JUST NU SITTER DET TYPISKT FRANSKA FILMKONCEPTET SOM EN RIKTIGT PASSANDE " MÅBRA-KEPS" PÅ MITT VIRRIGA HUVUD...

Med risk för att bli, om möjligt än mer tjatig, så säger jag igen: Ta er tid och se en fransk film! Jag har svårt att tro att någon enda tänkande kännande filmnjutare blir besviken. Utbudet är nämligen av den jämna kvalitet att man faktiskt utan någon större urskiljning kan ta en ur mängden och ändå bli en riktigt bra filmupplevelse rikare.

Såg nu senast " En oväntad vänskap" och "Jag har älskat dig så länge", och före dem, "Innan frosten". Och jag bara frossade i oväntade scenerier, underbar ljussättning och ett berättande i långsam behaglig takt, och som sagt förut, skön brist på uttjatade sexscener och hårt stajlade undersköna skådespelare. Med andra ord, helt enkelt bilder ur verkliga livet, som det är och ofta gestaltar sig.  Fransmännen har en remarkabel förmåga att fånga det allmänmänskliga och belyser det med alla sinnen och utan att värja sig för livets smuts och svårigheter. Frågetecken infinner sig men dröjer sig kvar utan ett direkt och alldeles givet svar, och man får istället själv tänka och klura lite, och det är bra tycker jag. En ofta elegant och intelligent humor, som aldrig närmar sig tramsets välbesökta utmarker, dyker upp när den har sin plats i handlingen, och inte som så ofta annars i filmer, lite hur som helst bara för det så ska vara.

Och så en annan intressant sak som franska filmmakare har förstått för att kunna skapa ett trovärdigt manus: Barn får också i dramafilmer sitt utrymme, får säga sitt, blir lyssnade på och framställs som hela, tänkande och kännande varelser som ju, tänker jag, ofta lever i konsekvenserna av vuxnas ageranden och livsval  Det blev särskilt tydligt i filmen " Jag har älskat dig så länge", en titel som för övrigt, kan jag avslöja, på franskt vis inte anspelar på ett älskande par... mer säger jag inte.

Och så valen av musik, den är  också i min smak, förträfflig och utvald med omsorg och känsla för olika scener. Och för en blödig romantiker som jag blir en scen mellan huvudrollsinnehavarna i "Innan frosten" där ljuvliga gamla örhänget "Les roses de picardiye" växer fram från en skivspelare i ett kök, nästa för mycket...

Film, är ibland en bra verklighetsflykt och kanske en av få eskapismer man bekvämt, riskfritt och billigt kan ägna sig åt i min ålder. Ofta regredierar man till barnnivå och väljer film efter vilken person man skulle vilja vara, eller plats som man önskar att man befann sig på. Och som 60 -plussare är åtminstone jag, mer intresserad av dramakomedier än av actionfilmer med massor med "onödigt" våld och meningslösa biljakter, det tråkar bara ut mig och gör mig sömnig. Där hemma i TV - fåtöljen kan man ju så fiffigt resa lite varstans, och kan vara med om allt möjligt om man hittar något verkligt bra och väljer det. Och tänka sig, så konstigt, efter tre franska filmer har jag snappat upp ganska många ord och vad de betyder, något jag inte lyckades med på tre år under fransklektionerna på högstadiet! Säkert beror det på hur man känner sig när man hör ett annat språk och ska lära sig det, om man tycker att livet är ganska roligt och bra så hjälper det nog en del. Det är inte alltid man tycker det i den åldern. Eller fastnar orden bättre när man inte behöver lära in dem.

Bonne nuit alla frankofila filmälskare!