Visst är rubriken fin! Men den är inte min, den här gången, jag har lånat formuleringen från en annan, mer remarkabel kvinna. En kvinna som lämnade sitt självförbrännande, destruktiva liv medan hon ännu bara var i gryningen av det. Så sorgligt och så synd! Jag talar om Janis Joplin, och som föddes 1943 I Port Arthur, Texas, en människa som nog, i uttryckets verkliga bemärkelse, brände sitt ljus i båda ändar, samtidigt.
Jag har aldrig känt mig hemma i uppfattningar som "fin- eller - fulkultur" och jag är mer intresserad av bakomliggande livshistorier, och av vilka människor är/ har varit, och vad de egentligen ville ha sagt, än om de passade in i normen eller inte, oavsett var ifrån de kommer i samhället. Och Janis Joplin är för mig en av alla dessa människor som förtjänar att kommas i håg, bättre förstås, och ses som den hon egentligen var, hedras för sin musikaliska gåva, och för det som jag tror, var hennes riktade budskap till världen.
Janis började tidigt sjunga och spela folkmusik, men fick tyvärr, också tidigt problem med droger.
Själv minns jag att jag som tonåring, blev starkt berörd av hennes hesa, raspiga känsliga röst, och att jag liksom kände nerven och äktheten i den. Och äkthet har alltid imponerat på mig, vad den än gäller. Jag kunde inte komma ifrån känslan av att den unga Janis verkligen hade något att säga till världen, och att det var viktigare att se och förstå, än att stirra sig blind på hennes "konstiga" hår, "osköna" röst eller hennes lite okvinnliga framtoning. Det är förstås lätt att bli missförstådd av världen, när man, som Janis, var så hårt märkt av förmodad smärta och ett hårt liv, och det är lätt att bli sedd som "bara en konstig knarkare". Men hur skadade vi människor än är, eller blir, så finns den där, själva kärnan, det där verkligt oförstörbara, och det som lyckligtvis är oberoende av allt det yttre, av utanpåverket. Och jag bara önskar att vi mer kunde sikta in oss på den kärnan hos varandra...!
Och för att återkoppla till min rubrik och Janis kloka ord, så är det väl så att vi alla har en tendens att vilja ändra på oss, anpassa oss till våra medmänniskors och omvärldens förväntningar. Och då kan det komma att handla om just, kompromisser. Men vi är förstås mer eller mindre villiga att kompromissa med oss själva, för vi har så olika behov av att vara sanna mot oss själva, tror jag. Och kanske var det med Janis, som med många andra artister som exponeras för förväntningar, krav och mycket uppmärksamhet, och när man som hon också hade ett missbruksproblem, att livet blir för svårt, smärtan för plågsam, och de gamla oläkta såren för många. Drogen blir då för vissa det enda sättet att söka lindring och lugn på. Andra söker, som Karin Boye säger i en dikt, "sin tillflykt lite längre in" och undgår kanske då att hamna i ett missbruk.
Det här handlar naturligtvis om i grunden djupt olyckliga människor, för ingen lycklig, harmonisk människa behöver egentligen drogens falska och farliga "hjälp", ingen vill väl från början leva livet i bedövat tillstånd. Det här tycker jag är viktigt att ha med sig i sin syn på medmänniskor som är missbrukare av något, inte döma, i stället försöka förstå och inte göra livet än svårare för de här olyckliga personerna ! Och vi ska komma i håg att vi alla har olika förutsättningar att förhålla oss till prövningar och svårigheter. Det som för den ena kan vara tillfälliga, överkomliga disharmonier och svårigheter, kan samma sak, för nån annan, vara omöjligt att hantera eller ta sig ur.
Janis Joplin tillhör en grupp som kallas 27 Club, en samling av de allt för många rockstjärnor som alla lämnade världen vid bara 27 års ålder. Flera filmer med tolkningar ur Janis liv har gjorts, bland dem, "The Rose," med Bette Midler i huvudrollen. Flera böcker har också skrivits om Janis livsöde, t.ex "Scars of sweet paradise".
Själv är jag som de allra flesta, jag har inte helt lätt för kompromissa med mig själv, jag är den jag är, på gott och ont, och jag brukar lite självironiskt beskriva mig själv som "stabilt depressiv, kroniskt vemodig, men med ett envist ljus inte så långt där inne. i mig..."
Jag tror att Janis Joplins budskap till världen, trots den tuffa ytan, var kärlek, och att hon med sitt exempel kan lära oss att se med mer förståelse, och inte så ytligt på varandra.
Av hennes låtar är " Piece of my heart" min favorit. Och visst vore det bra, om vi utan att behöva kompromissa med oss själva, och utan att göra avkall på vårt sanna jag, var och en, hur än livet blev för oss, kunde lämna kvar en liten bit av vårt hjärta hos varandra...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar