Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

måndag 27 april 2015

Anns Andrum: KOMMER DEN TIDENS VÅRDPERSONAL ATT ORKA SE, TA EMO...

Anns Andrum: KOMMER DEN TIDENS VÅRDPERSONAL ATT ORKA SE, TA EMO...: "Varför sa inte mor någonting när hon gick?Vart tog hon vägen egentligen ?" Den gamla damen på sjukhemmet frågade en kväll, i en ...

KOMMER DEN TIDENS VÅRDPERSONAL ATT ORKA SE, TA EMOT OCH FÖRSTÅ MINA BEHOV I LIVETS SKYMNINGSSTUND...?

"Varför sa inte mor någonting när hon gick?Vart tog hon vägen egentligen ?"
Den gamla damen på sjukhemmet frågade en kväll, i en stund av oro och förtvivlan, om jag möjligen visste var mamma fanns.
I den dementes tillvaro har tid och rum mist sin innebörd, och liksom i drömmens värld kan länge sedan döda möta de ännu levande, och det verkar vara lite som att redan stå med ena foten i det eviga kretsloppet.

Gränserna mellan livets åldrar blir flytande och suddiga. En stunden den åldrade och livströttas behov av förståelse för leda och uppgivenhet. Den andra stunden det lilla barnets längtan efter mors eller fars närhet. Och så sorgen som river i hjärtat, sorgen över de förluster som ett långt liv alltid innebär.
Att mista sin syn eller hörsel, eller kanske behöva amputera en kroppsdel. Och att inte längre kunna känna igen sig själv och sitt eget beteende, inte kunna orientera sig i tillvaron som förut.

En gammal man som jag en gång vårdade, sa så klargörande inför det märkliga att han inte blev glad när hans barn och barnbarn besökte honom:
 " Hur ska jag kunna känna igen mina barn i de främlingar som då och då besöker mig, när jag inte längre känner igen mig själv?"
Kanske var hans likgiltighet ett uttryck för just sorgen över att ha tappat bort sig själv och sin identitet, att ha blivit socialt osäker - en främling bland främlingar ?

Så svårt det måste kännas med ett vissnat minne, som hela tiden så skoningslöst blottlägger det allra svåraste: De nära och kära finns där inte längre... Ibland en lite stund av visshet och smärtsam insikt när verkligheten  hastigt sveper förbi, men sedan igen, samma malande oro: " Vart gick mor, var finns hon nu?" Och så närheten till döden och det bittra medvetandet om att livet kanske inte alltid blev så bra.
Tomheten som tar vid när man inte längre är behövd eller kan vara till nytta.

Jag har ibland under åren i äldrevården anat den bitterheten och den tomheten bakom en del äldres matleda, depression eller trötthet. Som en ohjälplig inre ensamhet och en sorg som kan visa sig som ett konstant missnöje med sitt boende eller med vårdpersonalen. Och det är svårt för den som vårdar att inte alltid kunna nå fram till det där som kan ligga bakom sådana här uttryck och beteenden hos äldre, för kan man det så kan det ibland lindra för den som är gammal och sjuk.

I mitt jobb och i mina möten med äldre och dementa såg jag många gamla fina foton, ungdomsfoton och kort på föräldrar och vänner. Tänkte ofta på att deras röster sedan länge hade tystnat och att deras blickar för alltid hade slocknat. Så många fina dyrbara minnesskatter, som jag försiktigt tog ner och dammade i vardagen. Då kunde man få en lite fin pratstund med någon genom att anknyta till gångna tider och på så vis locka fram minnet igen för några korta ögonblick.

När jag nu själv är 60 år har insikten om livets ändlighet infunnit sig mer och mer och dagarna blir mer än värdefulla. Barnen är vuxna och föräldrarna borta, och även en del gamla vänner. Vart försvann egentligen alla dessa år som jag nu har lagt bakom mig?

Och hur kommer det att bli för mig om jag får leva och bli gammal, när jag själv måste bli föremål för vård och omsorg?
Vilka uttryck kommer min sorg över livets förluster och tillkortakommande att ta sig?
Och kommer den tidens omsorgspersonal att orka se, ta emot och förstå, mina behov i livets skymningsstund...?

torsdag 23 april 2015

Anns Andrum: MAN VILL BLI ÄLSKAD, I BRIST DÄRPÅ BEUNDRAD...

Anns Andrum: MAN VILL BLI ÄLSKAD, I BRIST DÄRPÅ BEUNDRAD...: Visst har vi väl alla någon gång stått där med hjärtat i handen framför någon och bett om att bli älskad, sedd och efterlängtad, eller kansk...

MAN VILL BLI ÄLSKAD, I BRIST DÄRPÅ BEUNDRAD...

Visst har vi väl alla någon gång stått där med hjärtat i handen framför någon och bett om att bli älskad, sedd och efterlängtad, eller kanske förstådd och förlåten?
Visst har vi kanske känt att detta, ibland till förnedring gränsande utlämnande av sig själv och sina känslor, just då i ögonblicket, är värt nästan vad som helst och att man inget har att förlora.
Det är så det är att vara människa, och det är precis så det kan vara för oss alla ibland.

Få författare har som Hjalmar Söderberg, denne enastående författare som inte bara var en lysande stilist utan också en man med stor kunskap om människosjälen, har kunnat sätta ord på mänskliga insikter som i sin roman " Doktor Glas" från 1905. Huvudpersonen Doktor Glas som är en olycklig människa och som längtar efter kärlek, formulerar i boken det citat som jag tycker är något av det vackraste och mest insiktsfulla, mänskligt genomskådande som är nedtecknat: 

" Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris..."

Det här citatet har mycket att säga oss, och hela boken är för övrigt en storstilad mänsklig studie som inte utan orsak blivit en litterär svensk klassiker, och något som alla borde läsa. För den handlar just om allas vårt behov av att vilja bli älskade, sedda och bekräftade, och om det faktum att vi ibland kan vara beredda att betala nästan vilket pris som helst för att uppnå det här i livet. Det här har hänt genom historien, det händer säkert i detta nu, och det kommer alltid att finnas människor som i sin längtan efter kärlek inte drar sig för att ta snedsteg och göra fel på vägen mot detta mål.

Söderbergs knivskarpa iakttagelse av det allmänmänskliga behovet av kärlek och bekräftelse leder mig till en tanke om människor som begår brott. Jag tror att många människor som upprepat återfaller i brottslighet, och som aldrig tycks få ordning på sig själva och sina liv, säkert många av dem, bär på en stor brist på kärlek, uppskattning och bekräftelse grundad långt ner från de tidiga viktiga och präglande barnaåren. Och som just därför, många gånger i förtvivlan och besvikelse fortsätter att begå brott för att de som Söderberg säger: "Vill ingiva människorna något slags känsla". Och vill fylla det tomrum där den grundläggande kärlek och uppskattning som de tidigt gick miste om , skulle haft sin varaktiga plats .

Vi är väl alla lite rädda för ensamheten, bristen på kärlek och för tomheten i våra liv. Så är det att vara människa, och så kommer det nog att fortsätta att vara för oss så länge vi lever och är beroende av kärleken och av varandra. För det är ju ändå så att det är i mötet med varandra som vi  blir till och föds på nytt, gång på gång, och liksom omskapar varandra. 

Och det kan ibland vara så att den trasigaste av människor, och för den som livet verkar ohjälpligt problematiskt och hopplöst, för den som gett upp om nästan allt,
kanske bara behöver bli sedd, och älskad som den är mitt i sitt elände, för att orka ändra på sig själv och sitt liv...
För vi vill ju alla bli sedda och älskade och få känna att vi betyder någonting i livet!


söndag 19 april 2015

Anns Andrum: SAKNAR ALLT OFTARE GE - OCH TA - SAMTALEN...

Anns Andrum: SAKNAR ALLT OFTARE GE - OCH TA - SAMTALEN...: Jag gillar samtal. Samtal är viktiga, ofta ro - och  livgivande, roliga och intressanta, men ibland också tråkiga och direkt meningslösa. Oc...

SAKNAR ALLT OFTARE GE - OCH TA - SAMTALEN...

Jag gillar samtal. Samtal är viktiga, ofta ro - och  livgivande, roliga och intressanta, men ibland också tråkiga och direkt meningslösa. Och för den som tycker att ett samtal ska vara en tango för två och inte en tröttsam egoshow där den andre inte får en syl i vädret, kan det ibland bli milt sagt frustrerande.Tyvärr är allt fler mest intresserade av att tala om sig själva och sina liv och glömmer ofta bort att andra också kan ha något att berätta som kan vara precis lika viktigt och intressant.

Ibland kan det redan i början av ett samtal visa sig vara en typisk enmansföreställng, där den man pratar med, på en inledande " hur-är- det fråga" sätter sig tillrätta, tar över och skamlöst egocentriskt, börjar en långdragen monolog om sig och sitt, som vore den personen jordens absoluta centrum.

Jag försöker då för det mesta vara tålmodig och tänker att min hejdlösa samtalspartner kanske behöver lite uppmärksamhet för att må bra, och att jag faktiskt kan bjuda på det. Men när redan preludiet visar på " hör på mig för jag har det viktigaste att förkunna" då hjälper inga filantropiska tankar, inte heller att man har en stark kopp kaffe i handen, eller att man sitter i en skön soffa med ett bra ryggstöd som man kan luta sig mot medan man försöker skjuta in sig på ett "nähä" eller "vad roligt", för att kunna bryta sig in och göra det långdragna solot till en roligare samtalsduett i en mer välstämd tonart. Och jag tror faktiskt att man i de svårare fallen av solosamtal mycket väl skulle kunna bara gå där i från utan att huvudrollsinnehavaren i sin egobubbla ens skulle märka att man lämnat rummet...

Varför har då ge - och ta - samtalen där man både kan lyssna, prata och ge varandra utrymme, fått stryka på foten för de sociala monologerna? Är det enkla svaret det att stress gör oss mindre lyhörda och uppmärksamma på varandra? Eller har vi bara blivit mer egocentriska och självupptagna för att det inte längre anses vara lika illa, lika ohyfsat att vara det? Ja, man kan ju inte säkert veta, men jag gissar på en blandning av de båda faktorerna, plus den genomslagskraft som sociala medier, där enmansföreställningar är vanliga, har för oss alla.

Men hur det nu är med den här saken, så blir man ju så hjärtans glad när man faktiskt då och då kommer i samspråk med sådana härliga människor som har den rätta sociala kompetensen, och som är både bra lyssnare, riktigt närvarande och genuint intresserade av sina medmänniskor, och som själva är roliga och trevliga att lyssna på. Och jag saknar mer och mer de gamla hederliga ge- och ta -samtalen där man inte behöver riskera nackspärr för att man tvingas sitta och lyssna och spänna sig utan att ens få chansen till en kommentar, ibland under flera timmar...men det är klart är man så dum så får man kanske skylla sig själv och bör väl börja öva sig på att sätta ner foten i det sociala samtalsrummet...

-

måndag 13 april 2015

JUST NU SITTER DET TYPISKT FRANSKA FILMKONCEPTET SOM EN RIKTIGT PASSANDE " MÅBRA-KEPS" PÅ MITT VIRRIGA HUVUD...

Med risk för att bli, om möjligt än mer tjatig, så säger jag igen: Ta er tid och se en fransk film! Jag har svårt att tro att någon enda tänkande kännande filmnjutare blir besviken. Utbudet är nämligen av den jämna kvalitet att man faktiskt utan någon större urskiljning kan ta en ur mängden och ändå bli en riktigt bra filmupplevelse rikare.

Såg nu senast " En oväntad vänskap" och "Jag har älskat dig så länge", och före dem, "Innan frosten". Och jag bara frossade i oväntade scenerier, underbar ljussättning och ett berättande i långsam behaglig takt, och som sagt förut, skön brist på uttjatade sexscener och hårt stajlade undersköna skådespelare. Med andra ord, helt enkelt bilder ur verkliga livet, som det är och ofta gestaltar sig.  Fransmännen har en remarkabel förmåga att fånga det allmänmänskliga och belyser det med alla sinnen och utan att värja sig för livets smuts och svårigheter. Frågetecken infinner sig men dröjer sig kvar utan ett direkt och alldeles givet svar, och man får istället själv tänka och klura lite, och det är bra tycker jag. En ofta elegant och intelligent humor, som aldrig närmar sig tramsets välbesökta utmarker, dyker upp när den har sin plats i handlingen, och inte som så ofta annars i filmer, lite hur som helst bara för det så ska vara.

Och så en annan intressant sak som franska filmmakare har förstått för att kunna skapa ett trovärdigt manus: Barn får också i dramafilmer sitt utrymme, får säga sitt, blir lyssnade på och framställs som hela, tänkande och kännande varelser som ju, tänker jag, ofta lever i konsekvenserna av vuxnas ageranden och livsval  Det blev särskilt tydligt i filmen " Jag har älskat dig så länge", en titel som för övrigt, kan jag avslöja, på franskt vis inte anspelar på ett älskande par... mer säger jag inte.

Och så valen av musik, den är  också i min smak, förträfflig och utvald med omsorg och känsla för olika scener. Och för en blödig romantiker som jag blir en scen mellan huvudrollsinnehavarna i "Innan frosten" där ljuvliga gamla örhänget "Les roses de picardiye" växer fram från en skivspelare i ett kök, nästa för mycket...

Film, är ibland en bra verklighetsflykt och kanske en av få eskapismer man bekvämt, riskfritt och billigt kan ägna sig åt i min ålder. Ofta regredierar man till barnnivå och väljer film efter vilken person man skulle vilja vara, eller plats som man önskar att man befann sig på. Och som 60 -plussare är åtminstone jag, mer intresserad av dramakomedier än av actionfilmer med massor med "onödigt" våld och meningslösa biljakter, det tråkar bara ut mig och gör mig sömnig. Där hemma i TV - fåtöljen kan man ju så fiffigt resa lite varstans, och kan vara med om allt möjligt om man hittar något verkligt bra och väljer det. Och tänka sig, så konstigt, efter tre franska filmer har jag snappat upp ganska många ord och vad de betyder, något jag inte lyckades med på tre år under fransklektionerna på högstadiet! Säkert beror det på hur man känner sig när man hör ett annat språk och ska lära sig det, om man tycker att livet är ganska roligt och bra så hjälper det nog en del. Det är inte alltid man tycker det i den åldern. Eller fastnar orden bättre när man inte behöver lära in dem.

Bonne nuit alla frankofila filmälskare!

söndag 12 april 2015

Anns Andrum: VAD ÄN LYCKA ÄR FÖR NÅGON, SÅ KAN DEN VARA SKÖR......

Anns Andrum: VAD ÄN LYCKA ÄR FÖR NÅGON, SÅ KAN DEN VARA SKÖR......: I dag tänker jag kring ordet LYCKA. I hur många böcker, berättelser och sagor, eller i verkliga livet har inte människor sökt efter den, d...

VAD ÄN LYCKA ÄR FÖR EN MÄNNISKA, SÅ KAN DEN VARA SKÖR !


I dag tänker jag kring ordet LYCKA.
I hur många böcker, berättelser och sagor, eller i verkliga livet har inte människor sökt efter den, desperat jagat den, äntligen hittat den men också förlorat den. Schabblat bort den, inte varit rädd om den, inte värdesatt den, bara för att "lyckan" kanske inte vad den storartade, livsavgörande och varaktiga upplevelse som man hade föreställt sig.

Jag kan tycka att lycka som begrepp och tillstånd inte så ofta är definierat eller genomtänkt, och faktiskt lite överskattat som sinnestillstånd. För vad är då LYCKA egentligen, och hur definieras den i en utpräglad lyckokultur som vår? Svaret måste ju då bli att det förstås är olika för varje människa vad som är upplevelsen av lycka. För att ta ett aktuellt exempel: För några tiggare som slagit läger vid en affär i närheten så vore antagligen en varaktig bostad, mat för dagen och bestående trygghet, en form av lycka. Medan den välbeställde, med höga inkomster och ett hem där inget materiellt saknas, faktiskt kan ha svårare att hitta känslan av att vara bestående lycklig, och som då fortsätter att söka efter nya saker och upplevelser för att kunna känna tillfredsställelse och harmoni i livet. Och säkert är definitionen av lycka också kopplad till tid och tidsanda, och just därför är man nog i vår tid mer förväntat "lycklig" om man lyckas i livet och inte tar av sig prestationskostymen utan kämpar på.

