eller nödvändigt! Och jag skulle önska att andra i liknande situation orkade hitta tillbaka till sitt självförtroende och inte längre behövde skämmas över att av olika skäl inte kunna jobba!
Det går numera nästan inte en dag utan att jag stolt klappar mig själv på axeln och påminner mig om att jag faktiskt har jobbat, engagerat mig och gjort ett riktigt bra jobb i nära nog 30 år! Jag gör det för att det förbaske mig inte är så många andra som påminner oss om det här, vi alla som ofrivilligt tvingats sluta jobba för att vi blivit sjuka, och som många av oss förlorat hälsan på grund av orimliga, omänskliga arbetsplatsmiljöer där våra vårdtagare ytterst blir de största förlorarna och så får det bara inte vara - inte någonstans!
Som sagt, så får man leva lite i imperfekt, i sin historia i det som varit, och stärka sig med det när man inte längre är arbetsför och lönsam... Och så får man nogsamt akta sig för bitterheten, plocka guldkornen ur sin jobbhistoria och tänka på allt det där roliga, goda och meningsfulla i alla sina gamla älskade patienters liv och vardag som man fått bidra till. Tacka stort för alla fina möten med så olika människor man fått uppleva..!. Och de minnena hoppas jag att tiden aldrig suddar ut...
tisdag 23 juni 2015
Anns Andrum: VARFÖR SER BARN SÅ OFTA LEDSNA OCH UTTRÅKADE UT NU...
Anns Andrum: VARFÖR SER BARN SÅ OFTA LEDSNA OCH UTTRÅKADE UT NU...: Jag tycker det är roligt att se bilder på barn, egna eller andras, och jag blir ofta varm i hjärtat över det faktum att "släkten följa ...
VARFÖR SER BARN SÅ OFTA LEDSNA OCH UTTRÅKADE UT NUFÖRTIDEN, TROTS ATT DE HAR ALLT? KANSKE JUST DÄRFÖR...
Jag tycker det är roligt att se bilder på barn, egna eller andras, och jag blir ofta varm i hjärtat över det faktum att "släkten följa släktens gång," och att nya generationer tar över och lever sin stund på den här jorden. Och dessutom blir jag angenämt påmind om min egen barndom och och hur det kändes att vara barn och ny i världen.
Vi lever i en minst sagt väldokumenterad tid, och det ena fotot efter det andra blixtrar snabbt förbi i våra sociala medier och blir fort ersatt av ett nytt. Och de andra är då inaktuella och betraktade som historia...en historia där perspektiven är korta och där alla händelser har ett snävt "bäst- före - datum.
Att de allra flesta barn i dag lever i stor materiell välfärd och för det mesta har det tryggt och bra är ett faktum. Men jag har lagt märke till att många av dem ändå, trots allt, ofta ser lite trumpna, sura och ledsna ut, nästan lite "avstängda"faktiskt, som om de ville skydda sig från någonting, slippa bli engagerade eller involverade, och i så fall för de kanske inte längre orkar, utan bara vill ha lugn och ro - egentligen... Det är lite sorgligt och man undrar varför...var har de riktigt glada barnen tagit vägen undrar jag?
Kanske är det så enkelt att barn och tonåringar antagligen blir frustrerade och uttråkade av att leva i en tillvaro där de kan få, och många gånger får allt vad de önskar och vill ha, av både saker och upplevelser.
Men naturligtvis sitter inte tryggheten i det här, utan i att ha kontinuiteten av vuxenvärldens tid och närvaro. Och i att ha föräldrar som tar sig tid med sina barn och som verkligen lyssnar på dem utan att själva vara distraherade av teknikprylar, jobb, eller andra stressfaktorer. Det måste ju vara det bästa att investera i sina barn tänker jag! Det är en intressant paradox att se att många barn som verkligen lider nöd i världen, trots det, ofta ser gladare och mer nöjda ut än våra svenska barn som inte sällan får sin behov tillfredsställda dygnet runt. Det säger något tycker jag... att det nog finns det som betyder mer än saker och ting, när det gäller livsglädje och inre lugn och ro. Och kanske har vi tappat den kunskapen i den här materiella teknikfixerade samhällskulturen, där vi alltid tror att det finns något bättre, något "större" och roligare runt nästa hörn... Och kanske behöver vi fundera lite över de rum inom oss, där det nog finns mer att hämta än vad vi kan tro, när det gäller den mer varaktiga glädjen och tillfredsställelsen i våra liv...
Och är det möjligen så att barn i dag är så blaserade och uttråkade och samtidigt så överaktiverade, att de faktiskt kan bli deprimerade? Och har de möjligen börjat tröttna på att så ofta bli fotograferade, dokumenterade, och kanske inte längre är så glada på riktigt... att det är något annat som de saknar.
Något som kanske inte kan köpas för pengar...
Kanske behöver de bara komma bort i från allt fokus och all förväntan, hitta lugn och ro inom sig själva, utan allt annat som de antagligen inte behöver för att må bra och kunna vara harmoniska!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)