måndag 30 mars 2015
Anns Tankar: VAD ÄR EGENTLIGEN KLOKHET, OCH GÅR DEN ATT MÄTA?
Anns Tankar: VAD ÄR EGENTLIGEN KLOKHET, OCH GÅR DEN ATT MÄTA?: Regnet har nu, nästan lite oväntat efter det ymniga dagsregnet kapitulerat och det är så där tyst och skönt både utanför och här inne i vårt...
VAD ÄR EGENTLIGEN KLOKHET, OCH GÅR DEN ATT MÄTA?
Jag tycker om att få en liten stund för mig själv och gärna när det är så där tyst och skönt både utanför och här inne i vårt lilla hus. Den tystnaden har jag alltid tyckt mycket om och hittar den som så många gånger förr, först när det lutar mot midnatt.
Summerar dagen och tänker på det Tv- program om ny forskning kring mätning av intelligens,och om hur stor betydelse gener respektive miljö har för utvecklandet av specifika begåvningar på hög nivå, som jag såg i kväll. De här frågorna har ställts förut, men det blir ändå intressant med en del lite nya tankar som tillkommit.
Själv har jag alltid irriterat mig lite på att cerebrala och kognitiva förmågor nästan alltid betraktas som den enda,och uteslutet överlägsna "intelligensen". För jag tror att den utan betydande inslag av kreativitet, fantasi och ett brett spektrum av känslor, inte är det slutliga svaret på vad som egentligen är " intelligens" i ordets verkliga bemärkelse. Och det ofrånkomliga exemplet på det är ju naturligtvis Einstein, som ju tidigt var tydlig med sin uppfattning om att "fantasi är viktigare än kunskap". Och jag tror att just kreativitet och fantasi ger vingar åt intelligenta tankar och får dem att lyfta och flyga högre...och i kombination med klokhet så kan de nog flyga mot oanade höjder...!
Vad är då egentligen klokhet, och hur mycket har den med mätbar intelligens att göra? Själv tror jag att den oftast inte har med det att göra. Och jag tycker att klokhet, generellt är en bland människor underskattad egenskap som ofta och felaktigt får en mindre betydelse i förståndsfrågor. Jag vill påstå att klokskap förutsätter en hel del erfarenheter, av livets alla slag. Och att problem, svårigheter, och genomgångna lidanden inte sällan ger klokare människor. Och jag har märkt att kloka människor, alldeles oberoende av intelligensnivå, ofta har gjort, och fortsätter att göra andra glada, mer harmoniska och tillfreds. Antagligen för att de lärt sig se vad andra människor bäst behöver och osjälviskt jobbar med att göra något åt det. Och det är vad jag kallar att vara klok på riktigt!
Som världen i dag ser ut, med de stora,allvarliga, och komplexa problem som för mänskligheten återstår att lösa, tänker jag att det nog inte är problemlösare med de högsta intelligenskvoterna som, i första hand kommer att behövas för att vi ska kunna närma oss t.ex mer fredliga och humana synsätt människor emellan. Utan jag tror på en större efterfrågan av personer som kan kombinera sitt inflytande över samhällsutvecklingen med okonventionella, nya djärva synsätt, tankar på tvären, och med prestigelös tillgång till känslor och fantasi. Och framför allt, behöver vi sannolikt använda oss av både vetenskap och andliga synsätt där vi kan ha nytta av det faktum att allt levande hör samman, och det alldeles oberoende av religioner.
Nu lyssnar jag på Marie Fredriksson och låten "Tro," som är så fin och bra.
Och jag tänker att jag, trots allt, tror på en framtid för jorden fast den är illa skadad. Det kommer att ordna sig, det känns så , känner tillit till det...
Summerar dagen och tänker på det Tv- program om ny forskning kring mätning av intelligens,och om hur stor betydelse gener respektive miljö har för utvecklandet av specifika begåvningar på hög nivå, som jag såg i kväll. De här frågorna har ställts förut, men det blir ändå intressant med en del lite nya tankar som tillkommit.
Själv har jag alltid irriterat mig lite på att cerebrala och kognitiva förmågor nästan alltid betraktas som den enda,och uteslutet överlägsna "intelligensen". För jag tror att den utan betydande inslag av kreativitet, fantasi och ett brett spektrum av känslor, inte är det slutliga svaret på vad som egentligen är " intelligens" i ordets verkliga bemärkelse. Och det ofrånkomliga exemplet på det är ju naturligtvis Einstein, som ju tidigt var tydlig med sin uppfattning om att "fantasi är viktigare än kunskap". Och jag tror att just kreativitet och fantasi ger vingar åt intelligenta tankar och får dem att lyfta och flyga högre...och i kombination med klokhet så kan de nog flyga mot oanade höjder...!
Vad är då egentligen klokhet, och hur mycket har den med mätbar intelligens att göra? Själv tror jag att den oftast inte har med det att göra. Och jag tycker att klokhet, generellt är en bland människor underskattad egenskap som ofta och felaktigt får en mindre betydelse i förståndsfrågor. Jag vill påstå att klokskap förutsätter en hel del erfarenheter, av livets alla slag. Och att problem, svårigheter, och genomgångna lidanden inte sällan ger klokare människor. Och jag har märkt att kloka människor, alldeles oberoende av intelligensnivå, ofta har gjort, och fortsätter att göra andra glada, mer harmoniska och tillfreds. Antagligen för att de lärt sig se vad andra människor bäst behöver och osjälviskt jobbar med att göra något åt det. Och det är vad jag kallar att vara klok på riktigt!
Som världen i dag ser ut, med de stora,allvarliga, och komplexa problem som för mänskligheten återstår att lösa, tänker jag att det nog inte är problemlösare med de högsta intelligenskvoterna som, i första hand kommer att behövas för att vi ska kunna närma oss t.ex mer fredliga och humana synsätt människor emellan. Utan jag tror på en större efterfrågan av personer som kan kombinera sitt inflytande över samhällsutvecklingen med okonventionella, nya djärva synsätt, tankar på tvären, och med prestigelös tillgång till känslor och fantasi. Och framför allt, behöver vi sannolikt använda oss av både vetenskap och andliga synsätt där vi kan ha nytta av det faktum att allt levande hör samman, och det alldeles oberoende av religioner.
Nu lyssnar jag på Marie Fredriksson och låten "Tro," som är så fin och bra.
Och jag tänker att jag, trots allt, tror på en framtid för jorden fast den är illa skadad. Det kommer att ordna sig, det känns så , känner tillit till det...
fredag 27 mars 2015
Anns Tankar: BARN I DAG BEHÖVER FÖREBILDER SOM VISAR ATT DE ÄR ...
Anns Tankar: BARN I DAG BEHÖVER FÖREBILDER SOM VISAR ATT DE ÄR ...: " Barn blir utbrända.... och vi talar om hållbar utveckling.." Den här rubriken till ett anmärkningsvärt bra och tänkvärt blogg...
torsdag 26 mars 2015
BARN I DAG BEHÖVER FÖREBILDER SOM VISAR ATT DE ÄR HÄR FÖR ATT LEVA ETT LIV, INTE FÖR ATT VINNA ETT KRIG...!
Barn blir utbrända, och vi talar om hållbar utveckling ....! Och forskare varnar för att stressade barn lättare löper risk att få kroppssmärtor. Vem är inte förvånad över den här förutsägbara kopplingen...?
Barn har i alla tider lekt och härmat vuxna, det är ju förstås inte bara en lek, utan också en träning, en förberedelse för det vuxenliv som de så småningom ska träda in i. Men innan dess fick de allra flesta barn förr vara just barn så länge som barn behöver, med allt vad det innebär av det som inte är vuxna tankar eller återspeglingar av den vuxna världen.
Jag gör inte anspråk på någon sanning, eller har inga vetenskapliga studier att luta mig mot, men mycket säger mig att det nu, mer än förut, är mindre skillnad mellan barns och vuxnas sätt att vara, leva, klä sig, och förhålla sig till sig till livet och till sig själva. Och jag ser i dag sorgligt nog, alldeles för många fler vuxenminiatyrer, än de barn som de alla har den absoluta rätten och friheten att få vara. Och jag frågar mig med vemod i hjärtat varför barndomen för alla barn inte längre är det skyddade, sorglösa paradis av lekar och fantasi som det förut var...?
Det är nu länge sedan mina egna barn var små, men jag har ett barnbarn som blir femton år i år. Och av flera skäl känner jag faktiskt oro för alla barn som växer upp idag.Och fast de allra flesta lever i materiell trygghet så känner jag att vuxenvärlden ganska oreflekterat, och omotiverat håller på att "ladda ner" sina egna allt mer förbrännande osunda livsstilar i sina barn i tron att det inte finns några andra alternativ. Och det tror jag kan få vittgående konsekvenser för barns och ungdomars hälsa och liv, och något som de själva kan komma att ge i arv till egna barn och kommande generationer.
Det har nog aldrig varit lätt att vara förälder, och jag är ganska övertygad om att det heller aldrig har varit meningen. Kanske av den anledningen att det är en av de allra viktigaste uppgifterna vi har under vår levnad, och viktiga jobb ska inte vara lätta, anser jag. De ska kosta både tid och eftertanke och behöver inte sällan sträcka sig över tid, just för att det behövs. Och jag tycker att uppfostran och vägledningen av våra barn, minst av allt ska vara "lätt som en plätt", eller utgå från lättsinniga, kortsiktiga tankegångar, eller vara något som man gör för att andra gör likadant eller för att det "inne" just nu. Utan mer som att rulla en stor och mycket värdefull ädelsten framför sig, göra det någorlunda rakt, helst veta vad man gör, och samtidigt föra den mot ett väl genomtänkt mål och med så mycket lutning att stenen helst kan rulla sista biten själv...
Men innan vi släpper taget om våra älskade barn, lämnar föräldrarollen och släpper ut dem i världen, så har vi ju naturligtvis hunnit påverka dem på så många olika sätt och i så många riktningar, vare sig vi vill det eller inte. Och hur mycket betyder då föräldrars idealbilder och hur mycket präglas våra barn egentligen av närståendes livs- och människosyn? Väldigt mycket tror jag, och det här har jag de senaste dagarna funderat en del på efter att jag läst det alarmerande, men tyvärr inte särskilt förvånande, att barn i dag ligger i riskzonen för utbrändhet...! Sannolikt som en följd av den stress som kan komma av att allt för sällan befinna sig i lugn och ro, inte längre kunna hitta viloläget i sig själva. Eller av att nästan alltid vara uppkopplade, vara i någon aktivitet, eller för att det rådande idealet av topprestationer i skola, och med sport och träning, inte sällan blir till en ständig förväntan som ger en osund press på barn i dag.
Av det är det inte svårt att dra slutsatsen att dagens vuxenvärld, och många föräldrars livsstil där fulltecknade agendor, ständigt nya upplevelser och aktiviteter, kravet på perfektion och att prestera och lyckas har hög status. Vad värre är: det här här kan tyvärr hos både vuxna och barn kan få en direktkoppling till upplevelsen av självbilden, att man är vad man gör, i stället för den man egentligen är utan tvånget att prestera, eller vara i ett ständigt flöde av aktiviteter och upplevelser.
Jag kan då tycka att det börjar bli skarpt läge i den här saken, och att dagens föräldrar, och för den delen andra vuxna runt omkring barnen, nog nu måste ställa sig frågan om de verkligen själva vill fortsätta att leva i den här stress -och-prestationscirkusen och med sina exempel till sina barn överföra de här värderingarna och idealbilderna...? Det är allvarligt när ett barn riskerar att hamna i utbrändhet för att de inte längre kan hitta lugn och ro, inte klarar av att "bara vara", utan någon form av aktivitet, sport eller träning.
Kanske är det så att en del föräldrar känner samma rädsla för sina barn som för sig själva, att de inte ska vara livsdugliga och starka, inte "hänga med" alla andra. Eller att de ska halka efter i det ständiga info - och händelseflödet, och att inte kunna leva upp till det som är nästan heligt i dag, att vara " högpresterande", och att vara bäst på så mycket som möjligt.
Men det finns andra sätt att leva på, och det är inte livsfarligt att inte hänga på och göra som alla andra! Och det är inte meningen att någon ska var " perfekt" eller "felfri", för livet är en resa med en massa stationer där man måste stanna och tanka lärdomar genom att just göra fel, vara sårbar, göra om och göra rätt.
Och så är det där med den " sociala kompetensen" som för övrigt är fri för var och en att definiera betydelsen av. Vill verkligen den moderna föräldern att deras barn ska bli socialt kompetenta på riktigt så måste de rimligen bli det i samklang med alla andra som också vill uppnå samma egenskap. Och då måste barnen tidigt få lära sig att också lyssna och vara närvarande i stunden, och också bereda plats för andra och deras röster. Och fortsätter vuxenvärlden att uppmuntra och premiera den stress och den aktivitetsnivå, och den självupptagenhet hos barnen, som den de själva lever i tron att det är vägen till ett bra och framgångsrikt liv, så kommer förmodligen fler och fler barn och ungdomar att hamna i utbrändhet. Och då får nog de flesta föräldrar börja fundera på att ändra sin livsstil och uppmuntra barnen till betydligt mer vila, återhämtning och mindre aktiviteter.
För barnen är och förblir det viktigaste vi har och de är vårt framtidskapital, och förtjänar vuxenförebilder som genom goda exempel visar att de är här för att leva ett liv och inte för att vinna ett krig...!
tisdag 24 mars 2015
Anns Tankar: OK, JAG ERKÄNNER, JAG ÄR LÅNGKALSONGSBEROENDE...!
Anns Tankar: OK, JAG ERKÄNNER, JAG ÄR LÅNGKALSONGSBEROENDE...!: Visst, jag vet, det är snart april, och att det är fler och fler soliga dagar, och att maken, Stålmannen, han har minsann så prudentligt lag...
OK, JAG ERKÄNNER, JAG ÄR LÅNGKALSONGSBEROENDE...!
Visst, jag vet, det är snart april, och att det är fler och fler soliga dagar, och att maken, Stålmannen, han har minsann så prudentligt lagt sina vinterkalsonger på hyllan redan för en månad sedan. Och det är ju vår, rent metereologteoretiskt..., och om bara tre månader midsommar. Ja, ja, jag känner till den saken, men det är banne mig fortfarande kallt om benen på morgon, och framemot kvällen, och för den delen, ibland hela dagen... det är faktiskt det! Precis så här resonerar den som liksom jag, är mångårigt och höggradigt beroende av långkalsonger, och tillika medlem av klubben " Rätten till att fritt och oinskränkt bära långkalsong året om". Äh, tänker jag, jag har inget att förlora, så nu släpper jag bomben, även om den kanske inte har något större nyhetsvärde eller allmänintresse.. ha,ha, för nån måste bryta isen och ta bladet från munnen i benklädessaken! Jag har nämligen, som den knasboll jag är, svårt att gilla läget, eller känna harmoni, om jag inte, under september till och med april månad, (svimma inte nu bara..) varje dag och med få undantag, får kavla på mig några av mina sköna, mjuka nytvättade långkalsingar så jag inte "fryser". En och annan kanske undrar om jag har nån vajsing på cirkulationen, men se den fungerar än så länge alldeles utmärkt. Det kanske är nåt annat som inte funkar, men, det stör mig än så länge inte....
Det är nåt underligt det där med kombon, jag och långkalsonger, det är som jag blir lite tryggare, lite mindre sårbar, lite säkrare mer tillfreds med tillvaron, om jag inte fryser om benen eller baken. Men ta mig nu inte på fullaste allvar, för här pratar vi psykologi, lite skruveri och såna där saker, och det förstår förstås också den eventuelle läsaren. Och jag vårdar min vana med omsorg, det kan jag tala om, alla mina vanor vårdar jag förresten med omsorg, vem gör inte det...? Och eftersom maken och jag sover som bäst när sovrummet är "svalt" och på gränsen till kallt, rejält nedbäddade , och oftast låter bara våra nästippar för säkerhets skull titta fram ur de tjocka täckena, så tänker jag strategiskt... Och lägger då ömt mina kalsingar under en av mina huvudkuddar, och se då händer det, att fru Danell, om hon, lever och har hälsan, följande morgon kan dra på sig sina benkläder som då är varma och sköna, det är snudd på lite klurigt tycker jag!
Det här rubricerar jag helt självsvåldigt som ett mindre allvarligt beroende, och så länge det inte är enligt lag förbjudet att gå emot strömmen och gå våren till mötes varm om baken iklädd just långkalsonger. Och så länge jag inte, när säsongen fram emot försommaren är slut, får abstinens, slår nån, eller stör den allmänna ordningen, utan mina benkläder, så tycker jag det är helt OK faktiskt.
Lite tokig måste man ju få vara, annars är man ju inte riktigt klok...
Förresten, så kan jag avslöja att jag har ett annat passionerat beroende och det är vitlök, men det blir en helt annan historia, en annan gång...!
Det är nåt underligt det där med kombon, jag och långkalsonger, det är som jag blir lite tryggare, lite mindre sårbar, lite säkrare mer tillfreds med tillvaron, om jag inte fryser om benen eller baken. Men ta mig nu inte på fullaste allvar, för här pratar vi psykologi, lite skruveri och såna där saker, och det förstår förstås också den eventuelle läsaren. Och jag vårdar min vana med omsorg, det kan jag tala om, alla mina vanor vårdar jag förresten med omsorg, vem gör inte det...? Och eftersom maken och jag sover som bäst när sovrummet är "svalt" och på gränsen till kallt, rejält nedbäddade , och oftast låter bara våra nästippar för säkerhets skull titta fram ur de tjocka täckena, så tänker jag strategiskt... Och lägger då ömt mina kalsingar under en av mina huvudkuddar, och se då händer det, att fru Danell, om hon, lever och har hälsan, följande morgon kan dra på sig sina benkläder som då är varma och sköna, det är snudd på lite klurigt tycker jag!
Det här rubricerar jag helt självsvåldigt som ett mindre allvarligt beroende, och så länge det inte är enligt lag förbjudet att gå emot strömmen och gå våren till mötes varm om baken iklädd just långkalsonger. Och så länge jag inte, när säsongen fram emot försommaren är slut, får abstinens, slår nån, eller stör den allmänna ordningen, utan mina benkläder, så tycker jag det är helt OK faktiskt.
Lite tokig måste man ju få vara, annars är man ju inte riktigt klok...
Förresten, så kan jag avslöja att jag har ett annat passionerat beroende och det är vitlök, men det blir en helt annan historia, en annan gång...!
söndag 22 mars 2015
Anns Tankar: KOMPROMISSA ALDRIG MED DIG SJÄLV. DU ÄR ALLT DU HA...
Anns Tankar: KOMPROMISSA ALDRIG MED DIG SJÄLV. DU ÄR ALLT DU HA...: Visst är rubriken fin! Men den är inte min, den här gången, jag har lånat formuleringen från en annan, mer remarkabel kvinna. En kvinna so...
KOMPROMISSA ALDRIG MED DIG SJÄLV. DU ÄR ALLT DU HAR...
Visst är rubriken fin! Men den är inte min, den här gången, jag har lånat formuleringen från en annan, mer remarkabel kvinna. En kvinna som lämnade sitt självförbrännande, destruktiva liv medan hon ännu bara var i gryningen av det. Så sorgligt och så synd! Jag talar om Janis Joplin, och som föddes 1943 I Port Arthur, Texas, en människa som nog, i uttryckets verkliga bemärkelse, brände sitt ljus i båda ändar, samtidigt.
Jag har aldrig känt mig hemma i uppfattningar som "fin- eller - fulkultur" och jag är mer intresserad av bakomliggande livshistorier, och av vilka människor är/ har varit, och vad de egentligen ville ha sagt, än om de passade in i normen eller inte, oavsett var ifrån de kommer i samhället. Och Janis Joplin är för mig en av alla dessa människor som förtjänar att kommas i håg, bättre förstås, och ses som den hon egentligen var, hedras för sin musikaliska gåva, och för det som jag tror, var hennes riktade budskap till världen.
Janis började tidigt sjunga och spela folkmusik, men fick tyvärr, också tidigt problem med droger.
Själv minns jag att jag som tonåring, blev starkt berörd av hennes hesa, raspiga känsliga röst, och att jag liksom kände nerven och äktheten i den. Och äkthet har alltid imponerat på mig, vad den än gäller. Jag kunde inte komma ifrån känslan av att den unga Janis verkligen hade något att säga till världen, och att det var viktigare att se och förstå, än att stirra sig blind på hennes "konstiga" hår, "osköna" röst eller hennes lite okvinnliga framtoning. Det är förstås lätt att bli missförstådd av världen, när man, som Janis, var så hårt märkt av förmodad smärta och ett hårt liv, och det är lätt att bli sedd som "bara en konstig knarkare". Men hur skadade vi människor än är, eller blir, så finns den där, själva kärnan, det där verkligt oförstörbara, och det som lyckligtvis är oberoende av allt det yttre, av utanpåverket. Och jag bara önskar att vi mer kunde sikta in oss på den kärnan hos varandra...!
Och för att återkoppla till min rubrik och Janis kloka ord, så är det väl så att vi alla har en tendens att vilja ändra på oss, anpassa oss till våra medmänniskors och omvärldens förväntningar. Och då kan det komma att handla om just, kompromisser. Men vi är förstås mer eller mindre villiga att kompromissa med oss själva, för vi har så olika behov av att vara sanna mot oss själva, tror jag. Och kanske var det med Janis, som med många andra artister som exponeras för förväntningar, krav och mycket uppmärksamhet, och när man som hon också hade ett missbruksproblem, att livet blir för svårt, smärtan för plågsam, och de gamla oläkta såren för många. Drogen blir då för vissa det enda sättet att söka lindring och lugn på. Andra söker, som Karin Boye säger i en dikt, "sin tillflykt lite längre in" och undgår kanske då att hamna i ett missbruk.
Det här handlar naturligtvis om i grunden djupt olyckliga människor, för ingen lycklig, harmonisk människa behöver egentligen drogens falska och farliga "hjälp", ingen vill väl från början leva livet i bedövat tillstånd. Det här tycker jag är viktigt att ha med sig i sin syn på medmänniskor som är missbrukare av något, inte döma, i stället försöka förstå och inte göra livet än svårare för de här olyckliga personerna ! Och vi ska komma i håg att vi alla har olika förutsättningar att förhålla oss till prövningar och svårigheter. Det som för den ena kan vara tillfälliga, överkomliga disharmonier och svårigheter, kan samma sak, för nån annan, vara omöjligt att hantera eller ta sig ur.
Janis Joplin tillhör en grupp som kallas 27 Club, en samling av de allt för många rockstjärnor som alla lämnade världen vid bara 27 års ålder. Flera filmer med tolkningar ur Janis liv har gjorts, bland dem, "The Rose," med Bette Midler i huvudrollen. Flera böcker har också skrivits om Janis livsöde, t.ex "Scars of sweet paradise".
Själv är jag som de allra flesta, jag har inte helt lätt för kompromissa med mig själv, jag är den jag är, på gott och ont, och jag brukar lite självironiskt beskriva mig själv som "stabilt depressiv, kroniskt vemodig, men med ett envist ljus inte så långt där inne. i mig..."
Jag tror att Janis Joplins budskap till världen, trots den tuffa ytan, var kärlek, och att hon med sitt exempel kan lära oss att se med mer förståelse, och inte så ytligt på varandra.
Av hennes låtar är " Piece of my heart" min favorit. Och visst vore det bra, om vi utan att behöva kompromissa med oss själva, och utan att göra avkall på vårt sanna jag, var och en, hur än livet blev för oss, kunde lämna kvar en liten bit av vårt hjärta hos varandra...!
Jag har aldrig känt mig hemma i uppfattningar som "fin- eller - fulkultur" och jag är mer intresserad av bakomliggande livshistorier, och av vilka människor är/ har varit, och vad de egentligen ville ha sagt, än om de passade in i normen eller inte, oavsett var ifrån de kommer i samhället. Och Janis Joplin är för mig en av alla dessa människor som förtjänar att kommas i håg, bättre förstås, och ses som den hon egentligen var, hedras för sin musikaliska gåva, och för det som jag tror, var hennes riktade budskap till världen.
Janis började tidigt sjunga och spela folkmusik, men fick tyvärr, också tidigt problem med droger.
Själv minns jag att jag som tonåring, blev starkt berörd av hennes hesa, raspiga känsliga röst, och att jag liksom kände nerven och äktheten i den. Och äkthet har alltid imponerat på mig, vad den än gäller. Jag kunde inte komma ifrån känslan av att den unga Janis verkligen hade något att säga till världen, och att det var viktigare att se och förstå, än att stirra sig blind på hennes "konstiga" hår, "osköna" röst eller hennes lite okvinnliga framtoning. Det är förstås lätt att bli missförstådd av världen, när man, som Janis, var så hårt märkt av förmodad smärta och ett hårt liv, och det är lätt att bli sedd som "bara en konstig knarkare". Men hur skadade vi människor än är, eller blir, så finns den där, själva kärnan, det där verkligt oförstörbara, och det som lyckligtvis är oberoende av allt det yttre, av utanpåverket. Och jag bara önskar att vi mer kunde sikta in oss på den kärnan hos varandra...!
Och för att återkoppla till min rubrik och Janis kloka ord, så är det väl så att vi alla har en tendens att vilja ändra på oss, anpassa oss till våra medmänniskors och omvärldens förväntningar. Och då kan det komma att handla om just, kompromisser. Men vi är förstås mer eller mindre villiga att kompromissa med oss själva, för vi har så olika behov av att vara sanna mot oss själva, tror jag. Och kanske var det med Janis, som med många andra artister som exponeras för förväntningar, krav och mycket uppmärksamhet, och när man som hon också hade ett missbruksproblem, att livet blir för svårt, smärtan för plågsam, och de gamla oläkta såren för många. Drogen blir då för vissa det enda sättet att söka lindring och lugn på. Andra söker, som Karin Boye säger i en dikt, "sin tillflykt lite längre in" och undgår kanske då att hamna i ett missbruk.
Det här handlar naturligtvis om i grunden djupt olyckliga människor, för ingen lycklig, harmonisk människa behöver egentligen drogens falska och farliga "hjälp", ingen vill väl från början leva livet i bedövat tillstånd. Det här tycker jag är viktigt att ha med sig i sin syn på medmänniskor som är missbrukare av något, inte döma, i stället försöka förstå och inte göra livet än svårare för de här olyckliga personerna ! Och vi ska komma i håg att vi alla har olika förutsättningar att förhålla oss till prövningar och svårigheter. Det som för den ena kan vara tillfälliga, överkomliga disharmonier och svårigheter, kan samma sak, för nån annan, vara omöjligt att hantera eller ta sig ur.
Janis Joplin tillhör en grupp som kallas 27 Club, en samling av de allt för många rockstjärnor som alla lämnade världen vid bara 27 års ålder. Flera filmer med tolkningar ur Janis liv har gjorts, bland dem, "The Rose," med Bette Midler i huvudrollen. Flera böcker har också skrivits om Janis livsöde, t.ex "Scars of sweet paradise".
Själv är jag som de allra flesta, jag har inte helt lätt för kompromissa med mig själv, jag är den jag är, på gott och ont, och jag brukar lite självironiskt beskriva mig själv som "stabilt depressiv, kroniskt vemodig, men med ett envist ljus inte så långt där inne. i mig..."
Jag tror att Janis Joplins budskap till världen, trots den tuffa ytan, var kärlek, och att hon med sitt exempel kan lära oss att se med mer förståelse, och inte så ytligt på varandra.
Av hennes låtar är " Piece of my heart" min favorit. Och visst vore det bra, om vi utan att behöva kompromissa med oss själva, och utan att göra avkall på vårt sanna jag, var och en, hur än livet blev för oss, kunde lämna kvar en liten bit av vårt hjärta hos varandra...!
söndag 15 mars 2015
Anns Tankar: SÅ HÅRT KAN EN OLYCKLIG KÄRLEK SLÅ MOT ETT HJÄRTA....
Anns Tankar: SÅ HÅRT KAN EN OLYCKLIG KÄRLEK SLÅ MOT ETT HJÄRTA....: I Sundsvall, en stad som hade en glansperiod under träpatronernas tid. och som ligger skyddad mellan de båda stadsbergen och med den vaktand...
SÅ HÅRT KAN EN OLYCKLIG KÄRLEK SLÅ MOT ETT HJÄRTA...
I Sundsvall, en stad som hade en glansperiod under träpatronernas tid och som ligger skyddad mellan de båda stadsbergen och med den vaktande norrlandsskogen som en tät och grön krans högt runt omkring sig, levde under första hälften av 1900 - talet två systrar. De hette Ellen och Justa Sångberg, och var avlägsna släktingar till min man Jan. I en rymlig, men lite mörk våning i ett större stenhus vid torget levde de som vuxna tillsammans vilket inte var någon ovanlighet på den tiden.
Och säkert tyckte de båda ogifta döttrarna till ångbåtskapten Sångberg att det var ganska naturligt att dela hushåll och vardag och hålla varandra sällskap, eftersom de alltid hade kommit bra överens och stod varandra nära.
Till skillnad från många fattiga arbetarfamiljer i staden hade Ellen och Justa det gott ställt och behövde nog inte bekymra sig för sin överlevnad. Och utanför fönstret i det välordnade trygga hemmet, där mitt i stadens dåtida brus, förflöt dagarna tämligen lugnt, som de mest gjorde vid den här tiden. En och annan sällsynt automobil kunde dyka upp på gatan till stor förundran för många ögon, men oftast var det förstås mest hästhovarnas klapper mot gatstenen, och många kärrors och vagnars gnissel och ljud som hördes där ute. Och så förstås Sundsvallsborna som fanns där bland varandra. Lekande barn och många vuxna, nästan alla i obrutet arbete och under livliga samtal. Och deras röster och många glada skratt kunde säkert höras ända upp till systrarnas lägenhet där på andra våningen.
Det är oklart om Ellen eller Justa arbetade utanför hemmet vid den här tiden, men det verkar inte som det varit så. Förmodligen klarade de sig ändå bra genom sparade pengar och med hjälp från mer välbeställda släktingar och ett, för deras vanor, ganska enkelt leverne. Kanske hade de ett ganska stort umgänge med goda vänner och deltog nog gärna i den tidens sällskapsliv.
Åren kom och gick, och en vacker morgon hade Justa bestämt sig för att inte stiga upp ur sin säng för att möta den nya dagen, som hon annars brukade göra. Systern Ellen blev förstås både orolig och ledsen men kanske förstod hon redan då mer av vad som låg bakom Justas beslut än vad någon annan då kunde tro, än mindre veta. I ungefär trettio år skulle sedan Justa Sångberg ligga kvar där i sin säng, med den snidade huvudändan, det klarröda sidentäcket och de gamla vackra ärvda handbroderade linnelakanen med mormoderns snirkliga initialer på. Bara under de mörka stilla nattimmarna, och när kakelugnsbrasorna stillat sig och bara lyste svagt, reste sig Justa upp och gick försiktigt på tunna skakiga ben ut i det rymliga köket för att äta en liten bit mat. En nattlig vana som långt senare skulle få en nästan mirakulös betydelse, för det skulle många år senare visa sig att Justa hade kvar förvånansvärt mycket muskelstyrka i sina ben när hon steg upp ur sängen och började gå igen.
Min Jan, minns när han var liten och tillsammans med sina föräldrar tog bussen från hemmet i Timrå in till Sundsvall där de besökte Ellen och Justa. Hur konstigt han tyckte det var att alltid se tant Justa ligga där i sängen och hur han artigt gick fram och bockade mot henne, och att han än idag kommer ihåg henne som en liten skör fågel där hon låg. När han lite senare frågade sin mamma varför Justa aldrig steg upp så förklarade mamma Karin så gott hon förmådde för "lille Jan," att tant Justa var för ledsen för att stiga upp... Det tyckte förstås Jan var konstigt och han fortsatte därför på barns vis, att fråga och fundera.
Så en härlig sommardag och efter så många år, när solljuset når in i varje liten vrå av systrarna Sångbergs lite dunkla lägenhet, känner Justa äntligen att hon nu har lämnat den svåra och smärtsamma kärlekssorgen bakom sig. Hon känner att en varm glädje nu börjar spira i det hjärta som så väldigt nära höll på att brista av kärlekssorgen! Livskraften har börjat sippra in i Justa igen och nu vill hon kasta sig ut i livet och vardagen igen, och hon reser sig upp, klär för först gången på tre decennier på sig sina kläder som så sorgligt i väntan, fått hänga kvar där på den vitmålade stolen bredvid.
Så många, liksom systern Ellen, som så kärleksfullt och med tålamod vårdat, skött, och hjälpt sin syster, måste ha blivit så glada över den här ganska oväntade vändningen av det som blev resultatet av en olycklig kärlek till en älskad man, en kärlek som Justa en gång hoppats på skulle vara livslång. Men som blev en för Justa, bokstavligen, nästan förlamande separation som fick henne att stoppa livet och hoppa av under så lång tid och under så många mörka dagar.
Kärlekssorger, och svåra separationer tillhör livet, och alla drabbas vi, fast på olika sätt. I dag har vi både kunskaper och förståelse för vad det här kan göra med oss, och att alla sorger ovillkorligen måste arbetas igenom, vilket inte alltid är så lätt.
När Justa var ung var det vanligt att kvinnor med en hjärtesorg och mitt i ett trauma, sökte läkare och fick diagnosen " Hysteri"...en åkomma som ansågs vara en typisk "kvinnlig" neuros, som hade sin grundteori i att livmodern hos kvinnor kunde "vandra runt" och orsaka psykisk obalans...!
Och många stackars lidande kvinnor, med förstås naturliga psykiska efterreaktioner på livshändelser, blev av ren okunskap kallade för "Hysterikor".
Den här berättelsens huvudperson, Justa, hade säkert haft besök av flera läkare och man kan ana att hon kanske fick just diagnosen "Hysteri".
Tänk vad en olycklig kärlek, en smärtsam separation kan slå hårt mot en människa! Jag tänker på så många andra kvinnor och män som genom historien, inte haft Justas i övrigt privilegerade livsvillkor, och som många gånger dog av brustet hjärta eller i sin sorg valde att ta sina liv. Och så kan jag inte komma förbi tanken på alla de föräldrar som när så många barn dog, ofta i unga år, måste ha gått omkring under långa sorgeprocesser, utan vår tids hjälp och stöd.
Men tänk att Justa faktiskt till slut kunde resa sig från sängen, hitta glädjen och gå ut i livet igen, det var ju nästan som ett mirakel! Jag vet att hon blev ganska gammal och jag hoppas att hon fick många fina år återstoden av sitt liv. Ljus över Justas minne!
Och säkert tyckte de båda ogifta döttrarna till ångbåtskapten Sångberg att det var ganska naturligt att dela hushåll och vardag och hålla varandra sällskap, eftersom de alltid hade kommit bra överens och stod varandra nära.
Till skillnad från många fattiga arbetarfamiljer i staden hade Ellen och Justa det gott ställt och behövde nog inte bekymra sig för sin överlevnad. Och utanför fönstret i det välordnade trygga hemmet, där mitt i stadens dåtida brus, förflöt dagarna tämligen lugnt, som de mest gjorde vid den här tiden. En och annan sällsynt automobil kunde dyka upp på gatan till stor förundran för många ögon, men oftast var det förstås mest hästhovarnas klapper mot gatstenen, och många kärrors och vagnars gnissel och ljud som hördes där ute. Och så förstås Sundsvallsborna som fanns där bland varandra. Lekande barn och många vuxna, nästan alla i obrutet arbete och under livliga samtal. Och deras röster och många glada skratt kunde säkert höras ända upp till systrarnas lägenhet där på andra våningen.
Det är oklart om Ellen eller Justa arbetade utanför hemmet vid den här tiden, men det verkar inte som det varit så. Förmodligen klarade de sig ändå bra genom sparade pengar och med hjälp från mer välbeställda släktingar och ett, för deras vanor, ganska enkelt leverne. Kanske hade de ett ganska stort umgänge med goda vänner och deltog nog gärna i den tidens sällskapsliv.
Åren kom och gick, och en vacker morgon hade Justa bestämt sig för att inte stiga upp ur sin säng för att möta den nya dagen, som hon annars brukade göra. Systern Ellen blev förstås både orolig och ledsen men kanske förstod hon redan då mer av vad som låg bakom Justas beslut än vad någon annan då kunde tro, än mindre veta. I ungefär trettio år skulle sedan Justa Sångberg ligga kvar där i sin säng, med den snidade huvudändan, det klarröda sidentäcket och de gamla vackra ärvda handbroderade linnelakanen med mormoderns snirkliga initialer på. Bara under de mörka stilla nattimmarna, och när kakelugnsbrasorna stillat sig och bara lyste svagt, reste sig Justa upp och gick försiktigt på tunna skakiga ben ut i det rymliga köket för att äta en liten bit mat. En nattlig vana som långt senare skulle få en nästan mirakulös betydelse, för det skulle många år senare visa sig att Justa hade kvar förvånansvärt mycket muskelstyrka i sina ben när hon steg upp ur sängen och började gå igen.
Min Jan, minns när han var liten och tillsammans med sina föräldrar tog bussen från hemmet i Timrå in till Sundsvall där de besökte Ellen och Justa. Hur konstigt han tyckte det var att alltid se tant Justa ligga där i sängen och hur han artigt gick fram och bockade mot henne, och att han än idag kommer ihåg henne som en liten skör fågel där hon låg. När han lite senare frågade sin mamma varför Justa aldrig steg upp så förklarade mamma Karin så gott hon förmådde för "lille Jan," att tant Justa var för ledsen för att stiga upp... Det tyckte förstås Jan var konstigt och han fortsatte därför på barns vis, att fråga och fundera.
Så en härlig sommardag och efter så många år, när solljuset når in i varje liten vrå av systrarna Sångbergs lite dunkla lägenhet, känner Justa äntligen att hon nu har lämnat den svåra och smärtsamma kärlekssorgen bakom sig. Hon känner att en varm glädje nu börjar spira i det hjärta som så väldigt nära höll på att brista av kärlekssorgen! Livskraften har börjat sippra in i Justa igen och nu vill hon kasta sig ut i livet och vardagen igen, och hon reser sig upp, klär för först gången på tre decennier på sig sina kläder som så sorgligt i väntan, fått hänga kvar där på den vitmålade stolen bredvid.
Så många, liksom systern Ellen, som så kärleksfullt och med tålamod vårdat, skött, och hjälpt sin syster, måste ha blivit så glada över den här ganska oväntade vändningen av det som blev resultatet av en olycklig kärlek till en älskad man, en kärlek som Justa en gång hoppats på skulle vara livslång. Men som blev en för Justa, bokstavligen, nästan förlamande separation som fick henne att stoppa livet och hoppa av under så lång tid och under så många mörka dagar.
Kärlekssorger, och svåra separationer tillhör livet, och alla drabbas vi, fast på olika sätt. I dag har vi både kunskaper och förståelse för vad det här kan göra med oss, och att alla sorger ovillkorligen måste arbetas igenom, vilket inte alltid är så lätt.
När Justa var ung var det vanligt att kvinnor med en hjärtesorg och mitt i ett trauma, sökte läkare och fick diagnosen " Hysteri"...en åkomma som ansågs vara en typisk "kvinnlig" neuros, som hade sin grundteori i att livmodern hos kvinnor kunde "vandra runt" och orsaka psykisk obalans...!
Och många stackars lidande kvinnor, med förstås naturliga psykiska efterreaktioner på livshändelser, blev av ren okunskap kallade för "Hysterikor".
Den här berättelsens huvudperson, Justa, hade säkert haft besök av flera läkare och man kan ana att hon kanske fick just diagnosen "Hysteri".
Tänk vad en olycklig kärlek, en smärtsam separation kan slå hårt mot en människa! Jag tänker på så många andra kvinnor och män som genom historien, inte haft Justas i övrigt privilegerade livsvillkor, och som många gånger dog av brustet hjärta eller i sin sorg valde att ta sina liv. Och så kan jag inte komma förbi tanken på alla de föräldrar som när så många barn dog, ofta i unga år, måste ha gått omkring under långa sorgeprocesser, utan vår tids hjälp och stöd.
Men tänk att Justa faktiskt till slut kunde resa sig från sängen, hitta glädjen och gå ut i livet igen, det var ju nästan som ett mirakel! Jag vet att hon blev ganska gammal och jag hoppas att hon fick många fina år återstoden av sitt liv. Ljus över Justas minne!
torsdag 12 mars 2015
Anns Tankar: Anns Tankar: HEJ DÅ PAPPA... NU KAN JAG ÄNTLIGEN B...
Anns Tankar: Anns Tankar: HEJ DÅ PAPPA... NU KAN JAG ÄNTLIGEN B...: Anns Tankar: HEJ DÅ PAPPA... NU KAN JAG ÄNTLIGEN BEGRAVA DIG...... : Under större delen av mitt liv har jag besvärats av att känna mig smuts...
FEMINISMEN MÅSTE LÄGGA NER VAPNEN OCH NEDRUSTA I EN VÄRLD DÄR VI JOBBAR FÖR FRED
Stora delar av vår svenska historia visar, med all önskvärd tydlighet på en närmast hisnande brist på respekt för kvinnor och på en minst sagt, upprörande avsaknad av jämställdhet mellan könen. Ett faktum, som i ett, mer vidgat, allmänmänskligt perspektiv, säger att de här missförhållandena naturligtvis också varit och fortfarande är, till skada och hinder också för männens mänskliga utveckling , för de alla de män som alltför länge objektifierat kvinnan och begränsat hennes fri -och -rättigheter i samhället. Men historien visar att undantag lyckligtvis också har funnits, och det är alltid lika roligt att läsa om de män som i det, under lång tid stagnerade kvinnoförtrycket, vågat avvika från den givna patriarkala linjen , och som haft både inlevelse och visat god vilja till att arbeta för mer jämställda förhållanden. Och man kan ana, att det bakom dessa framsynta män troligtvis ibland fanns en, för den tiden,verkligt stark kvinna, mor eller syster, eller kanske till och med en modern och okonventionell pappa, som blev en förebild och inspiratör i stödet för kvinnosaken.
Men det viktiga arbetet med att, först belysa orättvisor och helt omotiverade skillnader mellan mäns och kvinnors fri- och rättigheter, gjordes av flera medvetna, starka och orädda pionjärkvinnor. Och däribland faktiskt, som sagt, en och annan modern och framsynt man. Tillträde till högre studier för kvinnor i slutet på 1800-talet och rösträtten först 1921, är båda goda exempel på vad som vuxit fram ur det idoga arbetet för kvinnosaken. Två, för alla, mycket viktiga och grundläggande rättigheter kopplade direkt till det absolut oantastliga människovärde som så många kvinnor under den här tiden, faktiskt inte tillmättes, eller i männens ögon, hade mindre av.
När man i dag ser tillbaka på det här så blir man både glad, ledsen och lite förvånad. Glad för den gamla tidens kvinnor som med hjälp av samlad systerlig kraft och mycket arbete nedlagt i kvinnosaken, räddades från de grundläggande, tyngsta hindren av en förlegad och förminskande, diskriminerande kvinnosyn och många patriarkala diktat i samhället. Men tyvärr blir man bekymrad och ganska förvånad över att tiden inte kunnat arbeta mer för jämställdhet mellan könen, för det finns fortfarande en hel del verkligt stora orättvisor och felförhållanden mellan kvinnor och män i det moderna samhället. Att kvinnor har lägre ingångslöner, och lägre lön för samma arbete, är t.ex ett hårresande faktum, som verkar svårt att komma till rätta med, fast vi lever i ett demokratiskt samhälle som ju borde stå som garant för "lika för alla" på en modern arbetsmarknad.
Mycket arbete återstår förstås för att nå fram till ett jämställt och respektfull förhållande mellan män och kvinnor. Men den centrala frågan är förstås, eller borde vara, tycker jag, hur det arbetet kan göras på bästa möjliga sätt. Från min horisont ser jag betydelsen av allt feministiskt arbete, för att kunna vara trovärdigt, seriöst och hållbart långsiktigt, måste ske utifrån fredliga avsikter och med hjälp av bra redskap och under sansade,ordnade former. All krigföring är kontraproduktiv, och i synnerhet, då målet är en förbättring, en reform, och något positivt som ska föra samhällets utveckling framåt.
Feminismens största uppgift är, naturligtvis att lyfta fram kvinnans rätt och lika värde på alla plan i samhället, och att inte längre acceptera dumma kompromisser eller halvhjärtade insatser för kvinnors intressen och inflytande. Men ett fruktbärande jämställdhetsarbete bedriver man inte med framgång genom att demonisera mannen och utnämna honom till fiende! Det gör oss inte starkare eller mer framgångsrika! Och jag tror att feminismens fundament måste vara allt annat än enögdhet, svart -vitt tänkande, eller det som ibland snuddar vid att kvinnor ibland framställs som hjälplösa offer i händerna på oförbätterliga män i alla sammanhang. Det går inte att komma ifrån att vi alla, först och främst är människor och individer, med olika egenskaper och med skilda personligheter, och med olika förutsättningar i livet. Och ska vi komma vidare och skapa det samhälle där man inte värderas olika beroende på om man är man eller kvinna, så tror jag det blir svårt, för att inte säga omöjligt, om vi inte frigör oss från de gamla konserverade könsstereotyperna, sluter fred med männen och inte nedlåter oss till fortsatt krigföring med dem!
Den verkliga kvinnostyrkan tycker jag visas om vi fortsätter att tala för vår sak överallt i samhället där vi behöver höras och synas. Inbjuda till vettiga breda samtal med både män och kvinnor och tala om för männen att vi vill ha rätten till absolut jämställdhet var vi än finns och verkar. Och att också männen tjänar på det och inte behöver känna sig hotade eller rädda att förlora på något sätt. För det handlar inte om makt för maktens egen skull, utan om att ingen enda människa oavsett kön, på något sätt ska kunna förminskas, vägras rätt -eller friheter, och det handlar ytterst om människovärdet som inte är kopplat till kön, för det står där fritt och är lika för alla och oberoende av allt annat!
I arbetet med jämställdhet mellan könen, tycker jag också det är mycket viktigt att också höja blicken och se bortom vårt eget land, och våra kvinnors förhållanden, för det finns en värld där utanför där ett oändligt antal kvinnor dagligen lever under stort förtryck, våld och patriarkal dominans! Inför detta måste feminismen, för att vara trovärdig, ge ett globalt systerligt stöd. Och genom allmän opinion sätta fingret på många stora, komplicerade politiska och religiösa föråldrade strukturer. Och fortsätta belysa det faktum att det finns diktaturer, som bara fortsätter att generera kvinnoförtryck, och som sannerligen behöver den omgivande världens ögon på sig för att kunna upplösas till många kvinnors räddning världen över.
Men som sagt, feminismens måste sluta upprusta, för det är inte förenligt med jobbet med för en fredligare värld! Lägga ner vapnen, nedrusta, och gå klokt och fredligt fram för att lösa världens jämställdhetsproblem! Det kommer att kräva stort tålamod och många nya initiativ till bra arbetssätt för kvinnosaken, där vi kan jobba med männen och inte mot dem, och utan aggression, hat och vrede!
Men det viktiga arbetet med att, först belysa orättvisor och helt omotiverade skillnader mellan mäns och kvinnors fri- och rättigheter, gjordes av flera medvetna, starka och orädda pionjärkvinnor. Och däribland faktiskt, som sagt, en och annan modern och framsynt man. Tillträde till högre studier för kvinnor i slutet på 1800-talet och rösträtten först 1921, är båda goda exempel på vad som vuxit fram ur det idoga arbetet för kvinnosaken. Två, för alla, mycket viktiga och grundläggande rättigheter kopplade direkt till det absolut oantastliga människovärde som så många kvinnor under den här tiden, faktiskt inte tillmättes, eller i männens ögon, hade mindre av.
När man i dag ser tillbaka på det här så blir man både glad, ledsen och lite förvånad. Glad för den gamla tidens kvinnor som med hjälp av samlad systerlig kraft och mycket arbete nedlagt i kvinnosaken, räddades från de grundläggande, tyngsta hindren av en förlegad och förminskande, diskriminerande kvinnosyn och många patriarkala diktat i samhället. Men tyvärr blir man bekymrad och ganska förvånad över att tiden inte kunnat arbeta mer för jämställdhet mellan könen, för det finns fortfarande en hel del verkligt stora orättvisor och felförhållanden mellan kvinnor och män i det moderna samhället. Att kvinnor har lägre ingångslöner, och lägre lön för samma arbete, är t.ex ett hårresande faktum, som verkar svårt att komma till rätta med, fast vi lever i ett demokratiskt samhälle som ju borde stå som garant för "lika för alla" på en modern arbetsmarknad.
Mycket arbete återstår förstås för att nå fram till ett jämställt och respektfull förhållande mellan män och kvinnor. Men den centrala frågan är förstås, eller borde vara, tycker jag, hur det arbetet kan göras på bästa möjliga sätt. Från min horisont ser jag betydelsen av allt feministiskt arbete, för att kunna vara trovärdigt, seriöst och hållbart långsiktigt, måste ske utifrån fredliga avsikter och med hjälp av bra redskap och under sansade,ordnade former. All krigföring är kontraproduktiv, och i synnerhet, då målet är en förbättring, en reform, och något positivt som ska föra samhällets utveckling framåt.
Feminismens största uppgift är, naturligtvis att lyfta fram kvinnans rätt och lika värde på alla plan i samhället, och att inte längre acceptera dumma kompromisser eller halvhjärtade insatser för kvinnors intressen och inflytande. Men ett fruktbärande jämställdhetsarbete bedriver man inte med framgång genom att demonisera mannen och utnämna honom till fiende! Det gör oss inte starkare eller mer framgångsrika! Och jag tror att feminismens fundament måste vara allt annat än enögdhet, svart -vitt tänkande, eller det som ibland snuddar vid att kvinnor ibland framställs som hjälplösa offer i händerna på oförbätterliga män i alla sammanhang. Det går inte att komma ifrån att vi alla, först och främst är människor och individer, med olika egenskaper och med skilda personligheter, och med olika förutsättningar i livet. Och ska vi komma vidare och skapa det samhälle där man inte värderas olika beroende på om man är man eller kvinna, så tror jag det blir svårt, för att inte säga omöjligt, om vi inte frigör oss från de gamla konserverade könsstereotyperna, sluter fred med männen och inte nedlåter oss till fortsatt krigföring med dem!
Den verkliga kvinnostyrkan tycker jag visas om vi fortsätter att tala för vår sak överallt i samhället där vi behöver höras och synas. Inbjuda till vettiga breda samtal med både män och kvinnor och tala om för männen att vi vill ha rätten till absolut jämställdhet var vi än finns och verkar. Och att också männen tjänar på det och inte behöver känna sig hotade eller rädda att förlora på något sätt. För det handlar inte om makt för maktens egen skull, utan om att ingen enda människa oavsett kön, på något sätt ska kunna förminskas, vägras rätt -eller friheter, och det handlar ytterst om människovärdet som inte är kopplat till kön, för det står där fritt och är lika för alla och oberoende av allt annat!
I arbetet med jämställdhet mellan könen, tycker jag också det är mycket viktigt att också höja blicken och se bortom vårt eget land, och våra kvinnors förhållanden, för det finns en värld där utanför där ett oändligt antal kvinnor dagligen lever under stort förtryck, våld och patriarkal dominans! Inför detta måste feminismen, för att vara trovärdig, ge ett globalt systerligt stöd. Och genom allmän opinion sätta fingret på många stora, komplicerade politiska och religiösa föråldrade strukturer. Och fortsätta belysa det faktum att det finns diktaturer, som bara fortsätter att generera kvinnoförtryck, och som sannerligen behöver den omgivande världens ögon på sig för att kunna upplösas till många kvinnors räddning världen över.
Men som sagt, feminismens måste sluta upprusta, för det är inte förenligt med jobbet med för en fredligare värld! Lägga ner vapnen, nedrusta, och gå klokt och fredligt fram för att lösa världens jämställdhetsproblem! Det kommer att kräva stort tålamod och många nya initiativ till bra arbetssätt för kvinnosaken, där vi kan jobba med männen och inte mot dem, och utan aggression, hat och vrede!
tisdag 10 mars 2015
Anns Tankar: HEJ DÅ PAPPA... NU KAN JAG ÄNTLIGEN BEGRAVA DIG......
Anns Tankar: HEJ DÅ PAPPA... NU KAN JAG ÄNTLIGEN BEGRAVA DIG......: Under större delen av mitt liv har jag besvärats av att känna mig smutsig och oren. Den känslan har inte varit förankrad i verkligheten, uta...
HEJ DÅ PAPPA... NU KAN JAG ÄNTLIGEN BEGRAVA DIG...!
Under större delen av mitt liv har jag besvärats av att känna mig smutsig och oren. Den känslan har inte varit förankrad i verkligheten, utan kommer från ett svårare och mer komplicerat problem och sammanhang, långt ner i barndomen, så som många av de mer svårlösta problemen ofta gör för oss människor. Den här smutsen kändes oftast omöjlig att tvätta bort, och främst i de känsliga tonåren, men också upp i vuxen ålder, led jag dagligen av att tvångsmässigt behöva underkasta mig minutiösa rengöringsprocedurer, vilka alltid måste få ta sin tid och göras grundligt och omständligt. Jag var alltid oklanderligt ren och huden väl insmord och omskött. Men smutsig kände jag mig ändå... och bakom mina tvångshandlingar låg en mörk historia och mycket ångest.
Det tog många år, mycket tankearbete, och upprepade bearbetningar innan jag först förstod att jag inte var mer smutsig än någon annan, och att det orena var skador från min uppväxt och en högst naturlig reaktion på de svåra problem som min far hade med sig själv och sitt inre, och som han projicerade på sin omgivning, men främst på sin familj och där jag ju alltid fanns. Det var inte mitt fel, inte mitt problem, och heller ingen annans. Orsaken låg i honom själv, i hans innersta. En plats dit han aldrig under hela sin, ganska korta levnad, kunde ta sig, inte heller med hjälp utifrån, för han var behandlingsresistent. Och man kan nog säga att han genom det och sin känslokyla, var dömd till det allra värsta : Att aldrig kunna ge kärlek och känslor på riktigt, att inte på djupet kunna knyta an till någon annan varelse, att bara söka ångestdämpande kickar och genom primitiv behovstillfredsställelse, och utifrån sin egen svaghet, stärka sig med våld, och genom total kontroll av omgivningen.
Sådana här upplevelser, som så många andra också har genomlevt, kan inte gå spårlöst förbi, och hos ett känsligt barn kan då strategin bli att lyfta bort det otäcka, det smutsiga i tillvaron, och som jag gjorde, försöka skydda och avlasta sin mamma. Naturligtvis kan man då känna att det är svårt att bli riktigt "ren". Huden, som blir symbolen för skydd och försvar är skadad och barriären utåt bruten. Det här stod, först som vuxen, klart för mig och mycket arbete för att restaurera mitt skydd och försvar återstod, men det skulle visa sig att det jobbet faktiskt var fullt möjligt att göra.
I mitt jobb har jag alltid känt att jag måste vara snäll och duktig, och helst för att vara nöjd med mig själv, ha oceaner av tålamod och förståelse. Ännu svårare har det varit att känna när andra inte varit nöjda med mig. Självbilden har varit bräcklig som ett skört spegelglas, och jag har tidvis fått bygga upp den här bilden på nytt varje dag, utifrån vad jag gjort, hur jag gjort, och om jag gjort det jag förväntades, mer sällan beroende på den jag faktiskt är, oberoende av allt annat. Det där har blivit så mycket bättre sedan jag blev äldre, men det finns fortfarande ett litet, numera blekt och inte längre så kraftfullt hjärnspöke, som då och då kan visa sig och ställa till det för mig. Något som jag tror andra också kan känna igen.
Många av barndomens dagar och nätter upplevde jag som bara vita och svarta sträck som for förbi, och depression och svårmod har kommit och gått. Bara mina barn och kreativa sysslor har fått mig att lyfta igen. Jag har lyckligtvis klarat mig från fällan att hamna i bitterhet och negativitet, Det är jag tacksam för. Från mamma fick jag ärva humorn och gåvan att också se det ljusa i livet och det har räddat mig så många gånger. Livet ( liven) blir ju olika för oss alla, det är ett obestridligt faktum, och det finns alltid en förklaring, en orsak till nästan allt, om man bara väljer se det så.
För tjugotvå år sedan dog min pappa, jag ordnade hans begravning, valde en dikt som jag tror passade honom, och gav honom en anständig final. Men jag varken kunde eller ville vara där då, för han var och förblev den skräckinjagande främlingen, som aldrig blev min pappa på riktigt. Han fick sin begravning en blek vårvinterdag i mars, vid samma tid på året som han var född, och precis när ljuset återvänder. Och jag tänker att han behövde nog mycket ljus som den ogenomträngligt mörka människa han alltid var. Han var då död, begraven och borta för alltid trodde jag. Men han fortsatte länge att hemsöka mig i utdragna plågsamma mardrömmar där gamla ofta svårt smärtsamma scener spelades upp. Han framstod alldeles tydligt och mycket levande, och jag blev den lilla rädda flickan igen, hon som skulle rädda mamma, och hon som så patetiskt senare skulle försöka " rädda världen"...
Pappa, till slut insåg jag att jag, på riktigt, måste göra mig fri från dig och det förflutna, tvätta mig ren och begrava dig på riktigt, du som faktiskt var min pappa. Många, många skrivarstunder och, inte alltid så behagliga djuplodande tankar har det blivit, må du tro! Men nu äntligen kan jag begrava dig på riktigt, så att du inte längre kan nå mig och göra mig illa! Det känns mer än befriande! Och kanske har du själv nu äntligen fått ro där i det eviga kretsloppet...
Jag hoppas att du nu, har fått en god chans att tänka igenom ditt liv och vad du gjorde andra människor, och att du fått hjälp med läkning från de skador som du hade. Det har tagit många år, men nu kan jag förlåta dig, och lite mer förstå dig, men jag kan aldrig acceptera dina onda handlingar. Men jag önskar verkligen att du har lärt dig av dina felhandlingar, och att du kanske nästa gång, i nästa liv, kan bli en god och bra människa.
Så hej då pappa! Nu kan jag äntligen begrava dig...!
Och till alla andra som också genomlevt sådana här svåra upplevelser vill jag återigen säga att det går att bli hel och läkt igen, och det går att laga skyddsbarriärer och trasiga självbilder! Det är fullt möjligt att gå från känslan av att vara smutsbärare till att faktiskt kunna tycka om sig själv! Och det finns ingenting som hjälper så mycket som osjälviskhet, förlåtelse och kärleksfulla relationer. Det är den enda farbara vägen framåt mot en ny självbild och ett bra liv! För jag tror verkligen att meningen med livet är kärlek mellan människor!
Det tog många år, mycket tankearbete, och upprepade bearbetningar innan jag först förstod att jag inte var mer smutsig än någon annan, och att det orena var skador från min uppväxt och en högst naturlig reaktion på de svåra problem som min far hade med sig själv och sitt inre, och som han projicerade på sin omgivning, men främst på sin familj och där jag ju alltid fanns. Det var inte mitt fel, inte mitt problem, och heller ingen annans. Orsaken låg i honom själv, i hans innersta. En plats dit han aldrig under hela sin, ganska korta levnad, kunde ta sig, inte heller med hjälp utifrån, för han var behandlingsresistent. Och man kan nog säga att han genom det och sin känslokyla, var dömd till det allra värsta : Att aldrig kunna ge kärlek och känslor på riktigt, att inte på djupet kunna knyta an till någon annan varelse, att bara söka ångestdämpande kickar och genom primitiv behovstillfredsställelse, och utifrån sin egen svaghet, stärka sig med våld, och genom total kontroll av omgivningen.
Sådana här upplevelser, som så många andra också har genomlevt, kan inte gå spårlöst förbi, och hos ett känsligt barn kan då strategin bli att lyfta bort det otäcka, det smutsiga i tillvaron, och som jag gjorde, försöka skydda och avlasta sin mamma. Naturligtvis kan man då känna att det är svårt att bli riktigt "ren". Huden, som blir symbolen för skydd och försvar är skadad och barriären utåt bruten. Det här stod, först som vuxen, klart för mig och mycket arbete för att restaurera mitt skydd och försvar återstod, men det skulle visa sig att det jobbet faktiskt var fullt möjligt att göra.
I mitt jobb har jag alltid känt att jag måste vara snäll och duktig, och helst för att vara nöjd med mig själv, ha oceaner av tålamod och förståelse. Ännu svårare har det varit att känna när andra inte varit nöjda med mig. Självbilden har varit bräcklig som ett skört spegelglas, och jag har tidvis fått bygga upp den här bilden på nytt varje dag, utifrån vad jag gjort, hur jag gjort, och om jag gjort det jag förväntades, mer sällan beroende på den jag faktiskt är, oberoende av allt annat. Det där har blivit så mycket bättre sedan jag blev äldre, men det finns fortfarande ett litet, numera blekt och inte längre så kraftfullt hjärnspöke, som då och då kan visa sig och ställa till det för mig. Något som jag tror andra också kan känna igen.
Många av barndomens dagar och nätter upplevde jag som bara vita och svarta sträck som for förbi, och depression och svårmod har kommit och gått. Bara mina barn och kreativa sysslor har fått mig att lyfta igen. Jag har lyckligtvis klarat mig från fällan att hamna i bitterhet och negativitet, Det är jag tacksam för. Från mamma fick jag ärva humorn och gåvan att också se det ljusa i livet och det har räddat mig så många gånger. Livet ( liven) blir ju olika för oss alla, det är ett obestridligt faktum, och det finns alltid en förklaring, en orsak till nästan allt, om man bara väljer se det så.
För tjugotvå år sedan dog min pappa, jag ordnade hans begravning, valde en dikt som jag tror passade honom, och gav honom en anständig final. Men jag varken kunde eller ville vara där då, för han var och förblev den skräckinjagande främlingen, som aldrig blev min pappa på riktigt. Han fick sin begravning en blek vårvinterdag i mars, vid samma tid på året som han var född, och precis när ljuset återvänder. Och jag tänker att han behövde nog mycket ljus som den ogenomträngligt mörka människa han alltid var. Han var då död, begraven och borta för alltid trodde jag. Men han fortsatte länge att hemsöka mig i utdragna plågsamma mardrömmar där gamla ofta svårt smärtsamma scener spelades upp. Han framstod alldeles tydligt och mycket levande, och jag blev den lilla rädda flickan igen, hon som skulle rädda mamma, och hon som så patetiskt senare skulle försöka " rädda världen"...
Pappa, till slut insåg jag att jag, på riktigt, måste göra mig fri från dig och det förflutna, tvätta mig ren och begrava dig på riktigt, du som faktiskt var min pappa. Många, många skrivarstunder och, inte alltid så behagliga djuplodande tankar har det blivit, må du tro! Men nu äntligen kan jag begrava dig på riktigt, så att du inte längre kan nå mig och göra mig illa! Det känns mer än befriande! Och kanske har du själv nu äntligen fått ro där i det eviga kretsloppet...
Jag hoppas att du nu, har fått en god chans att tänka igenom ditt liv och vad du gjorde andra människor, och att du fått hjälp med läkning från de skador som du hade. Det har tagit många år, men nu kan jag förlåta dig, och lite mer förstå dig, men jag kan aldrig acceptera dina onda handlingar. Men jag önskar verkligen att du har lärt dig av dina felhandlingar, och att du kanske nästa gång, i nästa liv, kan bli en god och bra människa.
Så hej då pappa! Nu kan jag äntligen begrava dig...!
Och till alla andra som också genomlevt sådana här svåra upplevelser vill jag återigen säga att det går att bli hel och läkt igen, och det går att laga skyddsbarriärer och trasiga självbilder! Det är fullt möjligt att gå från känslan av att vara smutsbärare till att faktiskt kunna tycka om sig själv! Och det finns ingenting som hjälper så mycket som osjälviskhet, förlåtelse och kärleksfulla relationer. Det är den enda farbara vägen framåt mot en ny självbild och ett bra liv! För jag tror verkligen att meningen med livet är kärlek mellan människor!
måndag 2 mars 2015
I VARGTIMMARNAS GRYNINGSLJUS BLIR DET MESTA KLART OCH UPPENBART ... .
När jag väl har somnat så sover jag nästan alltid både gott och drömrikt, men som många andra så vaknar jag ofta och som på en given signal, just mellan 03 -05, under de så kallade vargtimmarna. Jag tycker det här kända fenomenet är intressant och har funderat lite kring det.
Hur mycket av livets händelser bär vi inte med oss hela tiden? Och vi inte bara bär, utan också bemödar oss med att förskjuta och förtränga delar av det förgångna, det som smärtar, svider och gör så ont att vi inte kan se, och än mindre förhålla oss till det. Men det här är ju ett sinnrikt, och för oss skonsamt system, som gör att vi i de flesta fall, faktiskt kan fortsätta, leva och existera, utan att vi själva går sönder då när tillvaron runt omkring oss rasar och går sönder. Förträngningsmekanismen är oftast initialfasen av en chockreaktion, och en del av en naturlig psykologisk process med flera faser. Den skonar oss när det verkligen behövs, genom att tillfälligt ställa delar av verkligheten på "stand by".
Jag tror mycket på det undermedvetnas roll och betydelse för när bortträngda minnen är mogna för att visa upp sig och då knackar på dörren till vårt själsliga medvetande för konfrontation och nödvändig bearbetning. Ett utlopp som av naturliga skäl då och då blir fullt - stopp, helt enkelt. Och det stoppet i systemet tycks ingen än en själv kunna göra något åt, och så är det nog av en anledning. Man märker då och då och särskilt tydligt i drömmar, att den mänskliga hjärnan har flera likheter med datorn.
Hjärnaktiviteten går ibland då igång på ett sökord, och bilder, stämningar, och känslor från olika sammanhang ur vår livshistoria dyker då upp som träffar. Och helt ocensurerade, oretuscherade landar scener utan hinder av förnuftet då framför den inre blicken. Och jag har då lagt märke till att vissa spår, eller associationer, liksom faller bort ganska omedelbart, medan andra dröjer sig kvar framför det inre ögat och fortsätter att söka upp oss i drömmar för de har något angeläget att berätta. Något som man, tror jag, sannolikt kan betrakta som en tydlig indikation på att det handlar om gamla förträngda minnen som då har passerat "bäst-före-datum", och att de innersta boningarnas rum i oss inte längre kan/ ska, härbärgera de här undangömda känslorna.
Det undermedvetna där jag tror att själen, det odödliga i varje människa finns, är nog själva uppdragsgivaren, jobbar med förfinade metoder, och verkar förfoga över ett sinnrikt signalsystem. Och förmår vi då inte att uppfatta de mer subtila budskapen eller varningarna när vi sover, så verkar det vara så att signalerna skickas till kroppen i former av allt ifrån huvudvärk och spänningstillstånd, till i förlängningen mer eller mindre allvarliga sjukdomstillstånd. Om har man inte uppfattat de här signalerna innan dess, så är det då hög tid att se över sig själv och sitt liv, det är jag övertygad om.
Inte för intet kallas ju de tidiga morgontimmarna för "vargtimmarna", och antyder med det, något både farligt och kärvt. En mytomspunnen tidpunkt på dygnet som historien igenom inspirerat både författare och konstnärer. Och den tid då både kroppstemperatur, ämnesomsättning och blodtryck sjunker, medan melatoninhalten just då är som högst i våra kroppar. Och under vargtimmarna dör de flesta människor och det är också vanligast att ett barn föds då, det tycker jag är oerhört intressant. Jag tänker att kanske är det inte mer komplicerat än så att vi då, när kroppen befinner sig i viloläge på så många nivåer, helt enkelt inte orkar stå emot mot varken livets eller dödens starka krafter ?
Jag minns från mitt nattjobb i äldrevården just de där mycket speciella gryningstimmarna då man ofta kunde känna en speciell, lite förtätad stämning, en stillhet och tystnad som kunde påverka sinnena i en viss riktning, till en större öppenhet och vassare skärpa, något som jag tyckte var typisk för då när ljuset började bryta sig fram.Och inte så sällan hände det då att våra vårdtagare vaknade och kände oro, hade svårt att somna om, och därför behövde lite sällskap och några lugnande ord.
Ja, det är intressant det där med vad gryningsljuset gör med oss, då när hjärnans avdelningar för ordning och reda kopplat till rent förnuft och cerebrala tankar tillfälligt ligger i viloläge sedan ett antal timmar. Först då får intuition och starka känslor ett tillfälligt överläge och får då ett visst tolkningsföreträde av drömmar och drömsyner. Och just då kan mycket som annars vilar i dunkel bli alldeles klart och uppenbart, och man tycks, om än för några korta ögonblick, både klarsynt och upplyst, och förstår det som annars verkar svårt eller obegripligt. Men när man vaknar händer det ofta att man faktiskt glömt det hela. Fast det har hänt att jag när jag vaknat haft en alldeles klar minnesbild och kunnat skriva ner längre och detaljrika drömmar. Något som senare visat sig vara både vägledande, klargörande upplysningar om sådant i min livshistoria som jag haft nytta av att förhålla mig till. Så visst är det så att det finns en hel viktig kunskap inom oss själva som vi inte kan tillägna oss genom någon enda bok eller annan bildningsväg i hela världen...
Så det handlar förstås, som så ofta när det gäller att vinna ny mark i tillvaron, komma framåt i sin utveckling, om att släppa på kontrollen helt enkelt.
Och det är precis vad som händer i tidsspannet mellan dröm och vaka, hjärnkontoret är för tillfället obemannat, och man orkar inte längre spjärna emot med hjälp av förnuftet, och det undermedvetna tar vid. Och så tänder då gryningsljuset sin lampa och det mesta blir blott och bart, klart och uppenbart...
Hur mycket av livets händelser bär vi inte med oss hela tiden? Och vi inte bara bär, utan också bemödar oss med att förskjuta och förtränga delar av det förgångna, det som smärtar, svider och gör så ont att vi inte kan se, och än mindre förhålla oss till det. Men det här är ju ett sinnrikt, och för oss skonsamt system, som gör att vi i de flesta fall, faktiskt kan fortsätta, leva och existera, utan att vi själva går sönder då när tillvaron runt omkring oss rasar och går sönder. Förträngningsmekanismen är oftast initialfasen av en chockreaktion, och en del av en naturlig psykologisk process med flera faser. Den skonar oss när det verkligen behövs, genom att tillfälligt ställa delar av verkligheten på "stand by".
Jag tror mycket på det undermedvetnas roll och betydelse för när bortträngda minnen är mogna för att visa upp sig och då knackar på dörren till vårt själsliga medvetande för konfrontation och nödvändig bearbetning. Ett utlopp som av naturliga skäl då och då blir fullt - stopp, helt enkelt. Och det stoppet i systemet tycks ingen än en själv kunna göra något åt, och så är det nog av en anledning. Man märker då och då och särskilt tydligt i drömmar, att den mänskliga hjärnan har flera likheter med datorn.
Hjärnaktiviteten går ibland då igång på ett sökord, och bilder, stämningar, och känslor från olika sammanhang ur vår livshistoria dyker då upp som träffar. Och helt ocensurerade, oretuscherade landar scener utan hinder av förnuftet då framför den inre blicken. Och jag har då lagt märke till att vissa spår, eller associationer, liksom faller bort ganska omedelbart, medan andra dröjer sig kvar framför det inre ögat och fortsätter att söka upp oss i drömmar för de har något angeläget att berätta. Något som man, tror jag, sannolikt kan betrakta som en tydlig indikation på att det handlar om gamla förträngda minnen som då har passerat "bäst-före-datum", och att de innersta boningarnas rum i oss inte längre kan/ ska, härbärgera de här undangömda känslorna.
Det undermedvetna där jag tror att själen, det odödliga i varje människa finns, är nog själva uppdragsgivaren, jobbar med förfinade metoder, och verkar förfoga över ett sinnrikt signalsystem. Och förmår vi då inte att uppfatta de mer subtila budskapen eller varningarna när vi sover, så verkar det vara så att signalerna skickas till kroppen i former av allt ifrån huvudvärk och spänningstillstånd, till i förlängningen mer eller mindre allvarliga sjukdomstillstånd. Om har man inte uppfattat de här signalerna innan dess, så är det då hög tid att se över sig själv och sitt liv, det är jag övertygad om.
Inte för intet kallas ju de tidiga morgontimmarna för "vargtimmarna", och antyder med det, något både farligt och kärvt. En mytomspunnen tidpunkt på dygnet som historien igenom inspirerat både författare och konstnärer. Och den tid då både kroppstemperatur, ämnesomsättning och blodtryck sjunker, medan melatoninhalten just då är som högst i våra kroppar. Och under vargtimmarna dör de flesta människor och det är också vanligast att ett barn föds då, det tycker jag är oerhört intressant. Jag tänker att kanske är det inte mer komplicerat än så att vi då, när kroppen befinner sig i viloläge på så många nivåer, helt enkelt inte orkar stå emot mot varken livets eller dödens starka krafter ?
Jag minns från mitt nattjobb i äldrevården just de där mycket speciella gryningstimmarna då man ofta kunde känna en speciell, lite förtätad stämning, en stillhet och tystnad som kunde påverka sinnena i en viss riktning, till en större öppenhet och vassare skärpa, något som jag tyckte var typisk för då när ljuset började bryta sig fram.Och inte så sällan hände det då att våra vårdtagare vaknade och kände oro, hade svårt att somna om, och därför behövde lite sällskap och några lugnande ord.
Ja, det är intressant det där med vad gryningsljuset gör med oss, då när hjärnans avdelningar för ordning och reda kopplat till rent förnuft och cerebrala tankar tillfälligt ligger i viloläge sedan ett antal timmar. Först då får intuition och starka känslor ett tillfälligt överläge och får då ett visst tolkningsföreträde av drömmar och drömsyner. Och just då kan mycket som annars vilar i dunkel bli alldeles klart och uppenbart, och man tycks, om än för några korta ögonblick, både klarsynt och upplyst, och förstår det som annars verkar svårt eller obegripligt. Men när man vaknar händer det ofta att man faktiskt glömt det hela. Fast det har hänt att jag när jag vaknat haft en alldeles klar minnesbild och kunnat skriva ner längre och detaljrika drömmar. Något som senare visat sig vara både vägledande, klargörande upplysningar om sådant i min livshistoria som jag haft nytta av att förhålla mig till. Så visst är det så att det finns en hel viktig kunskap inom oss själva som vi inte kan tillägna oss genom någon enda bok eller annan bildningsväg i hela världen...
Så det handlar förstås, som så ofta när det gäller att vinna ny mark i tillvaron, komma framåt i sin utveckling, om att släppa på kontrollen helt enkelt.
Och det är precis vad som händer i tidsspannet mellan dröm och vaka, hjärnkontoret är för tillfället obemannat, och man orkar inte längre spjärna emot med hjälp av förnuftet, och det undermedvetna tar vid. Och så tänder då gryningsljuset sin lampa och det mesta blir blott och bart, klart och uppenbart...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)