Men för mig är lycka något mer sällsynt, lite som en ovanlig blomma, som  när den visar sig, liksom blänker till, glittrar och ger ett härligt sug i magen, men som talar om för mig att den finns men inte är ensam herre på täppan, inte är avgörande för våra liv. Utan mer en bekräftelse på att huvudspåret, vägen fram, och själva "levandet" är det som betyder något .Det där att hålla och fungera som människa, att kunna greppa allt det roliga och spännande som far förbi varje dag, ta sig tid och verkligen bekanta sig med det. Att heller inte ta avstånd från det svåra och jobbiga, utan att försöka leva fullt ut i alla de skiftningar och tonarter som livet faktiskt har, att hålla ut och känna tillit. För det tycks ge en styrka och en vardagsglädje som gör att vi inte behöver vara "superlyckliga" och på topp hela tiden.

Och jag tror att jakten på lycka kan vara bedräglig på det viset att vi under resans gång kan förblindas av målet, och sitter där på "tåget", och missar så mycket roligt, fint och betydelsefullt som finns där under vägen just för att vi fortast möjligt vill fram mot den lycka som vi tror löser alla problem och knutar i våra liv...

Jag avstår helst från att jaga lyckan och njuter numera hellre av de mer hållbara,förutsägbara glädjekällorna i livet. Som att varje dag få äta min goda ostsmörgås och dricka mitt starka kaffe utan att fundera över hur jag, i ett nästa steg, runt nästa hörn, måste leta efter nya saker att erövra och kanske bli "lycklig" över.

Den högsta formen av glädje, harmoni och balans, och det som jag kallar lycka, men som inte alla äger, är ändå våra relationer, den ynnest som det är att  ha familj, vänner, barn och barnbarn, och förmågan att känslomässigt kunna knyta an och stå i förhållande till allt annat levande.

OCH VAD LYCKA ÄNDÅ ÄR FÖR EN MÄNNISKA , SÅ KAN DEN VARA SKÖR OCH DÄRFÖR SÅ VÄRDEFULL OCH DYRBAR...!

Runt omkring oss i vår vardag omges vi av människor som längtar och letar efter lyckan och harmonin, och av dem som redan funnit den, men som kanske för bara en kort stund får hålla den i sina händer... Därför tror jag att vi ska vara rädda om varandras " lyckor" och glädjeämnen och unna var och en, vad den har att glädja sig åt i stunden.  För det är lätt att förstöra för någon annan, att inte se hur dyrbar och kortvarig den verkliga glädjen i någons tillvaro kan vara...

Och nu, som avslutning på mina funderingar kring LYCKAN, historiens förmodat mest åtråvärda sinnestillstånd, några rader som finns på vår hallvägg och som är ett av mina absoluta favoritcitat:

" MÅ VI ALLA MINNAS
  ATT FARA VARLIGT FRAM MED DE OLYCKLIGA,
  OCH VARLIGAST DEN KORTA STUND DE ÄRO LYCKLIGA"

Ur "Jonas och Helen",
en roman av Hjalmar Bergman från 1926.

fredag 10 april 2015

Anns Andrum: HEALING ÄR INGET MYSTISKT, INGET FLUM, UTAN FINNS ...

Anns Andrum: HEALING ÄR INGET MYSTISKT, INGET FLUM, UTAN FINNS ...: Det fanns i min barndom i småländska Målilla, och bara några springsteg från mitt hem, en fantastiskt fin, hög och ganska mäktig granhäck so...

HEALING ÄR INGET MYSTISKT, INGET FLUM, UTAN FINNS DÄR PÅ OLIKA SÄTT UNDER HELA LIVSRESAN...

 Ibland kan healing och andlig hjälp ingripa tidigt i ens liv och det händer att man först långt senare förstår hur och varför, och precis så var det för mig ....

När jag var liten och växte upp i småländska Målilla, fanns det bara några springsteg från där jag bodde, en gammal fin och ganska mäktig tät granhäck som stod där som skydd för vindar och var som en stor, varm, grön tjock kofta för oss som då bodde utmed vägen i vårt lilla idylliska samhälle. Och om jag vid den tiden på mina korta ben fulla med spring och lek, ställde mig på tå på vår gula veranda så kunde jag se nästan varenda gran i den för mig magiska häcken, där den så alldeles självklart, mycket värdigt och utan minsta tvekan stack fram mellan Thure Karlströms cykelaffär och Dahlströms konditori. De här granarna hade många år på nacken och och såg ut att vara på alldeles rätt plats i världen. För mina nyfikna ögon var det här en ljuvlig syn som tidigt gav mig en alldeles särskild känsla av trygghet. Och det skulle visa sig att den här bilden hade en långt vidare betydelse och mer att säga mig, för den kom tillbaka till mig ganska många år senare när jag befann mig på helt andra platser, var i olika åldrar och i helt andra sammanhang...



Den här platsen, en gammal härlig bakgård, kände jag som liten flicka att det var något särskilt med, och det var där som jag allra första gången upplevde vad jag långt senare skulle förstå var en healingupplevelse. Jag var som jag kan minnas i 5- 6 -årsåldern och hade smugit mig in vid hörnet av "tant Anettes" gård som gränsade till alla dessa stora täta granar. Det här hände en härlig vårdag då granarna hade värmts av solen och jag minns hur gott de doftade och hur solgula, krispiga påskliljor och raka stolta, eldröda tulpaner stack upp så fint i det vilda, tufsiga fjolårsgräset tillsammans med små söta blåborrar som hade samma färg som himlen en majdag som då. Jag kommer ihåg att jag i den här speciella stunden på den gamla tomten blev som paralyserad av den här synen,  för det var liksom för vackert, för påtagligt för mig och mina känsliga, vidöppna barnasinnen.

Jag bara stod där en lång stund och kände att tiden liksom hade stannat, och vad jag kan minnas så var det som om jag inte längre kunde höra ljuden som fanns omkring mig. Och fast så liten jag var så kunde jag tydligt känna att det var något särskilt som hände i mig och kring mig under de här mycket korta ögonblicken.  Allt kändes så konstigt lugnt, skönt, vänligt och bekymmerslöst. Nu många år senare men med minnet ännu klart och tydligt, så var det som om livet stannade tiden, valde ut en särskild scen och förstärkte känslor och sinnesintryck. Och som om det lilla hörnet vid granhäcken, gräset, träden och alla härliga blommor på ett förunderligt sätt talade till mig och sa: "Inget är farligt, det finns någon som ser dig och hjälper dig hur det än blir i livet".

När jag gick hem kände jag att jag bar på en hemlighet, och jag minns att jag hade en främmande, men god och varm känsla i mig och att den tog stor plats i mitt lilla hjärta, men på barns vis så tog jag det ändå naturligt. Vad jag minns så berättade jag inte det här för någon enda människa och jag hade antagligen ändå inte haft ord för att riktigt beskriva det jag varit med om, men det här minnet skulle komma att leva kvar i mig...

Liknande situationer uppstod senare med samma intensiva, sköna känsla, förstärkta sinnesintryck och mycket ro och frid och samma märkliga stämning. Det hände en gång, som den djurälskare jag tidigt var, när jag klappade och pratade till en häst i tonåren, och samma underbara upplevelse upprepade sig då. En annan gång var när jag var 13 år och steg av bussen efter en dag i skolan, där jag verkligen vantrivdes under högstadiet och vid en tid då det också var särskilt oroligt i mitt hem. Jag greps då av en oemotståndlig lust att ensam ge mig rakt ut i skogen, och jag gick och gick och kände mig alldeles lugn och harmonisk och rent lycklig på ett sätt som påminde om känslan från granhäcken. Något liknande hade jag då inte upplevt och skulle inte heller senare få uppleva i skogen där jag annars älskade att vara redan tidigt i min barndom. Det här är upplevelser vars starka minnen följt mig hela livet, och jag kan än i dag återknyta till dem på sätt som jag inte kan med några andra minnesbilder som jag har.

Då och då under mitt vuxna liv och särskilt i en viss ålder, kunde jag oväntat och helt osökt, för min inre syn få en alldeles tydlig bild av den gamla granhäcken  igen, se samma blommor, förnimma samma dofter och känna samma underbara, intensiva känsla av lugn, ro och frid, fast i en mer koncentrerad form än från den verkliga upplevelsen från barndomen. Jag blev mer och mer förundrad när det här fortsatte att hända mig och jag började förstå att jag var föremål för ren healing, och att det nog inte var en slump att den här healingscenen uppenbarade sig när jag som allra mest behövde återknyta till det gamla fina minnet som var så djupt förankrat i mig...

Jag har senare i livet fått gåvan att tacksamt få uppleva och förstå, vad healing egentligen är. Och under olika perioder har det varit mer eller mindre tydligt för mig. Varje människa har, som jag ser det, en naturlig förmåga till läkning i sin kropp, och det vi tycker om och mår bra av det helar oss i olika grad, aktiverar självläkningskraften och gör oss lugnare. Och det är inget som helst konstigt eller flummigt med det! Ett bra samtal med en lugn och vänlig människa, vem har inte känt den positiva effekten av det? Eller det smått magiska i att osjälviskt göra gott för någon annan, ge en kram, vara lyssnande och riktigt närvarande och att på djupet bry sig om någon annan, det kan vara en verkligt bra form av spirituell healing, det är min absoluta övertygelse.

Och så förstås alla kontakter med djur, som ju är riktiga healers, och att lyssna på musik som man tycker om, eller att se en bra film som öppnar hjärtat och väcker insikter. Och så framför allt att vara i naturen bland träd och växter, och nära vatten, vilket är goda exempel på healingrum som gör oss friskare och som bland annat, aktiverar vårt immunförsvar och sänker blodtrycket.

Och här vill jag också framhålla bönens stora kraft som jag tror är överordnad alla religioner och trosuppfattningar och som är ren kärlek. Och den kraften kan man förstås tillkalla var som helst utan att nödvändigtvis vara i en kyrka, för jag tror att vi alla har ett heligt rum - ett kyrkorum också inom oss själva. Be till det eller den, som du själv betraktar som en helig god kraft eller gudomlig källa, och se bönen som den välvilliga och kärleksfulla, riktade kraft och det koncentrat av ren godhet som alltid hittar rätt, men kanske inte alltid på det sätt eller vid den tidpunkt som vi ibland väntar oss...
På det viset är healingen och bönen som jag ser det, direkt kopplade till både avsändarens och mottagarens tillit som en förstärkning av den healing och de goda tankar och önskningar som man lägger i sin bön.

Det är synd att så många betraktar healing som nonsens, men det finns fördomsfria läkare med helhetssyn som faktiskt accepterar den som komplementär behandling, men som själva inte får utöva behandling med healing. På Karolinska sjukhuset i Stockholm genomförde under 1995 -1997 professor Kerstin Uvnäs Moberg tillsammans med healern Channi West, en forskningsstudie med healing på råttor.  Resultatet visade på förbluffande positiva resultat där healingen frisatt oxytocin som gav läkande lugnade effekt på försöksdjuren, av vilka några föll i sömn under healingen. Tyvärr mörkades testresultaten genom att alla data från undersökningen "försvann,"vilket visar på att den naturvetenskapligt skolade läkarkåren ännu inte är mogen för det här... Men  acceptansen för healing ökar och kunskapen växer. Och i USA ingår i dag medicinska helandemetoder i sjuksköterskeprogrammen och i Norge erbjuder numera vissa sjukhus healing eller s.k. "Terapeutisk beröring".


Healing är inget mystiskt eller flummigt och heller inget "ogudaktigt", för människan förmätet eller etiskt otillåtet, men den religiösa uppfattningen ligger nog fortfarande djupt, om än hos en allt mindre grupp människor. Beröringens helandekraft finns där redan i mammans händer när hon smeker sitt nyfödda barn, och när den gamla människan ligger där och ska lämna livet så är det ren healing när hon eller han har en lugnande hand att hålla i vid livets slut. Det har jag själv ibland kunnat märka när  jag i mitt vårdjobb suttit hos döende människor. Healingkraften finns omkring oss under hela livet, och förstås av goda skäl på så många sätt, om vi bara vågar tro på den och släpper in den...! För också det vi inte kan se med våra ögon finns och existerar och sannolikt mycket närmare än vi kan tro eller ens ana...



måndag 6 april 2015

Anns Tankar: EN DAG NÄR JAG ÄR LITE LEDSEN OCH VEMODIG - IGEN.....

Anns Tankar: EN DAG NÄR JAG ÄR LITE LEDSEN OCH VEMODIG - IGEN.....: Jag vet att jag är tjatig och pratig och skriver och " rer" om än det ena och än det andra. Men saken är den att jag drivs av det ...

EN DAG NÄR JAG ÄR LITE LEDSEN OCH VEMODIG - IGEN...

Jag vet att jag är tjatig och och skriver och " rer" om än det ena och än det andra. Men saken är den att jag drivs av det bränslet, får min kraft och hittar min motor i det, i orden och att tömma mig på tankar och känslor. Inte vet jag hur miljövänligt mitt bränsle är, men det är min mening att det ska vara det, och att jag inte ska reta upp någon med det jag har att säga, utan snarare kanske väcka en tanke, peka på något intressant, eller till och med, sprida lite glädje.

Ah, vad fasiken, jag är som jag är, och jag vill så gärna att andra också ska få vara som de är,  för det tjänar vi alla på, tror jag. Jag beundrar de människor som kan hålla känslor på avstånd och som liksom sätter upp handen inför tankar och teorier, och säger " stopp, jag är inte tillgänglig nu," och som har pondus och får dem att stanna där. Och som kan hålla världens elände på avstånd, och som förstår att det är svårt att ensam rädda världen. Jag imponeras av själva tekniken,och kan avundas det förmodade lugn och den ro som den nog för med sig. Men jag är ändå lite tvehågsen faktiskt, för i mitt fall, som den känsloinkontinenta, "stabilt depressiva med en och annan ljusglimt" jag är, så är det svårt att applicera den där tekniken på mig själv. För jag måste, på något underligt vis vara nära mina känslor, och innersta tankar för att riktigt kunna känna att jag lever. Låter det konstigt så är det för att det är konstigt och för att jag förmodligen är ännu konstigare... Och jag tror att en stor del av förklaringen ligger i min "högkänslighet" i min personlighet som väl uppfyller nästan alla kriterier för " High Sensitivity".

Först för några år sedan ramlade polletten på plats. Jag började förstå varför jag hela livet blivit så trött och utslagen av för många sociala kontakter och möten med människor, och varför jag alltid varit både ljus -och ljudkänslig, och för den delen känslig överlag. Och jag såg mer klart än förut vad som egentligen är bra för mig att göra, vara, och leva i. Sammanfattningen av det är kort och lyder: " Lugn och ro,  mycket kreativa, gärna lite utmanande tankar" och helst omgiven av djur och hyggliga, snälla människor". Det här kan tolkas som behov av skyddad verkstad, men se där skulle jag inte funka, för jag har alltid haft svårt för allt som har "klassrumskaraktär" och som har med trångt om utrymme för egna fria tankar att göra. Och det där lugnet måste både högkänsliga och "normalkänsliga" nog hitta i sig själva först, hur klyschigt det än kan låta.


Numera förstår jag att vi är många som är födda med den här sortens personlighet och  som har ett lite mindre skydd mot sinnesintryck, och som kanske ibland har en tendens att köra ut hela batteriet av energi och inlevelse under lite kortare tid än andra. Inte för att vi är bättre, mer fina eller ädlare än andra, utan för att vi helt enkelt funkar så, den här modellen är så konstruerad. Och några kompletterande reservdelar har jag då inte hittat än, så det är bara att jobba med den motor man har.

Det är inte ovanligt att högkänsliga, (vill vara noga med att inte använda ordet överkänsliga som tyvärr har en klart negativ klang), är intresserade av kreativa sysslor och ofta passar bra för det. Själv har jag alltid saknat kreativitet och fantasi där det inte har funnits, och det har saknats lite överallt faktiskt. Och om skolans matematikundervisning, på 60-talet hade varit mindre teoretisk, mindre stelbent och mer kreativ, så kanske till och med jag hade kunnat lära mig den matematik som jag, som normalbegåvad, borde ha kunnat lära mig, men som jag inte, till vissa delar, lärde mig. Inte för att jag var helt matematisk obildbar, utan snarare för att undervisningen saknade den luftighet och fantasi som får mig att förstå det som jag inte är så intresserad av.

Antagligen accentueras den här känsligheten på allvar och i grunden, genom otrygghet och besvärligheter i livet, och säkert blir den mindre besvärande om man, särskilt under uppväxten, omges av förståelse och fördomsfrihet. För mig har den faktiskt som jag sagt förut, varit till stor användbarhet i mitt vårdjobb, i utbildningar och i kontakter med andra människor, för jag har ibland lätt för att se hela bilden av t.ex en problematik eller i konflikter mellan människor och jag tycker om att kunna hjälpa där jag kan.

Jag tycker det är så oerhört viktigt att vi alla, öppet kan tala om de så kallade svagheter och begränsningar  som vi väl alla mer eller mindre har, och jag avskyr tanken på att någon enda ska behöva skämmas för sitt sätt att vara, eller för det de inte kan vara eller leva upp till. Så som alltid, förespråkar jag ÖPPENHET!
Nu ska jag trotsa dagens vemod med en skön strandpromenad, men först kastar jag mig för ett ögonblick lite lättsinnigt tillbaka till tonåren och lyssnar på fantastiska " Make Me An Island" med Joe Dolen.

söndag 5 april 2015

Anns Tankar: ALLA LANDSBYGDSBOR ÄR INTE UPPGIVNA ÖVER ALLA NEDM...

Anns Tankar: ALLA LANDSBYGDSBOR ÄR INTE UPPGIVNA ÖVER ALLA NEDM...: En gammal sliten konsumlokal står där längs vägen. Den har nu spelat ut sin roll, färgen har börjat flagna på allvar och ett rostigt cykelst...

Anns Tankar: ALLA LANDSBYGDSBOR ÄR INTE UPPGIVNA ÖVER ALLA NEDM...

Anns Tankar: ALLA LANDSBYGDSBOR ÄR INTE UPPGIVNA ÖVER ALLA NEDM...: En gammal sliten konsumlokal står där längs vägen. Den har nu spelat ut sin roll, färgen har börjat flagna på allvar och ett rostigt cykelst...

ALLA LANDSBYGDSBOR ÄR INTE UPPGIVNA ÖVER NEDMONTERINGARNA...

En gammal sliten konsumlokal står där längs vägen. Den har nu spelat ut sin roll, färgen har börjat flagna på allvar och ett rostigt cykelställ utanför vittnar om att här var en gång både liv och rörelse, men nu så sorgligt ruinerna av en plats och samlingspunkt där bara för några år sedan människor på orten köpte sin middagsmat, sin mjölk och sin tidning, träffades och bytte några ord och omtankar. En bit bort ser jag ett en gång fint och välsorterat apotek där röster, skratt och sorl samsades om utrymmet och säkert finns kvar sparade i de gamla väggarna, men som nu står där tomt och identitetsförvirrat med ledsna, gapande mörka fönsterrutor ut mot den gata där inte heller många människor längre syns till.

Ja, man behöver inte förflytta sig särskilt långt för att möta den en gång så levande och blomstrande landsbygden i varierande grader av sorgligt förfall. Och det är svårt tycker i alla fall jag, att inte bli ledsen och bekymrad och lite orolig över nästa drag i den här nedmonteringen av landsbygden. Och det är omöjligt att faktiskt inte känna ren sorg över de i gångna tider så väl fungerande instanserna, och den samhällsservice som fanns i mindre samhällen och byar, men som nu nästan är helt borta.

Är det här den processen, denna till synes skoningslösa nedmontering i en allt större omfattning, det som vi måste tänka oss som den konsekventa förändringen av glesbygden i fortsättningen? Ja, det mesta pekar ju faktiskt på det och då undrar jag förstås vad som händer med människorna som, trots allt, bor kvar och lever vidare i de här bygderna...?

Man skulle kunna tänka sig att det råder både missmod, uppgivenhet och till och med apati bland landsbygdens folk som ju blivit snuvade på så mycket. Men efter att ha både läst, sett och hört talas om så många exempel på den absoluta motsatsen och förstått att jag har fel så blir jag både glad, lätt förvånad, och mindre orolig för framtiden. För det visar sig att långt ifrån alla människor är resignerade eller förtvivlade, och allra minst är de initiativlösa, fast de körts över många gånger....!

Jag kan i min glädje, inte låta bli att se dem som små frälsningssoldater som så hängivet ser möjligheter och potentiella inkomstbringande verksamheter där, konstigt nog, inte många andra gör detsamma, och allra minst de politiker som väl borde ha ett mer tränat öga för just den iakttagelsen. Precis som Kajsa Warg " tar de vad de haver", vilket ofta är lika med mycket lite...och praktiserar klokhet som de sanna överlevnadskonstnärer de är och ofta är födda som. Med stor lojalitet och okuvlig vilja gör de som kaptenen på sin skuta: De stannar kvar, jobbar oförtrutet på med räddningsarbetet till "the bitter end" om så blir fallet, och de sviker inte sin bygd!

Och som en följd av det poppar den ena verksamheten efter den andra upp och slår en med häpnad över den kreativitet och uppfinningsrikedom som ligger bakom. Och varje nytt initiativ ger andra inspiration och blir också en starkt lysande lampa som visar den "större" omvärlden på att " vi finns, vi överlever, och vi kan och vi tänker inte ge oss".! Visst är det underbart med den filosofin och den samlade människostyrkan!

Det här är något att imponeras över och ta efter i andra sammanhang, för det visar i praktisk handling betydelsen av stolthet över det man har, att inte ge upp "inför övermakten," och att tillsammans är vi alltid starkare! Kanske är det så att de generationer som en gång med sina bara händer och med kärlek och omtanke om kommande generationer, byggde och vårdade den då växande blomstrande landsbygden ser de här goda krafterna i dag och står där på ett luddigt härligt moln och bara jublar, hejar på och klappar händerna.. det tror jag säker att de gör!

Stor uppskattning och min beundran till alla som, i motvind och med  små resurser, kämpar för sin bygd, sina medmänniskor och dess överlevnad! Ni är alla så fantastiskt goda föredömen!


onsdag 1 april 2015

Anns Tankar: ÄR VI ALLA VAD VI ÄN GÖR, ÄLSKANSVÄRDA MÄNNISKOR.....

Anns Tankar: ÄR VI ALLA VAD VI ÄN GÖR, ÄLSKANSVÄRDA MÄNNISKOR.....: Så här i  stilla veckan och när nu påskhelgen närmar sig, så tänker jag på begreppet  villkorslös   kärlek . Det är något verkligt vackert o...

ÄR VI ALLA VAD VI ÄN GÖR, ÄLSKANSVÄRDA MÄNNISKOR..?

I dag tänker jag på begreppet villkorslös kärlek. Det är något verkligt vackert och nästan heligt, med tanken att man, som barnet, är älskat av sina föräldrar alldeles oavsett vad/ hur man gör, och vad som än händer. Och så är det nog i de allra flesta fall där dörren till hjärtat är öppen och just för att kärleken så uppenbart är den största kraften, och den som får oss att se betydelsen av försoning och förlåtelse, och som leder oss fram till tron på att människan i grunden är kapabel att komma till insikt, göra om och göra rätt, flera gånger.

Men är vi  då alla värda att älskas, fast vi på olika sätt och olika mycket, lever fel och orätt gentemot världen, varandra eller mot oss själva? Och kan man verkligen ens känna den minsta sympati för t.ex en brottsling eller gärningsman som gjort ont mot någon annan? Och vem kan se försonande på en mördare? Och gäller den villkorslösa kärlekens lagar överhuvudtaget i de här mörka människolandskapen ?
De här frågorna tycker jag är intressanta och utmanande för synen på människan, och skulle kunna aktualiseras dagligen när vi så ofta i medier konfronteras med ondskan i världen.

För mig restes de här frågetecknen tidigt i tonåren eftersom jag var lite av en grubblare och  tidigt fick se ondskan på nära håll. Jag kunde inte förstå den Gud som jag kände var kärleken, om han inte kunde ingripa och skydda från elaka människor, och jag hade många "allvarliga" samtal med honom inom mig när allt var som värst. I förtvivlan, och så många gånger knäppte jag mina händer och bad om hjälp inte bara för mig själv. Åren gick och saker hände, och jag fick anledning att tro att jag faktiskt var bönhörd. Men jag fortsatte att undra kring det där om inte kärleken ändå på något sätt var allomfattande, och om det kanske fanns en mening med att fortsätta leta efter en möjlig öppning för kärlek också hos dem som verkade utom all räddning för läkedom, bot och bättring, och som tycktes famla i blindo inför den mänskliga kärlekens redskap och möjligheter.

Jag har aldrig kunnat tro på något helvete, annat än det som vi själva sorgligt nog skapar för varandra här under våra liv på jorden. Däremot har jag en stark känsla av att den "himmel" som jag tror på, en gång väntar oss när vi har hängt av oss våra jordiska kostymer, är en alldeles ljuvlig plats, otroligt färgrik, och ett ställe där allt är kärlek... ett koncentrat av all mänsklig kärlek som ryms i kosmos oändliga rymder. En och annan tycker kanske att jag är naiv i min föreställning, - och" fine", säger jag då -, för det är precis det jag tror man måste vara för att kunna smälta in i de här tankarna och i den "barnsliga" tron på nåt större och mäktigare, och mer snällt och gott än det vi kan omfatta med våra rationella, "vuxna" sinnen.

Och så till det där med Förståelse, Försoning och Förlåtelse, tre viktiga ord vars innebörder i praktiken måste komma i just den här ordningen. Det är mänskligt och förståeligt att ibland i affekt tycka att  grova brottslingar förtjänar livslångt fängelse, eller till och med att de inte längre har rätt att leva efter hemska övergrepp. Och många kan bara inte förlåta, än mindre förstå, fast brottslingar sonat sina brott och avtjänat sina straff. Men varför har vi så ofta långt till förlåtelse inför dem som behöver bli förlåtna och som behöver känna att de har någonting att förlora, något att vara rädda om i sina liv för att kunna sluta att göra illa andra? Vi glömmer bort att livet är nyckfullt och att det inte ger några garantier för vad som kan hända oss under resans gång. Och att vi själva faktiskt kan bli den som trampar snett, och som  en dag står där och vill bli just, förstådd och förlåten....

Det är inte lätt, och ibland omöjligt att tycka om vissa människor, fast man försöker. Men är det inte så att just de här personerna som är svårast att acceptera, förstå eller älska, blir de allra bästa läromästarna  och de största utmaningarna i våra liv? Och om man försöker utgå ifrån att alla, hur dumma och elaka de än må vara, har den där " öppningen" för att kunna ta emot lite vänlighet och kärlek, fast den blivit blockerad av någon anledning, så tror jag att det är bra. Och jag tror som sagt, att kärleken är det sanna botemedlet för det mesta, och då kan man förstå att de som behöver mest kärlek och förståelse måste vara de som helt saknar det här för egen del. Och utmaningen ligger  då i att våga se det här och våga leva efter det, vilket är allt annat än lätt.

Är vi då alla, vad vi än gör, älskansvärda människor? Ja, fast det förmodligen är kontroversiellt att påstå det, så gör jag det. För jag tror att den oförstörbara kärnan inom alla, är mottagaren av den villkorslösa, förlåtande och allomfattande kärleken. Och när vi orkar förstå att också de hemskaste gärningar har sin förklaring, vilket inte betyder att acceptera onda gärningar, så blir det lättare att tro att vi alla är älskansvärda, och att de som är allra svårast att tycka om, är de som mest behöver människokärleken, för att själva kunna älska och kanske först då kunna förändra sina liv på riktigt...!