fredag 12 juni 2015

MÅSTE MAN VARA SÅ ROLIG OCH RAPP I KÄFTEN HELA TIDEN? DET ÄR VÄL ÄNDÅ INGEN LAG PÅ DET TÄNKER JAG...

Jag tillhör den kategorin som anser att skrattet, den sanna glädjen och de flesta nyanser av en bra humor faktiskt kan vara rent livsuppehållande. Och att det som är roligt på riktigt funkar lite som syrgas när man har svårt att andas, eller som en jättebra och effektiv sårsalva på ett sår som inte vill läkas. Humorn är helt enkelt fenomenalt användbar tycker jag!
Alla som känner mig vet att jag sätter glädjen högt i livet, och det finns faktiskt en och annan som tycker att jag kan vara lite rolig, snudd på underhållande ibland, och det är jag inte det minsta ledsen för...

Men allt oftare tar min "mörka" sida över. ... antagligen för att jag inte längre orkar hålla emot men mest, tror jag, för att jag i min sanna natur och i grund och botten är en högst  "bluesig"person med en vemodig "blue note"som oavbrutet, dag som natt, låter i mig som ett ständigt bakgrundsljud. Den dunkla lite smärtsamma tonen är medfödd och har så långt jag  kan minnas alltid funnits där. Jag tycker om och behöver både eftertanken och det lite allvarliga i tillvaron, det ger mig oftast en bra distans till mig själv och är en bra språngbräda in i lite djupare reflektioner. Men i allmänhet är skrattet för mig ett bra sätt att hålla den jobbigaste sorgen och det som gör ont i från mig, så att jag inte faller in i depression och mörker.

Men inte mycket annat stämmer så bra som det att clownen som ska göra andra glada, inte så sällan själv är den som bär på mycket sorg och allvar och kanske en stor känslighet, på gott och ont... Själv har jag aldrig tyckt om clowner, de ger mig ångest, och inte ens som barn kunde jag uppskatta eller förstå vitsen med "clowneriet". Kanske är det helt enkelt så att jag får en smärtsam igenkänning när jag ser en clown, eller gycklare som man sa förr. För det känns som om jag i nästan hela mitt liv sysslat med att skoja, och leverera, gärna lite kluriga och extravaganta skämt till omgivningen, och skojat om mig själv. Och då tänker jag förstås igen på citatet ur Hjalmar Söderbergs "Doktor glas" : " Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad" o.s.v.. Och sånt kan i längden bli både patetiskt och lite tröttsamt, inte minst för en själv.

Men hur det nu är, så börjar jag på allvar tröttna på att alla numera förväntas vara så roliga, slagfärdiga och rappa i käften! Det finns snart inte en åsikt eller mening eller ett skeende i medier som kan levereras lite sakligt, enkelt och avskalat utan påfrestande flams och trams!
Kan vi inte bara få vara lite allvarliga, lite stillsamma och nedtonade, lite oftare...?
För man dör ju inte av att inte överträffa den senaste rösten som talat ... eller?
Och man blir ju inte osynlig eller bortglömd om man inte syns och hörs mer eller högre, hela tiden...!

Och man måste inte vara rolig och rapp i käften merparten av dygnets alla timmar, det är ingen lag på det tänker jag!

Man kan bli faktiskt bli sedd och älskad ändå...! Man kan i alla fall tycka att det borde vara så....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar