Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de
människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom
merparten av sitt dyrbara liv, åt att göra livet inte bara surt, utan också
svårt och smärtsamt för sina medmänniskor. Genom att med en till synes ohejdbar
entusiasm sprida skvaller och grundlösa spekulationer, allt enligt
snöbollseffektens principer!
Och då frågar jag mig vad som egentligen skapar en väl
utvecklad, driven skvallermänniska, och varför illvilja och lösa spekulationer för den tvivelaktiga kategorin tycks utgöra huvudfödan på den sociala menyn?
Jag köper och förstår utan vidare, människans sannolikt
urgamla behov av den på gott och ont, sociala kontrollen, för den bör ha haft
sitt överlevnadsvärde för den ursprungliga Homo Sapiens. Men med evolutionens hjälp har
vi ju ändå kommit en bra bit i vår utveckling, och har kan jag tycka, att vi inte längre har riktigt samma behov
av primitiv social kontroll till skydd för liv och lem. Och så undrar man naturligtvis hur
någon enda kan leva med sig själv och den hemska, cyniska människosyn där det
är okej att göra illa och skada, och ibland förstöra liv genom brist på empati och respekt för sina medmänniskor... .
Min huvudteori om det här är den, att en hängiven
skvallerkärring - eller skvallergubbe, mera sällan är en riktigt frisk och
harmonisk, balanserad "nöjd-med-livet-människa. Och att elakt och
hjärtlöst skvaller är en otäck slaggprodukt i en missnöjesfabrik hos en person
som förmodligen har en ganska lång historia av obearbetat missnöje, frustration och besvikelser över livet, sin
omgivning och inte minst med sig själv. Och den här ledsamma
missnöjesproduktionen kan tuffa på och fortsätta och bli som ett beroende hos
en riktig skvallermänniska. Bli till ett beroendetillstånd med
ett växande behov av
ständigt nya rus av skvaller-och - förtal-kickar. Och det värsta tycker jag
ändå är den riktigt garvade typen som
inte så sällan gottar sig åt
andras felsteg och problem, och som riktigt slickar sig om munnen av genuin
skadeglädje när det går åt skogen för någon. Och jag kommer osökt att tänka på
Hjalmar Söderbergs ord ur " Doktor Glas":" Man vill bli älskad i
brist därpå beundrad, i brist där på fruktad, i brist där på avskydd..."
För ett känslomässigt tomrum finns det absolut i de människor som
ägnar sig åt den här destruktiva verksamheten. Man kanske skulle kunna beteckna det som ett emotionellt
bristtillstånd där man inte
själv förstår vad som fattas för att man ska må bra och kunna låta andra få
göra detsamma. För den här kategorin av olyckskorpar går nämligen i gång på andras felsteg och olyckor, och för mer än gärna, vidare "sensationella nyheter" efter att själva ha kryddat dem lite extra.
Det är som om riktigt skvallriga människor, rent objektivt
sett och paradoxalt nog, ofta har en riktigt bra social förmåga, och är bra på att läsa människor, har
gott om social energi och är lyhörda för sociala signaler. Men det blir ändå fel! Det goda uppsåtet saknas, omdömet sviktar och illvilja och bitterhet tar
över: "Mår inte jag själv bra så behöver ingen annan heller göra
det".
Det är bra synd att inte skvallerproffsen tar hand om sitt
missnöje, och lägger upp det på bordet, konfronterar det, och tar reda på vad det
egentligen står för och inser vilken skada de gör för andra. Och det vore önskvärt att de kunde växa upp, sadla om till en positiv
syssla och i stället använda sin energi och sitt sociala driv till att sprida
glädje och positiva, goda nyheter bland sina medmänniskor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar