Anns Tankar: I NATTENS FÖRESTÄLLNING ÄR DET SÄLLAN NÅGRA KONSTI...

Anns Tankar: I NATTENS FÖRESTÄLLNING ÄR DET SÄLLAN NÅGRA KONSTI...: Liksom min mamma, som inte längre finns, har jag alltid varit en livlig nattdrömmare. Som barn tyckte jag ibland när jag vaknade att det var...

I NATTENS FÖRESTÄLLNING ÄR DET SÄLLAN NÅGRA KONSTIGHETER ATT REPRISERA LIVET...

Liksom min mamma, som inte längre finns, har jag alltid varit en livlig nattdrömmare. Som barn tyckte jag ibland när jag vaknade att det var svårt att förstå vilken som egentligen var den riktiga verkligheten. Och när drömmarna, som de ofta gör, överträffade själva livet, och jag  av översköljdes av känslor av välbehag, lugn och gränslöshet, då ville jag helst av allt vara kvar där i drömmarnas spännande landskap. Naturligtvis så hade jag också mardrömmar som kom och gick, och de var, som de ofta är, direkt kopplade till den direkta verklighetens sorger och bekymmer. Så var det då, och så är det nu. Det är det vanliga naturliga reningsarbetet som så vist rättar sig efter rådande omständigheter och aktuella behov. Det är skönt att hjärnan i gott sällskap med själen och hjärtat kan sätta in den här reningstjänsten ibland, fast det ofta gör lite ont när den jobbar.

Jag brukar kalla de nattliga drömmarna för " nattens föreställning" och som vuxen, och när jag ska somna, och  äntligen ligger där med mitt ofta lite oroliga huvud på kudden så tycker jag nästan alltid att det ska bli spännande att se vad som kommer att dyka upp på den där märkliga filmduken när jag sover. Det är som om det sällan saknas manusunderlag för mig. Och dramatik, epik och inte minst komiska inslag och egna tillkortakommande blandas och blir ofta både underhållande och spännande.
Ibland också plågsamt och jobbigt, men man lär sig alltid något om sig själv, inbillar jag mig i alla fall.


Jag gillar verkligen det där att allting tycks vara möjligt när man drömmer. Och det är både praktiskt och tidsbesparande att, när man ligger där och snarkar, kunna göra ett hastigt oplanerat nedslag på ett ställe långt ifrån där man bor, t.ex på sin gamla arbetsplats som inte längre existerar och  ändå kunna konstatera att det mesta fortfarande är som då, en gång när man jobbade där. Men ibland känns drömmarna lite väl konkreta, som när när man konfronterar och gör upp med någon i sitt förflutna, någon man har en gammal obearbetad konflikt med. Då kan man vara riktigt svettig när man vaknar. Och är man som jag, lite konfliktskygg, så kan de där gamla relations- surdegarna  av förståeliga skäl visa sig ofta och ropar på att få bli sedda, mer förstådda och förlåtna.

Och så de där omnipotens-drömmarna, där man kan allt, vet och förstår allt, och utan varje hinder och på alla plan, bokstavligen flyger fram. Efter en sån natt är man ibland både förvirrad och yr. Men spännande är det när drömmen ibland tilldelar en rollen som en häftig mix av Stålmannen och Einstein!

Och så har jag lagt märke till att i mina nattliga föreställningar, jag vet inte hur det är för andra, så är det nästan alltid liksom raka vägen och sällan några hinder till barndomens landskap. Vips! Så är man där igen, känner varje doft, ser de gamla välkända lekplatserna, kamraterna och alla gamla känslor finns där igen, både glada, sorgliga, arga och ledsna. Det hela är märkligt, och en fantastisk möjlighet att på nytt kunna gå igenom gamla situationer och händelser med allt vad det kan innebära, så här en ansenligt lång tid senare i livet.

För i " NATTENS FÖRESTÄLLNING" är det sällan några konstigheter. Barndomens stigar är fortfarande väl synliga, aldrig igenvuxna, fullt framkomliga och leder alltid lätt och okomplicerat fram till den sten, det speciella träd eller den särskilda människa från det förgångna, som det tycks vara den tydliga meningen att man ska återse, av orsaker som inte alltid är uppenbara just då, men som ibland med tidens gång blir förklarat för oss.

I "Nattens föreställning" är det inga konstigheter alls med att "bara så där" backa bandet och reprisera livet! Det är härligt tycker jag!

Var den där gamla favoritfilmen från förr EGENTLIGEN så bra...? Och hur stämningar och känslor, och hur man mår just då kan färga en upplevelse.

Stämningar och känslor har en otroligt stark förmåga att färga händelser och skeenden och de kan sen minsann färga av sig på många olika sätt.
Jag kommer t.ex ihåg när mina barn var små och vid några tillfällen blev riktigt sjuka. Min dotter fick när hon bara var tretton månader gammal ett kruppanfall så pass svårt, att det blev ambulans till sjukhus. Hon hade väldigt svårt att andas och läget var under några kritiska timmar allvarligt. Tack och lov gick allting bra, och efter några oroliga dagar för familjen kunde hon komma hem frisk igen.

Jag var en ung mamma och Johanna var första barnet. Det här händelseförloppet var dramatiskt och taget som ur en overklig, mycket otäck film och jag kände riktig ångest. Och den tröja som jag hade på mig den dagen Johanna blev sjuk var efter den här händelsen för mig för alltid laddad med bara obehagliga energier. Färgerna i tyget var liksom blekta av all oro jag känt, och jag kunde bara inte använda den efter det som hänt, den var för starkt kopplad till rädslan för att förlora ett barn, och jag kastade den i soporna.

Det är ju så, särskilt när man tänker sig tillbaka i sitt liv, att det man är med om och genomgår, både bra och dåligt, är komplexa skeenden och det är inte bara en eller ett par kringfaktorer, utan ibland en mängd sådana, som skapar själva upplevelsen. Och naturligtvis är känslor, tycker i alla fall jag, det som har den största genomslagskraften när det kommer till det bestående minnet av en händelse och vad den faktiskt gör med en.

Tänker på gamla filmer som man sett när man var ung eller barn, och som ibland blir till favoritfilmer med  nästan oslagbara känsloupplevelser. Det händer att man många år senare, som vuxen, får lust att se om en sådan här film och bespetsar sig förstås på att igen få känna det härliga som man kände då, allra första gången när man liksom försvann i en sådan där typisk optimal upplevelse. Men det visar sig inte så sällan att när man ser en film igen, och när sedan eftermusiken tonar ut och den är slut, faktiskt känner att det man precis sett var " så där" och knappt okej.. Och något snopen frågar man sig då vad man egentligen en gång, typ 1973, blev så imponerad och berörd av.

Har tänkt på det där, och undrar om det inte är så att de subjektiva inslagen, den sinnesstämning, livssituation, den ålder, och inte minst det sällskap man vid tillfället befann sig i, har en nästan avgörande, och ofta underskattad betydelse av hur man upplever ett skeende som en musikkonsert,   teater eller film. Inte var det alltid jättebra, fantastisk musik som man i tonåren stod och småskrek och dansade närmast extatiskt till.

 Nej det var med det som mycket annat, då som nu, både bra och dåliga band som spelade. MEN man var ung då, hade framtiden för sig, en häftig frisyr, och kanske ett par nya vrålhäftiga 60 -tals - byxor med rejält utsvängda ben på sig. Eller var våldsamt nyförälskad, visserligen med varierande framgång, men med massor med känslor i kroppen. Allt det här förgyllde förstås musikupplevelsen och paketerade tillsammans med en massa behagliga emotioner in den till en fint paket med, vad man då upplevde med hela sin kropp som "världens bästa band -upplevelse".

Detsamma har jag själv upplevt när jag återsett gamla platser, städer och samhällen, och för all del också vid återträffar med gamla vänner och ungdomskamrater. Nästan direkt och ganska sorgligt finner man att magin, det där fantastiska som en gång fanns där i stunden, i mötet, det finns där inte längre. Och förklaringen finns förstås i livets gång och i vad det och förändringar gör med oss alla.

Bilden av det som en gång var en favorit, en stor och känsloladdad upplevelse och en källa till glädje är förändrad. Den gamla färgrika glada bilden är ibland förvandlad till ett ganska suddigt svart- vitt foto, från ett tillfälle vilket som helst, och något som inte längre väcker några som helst känslor och minst av allt välbehag eller positiva vibbar.

Tidens vindar har blåst  över både en själv, kringfaktorerna, den gamla favoritfilmen och "världens bästa låt, " "snyggaste killen" eller favoritfilmen från 60-talet och över nu ett antal årtionden där nya upplevelser har tagit över. Och det man upplevde då finns inte alltid längre, det är genomlevt och genomkänt, och liksom inte längre möjligt att uppleva på nytt. Och antagligen finns det ett ganska stort utrymme i både hjärta och hjärna dit de här gamla, en gång så laddade emotionerna förpassas och förvaras och förmodligen "faller i sömn"... Men vet, kanske kommer de i ett annat liv och under nya omständigheter att väckas till liv, återuppstå och användas igen, där de då får en mening igen under vår utvecklingsresa.


Men fortsätter gör vi oförtrutet  med att hitta nya stora känslofulla upplevelser som vi sedan stoppar i minnets stora säck. Och ibland blir det fullt därinne, så det känns i alla fall för mig, och då får man bemöda sig med att vända upp och ner på säcken. Inventera och kanske revidera den där filmen, eller boken, vännen eller låten, och fråga sig om den EGENTLIGEN var så fantastiskt bra som man faktiskt en gång tyckte att den var...

BORT MED "ISMER" OCH INDELNINGAR! NU MÅSTE VI RÄDDA VÄRLDEN OCH GÖRA DET TILLSAMMANS...!!!

Utanför mitt fönster, är det äntligen lugn efter stormen. Och envisa, starka, glada snöflingor, stora nästan som femkronor, gör just denna dag till en härlig vinterdag. Lika oroligt och opålitligt som vädret är, framstår också, symboliskt nog, världen och vårt gemensamma samhälle i dag.

Ser på TV de historiskt unika manifestationer där en och en halv miljon människor i Paris i dag samlas, sluter upp och enas i protester mot terror, våld och hot mot frihet och fred, efter veckans hemska, våldsamma händelser. Många andra länder runt om i världen gör detsamma, och i fokus står efter attentaten i Paris naturligtvis yttrandefriheten, pennan och det fria ordet, dvs den oinskränkta rätten till granskning av makt och etablissemang. Det är berörande att se och bli påmind om att det så ofta är när vi människor utsätts för olyckor, kriser och trauman, som vi vänder oss till varandra, närmar oss varandra, går över gränser och enas. Särskilt tydligt blir det här förstås vid händelser mot kollektivet och när många människor utsätts för svårigheter och lidanden.

På Sergels torg, i ett kyligt Stockholm där en stor folkmassa också samlats talar många från talarstolen. En av dem är Martin Schibby. Det han säger är sprunget ur egna svåra upplevelser där han stått öga mot öga med förtryck, våld och angrepp mot yttrandefrihet. Hans tal är så vackert och så gripande att jag känner andakt inom mig. Jag tycker att det är som om de stora snöflingorna, plötsligt kommit av sig i sitt fallande genom skymningen ner mot marken... som om naturen också drabbats av den det allvar och den eftertanke som jag själv och så många andra, över  alla gränser, länder och nationer, gjort just i dag.

Författaren Wilhelm Moberg, som var en ovanligt klok och inkännande person, pekade redan på sin tid på det faktum att "pennan är mäktigare än svärdet", ett citat som Martin Schibbye så lämpligt använde i sitt fina frihetstal i dag.

Världen tycks nu ha nått fryspunkten och vi måste alla ta till vara varje medel, varje möjlighet, till att hålla kvar, hålla om och omfamna den mänskliga värmen, medkänslan, solidariteten, den kloka tanken och kärleken medan de fortfarande finns kvar!
Nu måste vi sluta fred med oss själva, och med alla andra och sluta upp med barnsligt dumma och räddhågade indelningar av människor i olika "ismer" och grupperingar! Och inse att när vi begränsar varandras åsikter, liv och frihet, så begränsar vi också oss själva och gör våld på de hyggliga och goda människor som det så uppenbart är tänkt att vi ska vara.

Det  är dags för oss att växa upp, tänka till, och börja rädda världen, för nu är det är bråttom!

SÅ TÄNKER JAG EN DAG I SKUGGAN AV ÄNNU ETT VIDRIGT HATBROTT

Ett nytt år och en fantastisk möjlighet för mänskligheten att på allvar börja jobba för att göra vår enda jord till det hem, den trygga fredliga plats för ALLA som  jag vill tro att det en gång var meningen att den skulle vara.

Men efter gårdagens vidriga hatattack mot den tidningsredaktion i Paris där flera människor miste sina liv är det svårt att kunna se med tillförsikt på en bättre värld. Det är svårt därför att det här terrordådet bara är ett av alla dem som sorgligt nog sker nästan oavbrutet runt omkring oss i vår värld. Samma primitiva bakomliggande tankar utgör det igenkännbara motivet där egentligen svaga, rädda, ofta paranoida, outvecklade människor använder religionen och tolkar den till förmån för egna fullblodsegoistiska, ondskefulla avsikter. Maktanspråken världen över, och särskilt där krig och konflikter ständigt hotar, är gigantiska och till synes ohejdbara. Och fundamentalistiska åsikter, och rigida förstenade ideologier, blir till förödande vapen i dessa ständigt pågående religionskrig där ondsinnade människor utnämner sig tolkningsföreträdare av uråldriga  religiösa skrifter och lagar för att kunna skrämma, hota och döda sig fram till makt och kontroll.

Det ligger nära till hands att fatta avsky för varje form av religion mot bakgrund av sådana här händelser, oavsett vad man själv har för förhållande till just religion. Hatbrott av den här digniteten väcker naturligtvis hos mig, liksom hos alla andra, stor avsky, sorg och vrede. Den reaktionen bör inte utebli hos oss medmänniskor.
Men jag tycker det är viktigt att också försöka se på sådana här, världens hemskheter, med saklig blick och inte utan psykologiska aspekter på människan. Vilket INTE ska förväxlas med någon form av bortförklaring.

Jag tror inte någon enda av världens religioner är utan inslag av texter och budskap som, om man så vill, skulle kunna tydas eller tolkas som redskap för att i sin egen inbillade suveränitet, vilja begränsa,förminska och kritisera andra människors val av religiösa ideologier och levnadssätt. Det är när en ortodox, så kallad renlärig, religiös tro,vilken den än må vara, går över till att bli fundamentalistisk, fanatisk och maktfullkomlig som den blir verkligt otäck, ond och farlig! Och fundamentalister är farliga människor!

Och vore världens länder och folk jämställda och levde i fungerande demokratier, och om jordens resurser så önskvärt vore rättvist fördelade över alla länder, så skulle mycket se annorlunda ut. I krigförande länder där konflikter,våld och otrygghet är ständigt närvarande, förändras  naturligtvis människor på olika sätt eftersom de ofta av naturliga skäl befinner sig i obehandlade kris och trauma- tillstånd. De förlorar sin identitet, och sin existentiella trygghet och  försöker sannolikt på olika sätt att stärka sig och behålla sin värdighet, hålla fast vid något. Detta "något" tror jag kan vara just de starka, kärva, mer stränga inslagen i deras religioner. Något som kan få, som vi vet, fruktansvärda följder.

Problemet är alltid ett och detsamma, att våld, krig och dödande föds ur intolerans och bristande respekt. Samma fenomen ligger till grund för mobbing på arbetsplatser och bland barn på skolor, och vid andra övergrepp där följden inte sällan blir att människors liv slås i spillror.

Så inget kan väl vara viktigare än att vi alla jobbar på med oss själva och försöker vara goda exempel, och är toleranta, generösa och fridsamma mot andra, också mot dem som inte tycker, tänker, tror, bor, ser ut, eller gör som vi själva gör!

Och blir vi bemötta som vi inte vill bli bemötta, så bör vi nog i konsekvensens namn INTE sjunka till hämnd, våld eller vedergällning. För det är just så som krig i världen brukar börja...