torsdag 12 mars 2015

FEMINISMEN MÅSTE LÄGGA NER VAPNEN OCH NEDRUSTA I EN VÄRLD DÄR VI JOBBAR FÖR FRED

Stora delar av vår svenska historia visar, med all önskvärd tydlighet på en närmast hisnande brist på respekt för kvinnor och på en minst sagt, upprörande avsaknad av jämställdhet mellan könen. Ett faktum, som i ett, mer vidgat, allmänmänskligt perspektiv, säger att de här missförhållandena naturligtvis också varit och fortfarande är, till skada och hinder också för männens mänskliga utveckling , för de alla de män som alltför länge objektifierat kvinnan och begränsat hennes fri -och -rättigheter i samhället. Men historien visar att undantag lyckligtvis också har funnits, och det är alltid lika roligt att läsa om de män som i det, under lång tid stagnerade kvinnoförtrycket, vågat avvika från den givna patriarkala linjen , och som haft både inlevelse och visat god vilja till att arbeta för mer jämställda förhållanden. Och man kan ana, att det bakom dessa framsynta män troligtvis ibland fanns en, för den tiden,verkligt stark kvinna, mor eller syster, eller kanske till och med en modern och okonventionell pappa, som blev en förebild och inspiratör i stödet för kvinnosaken.

Men det viktiga arbetet med att, först belysa orättvisor och helt omotiverade skillnader mellan mäns och kvinnors fri- och rättigheter, gjordes av flera medvetna, starka och orädda pionjärkvinnor. Och däribland faktiskt, som sagt, en och annan modern och framsynt man. Tillträde till högre studier för kvinnor i slutet på 1800-talet och rösträtten först 1921, är båda goda exempel på vad som vuxit fram ur det idoga arbetet för kvinnosaken. Två, för alla, mycket viktiga  och grundläggande rättigheter kopplade direkt till det absolut oantastliga människovärde som så många kvinnor under den här tiden, faktiskt inte tillmättes, eller i männens ögon, hade mindre av.

När man i dag ser tillbaka på det här så blir man både glad, ledsen och lite förvånad. Glad för den gamla tidens kvinnor som med hjälp av samlad systerlig kraft och mycket arbete nedlagt i kvinnosaken, räddades från de grundläggande, tyngsta hindren av en förlegad och förminskande, diskriminerande kvinnosyn och många patriarkala diktat i samhället. Men tyvärr blir man bekymrad och ganska förvånad  över att tiden inte kunnat arbeta mer för jämställdhet mellan könen, för det finns fortfarande en hel del verkligt stora orättvisor och felförhållanden mellan kvinnor och män i det moderna samhället. Att kvinnor har lägre ingångslöner, och lägre lön för samma arbete, är t.ex ett hårresande faktum, som verkar svårt att komma till rätta med, fast vi lever i ett demokratiskt samhälle som ju borde stå som garant för "lika för alla" på en modern arbetsmarknad.

Mycket arbete återstår förstås för att nå fram till ett jämställt och respektfull förhållande mellan män och kvinnor. Men den centrala frågan är förstås, eller borde vara,  tycker jag, hur det arbetet kan göras på bästa möjliga sätt. Från min horisont ser jag betydelsen av allt feministiskt arbete, för att kunna vara trovärdigt, seriöst och hållbart långsiktigt,  måste ske utifrån fredliga avsikter och med hjälp  av bra redskap och  under sansade,ordnade former. All krigföring är kontraproduktiv, och i synnerhet, då målet är en förbättring, en reform, och något positivt som ska föra samhällets utveckling framåt.

Feminismens största uppgift är, naturligtvis att lyfta fram kvinnans rätt och lika värde på alla plan i samhället, och att inte längre acceptera dumma kompromisser eller halvhjärtade insatser för kvinnors intressen och inflytande. Men ett fruktbärande jämställdhetsarbete bedriver man inte med framgång genom att demonisera mannen och utnämna honom till fiende! Det gör oss inte starkare eller mer framgångsrika! Och jag tror att feminismens fundament måste vara allt annat än enögdhet, svart -vitt tänkande, eller det som ibland snuddar vid att kvinnor ibland framställs som hjälplösa offer i händerna på oförbätterliga män i alla sammanhang. Det går inte att komma ifrån att vi alla, först och främst är människor och individer, med olika egenskaper och med skilda personligheter, och med olika förutsättningar i livet. Och ska vi komma vidare och skapa det samhälle där man inte värderas olika beroende på om man är man eller kvinna, så tror jag det blir svårt, för att inte säga omöjligt, om vi inte frigör oss från de gamla konserverade könsstereotyperna, sluter fred med männen och inte nedlåter oss till fortsatt krigföring med dem!

Den verkliga kvinnostyrkan tycker jag visas om vi fortsätter att tala för vår sak överallt i samhället där vi behöver höras och synas. Inbjuda till vettiga breda samtal med både män och kvinnor och tala om för männen att vi vill ha rätten till absolut jämställdhet var vi än finns och verkar. Och att också männen tjänar på det och inte behöver känna sig hotade eller rädda att förlora på något sätt. För det handlar inte om makt för maktens egen skull, utan om att ingen enda människa oavsett kön, på något sätt ska kunna förminskas, vägras rätt -eller friheter, och det handlar ytterst om människovärdet som inte är kopplat till kön, för det står  där fritt och är lika för alla och oberoende av allt annat!

I arbetet med jämställdhet mellan könen, tycker jag  också det är mycket viktigt att också höja blicken och se bortom vårt eget land, och våra kvinnors förhållanden, för det finns en värld  där utanför där ett oändligt antal kvinnor dagligen lever under stort förtryck, våld och patriarkal dominans! Inför detta måste feminismen, för att vara trovärdig, ge ett globalt systerligt stöd. Och genom allmän opinion sätta fingret på många stora, komplicerade  politiska och religiösa föråldrade strukturer. Och fortsätta belysa det faktum att det finns diktaturer, som bara fortsätter att generera kvinnoförtryck, och som sannerligen behöver den omgivande världens ögon på sig för att kunna upplösas till många kvinnors räddning världen över.

Men som sagt, feminismens måste sluta upprusta, för det är inte förenligt med jobbet med för en fredligare värld! Lägga ner vapnen,  nedrusta, och gå klokt och fredligt fram för att lösa världens jämställdhetsproblem! Det kommer att kräva stort tålamod och många nya initiativ till bra arbetssätt för kvinnosaken, där vi  kan jobba med männen och inte mot dem, och utan aggression, hat och vrede!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar