"Varför sa inte mor någonting när hon gick?Vart tog hon vägen egentligen ?"
Den gamla damen på sjukhemmet frågade en kväll, i en stund av oro och förtvivlan, om jag möjligen visste var mamma fanns.
I den dementes tillvaro har tid och rum mist sin innebörd, och liksom i drömmens värld kan länge sedan döda möta de ännu levande, och det verkar vara lite som att redan stå med ena foten i det eviga kretsloppet.
Gränserna mellan livets åldrar blir flytande och suddiga. En stunden den åldrade och livströttas behov av förståelse för leda och uppgivenhet. Den andra stunden det lilla barnets längtan efter mors eller fars närhet. Och så sorgen som river i hjärtat, sorgen över de förluster som ett långt liv alltid innebär.
Att mista sin syn eller hörsel, eller kanske behöva amputera en kroppsdel. Och att inte längre kunna känna igen sig själv och sitt eget beteende, inte kunna orientera sig i tillvaron som förut.
En gammal man som jag en gång vårdade, sa så klargörande inför det märkliga att han inte blev glad när hans barn och barnbarn besökte honom:
" Hur ska jag kunna känna igen mina barn i de främlingar som då och då besöker mig, när jag inte längre känner igen mig själv?"
Kanske var hans likgiltighet ett uttryck för just sorgen över att ha tappat bort sig själv och sin identitet, att ha blivit socialt osäker - en främling bland främlingar ?
Så svårt det måste kännas med ett vissnat minne, som hela tiden så skoningslöst blottlägger det allra svåraste: De nära och kära finns där inte längre... Ibland en lite stund av visshet och smärtsam insikt när verkligheten hastigt sveper förbi, men sedan igen, samma malande oro: " Vart gick mor, var finns hon nu?" Och så närheten till döden och det bittra medvetandet om att livet kanske inte alltid blev så bra.
Tomheten som tar vid när man inte längre är behövd eller kan vara till nytta.
Jag har ibland under åren i äldrevården anat den bitterheten och den tomheten bakom en del äldres matleda, depression eller trötthet. Som en ohjälplig inre ensamhet och en sorg som kan visa sig som ett konstant missnöje med sitt boende eller med vårdpersonalen. Och det är svårt för den som vårdar att inte alltid kunna nå fram till det där som kan ligga bakom sådana här uttryck och beteenden hos äldre, för kan man det så kan det ibland lindra för den som är gammal och sjuk.
I mitt jobb och i mina möten med äldre och dementa såg jag många gamla fina foton, ungdomsfoton och kort på föräldrar och vänner. Tänkte ofta på att deras röster sedan länge hade tystnat och att deras blickar för alltid hade slocknat. Så många fina dyrbara minnesskatter, som jag försiktigt tog ner och dammade i vardagen. Då kunde man få en lite fin pratstund med någon genom att anknyta till gångna tider och på så vis locka fram minnet igen för några korta ögonblick.
När jag nu själv är 60 år har insikten om livets ändlighet infunnit sig mer och mer och dagarna blir mer än värdefulla. Barnen är vuxna och föräldrarna borta, och även en del gamla vänner. Vart försvann egentligen alla dessa år som jag nu har lagt bakom mig?
Och hur kommer det att bli för mig om jag får leva och bli gammal, när jag själv måste bli föremål för vård och omsorg?
Vilka uttryck kommer min sorg över livets förluster och tillkortakommande att ta sig?
Och kommer den tidens omsorgspersonal att orka se, ta emot och förstå, mina behov i livets skymningsstund...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar