Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 22 februari 2015

Anns Tankar: FACEBOOK- SCENEN SKA VARA ÖPPEN FÖR ALLA DE OLIKHE...

Anns Tankar: FACEBOOK- SCENEN SKA VARA ÖPPEN FÖR ALLA DE OLIKHE...: En del skriver kort och koncist, andra långt och mer omständligt. Vissa skriver gärna glatt, humoristiskt och lättsamt, medan det finns dem ...

FACEBOOK- SCENEN SKA FÖRSTÅS VARA ÖPPEN FÖR ALLA DE OLIKHETER SOM VI VILL VÄLKOMNA I SAMHÄLLET I ÖVRIGT...!

En del skriver kort och koncist, andra långt och mer omständligt. Vissa skriver gärna glatt, humoristiskt och lättsamt, medan det finns dem som producerar inlägg som är kritiska, förhåller sig skeptiskt eller analytiskt till något, visar en bild, informerar, kommunicerar eller bara visar att de lever och finns till. Och det är precis så det ska vara tycker jag, bredd, demokrati, yttrandefrihet och högt i taket, också på FB! Inget är mindre värt, mindre angeläget, eller fel, så länge man absolut INTE, sprider ondska, eller medvetet skadar någon annan människa eller grupp i samhället!

Facebook- rummet är en scen, och en mycket snabbt växande miniatyrvärld, med ständigt skiftande, nya dokumentationer av våra liv och av oss själva. Scenen är vår, och alltid öppen och tillgänglig. Och här agerar vi naturligtvis som de sociala varelser vi faktiskt är, och vi spelar våra roller mer eller mindre omsorgsfullt. Vi vill, olika mycket, bli sedda, lyssnade på, förstådda och bekräftade, och vi vill kommunicera. Det är inte det minsta konstigt med det, för vi är av naturen kommunicerande varelser. Och våra FB-inlägg är förstås direkta avspeglingar av vars och ens sätt att vara, tänka och känna, förhålla sig till livet, och  till händelser omkring oss, och inte minst, är de avspeglingar av våra sociala liv.

Men det är sannolikt och fullt mänskligt, att vi då och då  också retar oss lite på varandras sätt att uttrycka sig, hur ofta vi skriver, eller på innehållet i inläggen. Men jag tror att det kanske kan vara bra att tänka sig in i att vi alla har olika behov av att skriva och kommunicera, och gör det av olika skäl, och förstås för att våra liv, i allmänhet, ser så olika ut... För den som lever i ensamhet, och kanske utan några andra kontakter eller umgängesformer, kan nog sociala medier ibland vara ljuset i tillvaron och det som gör att man kanske överhuvudtaget, vill stiga upp ur sängen och möta dagen. Medan den som lever i ett ständigt flöde av aktiviteter, jobb och möten med andra, kanske inte har samma stora behov att vara aktiv på t.ex FB. Men det behöver inte vara så, för det är olika, beroende på att vi är just - olika, och har olika behov.

Själv skriver jag som bekant ofta på FB, och är dessutom ofta både mångordig och långrandig, jag vet... sådan är jag, det är mitt sätt att vara. Att skriva, tänka och fundera, har alltid varit en nödvändighet för mig. Lite som en terapi faktiskt, för en i botten obotligt vemodig själ, brukar jag säga. Och när jag nu inte längre jobbar, och har all tid i världen, ( rent teoretiskt alltså..) så hamnar lätt mina tankar eller känslor i ett FB-inlägg eller på bloggen. Jag vet att inte så många orkar läsa, har tid, eller vill ta sig igenom en längre text numera, men det kalkylerar jag med, och gläder mig när det då och då, ändå händer. Det är ju ändå själva skrivandet, processen, som är det roliga,,,

Jag tänker att de personer vi är UTANFÖR facebook-rummet, var och en med sin personlighet och sitt sociala ID, är vi nog sannolikt också när vi är INNE I  samma rum..! Det tycker jag är både bra och roligt och ganska naturligt.
Och självklart ska våra sociala medier vara  respektfulla rum och platser där det finns  både utrymme och acceptans för de olikheter, den mångfald av åsikter, tankar och uttryckssätt, som kommer från alla människor, och representera de värderingar och den människosyn som de allra flesta tänkande, kännande människor strävar efter när det gäller samhället i övrigt!