Varför är det så våldsamt provocerande att INTE vara annorlunda på det sätt som de flesta är annorlunda på..?

Vi har med stora steg nu gått en bra bit in i 2000 - talet och samhället växer och frodas i sin fulla identitet som det nya teknologiska informationssamhället.

Varje sekund kommunicerar miljarder av världens människor med varandra via sociala medier och vi har vant oss vid den här i grunden unika möjligheten och inlemmat den i våra livsstilar. Det här är både bra och dåligt, tycker jag, och så är det en del som bara är märkligt och som reser ett och annat frågetecken.

Ett exempel på en sån märklighet är att det starka individualistiska ideal som så mycket styr våra liv i dag ändå tycks ha gjort oss socialt ängsliga. För hand i hand med individualismen går konformismen, och de båda tycks tillsammans skapa en konflikt där likriktningen oftast är starkast och segrar. Människor är inte sällan rädda för att inte vara, göra, leva, eller uttrycka sig på samma sätt som alla andra, vilket skapat en intressant paradox!. Och fast vi ofta uppmanar varandra att våga vara annorlunda och säger att vi värnar om acceptans och öppenhet för det mesta som är " annorlunda," så visar det sig ofta att man helst bör vara "annorlunda" på just det sätt som de flesta andra är "annorlunda" på för att passera det sociala nålsögat... Vilket måste innebära att man ska sticka ut på rätt sätt för att inte utmana jantelagen.

Det här fenomenet tycks sitta som en tatuering i den svenska folksjälen som ju annars har så många förtjänster och goda egenskaper. Och man undrar förstås på allvar, om det hela inte har sitt ursprung i grottstadiet av människans historia? Men inte borde vi väl i modern tid känna denna oftast ogrundade rädsla för det främmande, eller se det som ett direkt hot eller en konkurrensfaktor? Vi borde väl ändå genom årtusenden av evolution har blivit tryggare än så...

Sällan förut har väl ordet "mångfald" skallat så ljudligt och frekvent som i dag i sociala medier.  Det är förstås både bra och riktigt, men ordets innebörd leder knappast på allvar fram till sitt mål, till sin intention, om det stannar vid att bli något som bara kan tillämpas i vissa sammanhang och inte där det alltid hör hemma: bland alla människor och i alla sociala uttryck och sammanhang!

Så varför är det då så våldsamt provocerande att inte vara annorlunda på samma sätt som de flesta andra anser vara "annorlunda"? Möjligen är det ursprungliga behovet av kollektiv tillhörighet större än vi själva vill medge och kanske bör vi mer inrikta oss på att vara toleranta och konsekventa på riktigt...