Jag tycker de arga och aggressiva människorna har blivit fler, eller har de kanske bara blivit tydligare genom att de inte längre håller tillbaka just för att det inte längre är lika förbjudet att vara öppet förbannad och vred på till synes allt och ingenting...
Visst finns det en kraft i ilskan, inte tu tal om det, men då ska den vara sund, befogad och klar i sitt syfte tycker jag. Det är aldrig bra att samla på besvikelser, frustrationer och ilska! Det sätter sig i våra cellminnen och manifesterar sig som små tändhattar som går i gång på det som associerar till gamla smärtsamma oförrätter och trauman, men leder ändå inte nån annanstans än till nya "ilskor". Och tar man inte hand om de här negativa cellminnena på rätt sätt genom att verkligen se dem i ögonen, definiera dem och låta dem bli silade genom medvetandet en sista gång och sen lägga dem bakom sig, så blir de ofrånkomligt orsaker till obalanser och ohälsa på olika sätt hos oss, det har jag efter många år förstått.
Och det är ofta tydligt att många människors ilska och aggressivitet är ett skydd för att inte visa den sorg och ledsnad från gamla sår och skador i livet som ligger där bakom och skaver och smärtar i själens boning.
Från mitt arbete i äldrevården lärde jag mig se och förstå det här då jag träffade många äldre människor som var nästan konstant arga och frustrerade, och som så tydligt kämpade mot så mycket ogråten gråt, oläkta sår och förträngda cellminnen. Det var ofta plågsamt att se det här och så lite kunna göra för att hjälpa.
Jag minns tillfällen i mitt liv då jag själv känt den oslagbara reningen som gråt och förlösta känslor ger. Muskulaturen slappnar av, man släpper motståndet och allt inom en mjuknar och som ett milt vårregn kommer tårarna, och ger ett speciellt lugn och inte sällan en känsla av frid. Alltför många ser det här som ett nederlag och ett svaghetstillstånd och fortsätter kämpa med ilska, aggressivitet och negativitet som vapen i sina liv.
Och mer och mer igenvuxet blir det där inne i den innersta trädgården, och en efter en försvinner stigarna till själen och dit våra cellminnen finns lagrade.
Det händer ibland nån ganska sällsynt gång att man kan få hjälpa en annan människa att hitta en liten stig som leder genom vreden och fram till de ogråtna tårarnas rum... Och då kan man få nåden att kunna bidra till att någon äntligen kommer i kontakt med sorgen och smärtan och den ogråtna gråten... det kan förändra livet för en människa på så många plan och det är som ett under när det här händer!
Vi har nog många av oss i perioder under våra liv gått omkring med våra symboliska tjocka mörka vinterkappor, vår sorg och vår vrede, som skydd för att inte visa det som egentligen är orsaken till vårt missnöje.
Och visst vore det underbart om vi alla jobbade lite mer på att hitta en framkomlig stig genom vreden, kanske inte bara i oss själva utan också hos varandra.. för först då kan vi ställa frågan varför och rensa våra cellminnen, släppa gammal sorg och frustration, låta gråten komma och sen släppa in glädjen i våra liv igen...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar