Vem har inte märkt att nästan allt, människor och skeenden, och framför allt livet och själva tiden, numera springer fram?
Vi lever i "turbosamhället" och tillvaron kommer inte längre till oss i lagom stora, fasta portioner, utan har liksom bytt konsistens och sprutar nu fram och verkar inte längre ta nån vila.Våra livsstilar har naturligtvis påverkats av den här ganska genomgripande förändringen, och eftersom människan tycks vara tämligen anpassbar så har vi så uppenbart vant oss vid den här nästan oavbrutna stressen och jakten på nya scenarier och upplevelser och att det alltid finns nåt nytt, nåt bättre och mer angeläget runt nästa hörn. Det mesta omkring oss har blivit mer och fler, och ett nästan oändligt utbud av t.ex varor och tjänster och aktiviteter, gör att vi ständigt ställs in för så många valmöjligheter, vilket förstås, också äter sin bit av tidens redan hårt naggade kaka.
Men som sagt, vi har redan anpassat oss, för den här livsstilen ingår ju i våra jobb och i våra privatliv. Och därför förväntas vi ha koll på det mesta och helst inte gnälla eller beklaga oss. För vi ska också vara starka och osårbara, och gärna ha ordet PERFEKT inristat i pannan... För vi vill ju vara som alla andra, och absolut inte vara sämre, inte sakta ner farten, och för allt i världen hänga med i den här allt konstigare samhällscirkusen, där ingen vill vara den som inte orkar eller tycker att det snurrar på för fort.
Naturligtvis, och det förstår väl vem som helst, så betalar vi ett pris för det turbosamhällets framfart, och för att få vara med i turbocirkusen! Och det priset är förmodligen bra mycket högre än vi ens kan ana.. och skadorna som det för med sig kan vi nog inte överblicka nu, men kommer sannolikt att visa sig långt senare...i en ganska oviss framtid.
I en samhällskultur där yta och det snabba utbytbara är norm sker det naturligtvis en hel del med oss själva vad gäller värderingar och synsätt. Och inte minst gäller det människosynen och vårt förhållande till de eviga frågorna om liv och död, och om hur vi använder tiden där emellan...
Och när det mesta kan ersättas och uppgraderas till en nyare och bättre modell, så får det ju också effekter på hur vi lever i och sköter våra relationer. Det är naturligtvis ingen slump att vi lever i " i de ständiga uppbrottens tid" där mycket vill ha mer och där kvantitet smäller högre än kvalitet och varaktighet, också när det gäller våra relationer.
Kanske har vi då av naturliga orsaker också blivit sämre på att förstå det viktiga i att vårda, värdera och vara rädda om varandra och blivit mer otåliga? Möjligen för att vi inte längre har tiden och därför inte heller närvaron i tanken, och inte längre ser det längre, mer varaktigta perspektiv ? Och kanske för att vi av tidsandan är lurade att tro att det mesta, och det viktigaste av allt, våra relationer, kan bytas ut precis som våra trädgårdsmöbler, bilen eller vår mobiltelefon när de blivit lite rostiga och nötta, fast de kanske skulle kunna plåstras om och räddas på nytt...? Det här låter ju bara inte riktigt klokt, men är nog inte längre så osannolikt i vårt konsumtionssamhälle, och det tål verkligen att tänkas på tycker jag.
Men mest av allt, tänker jag på och ömmar för, alla de barn och djur faktiskt, (vi glömmer ofta våra djur...) som jag tror tar skada av vuxenvärldens ständiga uppbrott på olika sätt. För de är så otroligt beroende av oss vuxna människor och av kontinuitet, beständighet och trygghet, för att själva vara och senare kunna förbli, hela och trygga vuxna som kan ge detsamma till sina barn och till sin omvärld. Det här tror jag att vi vuxna utifrån våra egon inte så sällan väljer att bortse ifrån när vi befinner oss i ett uppbrott. Självklart måste en relation brytas när det finns anledning och när barn faktiskt mår dåligt, det är så viktigt. Men då vi måste agera osjälviskt och moget, och ta hänsyn till barnens utsatthet,och med medvetenhet om barnets lojaliteter och känslor för båda föräldrarna, som annars kan bli svåra och smärtsamma konflikter för ett barn vid separationer. Och jag tycker att vi oftare borde stanna upp, ta ansvar och ställa oss frågan:
Vad händer med våra barn och våra djur deras små hjärtan i de ständiga uppbrottens tid...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar