fredag 23 oktober 2015
Anns Andrum: ÄLSKADE LILLA MAMMA, I DAG SKULLE DU HA FYLLT 86 Å...
Anns Andrum: ÄLSKADE LILLA MAMMA, I DAG SKULLE DU HA FYLLT 86 Å...: En klar och solig, lite kylig höstdag, den 24 oktober 1929, i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred, inte så långt från Vena, föder min ...
Älskade lilla mamma i dag skulle du ha fyllt 88 år om du hade levat ...
En klar och solig, lite kylig höstdag den 24 oktober 1929, i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred, inte så långt från Vena föder min mormor sitt första barn. En liten flicka som skulle få namnet Marianne.
Lilla söta Marianne med det fina hjärtformade ansiktet och de vackra blå ögonen, blev 25 år senare min mamma.
Den här lilla flickan som på fotot ovan ler lite blygt och har hängselkjol och snedbena, älskade att åka ensam rakt ut i skogen på skidor, gärna när fullmånens runda gubbe följde henne med sitt starka ljus.
Och hon älskade djur och förblev en stor djurvän hela livet. Hon var begåvad med en fin och fyllig sångröst och fick då och då sjunga solo vid julfester i missionskyrkan i Bockara, där hon bodde några år under uppväxten. Då var hon inte längre blyg och tyckte om att få vara duktig och stå där framme på scenen i den lilla kyrkan.
Livet för lilla Marianne blev av flera orsaker en ganska svår och besvärlig resa. Men mamma var stark och en mästarinna på att hålla glädjen vid liv, hade mycket humor och var bra på att visa känslor. Vilket nog gav henne en del extra år av liv.
Trots ett svårt liv och fel val av livskamrat så blev min mamma en skärpt och duktig yrkeskvinna som älskade sitt yrke.
Den lilla flickan på det här fotot, hon med hängselkjolen och det lite blyga leendet, hon som blev min älskade mamma, skulle i dag ha fyllt 88 år om hon levat. Hon älskade verkligen hösten och om hon funnits i dag och varit frisk, så skulle hon mycket väl ha kunnat stå där där med en klut om sitt tjocka fina hår och gjort äppelmos, förvällt kantareller eller kanske kokat lingonsylt. För hon tyckte om att laga mat, sylta och safta, och jag tror det var en symbol för liv och trygghet för henne.
Ofta tänker jag på min temperamentsfulla, roliga, känsliga mamma som för sex år sedan, inte helt oväntat, tog med sig sin innehållsrika ryggsäck, lämnade livet och fortsatte sin resa mot ett annat mål. Ju äldre jag blir ju mer ser jag av henne i mig själv. Och ju mer förstår jag nu av mamma och varför mycket blev som det blev i hennes mitt liv och hur det också har format mig på gott och ont.
Älskade lilla mamma!
I helgen var jag vid din grav och gjorde höstfint och jag tände ett ljus till minnet
av din födelsedag och för att du var den som gav mig livet, och som en hyllning till att du en gång har levat och funnits på jorden. Genom den tysta, täta Smålandsskogen med höstens färger
brinnande i trädkronorna för vi några mil jag och min Jan, för vi bor en bra bit ifrån din gravplats.
Men hur många mil som helst, och genom de mörkaste av skogar skulle jag om och om igen fara
för att få möta dig på nytt och för att slippa ekot av din tystnad och vemodet vid din sorgsna grav...
I dag på din födelsedag får du många kramar av mig och dina barnbarn! Och jag vill tro att kärleksfulla hälsningar alltid, på något sätt hittar till alla dem som vi en gång levat och delar vår historia med ...
Din dotter
Ann
måndag 19 oktober 2015
Anns Andrum: JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ V...
Anns Andrum: JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ V...: Inte så särskilt långt bakåt i vår svenska historia var de allra flesta människor tvungna att "arbeta i sitt anletes svett" för at...
JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ VÅGAR VARA EN AVFÄLLING
Inte särskilt långt bakåt i vår svenska historia var de allra flesta människor tvungna att "arbeta i sitt anletes svett" för att i ordets verkliga bemärkelse överleva.
Det handlade då om att hitta något eller helst, några sysslor - påhugg, som kunde ge en oftast stor familj med många hungriga, växande barn mat för dagen.
Att leva "ur hand i mun" var i den tidens samhälle inget tecken på ett lättsinnigt eller ansvarslöst leverne, utan i högsta grad en hård verklighet för den som lyckades hitta en tillfällig inkomst för en verkligt fattig familj.
På bondesamhället följde ju industrialiseringen och med den urbaniseringen och för bönder och småbrukare flytten till städer och jakten på arbete, framtidsutsikter och överlevnad. Och många, väldigt många konkurrerade om jobben.
När den trötte arbetaren eller den trötta arbeterskan slutade sin långa arbetsdag var förstås vila det som hägrade, några andra aktiviteter var det då inte tal om eftersom de i stort sett inte existerade, än mindre var de efterfrågade för det dagsverkströtta hårt arbetande folket på den tiden.
Just i dag och år 2017, läser jag inte helt oväntat ett resultat av en rapport gjord av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, att över två hundra människor om året dör till följd av arbetsrelaterade stressjukdomar. Och jag tänker att vad hände egentligen med den välfärd som våra förgående generationer arbetade för och lade grunden för? Varför kunde vi inte förvalta den och låta den stanna vid definitionen: Arbeta lagom och må bra på sunda friska arbetsplatser, som ger tid för familjen och för nödvändig vila och återhämtning?
Varför kunde vi inte vara nöjda med det och stå emot egots "mycket- vill-ha -mer-begär?
Jag tror att svaret till stor del ligger i att ARBETET har blivit vår nya RELIGION...En helig religion som skapat en livsstil där jobbet är nästan allt, och en identitet där prestation och att vara stark och osårbar har vuxit sig stark och sitter som en tatuering av missriktad moral i huvudet på många människor i dag.
Den här religionen gillar inte jag, för väldigt få vågar ifrågasätta dess kärna och ännu mindre dess mening, kanske för att den blivit själva meningen - med hela livet...
Förr gick de flesta i kyrkan förstås för de trodde på en Gud, men många gjorde det av ängslan för att vara en avfälling, en sådan som avviker och upphör att bekänna sig till en viss tro eller lära. I dag vågar människor lyckligtvis göra sina egna val och leva sina egna liv självständigt och oberoende av andras förväntningar... eller hur är det egentligen med den saken...?
Det dystra faktum att fler och fler, däribland yngre normalt friska, jobbar sig sjuka och faktiskt dör av stress och överkrav, får mig att undra över hur kloka vi människor egentligen är!
Jobbet har blivit vår nya heliga religion och få vågar vara en avfälling... och jag undrar vad vi egentligen vill med vår stund här på jorden...?
Det handlade då om att hitta något eller helst, några sysslor - påhugg, som kunde ge en oftast stor familj med många hungriga, växande barn mat för dagen.
Att leva "ur hand i mun" var i den tidens samhälle inget tecken på ett lättsinnigt eller ansvarslöst leverne, utan i högsta grad en hård verklighet för den som lyckades hitta en tillfällig inkomst för en verkligt fattig familj.
På bondesamhället följde ju industrialiseringen och med den urbaniseringen och för bönder och småbrukare flytten till städer och jakten på arbete, framtidsutsikter och överlevnad. Och många, väldigt många konkurrerade om jobben.
När den trötte arbetaren eller den trötta arbeterskan slutade sin långa arbetsdag var förstås vila det som hägrade, några andra aktiviteter var det då inte tal om eftersom de i stort sett inte existerade, än mindre var de efterfrågade för det dagsverkströtta hårt arbetande folket på den tiden.
Just i dag och år 2017, läser jag inte helt oväntat ett resultat av en rapport gjord av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, att över två hundra människor om året dör till följd av arbetsrelaterade stressjukdomar. Och jag tänker att vad hände egentligen med den välfärd som våra förgående generationer arbetade för och lade grunden för? Varför kunde vi inte förvalta den och låta den stanna vid definitionen: Arbeta lagom och må bra på sunda friska arbetsplatser, som ger tid för familjen och för nödvändig vila och återhämtning?
Varför kunde vi inte vara nöjda med det och stå emot egots "mycket- vill-ha -mer-begär?
Jag tror att svaret till stor del ligger i att ARBETET har blivit vår nya RELIGION...En helig religion som skapat en livsstil där jobbet är nästan allt, och en identitet där prestation och att vara stark och osårbar har vuxit sig stark och sitter som en tatuering av missriktad moral i huvudet på många människor i dag.
Den här religionen gillar inte jag, för väldigt få vågar ifrågasätta dess kärna och ännu mindre dess mening, kanske för att den blivit själva meningen - med hela livet...
Förr gick de flesta i kyrkan förstås för de trodde på en Gud, men många gjorde det av ängslan för att vara en avfälling, en sådan som avviker och upphör att bekänna sig till en viss tro eller lära. I dag vågar människor lyckligtvis göra sina egna val och leva sina egna liv självständigt och oberoende av andras förväntningar... eller hur är det egentligen med den saken...?
Det dystra faktum att fler och fler, däribland yngre normalt friska, jobbar sig sjuka och faktiskt dör av stress och överkrav, får mig att undra över hur kloka vi människor egentligen är!
Jobbet har blivit vår nya heliga religion och få vågar vara en avfälling... och jag undrar vad vi egentligen vill med vår stund här på jorden...?
lördag 10 oktober 2015
Anns Andrum: TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG M...
Anns Andrum: TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG M...: Det blev en regnig lördagsförmiddag här på Timmernabben. Vattnet låg där så mörkt och allvarligt, nästan lite tjurigt, och på strandpromena...
TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG MINIATYRVUXEN FLICKA...!
Det blev en regnig lördagsförmiddag här på Timmernabben. Vattnet låg där så mörkt och allvarligt, nästan lite tjurigt, och på strandpromenaden en och annan Nabbebo som trotsade vädret och kurande ändå tog sin motionspromenad.
Jag tog bilen till Mönsterås, och på torget köpte jag som jag brukar, härliga obesprutade pigga eldröda tomater och ett litet trevligt gäng med några fina gurkor som också haft förmånen att få slippa kemikalier.
I Ica - butiken blev det som det brukar, lite tid för lite intressanta människostudier. Och i vimlet av lördagshandlande kunder ser jag en liten flicka i femårsåldern som sitter ensam på en soffa utanför kassorna. Hon ser alldeles för tuff och avstängd ut för att vara ett så litet, helt harmoniskt barn tänker jag, hon har liksom ingen glädje i sina små barnaögon och jag får svårt att sluta titta på henne. Den lilla skinnjackan med nitar som hon har på sig matchar precis de nästan pyttesmå "coola" skorna, och på sin vänstra kind har hon en stor svart "låtsastatuering".
Nej den här tjejen ser inte så där barnaglad och busig ut som ungar i den här åldern såg ut förr tänkte jag och jag funderade vidare över varför barn inte längre så gärna vill vara de barn de faktiskt är, och varför man sällan ser dem springa omkring ute och leka, med gräsfläckar på knäna och jord i ansiktet som jag själv och mina barn en gång gjorde?
Naturligtvis handlar det om förebilder och om vilka barn vill ta efter, se ut och vara som. Det är inget konstigt med det, så har det ju alltid varit.
Men det jag har problem med är, att det har blivit en konstig krock mellan barns och vuxenvärldens förebilder och ideal, och att många vuxna i dag vägrar att bli just vuxna, och därför blir kvar i tonårsstadiet på flera sätt eftersom åldersnojan satt skräck i de flesta. Klart att det då kan bli en viss förvirring för de uppväxande barnen som inte längre ser åldersskillnaderna hos de vuxna som något naturligt.
Och så är det ju så viktigt i dag att överhuvudtaget vara tuff, cool och osårbar, vilket förstås också små barn ser och tar efter, ibland på bekostnad av det lilla barnets rätt - och frihet att få vara just ett barn, och inte små vuxenminiatyrer som ofta ser både förvirrade, ledsna och lite olyckliga ut. Det är inte så att jag anser att "allt var bättre förr" för då vore jag dum, men när barn inte längre får vara barn då blir jag faktiskt både ledsen och arg!
Nej, fram för varje barns rätt till sin barndom precis som den är och ska vara - en tid av roligheter, fantasi och barnupplevelser, och fritt från pålagda onaturliga vuxenbeteenden!
Nu kommer jag till poängen med det hela, den sparade jag till sist, och tillbaka till flickan i Ica - butiken: När jag passerat kassan såg jag att mamman, som inte så oväntat såg nästan likadan ut som sin dotter, och som nu närmade sig flickan, gav henne en av de ballonger som i dag delades ut till alla barn. Och det var precis då som det hände något med den lilla sorgsna avstängda tjejen i vuxenkläder: Hon greppade den rosa ballongen med ett brett leende, det glittrade till i hennes små ögon, hon fick ett annat kroppsspråk och hon blev för ett ögonblick det barn som hon var!!
Och jag tänkte att tänk vad en ballong kan göra med en liten 5-årig miniatyrvuxen flicka!
Jag tog bilen till Mönsterås, och på torget köpte jag som jag brukar, härliga obesprutade pigga eldröda tomater och ett litet trevligt gäng med några fina gurkor som också haft förmånen att få slippa kemikalier.
I Ica - butiken blev det som det brukar, lite tid för lite intressanta människostudier. Och i vimlet av lördagshandlande kunder ser jag en liten flicka i femårsåldern som sitter ensam på en soffa utanför kassorna. Hon ser alldeles för tuff och avstängd ut för att vara ett så litet, helt harmoniskt barn tänker jag, hon har liksom ingen glädje i sina små barnaögon och jag får svårt att sluta titta på henne. Den lilla skinnjackan med nitar som hon har på sig matchar precis de nästan pyttesmå "coola" skorna, och på sin vänstra kind har hon en stor svart "låtsastatuering".
Nej den här tjejen ser inte så där barnaglad och busig ut som ungar i den här åldern såg ut förr tänkte jag och jag funderade vidare över varför barn inte längre så gärna vill vara de barn de faktiskt är, och varför man sällan ser dem springa omkring ute och leka, med gräsfläckar på knäna och jord i ansiktet som jag själv och mina barn en gång gjorde?
Naturligtvis handlar det om förebilder och om vilka barn vill ta efter, se ut och vara som. Det är inget konstigt med det, så har det ju alltid varit.
Men det jag har problem med är, att det har blivit en konstig krock mellan barns och vuxenvärldens förebilder och ideal, och att många vuxna i dag vägrar att bli just vuxna, och därför blir kvar i tonårsstadiet på flera sätt eftersom åldersnojan satt skräck i de flesta. Klart att det då kan bli en viss förvirring för de uppväxande barnen som inte längre ser åldersskillnaderna hos de vuxna som något naturligt.
Och så är det ju så viktigt i dag att överhuvudtaget vara tuff, cool och osårbar, vilket förstås också små barn ser och tar efter, ibland på bekostnad av det lilla barnets rätt - och frihet att få vara just ett barn, och inte små vuxenminiatyrer som ofta ser både förvirrade, ledsna och lite olyckliga ut. Det är inte så att jag anser att "allt var bättre förr" för då vore jag dum, men när barn inte längre får vara barn då blir jag faktiskt både ledsen och arg!
Nej, fram för varje barns rätt till sin barndom precis som den är och ska vara - en tid av roligheter, fantasi och barnupplevelser, och fritt från pålagda onaturliga vuxenbeteenden!
Nu kommer jag till poängen med det hela, den sparade jag till sist, och tillbaka till flickan i Ica - butiken: När jag passerat kassan såg jag att mamman, som inte så oväntat såg nästan likadan ut som sin dotter, och som nu närmade sig flickan, gav henne en av de ballonger som i dag delades ut till alla barn. Och det var precis då som det hände något med den lilla sorgsna avstängda tjejen i vuxenkläder: Hon greppade den rosa ballongen med ett brett leende, det glittrade till i hennes små ögon, hon fick ett annat kroppsspråk och hon blev för ett ögonblick det barn som hon var!!
Och jag tänkte att tänk vad en ballong kan göra med en liten 5-årig miniatyrvuxen flicka!
onsdag 7 oktober 2015
DE ALLRA VACKRASTE BESKRIVNINGAR AV LIVET, DÖDEN OCH KÄRLEKEN SOM JAG LÄST!
Min nu 42 -åriga dotter Johanna, hade märkligt nog tidigt, redan i 12 -årsåldern, ett intresse för andlighet och existentiella frågor. Alldeles på eget initiativ och på egen hand sökte hon och hittade många böcker i det här ämnet som hon sen läste. Det var som om den mobbing som hon sorgligt nog var utsatt för, och den depression som det tyvärr gav, fick henne att bli en liten sökare efter det goda, och efter livets egentliga mening. I tonåren skaffade hon fina kristaller och gick flera healingutbildningar. Samtidigt läste hon med stor nyfikenhet och för att förstå mer, filosofer som t.ex Voltaire,och jag kommer ihåg att "Candide" ( den lysande) berörde Johanna särskilt.
Hon läste också, långt före mig, Shirley Maclaines böcker och önskade sig den ena efter den andra på födelsedagar. Som förhäxad satt hon framför tv.n när filmen "Ut på yttersta grenen"visades i slutet av 80-talet. Tidigt blev hon andligt orienterad och det har givit henne stor hjälp och tröst i livet, och jag har lärt mig mycket av min Johanna som faktiskt visade mig vägen in och tillbaka till det andliga sökande som jag själv började med i de egna tonåren
I början på 90 -talet fick jag av min dotter boken "Profeten", en exceptionell bok med förunderligt vackra, universella visdomsord av Kahlil Gibran, Libanesisk -Amerikansk konstnär och författare, som sannolikt mottog och kanaliserade dessa andliga budskap som nog var angelägna för världen. Den här lilla boken fullständigt trollband mig! Och jag kan önska att alla tänkande kännande människor skulle ha den i sin ägo som den underbara andliga vägledning i livet den är. Språket är skimrande vackert och saknar motstycke!
Texten löper, ämnesvis fram som en lysande tråd i de vackrast av färger, och ger hela tiden nya spännande aspekter på livet, kärleken och döden, och ger mig bekräftelse på min tro på att livet fortsätter - vi inkarneras på nytt för varje ny klass i livens skola, så länge vi behöver för att slutligen kunna ta vår examen.
För mig finns det Gudomliga i allt som lever och andas och är inte kopplat till en enda religion, tro eller övertygelse, och inget kan för mig vara mer riktigt än att det är så. Jag var själv, som många andra i tonåren en sökare och var redan då inne på det rimliga och "rättvisa" i reinkarnationstanken.
Jag måste nu bara få dela med mig av Profetens visdomsord då han talar om Känsla och förnuft:
" Förnuftet och känslan är rodret och seglen hos er själ, när den färdas över haven.
Om seglen eller rodret bryts sönder kastas ni omkring och tvingas driva för vinden eller bli liggande stilla på öppna havet. Ty om om förnuftet ensamt härskar, är dess kraft begränsad, och lidelsen -
om den ej tyglas - blir lätt till en eld som brinner till sitt eget begär."
Om döden:
"Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen ? Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder ?
" Endast då ni dricker ur tystnadens flod, skall ni verkligen sjunga. Och då ni nått bergets topp, skall ni börja bestigningen.
Och då när jorden kräver era lemmar skall ni, i sanning, dansa."
Hon läste också, långt före mig, Shirley Maclaines böcker och önskade sig den ena efter den andra på födelsedagar. Som förhäxad satt hon framför tv.n när filmen "Ut på yttersta grenen"visades i slutet av 80-talet. Tidigt blev hon andligt orienterad och det har givit henne stor hjälp och tröst i livet, och jag har lärt mig mycket av min Johanna som faktiskt visade mig vägen in och tillbaka till det andliga sökande som jag själv började med i de egna tonåren
I början på 90 -talet fick jag av min dotter boken "Profeten", en exceptionell bok med förunderligt vackra, universella visdomsord av Kahlil Gibran, Libanesisk -Amerikansk konstnär och författare, som sannolikt mottog och kanaliserade dessa andliga budskap som nog var angelägna för världen. Den här lilla boken fullständigt trollband mig! Och jag kan önska att alla tänkande kännande människor skulle ha den i sin ägo som den underbara andliga vägledning i livet den är. Språket är skimrande vackert och saknar motstycke!
Texten löper, ämnesvis fram som en lysande tråd i de vackrast av färger, och ger hela tiden nya spännande aspekter på livet, kärleken och döden, och ger mig bekräftelse på min tro på att livet fortsätter - vi inkarneras på nytt för varje ny klass i livens skola, så länge vi behöver för att slutligen kunna ta vår examen.
För mig finns det Gudomliga i allt som lever och andas och är inte kopplat till en enda religion, tro eller övertygelse, och inget kan för mig vara mer riktigt än att det är så. Jag var själv, som många andra i tonåren en sökare och var redan då inne på det rimliga och "rättvisa" i reinkarnationstanken.
Jag måste nu bara få dela med mig av Profetens visdomsord då han talar om Känsla och förnuft:
" Förnuftet och känslan är rodret och seglen hos er själ, när den färdas över haven.
Om seglen eller rodret bryts sönder kastas ni omkring och tvingas driva för vinden eller bli liggande stilla på öppna havet. Ty om om förnuftet ensamt härskar, är dess kraft begränsad, och lidelsen -
om den ej tyglas - blir lätt till en eld som brinner till sitt eget begär."
Om döden:
"Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen ? Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder ?
" Endast då ni dricker ur tystnadens flod, skall ni verkligen sjunga. Och då ni nått bergets topp, skall ni börja bestigningen.
Och då när jorden kräver era lemmar skall ni, i sanning, dansa."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)