När jag väl har somnat så sover jag nästan alltid både gott och drömrikt, men som många andra så vaknar jag ofta och som på en given signal, just mellan 03 -05, under de så kallade vargtimmarna. Jag tycker det här kända fenomenet är intressant och har funderat lite kring det.
Hur mycket av livets händelser bär vi inte med oss hela tiden? Och vi inte bara bär, utan också bemödar oss med att förskjuta och förtränga delar av det förgångna, det som smärtar, svider och gör så ont att vi inte kan se, och än mindre förhålla oss till det. Men det här är ju ett sinnrikt, och för oss skonsamt system, som gör att vi i de flesta fall, faktiskt kan fortsätta, leva och existera, utan att vi själva går sönder då när tillvaron runt omkring oss rasar och går sönder. Förträngningsmekanismen är oftast initialfasen av en chockreaktion, och en del av en naturlig psykologisk process med flera faser. Den skonar oss när det verkligen behövs, genom att tillfälligt ställa delar av verkligheten på "stand by".
Jag tror mycket på det undermedvetnas roll och betydelse för när bortträngda minnen är mogna för att visa upp sig och då knackar på dörren till vårt själsliga medvetande för konfrontation och nödvändig bearbetning. Ett utlopp som av naturliga skäl då och då blir fullt - stopp, helt enkelt. Och det stoppet i systemet tycks ingen än en själv kunna göra något åt, och så är det nog av en anledning. Man märker då och då och särskilt tydligt i drömmar, att den mänskliga hjärnan har flera likheter med datorn.
Hjärnaktiviteten går ibland då igång på ett sökord, och bilder, stämningar, och känslor från olika sammanhang ur vår livshistoria dyker då upp som träffar. Och helt ocensurerade, oretuscherade landar scener utan hinder av förnuftet då framför den inre blicken. Och jag har då lagt märke till att vissa spår, eller associationer, liksom faller bort ganska omedelbart, medan andra dröjer sig kvar framför det inre ögat och fortsätter att söka upp oss i drömmar för de har något angeläget att berätta. Något som man, tror jag, sannolikt kan betrakta som en tydlig indikation på att det handlar om gamla förträngda minnen som då har passerat "bäst-före-datum", och att de innersta boningarnas rum i oss inte längre kan/ ska, härbärgera de här undangömda känslorna.
Det undermedvetna där jag tror att själen, det odödliga i varje människa finns, är nog själva uppdragsgivaren, jobbar med förfinade metoder, och verkar förfoga över ett sinnrikt signalsystem. Och förmår vi då inte att uppfatta de mer subtila budskapen eller varningarna när vi sover, så verkar det vara så att signalerna skickas till kroppen i former av allt ifrån huvudvärk och spänningstillstånd, till i förlängningen mer eller mindre allvarliga sjukdomstillstånd. Om har man inte uppfattat de här signalerna innan dess, så är det då hög tid att se över sig själv och sitt liv, det är jag övertygad om.
Inte för intet kallas ju de tidiga morgontimmarna för "vargtimmarna", och antyder med det, något både farligt och kärvt. En mytomspunnen tidpunkt på dygnet som historien igenom inspirerat både författare och konstnärer. Och den tid då både kroppstemperatur, ämnesomsättning och blodtryck sjunker, medan melatoninhalten just då är som högst i våra kroppar. Och under vargtimmarna dör de flesta människor och det är också vanligast att ett barn föds då, det tycker jag är oerhört intressant. Jag tänker att kanske är det inte mer komplicerat än så att vi då, när kroppen befinner sig i viloläge på så många nivåer, helt enkelt inte orkar stå emot mot varken livets eller dödens starka krafter ?
Jag minns från mitt nattjobb i äldrevården just de där mycket speciella gryningstimmarna då man ofta kunde känna en speciell, lite förtätad stämning, en stillhet och tystnad som kunde påverka sinnena i en viss riktning, till en större öppenhet och vassare skärpa, något som jag tyckte var typisk för då när ljuset började bryta sig fram.Och inte så sällan hände det då att våra vårdtagare vaknade och kände oro, hade svårt att somna om, och därför behövde lite sällskap och några lugnande ord.
Ja, det är intressant det där med vad gryningsljuset gör med oss, då när hjärnans avdelningar för ordning och reda kopplat till rent förnuft och cerebrala tankar tillfälligt ligger i viloläge sedan ett antal timmar. Först då får intuition och starka känslor ett tillfälligt överläge och får då ett visst tolkningsföreträde av drömmar och drömsyner. Och just då kan mycket som annars vilar i dunkel bli alldeles klart och uppenbart, och man tycks, om än för några korta ögonblick, både klarsynt och upplyst, och förstår det som annars verkar svårt eller obegripligt. Men när man vaknar händer det ofta att man faktiskt glömt det hela. Fast det har hänt att jag när jag vaknat haft en alldeles klar minnesbild och kunnat skriva ner längre och detaljrika drömmar. Något som senare visat sig vara både vägledande, klargörande upplysningar om sådant i min livshistoria som jag haft nytta av att förhålla mig till. Så visst är det så att det finns en hel viktig kunskap inom oss själva som vi inte kan tillägna oss genom någon enda bok eller annan bildningsväg i hela världen...
Så det handlar förstås, som så ofta när det gäller att vinna ny mark i tillvaron, komma framåt i sin utveckling, om att släppa på kontrollen helt enkelt.
Och det är precis vad som händer i tidsspannet mellan dröm och vaka, hjärnkontoret är för tillfället obemannat, och man orkar inte längre spjärna emot med hjälp av förnuftet, och det undermedvetna tar vid. Och så tänder då gryningsljuset sin lampa och det mesta blir blott och bart, klart och uppenbart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar