BARN I DAG BEHÖVER FÖREBILDER SOM VISAR ATT DE ÄR HÄR FÖR ATT LEVA ETT LIV, INTE FÖR ATT VINNA ETT KRIG...!

Barn blir utbrända, och vi talar om hållbar utveckling ....! Och forskare varnar för att stressade barn lättare löper risk att få kroppssmärtor. Vem är inte förvånad över den här förutsägbara kopplingen...?

Barn har i alla tider lekt och härmat vuxna, det är ju förstås inte bara en lek, utan också en träning, en förberedelse för det vuxenliv som de så småningom ska träda in i. Men innan dess fick de allra flesta barn förr vara just barn så länge som barn behöver, med allt vad det innebär av det som inte är vuxna tankar eller återspeglingar av den vuxna världen.
Jag gör inte anspråk på någon sanning, eller har inga vetenskapliga studier att luta mig mot, men mycket säger mig att det nu, mer än förut, är mindre skillnad mellan barns och vuxnas sätt att vara, leva, klä sig, och förhålla sig till sig till livet och till sig själva. Och jag ser i dag sorgligt nog, alldeles för många fler vuxenminiatyrer, än de barn som de alla har den absoluta rätten och friheten att få vara. Och jag frågar mig med vemod i hjärtat varför barndomen för alla barn inte längre är det skyddade, sorglösa paradis av lekar och fantasi som det förut var...?

Det är nu länge sedan mina egna barn var små, men jag har ett barnbarn som blir femton år i år. Och av flera skäl känner jag faktiskt oro för alla barn som växer upp idag.Och fast de allra flesta lever i materiell trygghet så känner jag att vuxenvärlden ganska oreflekterat, och omotiverat håller på att  "ladda ner" sina egna allt mer förbrännande osunda livsstilar i sina barn i tron att det inte finns några andra alternativ. Och det tror jag kan få vittgående konsekvenser för barns och ungdomars hälsa och liv, och något som de själva kan komma att ge i arv till egna barn och kommande generationer.

Det har nog aldrig varit lätt att vara förälder, och jag är ganska övertygad om att det heller aldrig har varit meningen. Kanske av den anledningen att det är en av de allra viktigaste uppgifterna vi har under vår levnad, och viktiga jobb ska inte vara lätta, anser jag. De ska kosta både tid och eftertanke och behöver inte sällan sträcka sig över tid, just för att det behövs. Och jag tycker att uppfostran och vägledningen av våra barn, minst av allt ska vara "lätt som en plätt", eller utgå från lättsinniga, kortsiktiga tankegångar, eller vara något som man gör för att andra gör likadant eller för att det "inne" just nu. Utan mer som att rulla en stor och  mycket värdefull ädelsten framför sig, göra det någorlunda rakt, helst veta vad man gör, och samtidigt föra den mot ett väl genomtänkt mål och med så mycket lutning att stenen helst kan rulla sista biten själv...

Men innan vi släpper taget om våra älskade barn, lämnar föräldrarollen och släpper ut dem i världen, så har vi ju naturligtvis hunnit påverka dem på så många olika sätt och i så många riktningar, vare sig vi vill det eller inte. Och hur mycket betyder då föräldrars idealbilder och hur mycket präglas våra barn egentligen av närståendes livs- och människosyn? Väldigt mycket tror jag, och det här har jag de senaste dagarna funderat en del på efter att jag läst det alarmerande, men tyvärr inte särskilt förvånande, att barn i dag ligger i riskzonen för utbrändhet...! Sannolikt som en följd av den stress som kan komma av att allt för sällan befinna sig i lugn och ro, inte längre kunna hitta viloläget i sig själva. Eller av att nästan alltid vara uppkopplade, vara i någon aktivitet, eller för att  det rådande idealet av topprestationer i skola, och med sport och träning, inte sällan blir till en ständig förväntan som ger en osund press på barn i dag.

Av det är det inte svårt att dra slutsatsen att dagens vuxenvärld, och många föräldrars livsstil där fulltecknade agendor, ständigt nya upplevelser och aktiviteter, kravet på perfektion och att prestera och lyckas har hög status. Vad värre är: det här här kan tyvärr hos både vuxna och barn kan få en direktkoppling till upplevelsen av självbilden, att man är vad man gör, i stället för den man egentligen är utan tvånget att prestera, eller vara i ett ständigt flöde av aktiviteter och upplevelser.

Jag kan då tycka att det börjar bli skarpt läge i den här saken, och att dagens föräldrar, och för den delen andra vuxna runt omkring barnen, nog nu måste ställa sig frågan om de verkligen själva vill fortsätta att leva i den här stress -och-prestationscirkusen och med sina exempel till sina barn överföra de här värderingarna och idealbilderna...? Det är allvarligt när ett barn riskerar att hamna i utbrändhet för att de inte längre kan hitta lugn och ro, inte klarar av att "bara vara", utan någon form av aktivitet, sport eller träning.

Kanske är det så att en del föräldrar känner samma rädsla för sina barn som för sig själva, att de inte ska vara livsdugliga och starka, inte "hänga med" alla andra. Eller att de ska halka efter i det ständiga info - och händelseflödet, och att inte kunna leva upp till det som är nästan heligt i dag, att vara " högpresterande", och att vara bäst på så mycket som möjligt.

Men det finns andra sätt att leva på, och det är inte livsfarligt att inte hänga på och göra som alla andra! Och det är inte meningen att någon ska var " perfekt" eller "felfri", för livet är en resa med en massa stationer där man måste stanna och tanka lärdomar genom att just göra fel, vara sårbar, göra om och göra rätt.

Och så är det där med den " sociala kompetensen" som för övrigt är fri för var och en att definiera betydelsen av. Vill verkligen den moderna föräldern att deras barn ska bli socialt kompetenta på riktigt så måste de rimligen bli det i samklang med alla andra som också vill uppnå samma egenskap. Och då måste barnen tidigt få lära sig att också lyssna och vara närvarande i stunden, och också bereda plats för andra och deras röster. Och fortsätter vuxenvärlden att uppmuntra och premiera den stress och den aktivitetsnivå, och den självupptagenhet hos barnen, som den de själva lever i tron att det är vägen till ett bra och framgångsrikt liv, så kommer förmodligen fler och fler barn och ungdomar att hamna i utbrändhet. Och då får nog de flesta föräldrar börja fundera på att ändra sin livsstil och uppmuntra barnen till betydligt mer vila, återhämtning och mindre aktiviteter.

För barnen är och förblir det viktigaste vi har och de är vårt framtidskapital, och förtjänar vuxenförebilder som genom goda exempel visar att de är här för att leva ett liv och inte för att vinna ett krig...!