måndag 11 maj 2015

FYLLER 61 I DAG, OCH KÄNNER MIG FORTFARANDE SOM JAG INTE RIKTIGT HÖR HEMMA I DEN HÄR VÄRLDEN...

Klockan har precis passerat midnatt och som den nattuggla jag är, så sitter jag här och skriver av mig lite innan jag tänker uppsöka sängen, den plats där de flesta andra förståndiga människor befinner sig just nu, och där jag själv borde vara positionerad...

Men före det, en lite reflektion. Tänka sig, att tiden nu glidit över i den 12: e maj - en dag som faktiskt råkar vara min födelsedag! Och i år har jag roat mig och oroat mig, skrattat och gråtit, tänkt och känt, och förstås gjort en hel del annat, i hela 61 år! Det tycker jag är lika fantastiskt som ofattbart! För allt det där hos mig som INTE är utsidan, i det inre av mig, där jag har alla mina hittills genomlevda åldrar samlade och kvar, där kan jag precis när som helst göra ett  nerdyk, och vända och ändra på siffrorna och fånga känslan från när jag var 46, 14, 25, 40 eller 55 och till och med 7 år! Det är alls ingen omöjlighet rent känslomässigt med  hjälp av gamla stämningar i olika kulörter som ligger allra närmast och är lättast att nå i det här gamla förrådet... Och det här helt oberoende av min biologiska ålder eller den förändring som åren har gjort med det yttre, mitt ansikte och kropp. Det är det som känns så märkligt när man blir äldre, att sinnesupplevelserna och alla känslor är nära nog oförändrade men i total osynk med det yttre. Men att ha kvar passerade och redan genomlevda dagars energier i sitt hjärta och att ibland, under några nära nog magiska ögonblick, kunna hålla dem i sin hand och få njuta kära minnen igen, det är en verklig gåva!

Det är roligt och underbart att få leva, hänga kvar och fira födelsedag och jag är så tacksam för varje gång det händer! Men jag har så ofta under alla år och åldrar hittills och hur livet än sett ut för mig, alltid känt mig som jag inte hör hemma på den här jorden, och som om jag egentligen inte passar in? Och kanske låter det patetisk, när jag säger att jag liksom saknar  "hemhörighet" i tillvaron, lite som att stå utanför själva livsrummet  med näsan mot ett ogenomträngligt pansarglas... Jag har så många gånger stått vid den dörren och funnit att jag saknar nyckeln dit... och jag har inte tappat den, jag har bara aldrig ägt den! 

Det här kan låta teatraliskt och lite överdrivet, men jag kan banne mig, liksom inte uttrycka det på nåt annat sätt. Det här är inget som jag koketterar med för att göra mig intressant eller märkvärdig, det vill jag ha sagt. Det är bara så här jag känner och har känt sen jag var liten flicka, faktiskt. Och jag har alltid undrat varför?

Alldeles säkert finns det väldigt många fler människor som också har den här märkliga känslan av att befinna sig lite vid sidan av det vanliga sammanhanget i ett oönskat utanförskap. De flesta andra tycks spela sina livsroller mer naturligt och lätt, och det kan jag beundra och lite grann avundas faktiskt. Själv snubblar jag ofta över hinder av vemod och osäkerhet och känslor av förlust. En egendomlig känsla av saknad över nåt som jag inte vet att jag någonsin har ägt eller förfogat över...men som ändå har lämnat ett mycket kännbart tomrum efter sig. Det är som en sorg över nåt jag bara kan ana, nån sällsynt gång förnimma, men aldrig har sett.  Och i någon mån kan det liknas vid att tala ett annat språk än det som de allra flesta behärskar och förstår. Lite som att inte ha hela den kompletta standardmodellen av livets verktygslåda, vilket gör att man många gånger står där och kliar sig i huvudet inför tillvarons mysterier och underligheter. Men det här har lyckligtvis aldrig, hittills kunnat hindra mig från att ha roligt, kunna skratta åt det mesta, eller se det ljusa i tillvaron! Livets humorsida och kärleken till människor och djur och till naturen har alltid varit min bästa livlina.

Men det är inte bara hindrande och dåligt att känna sig vilsen och lite utanför i världen, att alltid ha ena foten i utanförskapets marker ? För man får som Karin Boye säger i sin dikt,"Du ska tacka": " Du får söka din tillflykt lite längre in". Och jobba lite extra på att hitta de rätta vägarna i tillvaron och det kräver en del ansträngning i samvaron med andra, och det får väl ändå betraktas som ett plusvärde.
Och så en sak till: Brist på inre hemhörighet ger ofta en bra förståelse för andra som av olika skäl också upplever att de inte passar in eller platsar i den här världen...

Men jag har annars så oerhört mycket att var glad och tacksam för och idag på min 61 -åriga födelsedag hyllar jag och hedrar livet för att jag ännu ett nåderikt år fått vara med i livets förunderliga föreställning!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar