Anns Andrum: TANDUPPSÄTTNINGEN ÄR ETT KOMPLICERAT OCH GANSKA SÅ...

Anns Andrum: TANDUPPSÄTTNINGEN ÄR ETT KOMPLICERAT OCH GANSKA SÅ...: I dag fick jag högst ofrivilligt uppleva lite gamla "trevliga" väntrums -minnen inom tandläkarsfären igen... Efter en vidrig natt ...

TANDUPPSÄTTNINGEN ÄR ETT KOMPLICERAT OCH GANSKA SÅRBART SYSTEM...

I dag fick jag högst ofrivilligt uppleva lite gamla "trevliga" väntrums -minnen inom tandläkarsfären igen... Efter en vidrig natt med uppskattningsvis en och en halv timmas "sömn" till ett oavbrutet och stegrande tandvärksackompanjemang, var det så dax igen att bläddra fram numret till en av dom tandläkare som jag besökt ett antal gånger de senaste tio åren, lyckligtvis i perioder...
Jag borde rimligtvis kunna rabbla upp samtliga telefonnumren i sömnen, ha råkoll, men jag förtränger dom och ägnar mig istället skrupelfritt år självbedrägeri, och "tror" då att det för min del inte blir tal om några mer tandvärkshistorier i framtiden .... Vad ska man rubricera det som, frågar jag mig själv? Är det fråga om medeltida vidskepelse, ett sviktande minne, eller möjligen ren och skär dumhet ?
Det lutar betänkligt åt det första faktiskt...

Och nu sitter jag här i efterskvalpet av en inte helt okomplicerad utdragning av en gammal skröplig kindtand i förfall. Det var, trots en del bedövning, inte helt smärtfritt kan jag säga,  tandutdragningar har en tendens att inte vara det. Jag regredierade och snyftade som en femåring hela tiden... Nu hoppas jag bara att den snälla tanddoktorn med behärskad stress i blicken förpassade rätt bissing ur min mun, att det verkligen var den som var boven i dramat. Det kan nämligen vara svårt att pricka rätt, säger tandläkarexpertisen, när man som jag är en kvalificerad "tandihopbitare" sen många år, för då fördelar man lätt skadan på flera ställen. Att vara käkpressare är, tänker jag, lite som att symboliskt varje natt ger sig ut på ett inre slagfält och konfrontera sina fiender, sina problem och sina egna tillkortakommande och bita ihop som om det skulle lösa problemen....

Dagens incident visade att jag igen, lyckats skaffa mig en spricka i en tand genom att vara på den hela tiden och pressa. Det ger en djävulsk smärta, vida bortom vanlig tandvärk faktiskt.Men inget ont utan att det har något gott med sig: Efter många års tandbesvär har jag lärt mig att tandvärk inte sällan är ett tydligt symtom på en massa stress och trauman som sätter sig som tand - och käkbesvär, och som ibland kan ställa till besvärliga komplexa, kroniska smärttillstånd.

Min tandläkare upplyste mig i dag om att det här bara ökar bland människor och går allt längre ner i åldrarna. En av hennes patienter, EN FEMÅRING, hade precis fått en bettskena för att minska tandskador av tandpressning...!! Arma barn!

Vad säger det, förutom att det är alarmerande?
Ja, bland annat, att tänderna är ett komplicerat och ganska sårbart system, som förstås är beroende av hur allt annat i både kropp och själ mår och känner sig... ! För är det något man kan vara ordentligt säker på, så är det att ALLTING hänger ihop!

Anns Andrum: VARIFRÅN KOMMER MÄNNENS NÄSTAN MILITANTA GRÄSKLIPP...

Anns Andrum: VARIFRÅN KOMMER MÄNNENS NÄSTAN MILITANTA GRÄSKLIPP...: Dom är många nu, männen i gräsklippningsarme'n.... och jag kan inte annat än imponeras av deras glöd där dom drar fram med diverse gräsb...

VARIFRÅN KOMMER MÄNNENS NÄSTAN MILITANTA GRÄSKLIPPNINGSIVER EGENTLIGEN IFRÅN...?

Dom är många nu, männen i gräsklippningsarme'n.... och jag kan inte annat än imponeras av deras glöd där dom drar fram med diverse gräsbekämpningsmaskiner inte sällan som dom skulle stoppa fienden vid nationsgränsen...

Det är nåt speciellt med män och trädgårdsgräs! För jag vågar faktiskt påstå, med reservation för avsaknad av vetenskapliga belägg, att det fortfarande, och mest, är den manliga delen av Sveriges population som står för gräsklippningen i familjen. För än så länge lyser vi kvinnor oftast med vår frånvaro bakom gräsklipparna, vilket  egentligen är lite intressant i dessa "kvinnor- kan -tider". 

Undrar hur många av oss "tjejer" som lite mer genuskorrekt vore intresserade av att kandidera till ett sysslobyte med maken, typ: " Kan vi byta i dag, torkar du köksluckorna och städar badrummet, så klipper jag gräset? Ska jag kolla motorn på klipparen först?"

Det är, trots alla jämställdhetsintentioner, fortfarande nåt väldigt märkligt med vissa fördelningar av hemmasysslor mellan män och kvinnor, för en del av dom har en benägenhet att stanna kvar i  de mer ordentligt inpinkade reviren hos respektive kön... Och är det möjligen så att det anses mer okvinnligt att svettas med gräsklippning, än att träna sig rejält svettig på gymmet, och är det i så fall skillnad på "svett och svett"?  Den differensen skulle jag i så fall vara intresserad av... Är möjligen den mindre kraftansträngningen av att städa köket, för en del män fortfarande "fruntimmersgöra", i motsats till att gå en hård match med gräsklipparen? Det där är  frågor som låter sig ställas, tycker jag.

Det är nåt militant över den där ofta precisa, stenhårt, regelbundna bekämpningen av vart enda litet stackars grässtrå som har hunnit växa nån ynka centimeter sen sist, vilket oftast är "nyss"...

Och jag undrar om inte robotklipparen kan ställa till det lite för en del män som själv vill styra skutan med sin manskraft. Blir kanske den lille roboten en "hit" för dom verkligt mogna killarna, dom som inte tror att de tappar snoppen om dom delegerar jobbet till nån annan...? Men jag har respekt för den här lidelsen hos män, för den måste betyda nåt mer djupgående och vad jag tror vara närbesläktat med många killars grillförtjusning. Det är som om det bara måste vara en redig karl med en starköl i näven under hela grillförfarandet, annars kanske hela grillmenyn går i kvav...

Så tänker jag förresten att det kan inte vara lätt att vara gräs och vara så förföljd...

Och det lugnar mig en smula att det nu kan bli tal om både värnplikt och repövningar igen... för då får kanske många män med gräskontroll och mord i blick ytterligare ett tillfälle att göra sig av med lite kamplust och manlig kraft...så att en och annan gräsmatta kan få bli lite fri och trotsig och växa fritt ett tag.

Och vad vet jag - egentligen, kanske sitter föreställningen om hur en riktig karl ska vara och bete sig, djupare än man kan tro. Och är vi kvinnor, trots vår längtan efter jämställdhet, i grund och botten lite rädda för att vi ska kasta ut barnet med badvattnet när det gäller våra män...? Och hur vill vi egentligen att en man ska vara...? Det undrar jag faktiskt ibland...

Anns Andrum: MAN FÅR LEVA LITE I IMPERFEKT, I SIN HISTORIA OCH ...

Anns Andrum: MAN FÅR LEVA LITE I IMPERFEKT, I SIN HISTORIA OCH ...: Inte i min allra vildaste fantasi hade jag som ung och ny i vårdjobbet, kunnat föreställa mig att jag senare i livet skulle arbeta mig sjuk ...

MAN FÅR LEVA LITE I IMPERFEKT, I SIN HISTORIA OCH STÄRKA SIG MED DET NÄR MAN INTE LÄNGRE ÄR ARBETSFÖR...

Inte i min allra vildaste fantasi hade jag som ung och ny i vårdjobbet, kunnat föreställa mig att jag senare i livet skulle arbeta mig sjuk och in i en riktigt svårforcerad vägg av det jobb som jag älskade från första början och tiden allt igenom...! Nästan 30 år av omsorger om gamla och sjuka hade jag då, när det bara sa PANG i hela kroppen, i alla känslor, i psyket, men allra mest i huvudet, lagt bakom mig!

Det var inget fel på jobbet, och inte på rutinerna heller. Och heller inget fel på mig, egentligen.Och det är inte fel på någon som hamnar i en arbetsrelaterad energiutmattning, det ska man vara väldigt klar över! Men för att kunna göra ett bra jobb, som i mitt fall, vård och bemötande av demenssjuka, så måste grundförutsättningarna finnas där, själva fundamentet måste vara på plats...!! I sjuk - och  -åldringsvård är det kört och förbi med alla intentioner och all god vilja, om det inte finns tillräckligt många starka, snälla arbetsamma händer, och många kloka huvuden och goda hjärtan! Så mycket personal som man bara måste ha att använda sig av när man ska ge människor en tillräckligt kvalitativt bra och värdig vård deras sista tid i livet! Det kan egentligen aldrig bli tal om kompromisser när det gäller det här! För det slår förr eller senare, alldeles ofelbart och helt förutsägbart, tillbaka i form av ohälsa på olika plan hos såväl omsorgstagare som personal!

Att bli bli långtidssjukskriven och inte längre kunna gå till jobbet för man är så totalt genomtrött är i sig inget annat än ett trauma. En identitetsförlust som naturligtvis går på djupet, som måste göra det för att man ska kunna landa där på botten i sig själv, och för att man överhuvudtaget ska kunna komma vidare med sig själv och med livet, för inte sällan aktualiserar man också gamla obearbetade trauman i såna här situationer.

Det som tyvärr lägger extra sten på bördan är att en del, ganska många faktiskt, har svårt att förstå, vill inte alltid förstå, det här med att man redan före pensionsåldern har fått acceptera att inte mer kunna återgå till ett jobb. Det verkar bli för "otäckt," för provocerande, att man inte längre är arbetsför och bidrar till samhällsnyttan. Och än mer stigmatiserad kan man lätt bli om det handlar om något så "skrämmande" som psykiska problem...

Nu är jag för den delen ganska luttrad inför det här, men jag vet inte hur många gånger, när jag väl samlat kraft och vågat mig ut i det sociala, som folk frågat mig om jag har något jobb eller...? Fast jag redan förut ett antal gånger tålmodigt förklarat varför jag är sjukskriven, Och jag tillåter mig numera därför att tycka att de själva har ett problem stort nog att tas på allvar... för många kan inte, vill inte förstå. Och kanske kan den kunskapen bara kan erövras genom egna erfarenheter...

Det är som om man gärna drar alla arbetsoförmögna som av olika orsaker fått sluta jobba över en enda väldigt stor kam, och att associationerna ofta drar i väg till både parkbänkar, lathet, ren "svaghet" och livsoduglighet! Kunskapsbristen om orsaker och samband är inte sällan avgrundsdjup  när det gäller det här området! Lyckligtvis finns det undantag bland människor och sådana har jag också träffat!

Men sedan ganska länge har jag tröttnat på att "försvara" min ohälsa och jag står inte längre där helt omotiverat med skammens rodnad och rabblar upp alla rehabiliterande åtgärder jag varit föremål för. Jag gör inte det längre, för det är varken värdigt eller nödvändigt! Och jag skulle önska att andra i liknande situation orkade hitta tillbaka till sitt självförtroende och inte längre behövde skämmas över att av olika skäl inte kunna jobba!

Det går numera nästan inte en dag utan att jag stolt klappar mig själv på axeln och påminner mig om att jag faktiskt har jobbat, engagerat mig och gjort ett riktigt bra jobb i nära nog 30 år! Jag gör det för att det förbaske mig inte är så många andra som påminner oss om det här, vi alla som ofrivilligt tvingats sluta jobba för att vi blivit sjuka, och som många av oss förlorat hälsan på grund av orimliga, omänskliga arbetsplatsmiljöer där våra vårdtagare ytterst blir de största förlorarna och så får det bara inte vara - inte någonstans!

Som sagt, så får man leva lite i imperfekt, i sin historia i det som varit, och stärka sig med det när man inte längre är arbetsför och lönsam... Och så får man nogsamt akta sig för bitterheten, plocka guldkornen ur sin jobbhistoria och tänka på allt det där roliga, goda och meningsfulla i alla sina gamla älskade patienters liv och vardag som man fått bidra till. Tacka stort för alla fina möten med så olika människor man fått uppleva..!. Och de minnena hoppas jag att tiden aldrig suddar ut...

Anns Andrum: VARFÖR SER BARN SÅ OFTA LEDSNA OCH UTTRÅKADE UT NU...

Anns Andrum: VARFÖR SER BARN SÅ OFTA LEDSNA OCH UTTRÅKADE UT NU...: Jag tycker det är roligt att se bilder på barn, egna eller andras, och jag blir ofta varm i hjärtat över det faktum att "släkten följa ...

VARFÖR SER BARN SÅ OFTA LEDSNA OCH UTTRÅKADE UT NUFÖRTIDEN, TROTS ATT DE HAR ALLT? KANSKE JUST DÄRFÖR...

Jag tycker det är roligt att se bilder på barn, egna eller andras, och jag blir ofta varm i hjärtat över det faktum att "släkten följa släktens gång," och att nya generationer tar över och lever sin stund på den här jorden. Och dessutom blir jag angenämt påmind om min egen barndom och och hur det kändes att vara barn och ny i världen.

Vi lever i en minst sagt väldokumenterad tid, och det ena fotot efter det andra blixtrar snabbt förbi i våra sociala medier och blir fort ersatt av ett nytt. Och de andra är då inaktuella och betraktade som historia...en historia där perspektiven är korta och där alla händelser har ett snävt "bäst- före - datum.

Att de allra flesta barn i dag lever i stor materiell välfärd och för det mesta har det tryggt och bra är ett faktum. Men jag har lagt märke till att många av dem ändå, trots allt, ofta ser lite trumpna, sura och ledsna ut, nästan lite "avstängda"faktiskt, som om de ville skydda sig från någonting, slippa bli engagerade eller involverade, och i så fall för de kanske inte längre orkar, utan bara vill ha lugn och ro - egentligen... Det är lite sorgligt och man undrar varför...var har de riktigt glada barnen tagit vägen undrar jag?

Kanske är det så enkelt att barn och tonåringar antagligen blir frustrerade och uttråkade av att leva i en tillvaro där de kan få, och många gånger får allt vad de önskar och vill ha, av både saker och upplevelser.

Men naturligtvis sitter inte tryggheten i det här, utan i att ha kontinuiteten av vuxenvärldens tid och närvaro. Och i att ha föräldrar som tar sig tid med sina barn och som verkligen lyssnar på dem utan att  själva vara distraherade av teknikprylar, jobb, eller andra stressfaktorer. Det måste ju vara det bästa att investera i sina barn tänker jag! Det är en intressant paradox att se att många barn som verkligen lider nöd i världen, trots det, ofta ser gladare och mer nöjda ut än våra svenska barn som inte sällan får sin behov tillfredsställda dygnet runt. Det säger något tycker jag... att det nog finns det som betyder mer än saker och ting, när det gäller livsglädje och inre lugn och ro. Och kanske har vi tappat den kunskapen i den här materiella teknikfixerade samhällskulturen, där vi alltid tror att det finns något bättre, något "större" och roligare runt nästa hörn... Och kanske behöver vi fundera lite över de rum inom oss, där det nog finns mer att hämta än vad vi kan tro, när det gäller den mer varaktiga glädjen och tillfredsställelsen i våra liv...

Och är det möjligen så att barn i dag är så blaserade och uttråkade och samtidigt så överaktiverade, att de faktiskt kan bli deprimerade? Och har de möjligen börjat tröttna på att så ofta bli fotograferade, dokumenterade, och  kanske inte längre är så glada på riktigt... att det är något annat som de saknar.

Något som kanske inte kan köpas för pengar...

Kanske behöver de bara komma bort i från allt fokus och all förväntan, hitta lugn och ro inom sig själva, utan allt annat som de antagligen inte behöver för att må bra och kunna vara harmoniska!

Anns Andrum: SKÖNT MED MÄNNISKOR SOM LÅTER LIVET LÄMNA SPÅR OCH...

Anns Andrum: SKÖNT MED MÄNNISKOR SOM LÅTER LIVET LÄMNA SPÅR OCH...: Jag "tycker" i dag igen, fast det är midsommardagen och allt det där, kan inte vara tyst, måste ut med språket... Och nu, när all...

SKÖNT MED MÄNNISKOR SOM LÅTER LIVET LÄMNA SPÅR OCH VÅGAR VISA DOM..!

Jag tycker om att ge mig ut på promenader, gärna långa, för då tänker jag så bra och får ro och frid i själen. Jag gillade att gå i skogen redan som barn och tyckte då som nu att vädret var okej hur det än såg ut faktiskt. Och jag tror att det är bra och nyttigt, att utsätta sig för alla typer av väder och att vara ute hur det än ser ut utanför knuten.  Precis likadant tror jag det är med livet självt : Man behöver gå igenom både glädje och sorg, svårigheter och prövningar för att växa, stärkas, ibland härdas och lära sig en mängd olika saker. Och livets dagar måste få sätta sina spår!

Jag blir faktiskt glad när jag möter människor som så uppenbart har låtit de genomlevda dagarna få lämna spår och avtryck, och som är mogna  och modiga nog att våga vara öppna med sina sår och sprickor i fasaden! De har fattat galoppen tänker jag!
Tomas Tranströmer har skrivit en dikt som heter "Romanska bågar",  och den här strofen i den älskar jag:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Livet är ju ett arbete, inte sällan ett hårt sånt, och de ansträngningarna, de olika klasserna i livets (livens..) skola är nog just vad Tranströmer menar med symboliska  valven, tänker jag. Vi MÅSTE ta oss igenom våra stålbad, bestiga tillvarons höga berg och ibland också klara det som syns fullständigt oöverkomligt! Men  vårt människovärde står över, och är oberoende av de dikeskörningar och felval, sår och skador som livet ger, visst är den vissheten uppenbar!
Det kallar jag för en Gudomlig nåd och den mest generösa av gåvor!

Det GÅR upp och ner det härliga, färgrika livet - självklart gör det det! Därför blir jag alltid lite misstänksam när jag hör en del människor som nästan alltid och  ganska vanemässigt säger att "allt är bra, fint eller kanon." Och som  kanske på det sättet vill besvärja motigheter och framstå som den som klarar allt, den som inget biter på, och den som inget kan stoppa heller hindra. Jag tror inte den attityden är bra i alla lägen och när det egentligen kanske inte är så bra alls. Det är för mig ett förnekande av verkligheten och nog inte bra för varken kropp eller själ! Men för den skull menar jag naturligtvis inte att var och en inte har rätten till integritet och själva måste få välja vem de vill anförtro sig till. Det jag vill belysa är vår påverkan av idealbilder och människosyn, och hur man ser på det.

Det är  numera konstigt nog, inte ovanligt att människor berättar om både skilsmässor, förluster och andra svåra livshändelser som naturligtvis måste få påverka oss, som om det vore nåt man lämnar bakom sig och glömmer, "bara så där".... För man vill kanske kunna lägga till det till sitt "duktighets -cv" och fortsätta vara lika perfekt och "stark" och osårbar som man tror att man förväntas vara och som alla andra vill vara... Men det blir så fel i längden för man måste ju få vara MÄNNISKA, och tillåter man sig inte det, så larmar själen och låter kroppen sända ut sina smärtsignaler, och då är det klokt att lyssna!

Ser man det i ett längre perspektivet kan "osårbarhetsidealet" bli förödande för våra barn och barnbarn som ska växa upp i en samhällskultur där det största föraktet är förakt för "svaghet"...! Det bästa de kan få med sig ut i livet är nog insikten om att en människa måste få vara både svag och stark för att kunna ta sig igenom "valv efter valv" av liv och utveckling, och att ingen behöver skämmas för sina tillkortakommanden eller genomgångna svårigheter. Utan i stället vara stolt över sina ärr och livsringar!

Anns Andrum: DET BORDE BANNE MIG VARA VARNINGSTEXT PÅ FÄRSKPOTA...

Anns Andrum: DET BORDE BANNE MIG VARA VARNINGSTEXT PÅ FÄRSKPOTA...: Varje lördagsförmiddag ägnar jag  mig osvikligt åt att frekventera den lilla supermysiga torghandeln i Mönsterås. Ett par i övre medelåldern...

DET BORDE BANNE MIG VARA VARNINGSTEXT PÅ DEN ICKE - EKOLOGISKA FÄRSKPOTATISEN OCH JORDGUBBARNA...!

Varje lördagsförmiddag ägnar jag  mig osvikligt åt att frekventera den lilla supermysiga torghandeln i Mönsterås. Ett par i övre medelåldern står beundransvärt där i ur och skur med sina grönsaker och sin potatis, och folk köper gärna och samlas ofta för lite prat och skratt.

Jag kan inte påstå att jag bidrar till vare sig det ena eller andra när det gäller det sociala, men jag misstänker att jag nog är den av Mönsteråskunderna som köper mest tomater och gurkor i alla fall. Utbudet är en riktig ögonfägnad, och stora granna kålhuvuden trängs där med fin och bastant blomkål, säsongens bär och svamp, och till och med ölandskroppkakor finns där. Och så förstås potatis, flera sorter med ibland nya namn, smaker och egenskaper.

Men jag är en riktig nörd när det gäller torghandel och handel överhuvudtaget. För jag gör mina selektiva val och intresserar mig bara för det som undsluppit kemikalier och giftbesprutningar. Därför frossar jag och övrig familj av de obesprutade underbart fina tomaterna från en gård utanför Kalmar, och de härliga eko - gurkorna från Långasjö, som också fått växa naturligt och fritt från "otäcksheter". Och tänk vad glad jag blir över sånt!

Så hem far jag alltid glad i hågen, med att par rejäla kassar av dessa härligheter och jag känner mig bara så stenrik på nyttigheter, och det är både terapi och friskvård för mig! Och sånt unnar jag alla andra också! Skulle inte förvåna mig om torghandlarparet undrar om jag inte är tomatmissbrukare, om det röda guldet möjligen är mitt specialintresse... om det är nån vajsing med kärringen i de röda glasögonen...?  Då och då frågar de vänligt om "det inte ska vara lite färskpotatis eller möjligen lite söta goa jordgubbar". Men se fru Danell har sen länge varit rätt så påläst vad gäller hur de flesta nypotatisar och jordgubbar har det under "sin uppväxt"... Tyvärr, väldigt sorgligt och ganska oroande, så får de båda och många andra råvaror, genomgå en mängd besprutningar med bekämpningsmedel för att skörden ska bli stor, färdig i tid, vara perfekt och felfri  och bringa klirr i kassan ( en förresten otäck tidstypisk åkomma i många sammanhang).

Det här har jag faktiskt problem med, och har haft länge, för vad vi äter påverkar vår hälsa på flera plan, och att djur och natur tar skada av människans girighet och okunskap är långt, mycket långt ifrån okey för mig!

Och jag tycker banne mig att det vore fullt befogat och rätt mot konsumenten, att vår mat när den säljs, hade varningstext ( precis som tobaken äntligen fick) där använda bekämpningsmedel och deras hälso - och skaderisker för människa, djur och natur redovisas öppet!

Och till den, tack och lov allt mindre grupp, som fortfarande väljer bort eko -maten för att den är för dyr, för att den är "konstig", eller för att man bara inte vet det innebär, vill jag säga : Snälla, tänk till! Skaffa kunskap och låt er motiveras till att " ekokonventera"! För egentligen borde den naturligt och giftfritt producerade maten vara det enda alternativet i våra butiker!

Välj eko och reko, och tänk osjälviskt, klokt och långsiktigt!

Anns Andrum: JAG IMPONERAS STORT AV MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅTT VITS...

Anns Andrum: JAG IMPONERAS STORT AV MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅTT VITS...: Livet är härligt, för det mesta, men det är också en sträng och ibland ganska hård skola. Det kan tyckas klyschigt, att uttrycka det så men...

JAG IMPONERAS STORT AV MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅTT VITSEN MED ATT VARA KONSEKVENTA I SITT FREDSARBETE !

Livet är härligt, för det mesta, men det är också en sträng och ibland ganska hård skola. Det kan tyckas klyschigt, att uttrycka det så men jag struntar i det, för det är precis så jag upplever tillvaron.

Så är det där med fredsarbetet, att göra gott helt enkelt, både i det lilla och i de större sammanhangen. Det är ju så oerhört viktigt och en angelägenhet större än någonsin känner jag. Och ska det vara på riktigt, jag tycker särskilt mycket om det som är på riktigt, så måste det ofta börja med kunskapen om vad någon annan, som inte delar min egen uppfattning, förstår eller inte förstår. Det har jag upptäckt först på senare år och jag är glad för den insikten. I min ungdom var jag så ivrig och naiv i min sociala patos och förstod inte att man inte kan påtvinga sina medlevare sin egen övertygelse om vad som är rätt och riktigt i livet. Jag var ofta lite för känslostyrd och alldeles för het på gröten. Sanningen är nog den att man bara, utifrån en god avsikt kan uttrycka det man tänker, känner och anser. Och man kan bara göra anspråk på att inspirera andra, val och vägval måste få vara varje människas egna, förstås...

Men det svåraste är ändå att vara konsekvent och att jobba hårt med att inte göra skillnad på folk. Jag har till exempel svårt, för att inte säga mycket svårt, för människor som  är upprepat och obesvärat inkonsekventa! Det går i min värld till exempel inte ihop att vara pacifist, jobba aktivt med fredsarbete, och samtidigt tycka det är helt okey med dödsstraff. Och det är illa när man som antirasist och demokrat exkluderar vissa folkslag och grupper i samhället, vilket tyvärr är ganska vanligt.

Det händer att man hör människor uttala stort engagemang för handikapp och dysfunktioner, men  det visar sig inte så sällan att de har svårt att känna samma empati och inkännande med vissa personer som lider av samma sak, om dessa till exempel representerar kungahuset, vissa politiker, eller någon annan grupp för vilken man känner antipati. Det här tycker jag urholkar varje form av idealism och gör människor mindre trovärdiga.

Men då och då möter man en sån där beundransvärd person som " är på riktigt" och som ställer höga krav på sig själv och på sitt engagemang, och som inte gör skillnad på sina medmänniskor.
Och jag bara älskar såna människor som inspirerar till demokrati och respekt för alla, och som påminner mig om att, så gott jag nu kan, själv jobba hårt med ett konsekvent "fredsarbete" på alla plan!

Anns Andrum: I DAG HAR JAG BLAND ANNAT OLJAT ETT VRÅÅÅLTÖRSTIGT...

Anns Andrum: I DAG HAR JAG BLAND ANNAT OLJAT ETT VRÅÅÅLTÖRSTIGT...: Än en gång visade det sig att min gamla mammas ord vara sanna  och "jädrans, småländskt rediga"! "Man blir tröttare av det ma...

I DAG HAR JAG BLAND ANNAT OLJAT ETT VRÅÅÅLTÖRSTIGT ALTANGOLV OCH FÅTT OCEANER AV ENERGI...

Än en gång visade det sig att min gamla mammas ord vara sanna  och "jädrans, småländskt rediga"! "Man blir tröttare av det man inte gör än det som man inte får gjort", det sa hon ofta.

För tänk, att under den dag som snart lider mot sitt slut har jag för ovanligheten skull fått lite gjort, som det är lite substans i... Och känslan som det jobbet lämnar efter sig kan bara beskrivas som extremt tillfredsställande...

Latmasken är, och har alltid varit, en svårbotad åkomma för mig, och det är inte sällan som att ta sig upp ur ett svart hål när man ska "få ändan ur vagnen" och "komma till skott" med det som rent erfarenhetsmässigt,  visat sig inte kan göra sig självt...

Man kan ju inte sitta och skriva, och hålla på med den självmedicineringen hela tiden, "det går inte i längden",  "det håller inte i det långa loppet"! Nu är det "kväller" som nån Astrid Lindgren -figur en gång sa, och som grädden på moset efter det här dagsverket har jag nu slagit till med en oöverträffat god vegetarisk lasagne till kvällsmat!

Och så tänker jag medan jag klappar mig på magen efter middan:
Att banne mig om man inte får minst dubbelt så mycket energi av att pricka av den gulnade "att -göra -listan" och gå från förträngning till handling, som den energiförlust det alltid innebär att låta bli att göra det!

Hej från mej! ( glad blir man  förresten också, och nästan lite käck faktiskt...) Det är inte likt mig...

Anns Andrum: ETT TUSEN ÅR GAMMALT TRÄD SOM HJÄLPMATAS... DÅ KOM...

Anns Andrum: ETT TUSEN ÅR GAMMALT TRÄD SOM HJÄLPMATAS... DÅ KOM...: Jag läser om en varelse hela tusen år gammal som nu med sin ålders rätt drabbats av vacklande hälsa. Det handlar om ett träd, den majestät...

ETT TUSEN ÅR GAMMALT TRÄD SOM HJÄLPMATAS... DÅ KOMMER TÅRARNA PÅ MIG..

Jag läser om en varelse hela tusen år gammal, som nu med sin ålders rätt drabbats av vacklande hälsa.

Det handlar om ett träd, den majestätiska Kvilleken invid nationalparken i Södra Kvill. Tänk att redan på Gustav Vasas tid stod den där och såg ut över världen, gammal redan då!

Det här är för mig knappast fattbart, det går bara inte att förstå riktigt, man får liksom historierelaterad yrsel... Men så har jag nog alltid varit dyskalkylisk, aldrig varit riktigt kompis med tiden och dess framfart. 

Men när jag ser bilden i tidningen, på eken och på de nu glesa grenarna, så blir jag så berörd..

Och när jag får veta att en ekolog  nu initierat ett hjälparbete för att rädda trädet från skadeangrepp, och att de med mycket varsamma medel, bl.a hjälpmatning av rötterna närmast markytan, försöker kurera eken, så kommer tårarna där jag sitter med min kaffekopp mitt i solen... Inför en sån kärleksfull omsorg blir för mig det mesta annat futtigt och inte så märkvärdigt. 

Och jag blir så innerligt glad och tacksam för att det finns människor som med sina kunskaper och sin barmhärtighet visar på hur viktigt det är fatta och förstå, att allt levande, växter, djur och människor, alla hör ihop! Och hur ofrånkomligt viktigt det är att vårda, akta och ta hand om precis allting som lever,växer och andas. Jag föreställer mig bilden av ett gigantiskt och alldeles ofattbart stort nätverk som vi alla är en del av,  och som inte får skadas, visst är det mäktigt!

För mig blir det här dagens absoluta höjdpunkt att läsa om det här underbara trädet, och om det imponerande hjälparbete som är en verkligt god och filantropisk gärning!

Och nu önskar jag bara att Kvilleken återhämtar sig och orkar leva vidare för att den själv vill och önskar, och inte bara för att den ska fortsätta glädja världen. Tack du gamla fina träd för att du berör mig ända i hjärteroten! Åh,vad jag önskar att vi  alla lär oss att mer tar hand om naturen och varandra på det här underbara sättet!

Anns Andrum: Anns Andrum: HOPPSAN... HÄR HÄNDER DET SAKER OCH V...

Anns Andrum: Anns Andrum: HOPPSAN... HÄR HÄNDER DET SAKER OCH V...: Anns Andrum: HOPPSAN... HÄR HÄNDER DET SAKER OCH VAR TID OCH V... : Livet rinner på i faser och nu har jag obönhörligen gått in en ny lite ...

Anns Andrum: MÅSTE MAN VARA SÅ ROLIG OCH RAPP I KÄFTEN HELA TI...

Anns Andrum: MÅSTE MAN VARA SÅ ROLIG OCH RAPP I KÄFTEN HELA TI...: Jag tillhör den kategorin som anser att skrattet, den sanna glädjen och de flesta nyanser av en bra humor faktiskt kan vara rent livsuppehål...

MÅSTE MAN VARA SÅ ROLIG OCH RAPP I KÄFTEN HELA TIDEN? DET ÄR VÄL ÄNDÅ INGEN LAG PÅ DET TÄNKER JAG...

Jag tillhör den kategorin som anser att skrattet, den sanna glädjen och de flesta nyanser av en bra humor faktiskt kan vara rent livsuppehållande. Och att det som är roligt på riktigt funkar lite som syrgas när man har svårt att andas, eller som en jättebra och effektiv sårsalva på ett sår som inte vill läkas. Humorn är helt enkelt fenomenalt användbar tycker jag!
Alla som känner mig vet att jag sätter glädjen högt i livet, och det finns faktiskt en och annan som tycker att jag kan vara lite rolig, snudd på underhållande ibland, och det är jag inte det minsta ledsen för...

Men allt oftare tar min "mörka" sida över. ... antagligen för att jag inte längre orkar hålla emot men mest, tror jag, för att jag i min sanna natur och i grund och botten är en högst  "bluesig"person med en vemodig "blue note"som oavbrutet, dag som natt, låter i mig som ett ständigt bakgrundsljud. Den dunkla lite smärtsamma tonen är medfödd och har så långt jag  kan minnas alltid funnits där. Jag tycker om och behöver både eftertanken och det lite allvarliga i tillvaron, det ger mig oftast en bra distans till mig själv och är en bra språngbräda in i lite djupare reflektioner. Men i allmänhet är skrattet för mig ett bra sätt att hålla den jobbigaste sorgen och det som gör ont i från mig, så att jag inte faller in i depression och mörker.

Men inte mycket annat stämmer så bra som det att clownen som ska göra andra glada, inte så sällan själv är den som bär på mycket sorg och allvar och kanske en stor känslighet, på gott och ont... Själv har jag aldrig tyckt om clowner, de ger mig ångest, och inte ens som barn kunde jag uppskatta eller förstå vitsen med "clowneriet". Kanske är det helt enkelt så att jag får en smärtsam igenkänning när jag ser en clown, eller gycklare som man sa förr. För det känns som om jag i nästan hela mitt liv sysslat med att skoja, och leverera, gärna lite kluriga och extravaganta skämt till omgivningen, och skojat om mig själv. Och då tänker jag förstås igen på citatet ur Hjalmar Söderbergs "Doktor glas" : " Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad" o.s.v.. Och sånt kan i längden bli både patetiskt och lite tröttsamt, inte minst för en själv.

Men hur det nu är, så börjar jag på allvar tröttna på att alla numera förväntas vara så roliga, slagfärdiga och rappa i käften! Det finns snart inte en åsikt eller mening eller ett skeende i medier som kan levereras lite sakligt, enkelt och avskalat utan påfrestande flams och trams!
Kan vi inte bara få vara lite allvarliga, lite stillsamma och nedtonade, lite oftare...?
För man dör ju inte av att inte överträffa den senaste rösten som talat ... eller?
Och man blir ju inte osynlig eller bortglömd om man inte syns och hörs mer eller högre, hela tiden...!

Och man måste inte vara rolig och rapp i käften merparten av dygnets alla timmar, det är ingen lag på det tänker jag!

Man kan bli faktiskt bli sedd och älskad ändå...! Man kan i alla fall tycka att det borde vara så....

Anns Andrum: HOPPSAN... HÄR HÄNDER DET SAKER OCH VAR TID OCH V...

Anns Andrum: HOPPSAN... HÄR HÄNDER DET SAKER OCH VAR TID OCH V...: Livet rinner på i faser och nu har jag obönhörligen gått in en ny lite omskakande, men ändå ganska rolig fas... För se, nu är det otvivelakt...

HOPPSAN, HÄR HÄNDER DET SAKER OCH NU ÄR DET BANNE MIG DUBBELHAKORNAS TID I LIVET...!

Livet rinner på i faser och nu har jag obönhörligen gått in en ny och lite "omskakande" men ändå ganska rolig fas... för se, nu är det otvivelaktigt den grå utväxtens och de sladdriga hakornas tid! Men tänk att det visar sig att naturen är så vis och klurig, att man samtidigt med det här, faktiskt blir lite lugnare och säkrare och på nåt sätt mer trygg med sig själv, och som tur är kan jag skratta åt det hela... För att INTE kunna skratta åt mig själv det har lyckligtvis aldrig varit mitt problem. Och genom åren har man ändå blivit lite klokare och förstår att det inte är nån som helst riksolycka att den haka som i forna dagar höll sig på sin plats, ganska så slät och beskedlig och utan att reproducera sig i nya exemplar, nu mer och mer bullar ut och upp sig, och hänger ner, för tyngdlagen måste ju ändå ha sin gång... men detta är typ skoningslöst och förvandlar profilen till oigenkännlighet...

 Det här fick jag ett tydligt kvitto på när jag i går var och klippte mig och aningslöst beskådade mig själv från sidan för jag brukar vanligtvis inte göra det och jag undrade vad som egentligen hade hänt...hade en transformation möjligen skett under natten, hade jag intagit en annan 60 plussares kropp eller knopp?  För det var banne en helt annan tant jag såg profilen av.. och henne känner då inte jag igen det vet jag säkert, tänkte jag där jag satt så snopen hos frissan.....!

Men det är faktiskt lite kul att numera kunna sitta framför tv:n och lite förstrött och avslappnat leka lite med hakorna, spela på halssenorna, och bläddra bland hakbladen,  ha,ha, ha ...! Man kan ju förresten bli riktigt skicklig på det där tänker jag, uppträda på nån bygdegård, eller Folkets Hus och dra in lite extra kosing ju ...! Var sak har sin tid och sin tjusning, och nu är det " leka med hakan - och - spela på halssenornas tid i livet", och det är helt okey! Livet bjuder ständigt på nya överraskningar!

Och vill man nu vara ultrakäck och superpositiv så kan man ju säga att det här har jag ALDRIG kunnat göra förut, det är faktiskt en helt ny sysselsättning som förut, i ungdomens dagar varit omöjlig...haha! Däremot har jag inga planer på att inköpa nån handspegel så jag kan kolla profilen, för det känns bara inte så angeläget längre...

Och så har jag då efter långt och moget övervägande bestämt mig för att sluta färga håret. För man måste vara realist och kan inte begära, om man nu överhuvudtaget får fortsätta leva och ha nåt hår att ta hand om, att ens barn ska springa och köpa hårfärg, och sen se till att gamla mor får förbli fuskbrunett, och i tron att inget, åren till trots, hänt med pigmentet i hårstråna, det är rena självbedrägeriet tänker jag!  Det kan man inte förvänta sig att ens barn ska ha tid med i en snar framtid tänker jag.
Och som läget nu ser ut på dagens äldreboenden så kommer nog inte personalen att kunna erbjuda några extravaganser som en liten hårfärgning... det är varken troligt eller ens rimligt anser jag.

Än så länge är jag bara en kvarts- gråhårig 60 -plussare och håret växer ungefär en centimeter varje månad, så här är det tålamod och mod som gäller för fru Danell under utväxten. Att våga gå omkring som om man nyss sprungit från en pågående färgning med tvåfärgad kalufs... Men jag vågar och jag tänker vänta ut de grå strånas charm och jag ser framför mig en Ann med den rätta silvergrå frisyren... För den indikerar att jag var med redan på 50 -talet och det det är jag så jädrans stolt över! Att jag till exempel som liten baby kanske låg och sprattlade på nån liten mjuk filt när det var solförmörkelse sommaren  -54.  Och att jag faktiskt var med i världen  redan när John F Kennedy så tragiskt sköts, och att jag fanns till när den första människan satte foten på månen, m.m , m.m. Det är stort för mig och alla andra 50 -talister tycker jag!

Så nu ser jag fram emot min nya silveridentitet och alla andra roliga och spännande överraskningar och förändringar som händer i den här åldern om man får leva och ha hälsan förstås.

För hoppsan... så händer det saker! Och var tid och sak har sin tjusning, så det gäller att greppa dagen som den kommer och ser ut, gilla läget och ha så roligt och nöjsamt som man bara kan! Det tycker i alla fall, snart silverhåriga Ann...!

Anns Andrum: I DAG TÄNKER JAG UTAN DET MINSTA DÅLIGT VÄRLDSSAMV...

Anns Andrum: I DAG TÄNKER JAG UTAN DET MINSTA DÅLIGT VÄRLDSSAMV...:  Begreppet nationalism var en gång något positivt som innebar ett lands, eller en nations samlade kraft och styrka och dess människor, såväl...

I DAG TÄNKER JAG UTAN DET MINSTA DÅLIGT SAMVETE FIRA SVERIGES NATIONALDAG OCH VARA STOLT ÖVER VÅRT LAND...!

I dag firar vi Sveriges nationaldag och jag tänker kollektiv glädje, jordgubbstårta, gamla skolminnen från då flaggan blåste i försommar-skyn, och  på en speciell högtidskänsla som sitter i kroppen sen förr. Och så snuddar jag vid det, att ord, begrepp och deras definitioner inte sällan förändras över tid genom vår historia.Vi människor har förmodligen alltid haft ett behov att samlas och enas kring en kollektiv känsla, en tillhörighet, och betydelsen av det ska man inte underskatta eller förringa tror jag, den ska man ha respekt för.

Begreppet nationalism var en gång något positivt och det stod för ett lands, eller en nations, frihet, samlade kraft och styrka och dess människor, såväl infödda som invandrade. Jag har svårt att se något fel med det, och framförallt, kan jag omöjligt se den automatiska kopplingen mellan stoltheten över sitt land och sin kultur, och främlingsfientlighet och rasism, som en del gör. Det här vill jag ha sagt eftersom det så sorgligt och dumt att det för en del  människor tycks ha blivit något av ett moralbrott att tycka om sitt land eller att med stolthet hissa den svenska flaggan.

Och jag KAN inte se att vi genom att nedmontera och förminska tillhörigheten i vårt land, vår nationella identitet, våra traditioner och vår historia, och genom att förminska oss själva, skulle kunna bidra till mindre rasism eller utanförskap i världen. Det är ju genom att respektera VARANDRAS kulturella identitet, också vår egen, och genom att ge varje folkslag  rätten till sin nationella själ och sina symboler och traditioner, som vi kan nå fred och förståelse i varandra. Inte genom att sudda ut sitt eget lands historiska traditioner till förmån bara för andras... Och det är med det här som med sunda kärleken till sig själv: Man KAN älska sig själv och samtidigt älska andra, naturligtvis är det så...


Jag är stolt över mitt land, bland annat för att vi tar emot och ger hjälp till många människor som fördrivs från sina hemländer på grund av fattigdom och elände, förtryck och politisk och social misär. Och jag avskyr alla former av rasism och främlingsfientlighet! Jag är ledsen för att vi rimligen inte kan ta hand om alla de stackars människor som behöver en trygg tillflyktsort, och det gör ont att tänka på de ensamkommande barn som avvisas och hänvisas till ännu mer osäkerhet och otrygghet. Jag köper långt ifrån alla politiska beslut och hoppas att vår nation ska fortsätta sträva efter att behålla mänskliga humana synsätt på lidande och nöd så väl i vårt eget land som hos andra folk och länder.

För vi är alla världsmedborgare och hör ihop i ett större globalt sammanhang. Men vi har också de flesta av oss en grundtillhörighet i det land vi fötts och vuxit upp i, och den identiteten tycker jag att alla ska ha den oinskränkta rätten att  få känna och kunna glädjas över utan varje antydan till att det skulle vara rasism...! Och med all respekt för den krönikör som nyligen skrev att vi "borde lägga ner nationaldagen så länge vi avvisar flyktingar och ensamkommande barn", men jag anser inte att den tragiken motiverar att vi bortser från allt det positiva och goda som ändå har gjorts och fortfarande görs i vårt land för olika utsatta människors och gruppers bästa, eller från vår kultur eller vår historia.

 Att protestera mot rasism och utanförskap handlar för mig inte om att ta ställning för eller emot ett nationaldagsfirande eller om att utan moralpanik kunna hissa sin flagga med stolthet. Utan om att varje dag göra medmänsklighet till praktisk handling och om att hjälpa, var vänlig och medkännande i mötet medmänniskor och inte gör skillnad på någon, oavsett vilket land eller kultur de än kommer ifrån. Det handlar helt enkelt om att vara konsekvent i sitt fredsarbete men ,INTE om att sudda ut sig själv eller sin nationella identitet!

Och eftersom jag önskar alla människor att få känna hemhörighet och stolthet över sina rötter och sitt land och sin flagga, så tillmäter jag mig den självklara rätten att få göra detsamma. Allt annat vore rasism - åt båda håll...!

Historiska politiska varbölder som  t.ex Tysklands nazistvälde och de Spanska och Portugisiska diktaturer som tog makten på 1930- 40-talen, skapade en otäck nationalism som resulterade i hemska krig, ondska och svårt diskriminerande synsätt. Mot allt sånt ska vi alla hålla vakt och ALDRIG låta egoism, politisk / ideologisk elitism eller rasism få vare sig makt eller inflytande över synen på folk och länder eller över politiken.

Men att vara stolt över sitt land och sin kultur, och att känna vördnad och tacksamhet för vad föregående generationer byggt upp, strävat och arbetat för, är något annat och jag tycker det är en mänsklig rättighet att få känna det. Och det här är för varje vettig människa fullt förenligt med en solidarisk och inkluderande, generös syn på andra länders folk och deras hjälpbehov, och jag är säker på att de flesta av dem känner detsamma för sina förfäder.

Så i dag tänker jag hissa vår fina svenska flagga och glädja mig över att jag hade förmånen att få födas här och få det så det bra till skillnad från så många andra, jag är tacksam för det! Och jag önskar att alla andra som vill och önskar, och för dem för vilka det ännu är möjligt, också ska få känna stolthet och glädje över sina länder och sitt ursprung. Och jag blir rörd över de invandrare och flyktingar som bor i vårt land och som känner sig hemma här, som trivs och visar sin  glädje och tacksamhet över att få bo i Sverige. De är alla välkomna att vara en del av vårt samhälle och att fira nationaldagen med oss om de vill det. Och för deras del ska det givetvis vara lika öppet att få fira sina nationaldagar.

Och jag hoppas att jag ALDRIG upphör att reagera mot rasism och förtryck, eller över krigen och eländet i världen, eller mot dumheten och enögdheten var det än förekommer!

Anns Andrum: SÅ BRA OM MAN KAN FINNA EN STIG GENOM VREDEN OCH H...

Anns Andrum: SÅ BRA OM MAN KAN FINNA EN STIG GENOM VREDEN OCH H...: Jag tycker de arga och aggressiva människorna har blivit fler, eller har de kanske bara blivit tydligare genom att de inte längre håller til...

Anns Andrum: Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ing...

Anns Andrum: Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ing...: Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje... : Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från et...

SÅ BRA OM MAN KAN FINNA EN STIG GENOM VREDEN OCH HITTA SORGEN OCH FRÅGA VARFÖR...?

Jag tycker de arga och aggressiva människorna har blivit fler, eller har de kanske bara blivit tydligare genom att de inte längre håller tillbaka just för att det inte längre är lika förbjudet att vara öppet förbannad och vred på till synes allt och ingenting...

Visst finns det en kraft i ilskan, inte tu tal om det, men då ska den vara sund, befogad och klar i sitt syfte tycker jag. Det är aldrig bra att samla på besvikelser, frustrationer och ilska! Det sätter sig i våra cellminnen och manifesterar sig som små tändhattar som går i gång på det som associerar till gamla smärtsamma oförrätter och trauman, men leder ändå inte nån annanstans än till nya "ilskor". Och tar man inte hand om de här negativa cellminnena på rätt sätt genom att verkligen se dem i ögonen, definiera dem och låta dem bli silade genom medvetandet en sista gång och sen lägga dem bakom sig, så blir de ofrånkomligt orsaker till obalanser och ohälsa på olika sätt hos oss, det har jag efter många år förstått.

Och det är ofta tydligt att många människors ilska och aggressivitet är ett skydd för att inte visa den sorg och ledsnad från gamla sår och skador i livet som ligger där bakom och skaver och smärtar i själens boning.
Från mitt arbete i äldrevården lärde jag mig se och förstå det här då jag träffade många äldre människor som var nästan konstant arga och frustrerade, och som så tydligt kämpade mot så mycket ogråten gråt, oläkta sår och förträngda cellminnen. Det var ofta plågsamt att se det här och så lite kunna göra för att hjälpa.

Jag minns tillfällen i mitt liv då jag själv känt den oslagbara reningen som gråt och förlösta känslor ger. Muskulaturen slappnar av, man släpper motståndet och allt inom en mjuknar och som ett milt vårregn kommer tårarna, och ger ett speciellt lugn och inte sällan en känsla av frid. Alltför många ser det här som ett nederlag och ett svaghetstillstånd och fortsätter kämpa med ilska, aggressivitet och negativitet som vapen i sina liv.
Och mer och mer igenvuxet blir det där inne i den innersta trädgården, och en efter en försvinner stigarna till  själen och dit våra cellminnen finns lagrade.

Det händer ibland nån ganska sällsynt gång att man kan få hjälpa en annan människa att hitta en liten stig som leder genom vreden och fram till de ogråtna tårarnas rum... Och då kan man få nåden att kunna bidra till att någon äntligen kommer i kontakt med sorgen och smärtan och den ogråtna gråten... det kan förändra livet för en människa på så många plan och det är som ett under när det här händer!

Vi har nog många av oss i perioder under våra liv gått omkring med våra symboliska tjocka mörka vinterkappor, vår sorg och vår vrede, som skydd för att inte visa det som egentligen är orsaken till vårt missnöje.
Och visst vore det underbart om vi alla jobbade lite mer på att hitta en framkomlig stig genom vreden, kanske inte bara i oss själva utan också hos varandra.. för först då kan vi ställa frågan varför och rensa våra cellminnen, släppa gammal sorg och frustration, låta gråten komma och sen släppa in glädjen i våra liv igen...!

Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...

Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...: Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till dagens högteknologiska välfä...